Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Frispel
Mega Drive Horror!!



Text och sånt: Jan M. Komsa & G.W. Kong, 2023-10-25


Det har blivit dags för mer frispel och vi fortsätter vidare på Mega Drive-utbudet. Med alldeles särskild hänsyn till den här tiden på året blir det, som för ganska exakt ett år sedan, titlar av den mer skräckigare sorten för hela slanten! Läs vidare, ni som törs, då vi ger er vår syn på saken efter att ha gett oss i kast med ännu fler skrämmande titlar till Segas svarta!!

Castlevania: Bloodlines
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami (1994)

DecapAttack
Utvecklare: Vic Tokai
Utgivare: Sega (1991)

Devilish: The Next Possession
Utvecklare: Aisystem Tokyo
Utgivare: Sage's Creation (1992, NA)

Ghouls 'n Ghosts
Utvecklare: Sega
(efter förlaga av Capcom)
Utgivare: Sega (1990)

Mm, just det. Fyra spel. Den här gången gick vi steget längre igen.


^_^


^_^ ^_^

Vi börjar med ett Castlevania-spel och detta är den enda delen i serien från Konami som gjordes för en Sega-konsol. Det tog sig in på 12:e plats på vår gamla Sega Mega Drive-speltopplista men efter den här kvällens spelrunda så undrar man allt huruvida det vid ännu en omvisitation inte hade klättrat upp till tio-i-toppen. Det här är lätt ett av de bästa spelen på formatet alltså. Det börjar med ett riktigt fräckt intro. Nästan som en film. Bakgrundshistorien som spelas upp förtäljer också att år 1917 ämnade en grevinna att återuppliva Draculas sedan länge döda ande. Hennes namn var Elizabeth Bartley. För att åter kunna väcka honom till liv behövde hon resa över hela Europa och ta hjälp av mörkrets alla krafter. Bring it on! Vi spelar den nordamerikanska versionen av spelet förresten och det av ingen annan anledning än att Castlevania: Bloodlines låter fräckare än Castlevaia: The New Generation (vilket var den ganska trista titeln i Europa).


^_^ ^_^

Innan man börjar spela får man välja sin karaktär. Här finns två spelbara karaktärer att välja mellan och det blir lite olika beroende på vilken karaktär man spelar med. Vägen genom banorna varierar nämligen. Här finns alltså alternativa vägar beroende på vilken karaktär man lirar med. Eric Lecarde kan man sitt långa tjusiga spjut slunga sig högt upp i luften och nå högre avsatser än sin amerikanska kompis. John Morris kan däremot använda sin traditionella vampyrdräparpiska till att svinga sig förbi långa avgrunder. Vi spelade med spjutkillen för den här spelkvällen.


^_^ ^_^

Bana 1. Ruinerna av Draculas slott i Rumänien. Och spana in den där cinematiska inledningen, va?


^_^ ^_^

Den som har spelat tidigare Castlevania-spel känner säkert igen sig i Draculas slott den här gången också. Också, klassiska Castlevania-trappor att älska eller hata. Men även den som inte är ett stort fan av dem får faktiskt medge att de är inte så illa i det här spelet. För man är liksom inte längre som fastklistrad när man går upp eller ner för trapporna här i Bloodlines. Man kan t o m hoppa, hör och häpna... Dödskallarna som ligger här och var är fiender förresten!


^_^ ^_^

Bana 1 avklarad. Också, lösenordsystem. Det var tider det. När man var liten ritade man kanske yxor och grejer på papper med penna då man skulle spara på lösenorden och de använde sig av små bilder istället för siffror eller bokstäver... Och då fick man ju vara åtminstone hyfsat duktig på att rita så att det överhuvudtaget gick att tyda sedan. Ja, det var tider det.


^_^ ^_^

Bana 2 börjar och här är man i en Atlantishelgedom i Grekland. Cool spegeleffekt mot vattenytan. En fin touch är att även texten på skärmen, STAGE 2 START, återspeglas... Det är en sådan detalj som de inte hade behövt bemöda sig med, ingen hade noterat det ens, men valde att göra. Respekt. Gamla Konami kunde sina saker. Också, fiskmonster från djupet.


^_^ ^_^

Raskt vidare till den tredje banan som utspelar sig utanför, inuti, invid och ovanpå det lutande tornet i Pisa, Italien. Mycket fräck bandesign, en riktigt rolig idé för en bana och en del för sin tid och för formatet rätt så imponerande grafiska effekter här. Vi gillar detta.


^_^ ^_^

Den fjärde banan är en ammunitionsfabrik i Tyskland och den femte banan är slottet i Versailles, Frankrike. Fabriksbanan har något andra vibbar än sedvanligt i Castlevania-spel för att, fabrik. Slottet i Versailles är å andra sidan mer i den rätta andan och är en stämningsfull bana som vi båda gillar. Man kan anfalla diagonalt förresten så pluspoäng för det med. Kontrollen är annars vad man kan förvänta sig i ett Castlevania-spel... Gå och slå, hoppa, använd specialvapen.


^_^ ^_^

Slottet i Versailles fortfarande. Vattnet i fontänen blir till bloood! Det är just sådana här detaljer, sådana "little touches" liksom, som vi verkligen uppskattar med det här spelet.


^_^ ^_^

Här kommer vi till den sjätte och sista banan i spelet. Slottet Proserpina i England. Här ser man andra coola och trippade specialeffekter som när ens spelkaraktär hamnar i bakgrunden och sedan typ splittras upp eller när gravitationen skiftar och man plötsligt spelar upp och ner.


^_^ ^_^

Spelet är stämningsfullt överlag. Månen ändrar färg till blodröd då Döden själv uppenbarar sig.


^_^ ^_^

Med en tarotkortliknande roulett blir det boss rush innan Liemannen själv attackerar. Olika kort kan dock ha olika andra effekter. Det här var ett av båda våra favoritmoment i hela spelet.


^_^ ^_^

Boss rushen och fighten mot Döden själv är inte den sista som kvarstår innan man ställs inför Dracula. Exakt hur den allra sista fighten ser ut ska vi dock inte spoila här, istället blir det bilder från innan samt strax därefter här ovan. Det tog oss ganska exakt en och en halv timme att varva spelet från början till slut med en av de två spelbara karaktärerna. Dubbelt så lång tid som vi satt med Strider, och då återstår ju ett till varv med den andra karaktären också.


^_^


^_^ ^_^

Castlevania: Bloodlines satte en ganska hög ribba för resten av spelkvällen. Och kanske var det inte direkt till fördel för nästa spel i ordningen. DecapAttack, utvecklat åt Sega av Vic Tokai. Spelet har tydligen en undertitel som inte framgår på omslaget. Den fullständiga titeln lyder, av titelskärmen att döma, DecapAttack Starring Chuck D. Head. Som i kasta huvudet alltså. För man spelar som en huvudlös mumie som kastar huvudet man har i bröstkorgen och ibland ett annat huvud som man kan hitta liggandes löst på banorna. Öh... Ja, whatever. DecapAttack är för övrigt en reskin av ett annat japanskt spel av Vic Tokai, Magical Hat no Buttobi Tabo! Daiboken från året innan, baserat på animén Magical Hat som sändes 1989-1990.


^_^ ^_^

Start på bana 1-1. Vi lindar inte in det. Grafiken är skit. Men musiken är i alla fall okej.


^_^ ^_^

Bana 1-2. Mer av samma förbannat fula och plottriga... Spelet är en plattformare i alla fall. Man ränner runt på banorna för att ta sig från start till mål och dessa banor är inte bara från vänster till höger så man får verkligen ränna runt. Man hoppar såklart mellan plattformar och avsatser, undviker fiender och attackerar genom att slänga skallen på dem. Chuck D. Head alltså. Fienderna innefattar spöken, varulvar och flygande ankor som ser dumma ut för att nämna några.


^_^ ^_^

Två huvuden är bättre än ett eller hur var det nu..? Jo, man kan alltså ha ett extra huvud att kasta på fienden. Så att man har ett extra huvud i form av bara en dödskalle med ögon upptill ens eget huvud som verkar vara nedtryck i bröstkorgen på en... Också, skademätaren är i form av verklighetstrogna bultande hjärtan. Okej då. Om inte annat så passar det ju skräcktemat.


^_^ ^_^

I slutet av bana 1-3 möter man en boss... Men FFS, när man bankat bossen så får man inte komma vidare om man först inte hittat något skit som ligger och skräpar någonstans tidigare på banan?!


^_^ ^_^

Suck... Det stämmer. För att kunna komma vidare från den sista banan på en värld till nästa så krävs det alltså att man hittat en pryl som ligger gömd någonstans på banan. Och har man då inte hittat den här prylen innan man kommit till och besegrat bossen för världen, då får man minsann gå tillbaka för att finkamma hela banan efter den jävla prylen. På riktigt. Det är ett så jävla idiotiskt speldesignval att man kan storkna! Hur fan kunde de tycka att detta var en bra idé?!


^_^ ^_^

Här blev det backtracking till första början på hela jävla banan. Från målpunkten heeeela vägen tillbaka till startpunkten. Och var tror ni att vi till slut hittade den där jävla prylen, som ni kan se på den andra bilden här ovan? Jo, den låg på en avsats precis under startpunkten. >_<


^_^ ^_^

Mellan världarna får man spela något slags jävla minispel som leder... Till någonting. Vi vet inte, vi bryr oss inte. När man har klarat en värld så ser också de här kroppsdelarna som hade spridits isär innan titelskärmen dök upp. Motsvarar detta typ världskartan tro? Det verkar så.


^_^ ^_^

Värld 2 är precis lika ful som den första. Med provoverande plottrig grafik. Och bandesignen är som sådan att man kan mycket väl hamna i en återvändsgränd. Dead end. Giv oss styrka. Men kolla in skelettfiskarna i alla fall. Även om de är som tagna ur Super Mario World.


^_^ ^_^

Fortfarande värld 2, bana eller banor vem vet, allting ser fan likadant ut. Kolla så plottrigt det är. Och kolla så många fiender där på andra bilden ovan från vänster. Två spöken, två ankor, två vandrande äpplen med pilar upptill och en dödskallevarelse, tänk Cubone. Det här spelet är jobbigt att titta på. Ögonen blöder. Men är det svårt men så mycket motstånd? Nej, inte alls. Och en annan sak... Vatten under lava? Vad är det här för jävla bandesign alltså...


^_^ ^_^

Vi plöjde rakt igenom andra världen precis som vi plöjde rakt igenom den dessförinnan. Bossen för andra världen är en stor groda och ett stort skämt. Det är bara pang på så klarar man det. Efter bossen var det givetvis dags för mer backtracking då vi återigen inte hade hittat den där jävla prylen innan. "You should search every nook and cranny." FUCK YOU spelfan!


^_^ ^_^

Bana 3-1 och vår första (och faktiskt enda under den här kvällen) spel över i det här spelet. Men skulle det vara över på riktigt? Det var frågan. Vi hoppades nästan på det, att man fick börja om från början på första banan på första världen, för i så fall så skulle vi lägga ner skiten vid det här laget. Så att vi höll tummarna...


^_^ ^_^

Sådan tur hade vi dock inte... Efter att ha fått spel över på bana 3-1 så fick vi börja om från början på samma bana, så antigen går man bara back checkpoints eller får börja om från början på samma bana eller åtminstone samma värld där man var. Så... Vi spelade vidare. Bara en bana till. Och sedan bara en till, bara för att se hur nästa värld skulle se ut eftersom värld 3 åtminstone såg bättre ut än de första två... Även om det då innebar att vi såklart måste backtracka ännu en gång efter att ha spöat bossen för världen. Fucking jävla spel alltså. Men trots sugigheten så spelade vi detta i nästan en hel timme och kom alltså fram till fjärde världen och här fick det faktiskt vara nog. Att spelfan ändå lyckades dra in oss så pass mycket att vi faktiskt spelade det här så pass länge är väl en bedrift i sig får väl lov att medges... Men det är i vilket fall som helst inget bra spel. Möjligen ett klent godkänt men det är verkligen på håret alltså.

DecapAttack är i alla fall inte helt kasst som spel betraktat. Och om inte annat så fick vi en ny rad dödskallar att lägga in mellan liren här i texten och en ganska fräck thumb till aktuellt just ur det här spelet. Den japanska förlagan har vi förresten endast sett bilder ur, men det spelet ser så mycket bättre ut. Riktigt fin och mysig grafik. Och även om backtrackningen efter bossar är samma i det japanska liret (förmodligen är det så fast vi vet inte, vi har inte provat det själva) så tippar vi allt på att det spelet nog ändå är roligare att spela bara utifrån hur mycket behagligare för ögonen det är jämfört med denna västerländska reskin. Men det är klart, utan monster/skräcktemat så vore ju detta inte något för Halloween heller.


^_^


^_^ ^_^

Skåda Devilish: The Next Possession från 1992. Ännu ett spel som vi lirade den nordamerikanska Genesis-versionen av, i det här fallet dock av den enkla anledningen att spelet inte släpptes i Europa. Så djävulsk. Samma år kom det däremot ut till Mega Drive i Japan under namnet Bad Omen. Som undertiteln antyder är Devilish: The Next Possession för övrigt en uppföljare. Det första Devilish kom ut på Game Gear i både Japan och Nordamerika året innan och det spelet hittade dock till Europa under 1992. Långt senare kom det ut ett tredje spel i serien och det släpptes på DS i Japan 2005 som Devilish: Ball Bounder och i Europa samma år som bara Devilish och först två år senare även i Nordamerika som Classic Action: Devilish.


^_^ ^_^

Okej, det var spelhistorielektionen. Hur är själva spelet då? Tja, det är ju som Breakout typ. Som i sin tur väl kan sägas vara som squash typ. Racketsporten alltså. Den där man slår en boll emot väggen alltså. Fast i Devilish, liksom i Breakout, så spelar man inte mot andra spelare. Man kan förlytta båda paddlarna höger och vänster. Skulle bollen falla hela vägen ner utan att fångas upp så mister man den bollen. Man har ett begränsat antal bollar innan spelet är över. Den övre paddeln kan även flyttas upp och ner över spelplanen.


^_^ ^_^

Det mest iögonfallande är ju skräcktemat kombinerat med spelupplägget. Enorma demondödskallar pryder portarna och vandrande skelettkrigare agerar fiender... Allt medan man studsar en boll fram och tillbaka. Så härligt bisarrt. Den övre paddeln kan också vridas åt höger och vänster.


^_^ ^_^

Spel över nästan direkt... Vi var inte särskilt duktiga i det här alltså. Nåja, bara att trycka på start och försöka igen då! Den Exorcistenanspelande undertiteln framgår inte på titelskärmen udda nog. Den framgår däremot på det fysiska omslaget till spelet. Vilket är precis tvärtemot DecapAttack där undertiteln framgick på titelskärmen i spelet men inte på det fysiska omslaget.


^_^ ^_^

Okej, låt oss backa lite för här finns en bakgrundshistoria nämligen. Och ja, ni kan ju se och läsa själva från bilderna här ovan. Som om själva spelet inte var bisarrt nog liksom.


^_^ ^_^

Två spelare? Vi avfärdade det nästan utan att ens prova då det är så vanligt att tvåspelarlägen endast innebär att man får turas om, vilket man ju kan göra ändå i singelplayerläge. Men som tur var provade vi det i alla fall och se där..? Detta verkar vara... För två spelare samtidigt..?


^_^ ^_^

Yes! Två spelare samtidigt it is, baby! Spelare ett styr främre paddeln, den offensiva, spelare två backar upp med den bakre, den defensiva. Även om det innebär att spelare ett blir den mest aktiva i spelet så är detta ändå kanon. Också, i singelspelarläget så kunde man ju inte styra den bakre paddeln egentligen. Den var alltid rakt bakom den främre och förflyttades automatiskt höger och vänster ihop med den främre. Här blir det dock ett helt annat spel då man kan hjälpas åt och täcka dubbelt så stor yta av ens eget "mål" så att säga.


^_^ ^_^

Vi fick spel över ändå. Men titta där! En jävla boss! Det är fucking bossar i det här spelet! Time trial sedan. Och se där med! Roligt nog kan man välja bana i time trial. Vi gillar detta.


^_^ ^_^

Andra och tredje banan. Bana 2, klocktornet, känns mer industrifabrik. Lite Mutant Chronicles. Vattenfallen heter tredje banan. Det finns både större och mindre vattenfall runt om på denna bana, flygande harpyor och dessa svävande skogstroll eller nåt. Definitivt mix av mytologi och mörk fantasy hand i hand med det mer utpräglade skräcktemat på framför allt första banan. Bossen på tredje banan är ett stort svävande skogstroll som spottar sten eller nåt på en. För att ta död på denna fula fan måste man vrida främre paddeln och studsa bollen åt antigen vänster eller höger, beroende på var fulingen uppenbarar sig.


^_^ ^_^

Fjärde och femte banan sedan. Fjärde banan hänger högt upp i luften. Man får nästan shmup-vibbar här. Skelettkrigarna återvänder som fiender. Femte banan är fucking under vatten. Där möter man bl a en arg bläckfisk som sprutar ut bläck i vattnet och gör det ännu svårare att se vad som fan försiggår där under ytan. Det blir mer fokus på att vrida den främre paddeln fram och tillbaka mellan höger och vänster på dessa senare banor.


^_^ ^_^

Enda minuset med time trial är att man kan inte spela två samtidigt i det. Bara singelspel där. Därför började vi trots allt om från första banan i det vanliga läget för två spelare. För att ja, tvåspelarläget är så pass kul alltså.


^_^ ^_^

Där fick du bossjävel! Vem fick spel över nu, va?! Du, just det! Ditt spel är över! Försiktigt dock. Banan är inte riktigt över fastän bossen är död. Det var en läxa vi allt fick erfara... Banan fortsätter alltså en liten bit till efter bossen, fram till målpunkten typ.


^_^ ^_^

Första banan avklarad. Här kommer något riktigt kul! Efter en avklarad bana så skiftar spelarna position! Så att spelare ett, som tidigare var den främre paddeln, nu spelar som den bakre och spelare två, som tidigare var den bakre, nu spelar som den främre. Kanon! Vi fixade inte nästa bana i slutändan dock och då vi redan hade överstigit en hel timmes speltid med detta så valde vi att bryta för att både hinna och orka med spel nummer fyra för denna runda... Men Devilish spelade vi alltså lite mer än en timme. Lustigt nog kändes det inte alls som det. Tillskillnad från DecapAttack som vi spelade i nästan en timme men som kändes som typ tre timmar så jävla slött som det var så flög tiden verkligen förbi med Devilish. Ja, ett riktigt kul spel det här!


^_^


^_^ ^_^

Sist men inte minst för den här gången. Segas egen Mega Drive-port av Capcoms Ghouls 'n Ghosts. Det är något som vi redan har grävt fram ur kistan, som ni kan se och läsa mer om här; för #49 inför förrförrförra Halloween... Vi har två skäl till att ha med det nu. Ett är för att spegla den förra frispelrundan med Mega Drive Horror, där vi likaså lirade fyra lir varav ett som redan hade grävt fram sedan tidigare. Eftersom vi inledde med ett sedan tidigare framgrävt lir den där gången tänkte vi att det vore väl passande att vi avrundar med ett sedan tidigare framgrävt lir den här gången. Och två; eftersom vi ju gärna vill framhäva spel av den skräckigare sorten på Mega Drive, det är hela temat typ, så kan vi ju bara inte INTE nämna självaste Ghouls 'n Ghosts! Det är ett sådant självklart spel på temat att det måste framgå. Därmed blev det att vi ägnade en stund åt denna gamla klassiker också, trots vår alldeles egen tidigare djupdykning.


^_^ ^_^

Första försöket på första banan kom vi inte långt. Inte andra heller. Men sedan så! Hej hopp!


^_^ ^_^

Ja, nu jävlar så! Äntligen började reflexerna vakna till liv. Det här liret är ingen lek alltså. Det är blodigt allvar. Med den extra tuffa rustningen på så bar det av, full fart framåt!! Men skattkistan där bak då? Skit i den, det är ett monster ovan där ändå så, bara spring!! Framåt!!


^_^ ^_^

Öh... Hit men inte längre. Djupt suck. Men skam den som ger sig! Iväg igen! Framåt! Aaargh!!


^_^ ^_^

Öh... Hit men inte längre. Alltid är det nåt som dödar en så det bara är en benhög kvar alltså. Men skam den som ger sig som sagt var! Vi försöker igen och igen och igen! Riktigt fräckt moment på den delen av banan med ösregnet och vinden och demonerna som gömmer sig inuti virvelvindarna förresten. Det ser inte riktigt lika snyggt ut på Mega Drive som i arkadoriginalet men bra nära.


^_^ ^_^

Efter att ha dött fler gånger än vi höll räkningen på så kom vi förbi och fram till andra banan. Fuck yeah! Bara för att dö nästan direkt in på denna bana såklart. Djuuupt suck. Men kul ändå.


^_^ ^_^

Vi tog oss upp för kullen åtminstone... Även om det var den kullen vi dog på, så tog vi oss upp för kullen. Det blev endast en dryg halvtimme med Ghouls 'n Ghosts. Det fick räcka. Så en och en halv timme med Castlevania, nästan en timme med DecapAttack, lite mer än en timme med Devilish och runt en halvtimme till med Ghouls 'n Ghosts för en total speltid på ganska exakt fyra timmar med dessa fyra spel. Bäst i test var Castlevania. Näst bäst var Ghouls 'n Ghosts men den största överraskningen var Devilish, som faktiskt också blev höjdpunkten näst efter Castlevania. Vi var nog lite för trötta för Ghouls 'n Ghosts sist ut och rätt så sent in på kvällen, så det det blev mer ett förvisso fortfarande kul men bara kort återbesök. Vi kom inte längre än till andra banan på lättaste svårighetsgraden den här gången. DecapAttack var både klart sämst och den största besvikelsen men inte helt utan meriter heller eftersom vi trots allt stod ut med eländet så lång tid och kom så långt som vi gjorde under den tiden. Och det var det för denna runda gott folk!


^_^

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
|
Frispel

|- Black Mages! Hör! Hör!
|- Pac-Man Fever!! Hörni!
|- Random frispelkvällar
|--- 1 Master System FAQ
|--- 2 Mega Drive Horror!
|--- 3 Switch-bläskfiskspel
|--- 4 Master System igen
|--- 5 Mega Drive Horror!!
|--- 6 Switch: UUU-spel...
|- Secret of Mana-helgen
|- Switch-spelkväll 1-2-3
|- Switch-spelkvällar A-Z
|- Switch-minneskortbyte
|- Switch Joy-Con-driftfix
|- Vård av DualShock 3
|- Vård av SNES-kontroll
|- Wii Sports-eftermiddag
|
För eller emot


Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.