Idag är det fyra år sedan Switch släpptes världen över. Och det känns ju som att en ny konsol är nästan runt hörnet. Ja, Nintendo har gått ut med att den nuvarande Switchen är i dess medelålder bara men kom igen nu, va? Det där kan ju faktiskt tolkas på olika sätt... Det finns liksom inget som motsäger att de inte kan komma ut med en riktig efterföljare till Switch och samtidigt låta den äldre Switchen leva kvar på marknaden och fortsätta släppa nya lir till den också i några år till. Likt de gjorde med 3DS:en som hölls vid liv med nya releaser ganska långt in på Switchens livstid. Visserligen vet man ju aldrig med Nintendo. Ibland, mer ofta än ej, verkar det ju inte bättre än att gubbarna på företaget tänker med röven verkligen... Så det skulle då i och för sig heller inte förvåna oss om de lyckades strula till det igen och tappa all momentum som hittills har byggts upp och all goodwill som hittills återuppbyggts med Switch genom att bara sitta på huvudkontoret i Kyoto med tummarna upp i röven medan marknaden drar vidare och konkurrensen drar ifrån. Det återstår alltså att se hurivida Nintendo verkligen lärt sig sin läxa efter hur det gick för dem från Wii till Wii U. Det smartaste Nintendo kan göra för att behålla sin nuvarande relativt nyvunna position är att inte dryga utan faktiskt släppa ifrån sig en Switch för nästa generation tidigare snarare än senare. För alla 80 plus miljoner Switch-köpare kommer inte att vänta hur länge som helst... Liksom alla 100 plus miljoner Wii-köpare UPPENBARLIGEN inte gjorde.
En helt ny Switch (och vi gissar att de behåller Switch-namnet, ja) borde, BORDE, komma ut någon gång under 2022. Senast till julhandeln. Tidigast våren. En till mars-release kanske? Det verkar ju vettigt. Om ett år från nu är det trots allt fem år sedan den nuvarande Switchen släpptes och hela fem år för en konsol som den senaste på marknaden från företaget bakom är fullt gångbart. Om vi skulle tippa så tippar vi alltså på att en ny Switch kan komma så tidigt som om exakt ett år från nu... Förmodligen blir den nya konsolen fullt bakåtkompatibel med den nuvarande Switchen och säkerligen kommer (åtminstone en del av) den första vågens spel fungera på bägge maskinerna. Uppföljaren till Breath of the Wild t ex. Om vi skulle tippa alltså... Veta kan vi ju inte. Och speciellt med Nintendo kan man alltså aldrig veta då de så ofta gör det otippade och ofta inte alls till sin fördel. Att vi ser en ny Switch tidigare än mars 2022 är dock väldigt tveksamt... Tidigast så här dags nästa år är vår gissning. Vilket innebär att detta eventuellt blir det sista året med den nuvarande Switchen som Nintendos flaggskepp.
Detta ville vi uppmärksamma på något sätt, så många roliga speltimmar som vi har haft med Switch de senaste åren...
En idé vi hjärnstormade fram på redaktionen var alltså denna, att under detta tippade sista hela år med Switch som Nintendos senaste helt enkelt belysa lite vad som än finns att ta del av på konsolen. Från A till Z liksom. Så så fick det bli. I en serie frispelsessioner under det här året kommer vi att köra några spel åt gången tills vi har betat av hela alfabetet. Och såklart börjar vi nu alltså med A, B och C.
Det blir förresten inga hela recensioner som i framgrävt ur spelkistan utan mer i form av korta första intryck typ. Även om det inte är första gången som någon av oss spelar något som vi valt till det här så kör vi åtminstone från början och bara lirar lite helt fritt. Formen frispel passade därmed bra
och det har ju egentligen inte samlats mycket frispel som i fritt spelande under fliken frispel. Det har ju varit sparsamt med uppdateringar i största allmänhet i den kategorin men senast vi körde just frispel-frispel var vår Wii Sports-eftermiddag från förrförra året. Men mer frispel blir det alltså från och med nu.
Okej, det var förhandssnacket det. Dagens spel blir:
Arms
Utvecklare/utgivare: Nintendo
Släppt: 2017-06-17, fysiskt och digitalt
Ursprungligen på: Switch
Blaster Master Zero
Utvecklare/utgivare: Inti Creates
Släppt: 2017-03-09, digitalt
Ursprungligen på: 3DS och Switch
Candleman
Utvecklare/utgivare: Spotlightor Interactive
Släppt: 2019-10-03, digitalt
Ursprungligen på: Xbox One (2017-02-01)
Att börja med någon av Nintendos egna titlar verkade passande. Ett A-spel från Nintendo alltså. Frågan är dock... Om det är ett AAA-spel..? Ooh!
Och frågeteckenblocket är gästanvändarfilen på Jannes Switch förresten. Bara utifall någon undrade. Varför nu någon skulle göra det egentligen.
Arms passar ju hur som helst också bra att börja med då det var typ en av release-titlarna till formatet. Okej, en riktig release-titel var det förvisso icke då det kom ut drygt tre månader efter konsolen men nära nog. Arms var ju trots allt en del av den första hypen kring Switchen. Det var ett av Nintendos egna förstapartsutvecklade spel som ett i raden av de tidiga släppen till formatet och ett nytt IP från Nintendo dessutom.
Förresten så kommer vi att täcka lite allt möjligt här till Switch. Lir som släpptes fysiskt på kassett såväl som endast digitala releaser, sk "indie-spel" såväl som... "beroende spel" samt spel som kom ut endast, först eller först bl a till Switch såväl som spel som ursprungligen släpptes på andra format. Lite allt möjligt, ja.
Arms alltså. Vad sägs om den titelskärmen? Vadå minimalistiskt liksom. Det första vi fick göra var i alla fall att leta fram en andra handkontroll och sedan körde vi igång. Och när vi körde igång så började vi med att lira lite mot varandra i versus-läget. Urvalet knasiga karaktärer är ganska brett. Hela 15 olika kämpar får man att välja mellan, som ni kan se här ovan. Och därtill så får man välja vad för slags olika mojänger man vill ha på sina armar.
ARMS alltså. Bara utifall någon missade det på titelskärmen. Arms är i princip ett boxningsspel. Om än en futuristisk fantasivariant på sporten. En mäkta skojfrisk sådan dessutom. För på fullt blodigt allvar är detta ju icke. Även om hela spelet i grund och botten alltså går ut på att slå varandra på käften. Helt ovana är ju Nintendo heller inte i denna genre. För det var ju Nintendo själva som tidigare gjorde Punch-Out-spelen på diverse format och Teleroboxer till Virtual Boy.
Whoooaa... Ja, det där slaget missade GW med typ två meter... Så kan det gå. Hela första ronden gick mestadels åt till att både bekanta och återbekanta oss med kontrollerna. Det här var första gången GW satt med Arms, och inte direkt igår sedan sist för Janne, men redan i andra ronden var det full fight. Och hyfsat skoj för stunden. Man kan för övrigt spela upp till fyra åt gången i en och samma match! Och då antigen i lag eller alla mot alla. Men nu körde vi alltså bara två.
Vi ägnade oss dock inte åt vs-läget alltför lång tid. Ganska snart gick vi över till att turas om i singelplayer-läge i Grand Prix. Och hur var handkontrollen nu igen? För inga viftkontroller här inte! Nej, vi spelade alltså båda med knappar och spakar, va? Något som verkligen uppskattas med det här spelet är just det, dvs att man får möjligheten att välja... Vill man inte luftboxas som i Wii Sports fast här med en joycon i vardera hand så behöver man inte. Man kan spela som vanligt med en vanlig handkontroll i händerna. Tack och lov för detta! Och då slår man antigen med A för höger näve och B för vänster eller med de bakre axelknapparna för höger och vänster. Precis som i Teleroboxer till Virtual Boy säger Janne.
Arms handlar alltså om att använda armarna. Duh. Det är helt enkelt inget fighting-spel där man kan sparkas, knäas, skallas osv. Man använder armarna. Och nävarna som del av armarna. Regelrätt boxning är detta dock heller inte. Något man kan göra är t ex att hoppa en sådär fem meter upp i luften, greppa motståndaren, dra denne till sig och sedan booo-yah, slå honom rakt ner i marken! Och nog är det rätt så snyggt och häftigt, ja. Här valde vi dock ändå att bryta och byta spel.
Raskt över till Blaster Master Zero! Detta är en sorts reboot av Sunsofs NES-klassiker från 1988 som kom ut 1991 här i Europa. Och grejen med det här spelet är att det likaså är gjort i stil av ett NES-spel. En trend som Capcom och Inti Creates själva måhända startade 2008 med Mega Man 9.
Samma Inti Creates som året efter det här även skapade det NES-Castlevania-osande Bloodstained: Curse of the Moon parallellt med ArtPlays Symphony of the Night-osande Ritual of the Night. Och de har sedan dess även hunnit göra uppföljare på både Blaster Master Zero och Curse of the Moon. Och alla finns digitalt på Switch. Men nu gäller det alltså det första Blaster Master Zero.
Den här inkarnationen av Blaster Master återberättar bakgrundsstoryn med grodan och stridsvagnen från NES-spelet men ändrar samtidigt typ allt runt omkring... Som att handlingen utspelar sig i jordens nära framtid... I det japanska Famicom-originalet var man för övrigt inte ens på jorden utan på någon annan planet. Men det är faktiskt strunt samma egentligen.
Och det här är ett spel som vi båda har spelat sedan tidigare förresten. Både det första till NES, som apropå vilket tog tjugoandraplatsen på den snart tio år gamla NES-topphundralistan, och den här rebooten. Men det var åratal sedan sist och vi kom knappt ihåg något alls. Så vi började på en helt ny sparfil nu.
What the fuck? Det är alltså möjligt att hamna på ställen utan återvändo i det här spelet? Det var mer än vad vi visste. Eller mer än vad vi kom ihåg i alla fall. Mmh... Låter ju lite kasst. Nåväl.
Något man förresten lägger märke till så snart inledningssekvensen är förbi är att spelet täcker inte hela skärmen på Switch. Det är svarta kanter till höger och vänster. Måhända för att detta också släpptes på 3DS? Så att skrämstorleken är anpassad efter det formatet i första hand?
Precis som i det gamla NES-spelet kan den futuristiska stridsvagnen både hoppa och skjuta i alla riktningar ovanför den och inte bara rakt fram. Med höger axelknapp kan man hålla kvar kanonen i diagonalt läge. Inte precis som i NES-spelet då kontrollen till den konsolen saknade axelknappar men typ som med siktet i Yoshi's Island till SNES om vi minns rätt. Och precis som i NES-spelet så kan den pyttelilla spelfiguren alltså också hoppa ut ur stridsvagnen och fortsätta till fots. Vilket såklart blir nödvändigt för att t ex kunna klättra upp och ned för stegar och på så sätt ta sig vidare i spelet. Spelmekaniskt smått fiffigt och visuellt väldigt charmigt.
OCKSÅ precis så som i det gamla NES-liret så skiftar perspektivet och upplägget när man går in i "grottor", från det sidoscrollade läget till top-down-perspektiv ā la Zelda! Men här traskar man runt i full high-tech-mundering och skjuter och spränger sig fram! Mycket häftigt. Grafikstilen emulerar alltså den till NES, det ska mao se ut som ett nytt gammalt NES-spel, men egentligen så är ju den här upplagan av Blaster Master mycket snyggare än sin förlaga. Och det märks som mest just i dessa top-down-delar av det nya spelet. Och så i alla menyerna såklart...
Åhå, en bossfight nalkas förmodar vi? Ja, såklart. "The Forest Destroyer" minsann. MOTHER BRAIN!
Japp. Första bossen var det här. Denna kände vi genast igen så snart vi såg den och shit alltså! Att den spydde fram en massa levande minihjärnor hade vi visst lyckats förtränga. Men så är det.
Vi fortsatte vad som kändes som en god bit vidare efter den bossen och förbi flera miljöombyten. Värt att nämna är att Blaster Master var vad som sedermera kom att kallas ett Metroidvania-spel, dvs ett spel där man inte bara går raka vägen framåt från vänster till höger, utan ett där man inte sällan måste backtracka en hel del. Ibland kommer man fram till platser varifrån det inte går att komma vidare direkt och då får man återvända när man har hittat ett nytt vapen. Såklart är Blaster Master Zero likadant i den aspekten. Det är inte bara action. Det är ett äventyr!
Här fick man passa sig för slemmet. Vattennivån eller ja, slemnivån, höjdes och sänktes så man fick skynda sig fram genom de här gångarna. Bossen i det här området bestod av ett antal stora maskar som påminde lite om Lanmolas från Zelda fast här ploppade de inte fram ur marken utan ur slempölar runt om i rummet. Detta var tredje bossen om vi räknade rätt. Kort därefter kände vi oss klara med Blaster Master Zero. Ganska exakt tre kvart in bröt vi för den här gången. Vi hade faktiskt gärna fortsatt men vi skulle ju hinna (och orka) med ett tredje spel ikväll också så...
Turen gick alltså vidare till Candleman. Ett spel som kom ut på Xbox One från första början men nu återfinns på typ alla format, inklusive Switch. Candleman är en pusselplattformare i 3D där spelaren styr som ett levande levande ljus... Förbryllande? Idén är annorlunda nog för att fånga vår uppmärksammhet i alla fall. Kontrollen är busenkel. Man styr med spaken eller korset, hoppar med A eller B och låter flamman brinna genom att hålla in X eller Y.
Och så börjar äventyret. Det är ett mörkt spel som ni kan se. Upplägget är rätt simpelt. Det går bara ut på att ta sig från start- till slutpunkten på varje bana och tända andra ljus på vägen. De lite större ljusen fungerar också som checkpoints ifall man skulle stupa på banan. En hake är dock att man kan inte låta sitt eget levande ljus brinna hela tiden för då... Då brinner ljuset ut helt enkelt. Man får alltså vara sparsam med när man tänder ljuset.
Här är den stora grejen med det här spelet. Att veta när man borde tända ljuset för att kunna se längre fram. Så man inte bara traskar vidare och trillar rakt ned i en avgrund som inte syntes i mörkret. Avgrunder får man alltså hoppa över. Notera för övrigt att vår spelhjälte droppar vask. En lagom fräck detalj tycker vi. Men ja, man letar sig vidare, håller utkik efter andra ljus på vägen, lyser upp omgivningen på sina ställen, hoppar över avgrunder och går in i mål.
Ja, vi säger då det. Det här spelet är rätt så stämningsfullt. Äkta Donkey Kong Country 2-vibbar får man. Vi snackar undervattenbanorna i det spelet, som äger rum i delvis sjunkna gamla fartyg.
Ibland kan man spara på lågan. Som när det levande ljuset finner sig stå i månljuset. Känns lika delar mysigt som kyligt. Och när det blir becksvart... Ja, då blir det verkligen becksvart. Den här delen av denna bana går ut på att stå där på en av trälådorna som flyter fram med strömmen medan man undviker att krocka in i kedjorna som hänger från taket. Och då gäller det ju att man ser kedjorna och var någonstans det finns gap mellan dem...
Slutet på den första världen och början på andra och här tappade spelet oss. Vad som gjorde hela den första världen till en så robust spelupplevelse var att det kändes typ äkta... Det var bara självaste Candleman som framstod övernaturlig och omgivningarna var relativt verklighetstrogna. Andra världen är däremot uppbyggd av alla dessa böcker och sidor ur böckerna likt vägar rätt upp i luften... Det för tankarna till Pagemaster med Macaulay Culkin. Och det är ingen komplimang!
Nja, nä, alltså... Den andra världen gick bara inte hem hos oss så som den första. Skeppvärlden bestod av fyra banor och denna bokvärld bara tre men vi valde ändå att bryta halvvägs in här... Någon gång får vi återvända bara för att se om det blir bättre igen från tredje världen men det blev inte ikväll. Den första världen i Candleman får tummen upp. Den andra får en axelryckning.
Här lade vi det för den här kvällen. Det blev ingen vända åter till Blaster Master Zero heller. Vi funderade på det men så märkte vi att det hade kommit nya spel till NES- och SNES-tjänsterna så... Det blev alltså en del NES- och SNES-lirande istället den sista tiden av den här kvällen. Allt som allt tycker vi dock att det blev en rätt lyckad spelkväll. Och detta känns som en rätt lagom omfattande presentation, inte minst just med frispelformen i åtanke. Nästa del i den här följetongen är planerad till nästa månad redan då vi demonstrerar exeptionella tillbakablickar!
|
