Det blir faktiskt ingen horror på Mega Drive den här gången utan för denna frispelkväll är det mestadels varma och somriga lir som gäller. Denna mix blir även ännu en "fix" av den gamla goa Megan innan vi gräver fram något till Segas sista hemkonsol...
Okej, det var det korta förhandssnacket. Vi hoppar rakt in i smeten med dessa följande fyra lir.
Air Buster
Utvecklare: Inter State
Utgivare: Kaneko (1991, NA)
High Seas Havoc
Utvecklare: Data East
Utgivare: Data East (1993)
Puggsy
Utvecklare: Traveller's Tales
Utgivare: Psygnosis (1993)
Ristar
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1995)
En sak till bara innan vi startar upp Air Buster... Tidsbegränsningen per titel som vi gav oss själva för förra frispelrundan med 32X-spelen medförde en ganska så inressant annorlunda dynamik i lirandet. Så vi provar detta igen för den här gången men den här gången, med bara fyra titlar att frilira, med mer tid tillika svängrum per spel. Låt oss säga en halvtimme per spel?
Vilket man rent spontant förvisso väl kan tycka är ungefär lika lång tid som vi brukar sitta med varje frilirade spel, 32X-spelen undantagna då...
Men nä, vi gick faktiskt tillbaka och räknade på det nu, och med just 32X-spelen undantagna så har vi ägnat ca 770 minuter totalt med alla de 14 tidigare frispelade spelen som hade en angiven speltid (vilket var alla förutom de till Master System av någon anledning) och det blir i snitt 55 minuter per spel. Räknar man antalet spel vi suttit med i mer än 30 minuter utgör också dessa merparten. Så vi brukar faktiskt sitta i upp till nästan en hel timme per spel annars. Men den här gången kör vi alltså en mer intensiv spelrunda med ca en halvtimme dedikerat för varje lir!
Vårt första frilir för ikväll gavs ut som Aero Blasters i Japan 1991 och samma år som Air Buster i Nordamerika, men inte alls i Europa trist nog. Men se där? 2 player action? Ja, tack. En cool liten animé-aktig bild när man tryker igång spelet sedan. Kunde ha varit lite större men nåväl.
Air Buster är en flygskjutare. Det är inte en genre som de flesta av oss som spelat och skrivit för POPKORN har varit särskilt intresserade av skall medges. Därtill så är det en genre som inte direkt brukar förknippas med sol och varm sommar, utan snarare mörk och kall rymd. Här ovan ser ni dock exakt varför vi valde just detta för denna frispelrunda med mestadels somriga lir, efter att ha sett ett klipp av hur det ser ut på första banan. Klarblå himmel och helt klart den rätta sommarkänslan!
Men vänta lite nu... Valde inte vi 2 player? Varför bara spelare nr 2 som spelar i så fall? Med handkontroll nr 2 också... Kom inte och säg att 2 player i det här spelet innebär just det, att spelet kör igång för den med kontroll nr 2? Men, åååh....
Reset. För vi såg faktiskt på demot, som kör igång efter en stund när man inte trycker på start på titelskärmen, att spelet spelades med två skepp samtidigt, så WTF?! Okej, vad har vi här då? Twin set up? Kan det vara läget för två spelare samtidigt tro? Svar: Ja. Så är det. Gott.
Längre in på första banan brakar helvetet loss och hela staden förintas i ett satans inferno... Hm... Tja, detta tog då en vändning minsann... En minst sagt intressant första bana i alla fall.
Första bossen. Var det denna som bombade sönder staden? Attack! Hyfsat häftig design förresten.
Bana nr två är en mekaniserad grotta tydligen. På vissa delar av banan färdas man genom diverse trånga passager. Det är ganska ballt. Janman råkade trycka på reset mot slutet av den här banan förresten, så vi fick börja om hela spelet från start igen... Snyggt jobbat, Jan!
Okej, här hade vi kommit ikapp igen där vi var tidigare. Strax innan bossen för den här banan. Där har vi bossfan i fråga också, ovan till höger. Rätt lätt fixad fight.
Raskt vidare till nästa bana i ordningen. Här var man ute i det fria mot klarblå himmel igen. Härligt. Och det är bara att hålla skjutknappen nedtryckt hela tiden förresten.
Det här spelet var inte alls så tokigt. Smidig styrning, coola power-ups och sånt. Och alldeles lagom stora, fräcka bossar. Efter bana nr tre bröt vi dock för då hade vi spelat i en halvtimme redan. Vi hade givetvis kommit längre om vi inte hade resetat två gånger, först en bit in på första banan då det bara var GW som spelade och sedan mot slutet av bana två då Janman tryckte på reset av misstag. Men whatever, detta var en skoj nog spelstund ändå så.
Över till spel nr två då. En plattformare trodde vi men vad ska detta föreställa, Final Fantasy?
Snygga cutscenes i alla fall. Data East agerade både utvecklare och utgivare i Nordamerika där spelet släpptes 1993 som High Seas Havoc och först året efter som Captain Lang hemma i Japan. Här i Europa och där nere i Australien gavs det dock ut av Codemasters 1994 som bara Havoc eller Capt'n Havoc enligt titelskärmen. Men kom igen, High Seas Havoc är en så mycket fräckare titel! Såklart att det är denna version vi väljer att köra då. Men, öh... Orkester? Vad är det..?
Jaha, ja... Musik ur spelet helt enkelt. Som om framförd av en orkester. Gulligt. Första låten är Prelude förresten... Vilket får oss att undra återigen, vad är detta, Final Fantasy?! Okej, nog om detta nu, vi backar ut ur musiklyssnarläget och startar spelet propert... Och wow, spana in titelkorten inför varje bana, va? Det är alltså Data East som har gjort det här spelet, bara utifall det rådde några som helst tvivel om den saken.
Spelet är hur som helst mycket riktigt en plattformare, väldigt mycket i samma anda som Sonic...
..men med ett tydligt piratmotiv, va? Första banan var en typisk gräsvärld, andra banan utspelar sig ombord på sjörövarnas skepp komplett med kanoner och allt. Kanon ju. Likt i Sonic så kan man kuta fort och hoppa med vilken som av A, B- och C-knapparna. Havoc, som är namnet på spelhjälten här förresten, kan t o m göra en spindash-liknande manöver som dock inte på långa vägar är lika användbar som den blåa igelkottens. En sorts dubbelhopp har man med, då man gör liksom en sorts voltattack om man trycker på en hoppknapp medan man är i luften. Detta är inte alls nödvändigt för att ta kål på fiender dock. Ett vanligt enkelt hopp på skallen räcker. Havoc ska föreställa en blå säl förresten. Även hudfärgen har han alltså gemensamt med Segas egen maskot.
Och precis som i Sonic 2, eller oftast som i Sonic 2, så är det också bara två banor per värld med ett bossmöte på andra andra banan här. Och man möter den stora stygga skurken redan så här tidigt, återigen som i Sonic... Fräck design på den onda piratkaptenen förresten. Att besegra honom är enkelt nog men lite knepigt ändå kanske... Man ska helt Sonica undvika hans attacker och hoppa på hans huvud. Men det verkar vara en väldigt specifik hit box på var exakt på hans huvud man ska landa... Hur vi än försökte så blev vi aldrig riktigt kloka på detta vilket ledde till att vi ibland landade rätt och ibland landade fel helt enkelt. Eftersom man själv har en hel skademätare så lyckades vi dock, med nöd och näppe, ändå fixa honom till slut.
Första banan på andra världen och Sonic-vibbarna är påtagliga alltså. Också, söta små fiender.
Bland checkpoints och skattkistor... Men snacka om spike i svårigheten helt plötsligt, en bit längre in på denna bana.
Fördömda one-hit kill spikes plundrade oss på alla extraliv! Fast vid game över börjar man åtminstone om från samma bana. Från början på samma bana då, inte från en checkpoint, men från samma bana i alla fall.
Skam den som ger sig och vi kom vidare till nästa bana i ordningen. Här spelar man under vatten men ännu en gång är det som i Sonic, att man simmar inte utan man styr på som vanligt även under vatten. Fast en fördel gentemot Sonic är att man har obegränsat med luft.
Men för fan i helvete då, dessa förbannade jävla one hit kill spikes alltså! Det blev game över på dem igen på den här banan också! Död åt one hit kill spikes!
Samma bana igen vid game över och då fick vi det bekräftat också. Att man inte börjar om från samma värld utan verkligen från samma bana alltså. Vi hade gärna fortsatt för trots att spelet till och från känns nästan som plankat från Sonic så hade vi ändå kul med det. Det är ändå ett ganska roligt spel alltså. Men fram till hit hade vi redan spelat i en halvtimme så... Nästa!
Alltid kul när de gör något med Sega-loggan i början... Detta är spel nummer tre alltså. Puggsy. Utvecklades av Traveller's Tales och gavs ut av Psygnosis i både Nordamerika och Europa 1993 men inte alls i Japan. Handlar tydligen om någon lustig liten utomjording (tänk ToeJam & Earl) som bokstavligt talat blir strandsatt, ho, ho...
Äventyret börjar därmed just där på stranden. Och spelet är ytterligare en plattformare alltså.
Puggsy är däremot icke i samma stuk som High Seas Havoc eller Sonic. Nä, detta är en långsam plattformare. Man går lugnt fram. Plocka upp saker kan man också göra. Som denna lilla snäcka.
Första banan är löjligt lätt och kort. Man fortsätter bara en liten bit till åt höger in i det Doki Doki Panic-SMB2-aktiga målet. Bra jobbat! Banan avklarad! Med bonus för snäckan också.
På bana nr två börjar det så smått bli pyttelite klurigare för Puggsy. Här finns fiender för det första! Och en pistol som man kan plocka upp med en knapp och avfyra med en annan.
Här fastnade vi till en början. Vad vi än gjorde så kom vi inte förbi alltså. Spana in månen i bakgrunden förresten. Det var oss en fräck måne minsann, som påminner om att det här trots allt ska föreställa något av ett rymdäventyr om än i lagom solig havsstrandmiljö.
Hmm... Här så blev vi kloka på att man med upp och ner på styrkorset kan hålla föremål från låg till hög höjd... Och inte bara från under midjan till över ögonen utan man har faktiskt hela fem höjder att liksom "stanna" på... Höjdpunkter typ, ho, ho! Intressant... Tänk om..?
Japp, det funkade! Genom att hålla pistolen högt över huvudet och med dess hjälp liksom kroka sig fast vid klippkanten, som man kan se att vi gjorde på andra bilden till höger för förrförra stycket, och väl fastkrokad trycka ner på styrkorset häver man sig liksom upp och över kanten! Så underbart finurligt. Sedan glider man ner för backen också, jippi!
Kartan är lite snurrig om vi ska vara ärliga. Liksom, varför krångla till det med att zooma in på en liten del? Varför inte bara visa alla pluppar för banor och vägen man går från bana till bana där på den stora kartan? Nåja, nästa bana var det här då... Och här skulle man gå från höger till vänster för omväxlings skull... Men här kom man heller inte förbi och man får inte behålla prylar från banan innan, så hur skulle vi nu fixa detta utan pickadoll att använda som änterhake? Skulle detta visa sig vara slutet för oss? Klurigt, klurigt...
Nej, inte alls faktiskt. För bara en liten bit åt höger stod det flera tunnor uppradade. Så vad man får göra är alltså att gå fram och tillbaka med en tunna i taget och ställa ner dem här så att man först kan hoppa upp på dem och sedan vidare över. Japp. Puggsy är en pusselplattformare!
Okej, annorlunda bakgrundsmiljöer var det här men fortfarande sådär varma och typ tropiska, va? Här började det bli lite klurigare... Rada upp tunnor att stå på för att kunna ta sig högre upp och vidare var en grej här med men i omgångar. En nyckel fanns att plocka med sig. Flertalet fiender att undvika eller skjuta. Och så upptäckte vi att man kan få slut på skott i skjutjärnet och då har man inget val än att bara undvika fienden! Och när vi hade kommit så här långt in i spelet kunde vi båda säga att vi gillar det här.
Janman råkade välta ner flera tunnor i vad vi först trodde var en bottenlös avgrund. Skulle vi behöva börja om på den här banan? Nä, för man kunde hoppa ner efter tunnorna som var kvar där nere på botten. Och så fixade vi denna bana med. Raskt vidare i viken!
Knepigt, knepigt... En tunna gjorde inte stor nytta där vi kom fram till en skattkista. Skulle ha behövt en nyckel här. Banorna får utforskas mer och mer metodiskt.
Knepigt, knepigt... En tunna gör inte stor nytta här heller. En tändsticka däremot? För att tända stubinen på kanonen där? Det här spelet är allt en liten kluring alltså!
Vi kom faktiskt vidare där vid kanonen och man skulle använda tändstickan där, ja... Men sedan dog vi nästan strax därefter. Och vi dog game över också. Ganska exakt en halvtimme in i spelet, så det var ju väldigt lägligt att bryta här. Notera hur bokstäverna till "GAME OVER" liksom far iväg likt sandkorn i vinden och kvar är enbart den fina bilden på solnedgången över den tropiska sandstranden... Mycket mysigt. Och ett bra val till sommarlir om vi får lov att säga det själva.
Detta är spel nummer fyra. Ristar. Utvecklat och utgivet av Sega själva över hela världen 1995. Ett relativt sent spel i konsolens livscykel, då Saturn redan hade hunnit komma till Japan vid det laget och var på ingång i Nordamerika och Europa bara månader efter. Ristar blev föjaktligen tämligen förbisett. Sanna våra ord, hade det här spelet kommit ut två år tidigare så hade det varit vida omtalat än idag som en av konsolens största klassiker, i samma liga som Sonic 2 och Gunstar Heroes. För att ja, Ristar är verkligen så bra.
Vad är det här, Sonic? Ja, förmodligen utvecklades Ristar mer specifict av just Sonic Team inom Sega själva. Rent visuellt är spelet ett av de snyggaste plattformstitlarna från hela 16-bits-generationen, lätt jämförbart med tungviktare som Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest och Super Mario World 2: Yoshi Island som släpptes i samma genre till SNES senare samma år.
Grejen med Ristar som karaktär är hans förmåga att sträcka ut armarna och greppa tag om allt möjligt, inklusive fiender. Det är också så man tar död på fienden eller närmaste bestämt genom att greppa tag om dem för att slunga iväg sig själv mot dem och bokstavligt talat skalla dem till döds. Ok, coolt. Musiken är också trevlig och trallvänlig förresten.
Ristars starka armar kommer till användning på många områden, som att klättra upp för stegar eller rakt över stup. För omväxlings skull är det heller inga one-hit kills här utan man har en skademätare i form av stjärnor. Men se upp! Spelet är inte direkt Sonic-snabbt men det är ändå fartfyllt nog så är man inte lite försiktig, vilket vi då inte var när vi hoppade in i detta nu, så är det lätt hänt att råka ta skada från fiender. Men det finns även gott om hälsopåfyllande stjärnor och extraliv att hitta på banorna så man har ändå råd att vara lite vårdslös.
Ristar kan även slunga iväg sig själv från pålar eller liknande i alla riktningar. Det är coolt.
Miniboss på första banan och sedan raskt iväg vidare till nästa område. Mörka skogen. Uuuhh...
Den så kallade "mörka skogen" är dock inte särskilt mörk alls egentligen. Den varma, tropiska atmosfären från första banan fortsätter snarare in på denna. Verkligen inte oss emot! Och ja, som ni kan se på bilden ovan till höger så behöver Ristar inte ta tag om allt möjligt, inklusive fiender förresten, rakt på utan det går precis lika bra diagonalt också. Coolt, coolt, coolt.
Om det inte framgått redan mellan radera så hade vi riktigt roligt med det här spelet och dess "gimmick" med greppandet kändes aldrig repetitivt, trots upprepande moment, utan snarare helt naturligt. En väl implementerad spelidé helt enkelt.
Här blev det mörkt i mörka skogen trots allt. Men bara för en kort stund innan banans slut.
Två banor och en bossbana per värld finner man här. Alldeles lagom i vår mening. Kolla in den där coola gamla kattbossen förresten. Härlig design. Hela spelet är härligt.
Ristar står naturligtvis för "Rising Star", dvs den stigande stjärnan. Och spelkaraktären själv är alltså en liten stjärna ifall det nu undgick någon.
Andra världen är ökenvärlden? Känns som det inte är helt ovanligt att andra världen är öken i plattformsspel. Rock Star i Kirby 64, Angry Aztec i DK64, Desert Land i SMB3 för att bara nämna några exempel... Ristar överraskar däremot lite på den här punkten. Vänta bara...
Andra världen är ökenvärlden, ja, men under vatten. Så att... Notera också att det blir mörkare och mörkare desto djupare man dyker. Precis som i Ecco the Dolphin!
Andra banan på andra världen fortsätter under vattenytan, genom ett försvunnet sjunket palats.
Skåda den stora mördarhavssnigeln! Vi hade faktiskt ingenting emot undervattennivåerna i Ristar. Kanske för att Ristar själv är väldigt lätt att manövrera och man har heller ingen tidspress som i Sonic-spelen utan kan verkligen ta det lugnt och beundra omgivningarna liksom.
Bossbana på värld nummer två utspelar sig likaså under vatten och börjar stämningsfullt nog...
Där ser man den elaka hajen till boss som simmar runt om där i bakgrunden. Vi gjorde processen kort med den dock. Ristar är inte direkt svårt. Snarare alldeles lagom utmanande.
Värld tre då och här gick det hett till minsann. Man får undvika eld som kommer upp ur marken.
Vi kom fram till bana nummer två på värld nummer tre innan vi bröt för kvällen.
Och vi skulle, som inledningsvis nämnt, försöka hålla oss till runt en halvtimme per spel för den här gången men Ristar var så pass roligt att vi råkade lira lite längre, ganska exakt 40 minuter närmare bestämt. Och vi hade också så roligt att vi mycket möjligt kan tänka oss återvända till detta, måhända för en proper framgrävning ur kistan någon dag. Men den som lever får se.
|
