Konsolspel på CD-skiva, vad ska de hitta på härnäst? Segas gamla tillsats förtjänar väl lite mer kärlek tänkte vi och satte oss därför ned med några slumpmässigt utvalda Mega-CD-spel. Tidigare under året frilirade vi dessutom såväl basenheten som 32X, så det kändes också bara vettigt att avrunda året med den andra tillsatsen till Mega Drive. Fastän vi gör det här helt ur ordning, då vi väl egentligen borde ha börjat med basenheten följt av Mega-CD och sedan 32X snarare än 32X, sedan basenheten och till sist Mega-CD. Nåväl.
Hänger ni med på åkturen kära läsare? Då kör vi!
Earthworm Jim: Special Edition
Utvecklare: Shiny Entertainment
Utgivare: Playmates (1995)
Fatal Fury Special
Utvecklare: Funcom (efter förlaga av SNK)
Utgivare: JVC Musical Industries, Inc. (1995)
Popful Mail
Utvecklare: Falcom
Utgivare: Working Designs (1995, NA)
Road Avenger
Utvecklare: Wolf Team (efter förlaga av Data East)
Utgivare: Renovation (1993)
Innan vi körde igång hade vi bestämt att ägna en halvtimme per spel den här gången, precis som vi gjorde för Sega Mega-Mixen förrförra frispelrundan. Okej, vi började med Earthwom Jim och detta är ett spel som ursprungligen kom ut på vanliga Mega Drive men just den här versionen är inte bara samma gamla Earthworm Jim utan en Special Edition minsann.
Något som är nytt i den här specialutgåvan, som alltså inte var med i originalversionen, är... Laddningstider! Jippi... Annars är det i stort sett samma spel som till Megan, som senare även kom ut på SNES för den delen. Fast just den där bussen i bakgrunden där i början på första banan minns vi faktiskt inte från de vanliga 16-bitsliren, så en del detaljer verkar ha lagts till.
Spelkontrollen är samma som innan. Man stpringer, man hoppar, man kan klättra i dessa kedjor där man också kan hålla sig fast med sitt eget huvud medan man siktar i alla riktningar och så skjuter man såklart. Pang på bara.
Jim är alltså en daggmask som använder huvudet minsann. Men han gör det bokstavligt talat alltså och hela sin daggmaskkropp också. Man kan plocka ut sig själv ur sin speciella dräkt och använda sig själv till att svinga över avgrunder och man kan även använda sig själv som propeller och glidglyga korta sträckor. Det är coolt. Utöver dussinfiender ställs man också inför minibossar.
Laddningstiderna kunde vi vara utan såklart. Utvecklarna gjorde dock vad de kunde av detta. Ger livet en citroner så gör man lemonad och allt det där. Och den här loading-skärmen var väl trots allt småkul. Loading, hajar ni? Jim lastar bilen. Vilket heter detsamma som att ladda bilen på engelska alltså. Så fyndigt. Denna skärm poppar i alla fall upp när man tas till ett helt nytt område på banan, helt nytt som i det var inget som var med i Mega Drive-liret. Trevligt. Efter den här korta bonusdelen av banan ställs man inför den riktiga bossen för banan.
Något annat som inte var med i Mega Drive-spelet är lösenord och detta är däremot ett välkommet nytt inslag. Sannerligen groovy! Men ja, laddningstiderna är ju tveklöst märkbara också. Men var de verkligen tvungna att skriva "Loading" med stora feta bokstäver där rakt över nyllet på Jim? Det hade ju räckt med bara namnet på nästa bana ovan på bilden så hade man bergis inte ens tänkt på att spelet laddas från skivan i dessa ögonblick...
Bana nummer två är ett rymdrace ā la tube shooter mot den lömska Psy-Crow! Loosar man blir det bossfight men vinner man racet så klarar man banan direkt. Det är kul med sånt.
Lösenorden är groovy som sagt var men för varje gång som man visas laddningstiderna uttryckligen så kan man ju inte låta bli att störa sig på dem alltmer. Men notera vem som sitter i tronen där i vänstra hörnet på bilden inför nästa bana... Det är han, Evil the Cat!
Banan "What the heck?" skulle ju egentligen heta "What the hell?" för det är alltså precis där den utspelar sig. Ett mycket fräckt helvete. Och notera Evil the Cat där lång bak i bakgrunden!
En snöbolls chans i helvetet? Vad sägs om en hel snögubbes?! Elake herr frostig här agerar den här banans miniboss. Notera även den hyfsat snygga ljuseffekten medan ens strålpistol laddas upp i händerna på Jim strax innan den avfyras. Också, den där propellermanövern som vi nämnde innan.
Evil the Cat är såklart bossen i slutet på banan. Till en början är man naken och inte i stånd att ge igen utan kan bara undvika attacker men väl iklädd sin superdräkt kan man ge sig på den kattfan. Eftersom katter har nio liv måste man döda Evil the Cat hela nio gånger. Det är humor.
Nästa bana är ett nytt tillskott. Denna bana var alltså inte med tidigare i varken originalet till Mega Drive eller portningen till SNES.
Här möter man även nya fiender som dessa jävla flygfän och vad vi kan anta vara big bruty själv. Som är blind men kan lukta sig till en...
..och som jagar en och äter upp en! På ett ställe ska man lura big bruty att katapulta upp en vidare på banan. Vi kom dock inte förbi hela denna bana i slutändan och så här långt in var det ändå dags att byta spel. Earthworm Jim till Mega-CD är skoj, speciellt om man lirat standard-versionerna och kan peka ut exakt vad som är nytt i denna Special Edition.
Nästa spel i ordningen förefaller i sin tur vara en Special Edition av Fatal Fury från SNK men så är det icke då detta i själva verket är en uppdaterad version av Fatal Fury 2. Vilket, öh, liksom, okej, whatever. Den här specialversionen av Fatal Fury 2 portades till en mängd olika format efter arkadförlagan, inklusive SNES, fast på Sega-fronten fanns det ingen Mega Drive-version utan spelet kom bara till Mega-CD... Och Game Gear... Det handlar i alla fall om ett fightingspel som ni kan se och vi började med att spela lite mot varandra.
Disc access... Oh, boy. Laddningstider var det här, ja. Och inga smidiga sådana heller. Nåväl.
Spelet är en ganska så typisk 2D-fighter i stil med Street Fighter II fast med tråkigare, mer intetsägande, karaktärer. En sak som är lite ball dock, och som särskiljer det här lite från Street Fighter II, är att man slåss inte bara på en enda plan yta från vänster till höger utan man kan förflytta sig inåt skärmen en bit och tillbaka utåt igen... Nästan som i beat 'em up. Och då kan man också få till dessa attacker som ser nästan ut att vara lite i 3D. Det ska vara ungefär det intrycket man får. Och visst, det är lite ballt som sagt. Vi spelade några matcher mot varandra och hade väl hyfsat skoj åtminstone.
Laddningstiderna var dock ett stort återkommande irritationsmoment. Disc access... Suck. Var det verkligen nödvändigt att skriva ut det? Utvecklarna begick samma misstag som de i Earthworm Jim. Hade skärmen bara varit svart i några sekunder så hade man säkert inte ens tänkt på det. Men nu ser man alltså i klartext de här laddningstiderna efter varje vunnen match, följt av en skärm där den vinnande kämpen häcklar den som förlorade...
..följt av en continue-skärm för den spelaren som förlorade matchen, konstigt nog, följt av, just det, ännu mer laddningstider.
Sedan tas man tillbaka till karaktärsvalmenyn och när den spelaren som förlorade matchen och valde continue valt karaktär igen, notera att spelaren som vann matchen inte får välja om nu, udda nog, så följer såklart mer laddningstider igen. Orka.
Efter ett par matcher mot varandra provade vi att turas om i singelspelarläget. Här får man betydligt färre karaktärer att välja mellan av någon underlig anledning. Konstigheterna slutar inte där heller för sedan får man själv välja vem man ska slåss mot. Vi valde att slåss mot Terry Bogard, eftersom han är en av de få här som vi ens kände igen eller kom ihåg från förr.
Efter att ha spöat Terry fick vi inte välja mer vem vi skulle slåss mot, utan då utmanades vi av den här gamla gubben som hotade att spöa oss blodiga. Bring it on gubbjävel.
Okej, det här med att man kan liksom backa utåt samt kliva inåt är faktiskt fett ballt ändå.
Det var en god fight men vi fick gubbjäveln på fall i slutändan. Vem skulle vi möta härnäst?
Jaha, det är han, öh, den här typen... Dollar Store Adon. Och inget tjafs om att detta var före Street Fighter Alpha för att Adon var minsann med redan i det allra första Street Fighter 1987!
En fight till hann vi med innan vi redan hade bestämt att vi skulle bryta. Och, öh, Kame-Sennin?
Vi loosade faktiskt den sista fighten med flit, bara för att få se game over-skärmen. Initialer?
Popful Mail...
Magical Popful Mail Fantasy Adventure? Är det spelets fullständiga titel? Eller utgör den banderollen endast en tagline, slagord för spelet alltså? Ska det kanske läsas som Magical Fantasy Adventure: Popful Mail eller Popful Mail: Magical Fantasy Adventure i så fall?
Så många funderingar... Man får se en hyfsat lång introsekvens här i början med en del lore som dumpas på en. Intressant nog är det ingen text till detta, utan bara tal här.
Ursprungligen gjort för japanska hemdatorer 1991, portades sedan bl a till Super Famicom och Mega-CD under 1994 varav den sistnämnda versionen året därefter även översattes till engelska och gavs ut av Working Designs till Sega-CD i Nordamerika och det är alltså också den utgåvan som vi frispelade nu. Kontrasterna mellan på blodigt dödsallvar och så där fåntrattroligt är minst sagt väldigt märkbara i det här spelet...
När man har tryckt start på den andra titelskärmen, den där titeln endast lyder Popful Mail med de tre skojfriska karaktärerna i bakgrunden, så sätter ännu en filmsekvens igång. Och denna är typ som animé på riktigt men i ett videospel, vilket alldeles säkert var hur häftigt som helst för drygt 30 år sedan! Blodigt är det också, trots sockersöt animation.
Ah, ja, dessa typiska kontraster mellan skoj och allvar i animé. Det syns i blicken ser ni!
De båda introfilmerna, den efter första titelskärmen mot bara helsvart bakgrund där man även kunde läsa Magical Fantasy Adventure samt den efter titelskärm nummer två där titeln endast lyder Popful Mail då man trycker på start för att starta spelet, varade nästan i tio minuter tillsammans... Så nästan en tredjedel av speltiden som vi hade bestämt gick åt att titta på dessa filmsekvenser innan spelet sätter igång på riktigt. Men visst, det var hyfsat smidiga animationer och riktigt tal och allt så helt klart imponerande för mitten av 90-talet.
Vi var inte alls bekanta med det här spelet sedan tidigare och av den första spelskärmen att döma, kartan som ni ser, så antog vi självklart att detta var ett rollspel. Men när vi kom fram till första "stället" så visade det sig att nej, detta var snarare mer av ett lätt plattforms-aktigt actionäventyr med RPG-inslag. Kanoners. En kul sak med den där kartan förresten är att man trycker inte bara i den riktning man vill att ens spelfigur ska förflyttas helt automatiskt utan det är verkligen man själv som styr steg för steg längst stigen på kartan. Gulligt.
Man kan spara sitt spel när som helst från menyn men laddar man upp en sparfil så börjar man inte från exakt samma plats utan från början av området man är på, i det här fallet Elf Woods. Makes sense, säkert pga dåtidens tekniska begränsningar men även så att man inte missbrukar sparfunktionen som en save state.
Fienderna är knasiga och gulliga de också. Som i tecknad film typ. Men hur som helst, attack!!
Vad som också är imponerande för sin tid är att röstskådespelare framför all textdialog även i sådana här in-game cutscenes. Detta är inte fallet i alla moderna spel i dag ens! En kul grej därtill är att varje karaktär som snackar har sin egen smått animerade profilbild, men inte om karaktären som hörs själv inte syns i bild, om han är bortom ens synfält alltså.
Popful Mail är förresten namnet på vår hjältinna och öh, dialogen här... En dos vuxen humor? ^_^
Just det! Här kom vi på det allt. Det här spelet påminner en del om några av Wonder Boy-spelen med dess sidoscrollade svärdsvingande ā la actionplattformare och RPG-inslag inklusive affärer där man köper utrustning och sånt som man kan, ja, utrusta sig själv med. Kul grejer.
De där jättesöta jättespindlarna får man allt akta sig för. Vi fortsatte ett tag till men fram till hit, efter att ha trillat ner, gått vilse en stund och sedan gått runt och hittat tillbaka hit igen rättare sagt, så hade det hunnit gå en hel halvtimme redan och vi bröt för nästa spel. Vi är inte blinda förresten... Vi ser klart och tydligt att det står 1994 här och var men enligt alla källor som vi har sett så gavs faktiskt denna engelskspråkiga version av spelet ut 1995!
Ok, då kör vi vidare... Ho, ho. Nästa spel i ordingen börjar likaså med en animerad filmsekvens. Märkbart grötigare än i Popful Mail, kanske för att det här kom ut tidigare till Mega-CD, fast ändå hyfsat imponerade för något som spelades upp via en Sega Mega Drive-tillsats under första halvan av 90-talet. Sånt här var verkligen high-tech då liksom.
Välkomna till Road Avenger! Detta släpptes i Japan 1992 samt både Nordamerika och Europa 1993 baserat på arkadspelet Road Blaster av Data East från 1985! Vad vi har att göra med här är ett sk interaktivt filmspel, eller FMV-spel med andra ord. Full-motion video alltså. Man har inte fri eller full kontroll över vad som händer på skärmen men genom att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle så fortsätter filmen som den ska. Missar man att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle tar resan ett alternativt händelseförlopp som resulterar i ett hastigt, dåligt slut. Då är det bara att göra om och göra rätt. Kontrollen är extremt simpel som ni själva kan se här ovan. Sväng vänster, sväng höger, öka farten eller bromsa. Det är de enda valen man får.
Bruumm, bruumm, bruuummm... Den knäppa storyn i det här spelet är att bil- och motorcykelgäng som leker rövare på gatorna, tänk Mad Max och början på Akira, orsakar en bilolycka där huvud-personens fru omkom strax efter bröllopet... I galnaste Mad Max-anda ger han sig därför ut på vägarna i sin tuffa sportbil för att söka hämnd på dem alla! Animationen gjordes av inga mindre än Toei som också är kända för sånt som Dragon Ball, Silver Fang och Sailor Moon i animé-form.
Här är ett bra exempel på vad spelet går ut på rent konkret.
Man kan inte svänga när man vill utan endast när pilarna vänster eller höger visas på skärmen. Man kan förvisso öka farten och bromsa in när man vill men det hjälper inget. Det ger bara illusionen av frihet eftersom allting är ändå scriptat. Det går alltså inte att undvika någon händelse som "ska" hända. Helt plötsligt så sladdar bilen och är på väg att köra rakt in i en bergvägg och detta händer alltid när man har kommit exakt så här långt, helt oavsett hur mycket man än ökade farten eller bromsade innan. Här ska man alltså svänga vänster genom att bara trycka och hålla in vänster. Gör man inte detta i rätt tid, då kraschar man och får börja om från början igen.
Ojdå, här ska man svänga höger istället för att undvika den kommande bilen... Gör man inte detta i tid så, ja, ni fattar galoppen...
Höger, vänster, kvickt! Till en början så fick vi bara inte till detta eftersom vi pepprade på höger eller vänster men vad man ska göra är alltså att bara trycka en gång och hålla in.
Och ibland ska man alltså sakta ner eller gasa på. Och håll in knappen precis som i svängarna.
Här var vi antigen lite för sena med att trycka gasen i botten eller så råkade den som körde för tillfället bromsa istället för att gasa i det ögonblicket. Game over. Continue? Fuck yeah!
När vi väl hade kommit in i det rätta knycket, då gick det undan!
Trots ganska grötig video så hade vi ändå riktigt roligt med det här spelet så här långt in.
Helt plötsligt förföljer man en buse på motorcykel ut på bryggan och måste hänga med i svängarna för att inte fara rakt ut i vattnet!
Ena sekunden brakar man rakt in i ett hotell eller något för att i nästa ögonblick vara ute på vägarna igen. Här går det verkligen undan.
Alltså... Här skrattade vi båda rakt ut. Det här rockar fett för fan! Ballt soundtrack också.
Den vansinniga biljakten fortsatte alltså ut på och längst med stranden. Fucking A alltså!
De borde göra en hel långfilm av detta i precis lika ostig 80-talsstil. Vi hade sett den.
Take that motherfuckers! Första banan avklarad. Vi hade riktigt, riktigt roligt med detta. Lätt dagens höjdpunkt. Och det tog oss ganska exakt just en halvtimme att klara första banan också.
Vi lyckades faktiskt hålla tiden till ganska exakt 30 minuter per spelomgång i alla spelen utom Earthworm Jim som vi spelade ca tio minuter över tiden.
Och det var det för den här gången gott folk! Vi tackar alla kära läsare för visat intresse och öh, glad november eller något! ^_^
|
