Switch undantaget har vi hittills bara lirat en massa Sega för dessa frispelrundor. Detta tänkte vi ändra på nu och varifrån ska man då börja, om inte från Nintendo 8-bit?
Vi inleder därmed det här nya retrospelåret med en nätt NES-mix! Och detta med en liten twist dessutom. Några härliga lir varav vissa släpptes i Japan och Europa men inte i Nordamerika när det begav sig medan andra å andra sidan släpptes i Japan och Nordamerika men inte Europa på den tiden. Så himla spännande. Läs vidare och dela vår eufori!
8 Eyes
Utvecklare: Thinking Rabbit
Utgivare: Taxan (1990, NA)
Teenage Mutant Ninja Turtles III: The Manhattan Project
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami (1992, NA)
U-four-ia: The Saga
Utvecklare: SunSoft
Utgivare: SunSoft (1992, EU)
Mr. Gimmick
Utvecklare: SunSoft
Utgivare: SunSoft (1993, EU)
"Välkomna till 8 Eye's." Vad trevligt. Tack så mycket.
Spökman var lite bekant med detta sedan tidigare då han har spelet på samlingskassett till Evercade, men hade som mest bara provat på någon bana. Och Janman var likaså lite bekant med detta sedan tidigare, sedan gamla redaktionen satte samman NES-hundralistan, men hade likaså bara provat på det som hastigast och har minne av att ha avfärdat detta som en Castlevania-klon. Dags att ge liret en andra chans då!
Två spelare dessuom? Ja, tack...
Se där, man väljer själv i vilken ordning man vill göra banorna. Precis som i Mega Man. Trots stor europeisk representation i banutbudet så är det här spelet ett av dem som inte släpptes i Europa på sin tid. Numera finns det kommersiell tillgängligt i vår del av världen via Evercade om inte annat men på den tiden fick man hålla till godo med den amerikanska NES-kassetten, om man ens hade den möjligheten.
Örnen som agerar typ pil här i menyn är över Arabien per default, så då valde vi hur som helst att starta just här.
När spelet väl startar på riktigt är Castlevania-vibbarna obestridliga. Bara det att hjälten slåss med svärd snarare än piska men skåda, här finns t o m de typiska Castlevania-trapporna! Detta är som en korsning mellan Capcoms Mega Man och Konamis Castlevania alltså. Fett ballt.
Notera korsen också. Detta var aldrig några problem i Japan men kunde vara det av någon dum anledning när spelen skulle släppas i väst. Icke här dock, förintade fiender droppar både små och stora kors, och det får bara Castlevania-vibbarna att vara ännu tydligare!
Det här skulle vara två player action förresten så vad är grejen egentligen, turas man om eller? Nej, man spelar faktiskt två samtidigt... Spelare nummer två har nämligen kontrollen över örnen! Spelhjälten har en animal buddy som sidekick, som är örn, som man själv annars växlar mellan att styra men när man spelar två så tar alltså den andra spelaren kontrollen över örnen ā la co-op. Just den här biten känns faktiskt väldigt före sin tid. En mycket innovativ och rolig spelidé!
Vi dödde game över och valde att prova på en annan bana, Afrika. Den här banan är som en jävla labyrint dock och inte ens på ett roligt sätt utan det verkar vara precis så som labyrinterna i Super Mario Bros, dvs ändlösa loopar så länge man tar fel väg... Nej, denna bana var inte kul alls och vi välkomnade döden här.
Vi gick rask vidare till ytterligare en annan bana, denna i Italien. Och denna var av stuket "rakt fram" även man fick gå åt såväl vänster som höger.
Man har specialvapen också, som i både Mega Man och Castlevania. Bumerangattack, haya!
Fienden tappar kors och korsen är viktiga då de fyller på ens item HP typ, vilket man måste ha för att överhuvudtaget kunna använda specialvapnen. Som MP i vissa Zelda för vissa prylar.
Man skiftar mellan vapnen medan spelet är pausat och det görs heller ingen stor grej av sakerna, utan man kan få ett helt nytt specialvapen droppat av en random fiende som här ovan.
Alltså, dessa halvnakna gamla gubbar till fiender... Man kan hur som helst också snubbla liksom och typ glida ner för trappor vilket är ett kul inslag. Kul att de ens tänkte på detta.
Att öppna dörrar, genom att slå på en spak t ex, och sedan skynda fort som fan för att gå genom dörren innan den stänger igen är typ en grej med det här spelet. Kör man två kan den som spelar som örnen slå på spaken och flyga till dörren mycket snabbare än mannen kan ta sig dit till fots medan den som spelar som mannen redan står där och väntar.
Här återfinns vissa plattformsmoment också ämnade för just han, mannen... Och liksom, okej, whatever, det funkar.
På den här banan hade vi det ganska roligt och det känns sannerligen som om det må vara en av de lättare banorna då vi kom till bossen för banan på första försöket. Tyvärr gick det inte längre än så dock...
Se bara som han spänner sig där, det jävla muskelberget till Frankensteins monster eller något, och som om för att strö salt i såren så hoppar den där jävla pantern på vår gubbe när han redan var nere för räkning, FFS! Men roligt hade vi det i alla fall!
Vi hade förresten bestämt att köra med en tidsbegränsning den här gången, en halvtimme per spel, precis som vi gjorde för flera Sega-frispelrundor tidigare. Och då hade vi bara tid för en bana till så här långt in antog vi, så att vi hoppade över Indien och gick från Italien vidare medurs direkt till Egypten.
Som uppmärksamma läsare som också tittar på bilderna säkert har lagt märkte till själva vid det här laget så inleds varje bana med att man går in i en stor byggnad. Detta är faktiskt rätt så pedagogiskt eftersom man måte slå till på en spak eller knapp redan här för att öppna dörren och kunna komma vidare in på banan, vilket såklart lär en att det här med att öppna dörrar på det viset är en grej i det här spelet.
Denna bana var okej. Kolla in den jättelånga trappan ner och benranglet som vandrar omkring där nere!
Vi höll faktiskt tiden till ganska exakt en halvtimme, minus en minut eller två, och kände oss nöjda med denna omgång...
Efter en halvtimmes speltid kunde vi dessutom båda konstatera att 8 Eye's är mer än ögonen kan se, ha! Spelet är bättre än det först ser ut att vara helt enkelt. Men också, vi hade tidigare bara provat detta som singelspelare. Det här var första gången vi provade spelfan i 2 player co-op. Detta är definitivt ett förbisett och generellt underskattat spel i vår lagom blygsamma bedömning. En "hidden gem" om man så vill.
Nästa spel i ordningen på vår lista var först Rainbow Islands: Story of the Bubble Bobble 2 som vi båda av någon anledning hade fått för oss aldrig hade släppts till NES i Europa. Sedan såg vi dock att vi hade faktiskt PAL-versionen av spelfan till hands här... Vi hade också redan bestämt de två följande spelen som båda å andra sidan hade släppts i Europa men inte i Nordamerika så... Efter att ha satt igång och spelat Rainbow Islands i vilket fall, vilket då blev mest bara för skojs skull den här gången och inte för att också skriva om det, så bytte vi ut det mot Konamis Teenage Mutant Ninja Turtles III: The Manhattan Project! Cowabunga!
Och spana in det här introt! Det är ju som tecknad film!
TMNT III släpptes 1992 men kom alltså inte till Europa. Detta var förmodligen för att Turtles IV kom ut till SNES över hela världen under samma år, men kom igen... Turtles som var så omåttligt populära i början på 90-talet och det var lååångt ifrån alla som fick en SNES så tidigt som 1992 i vår del av världen utan många fans satt tvärtom fortfarande med NES, så nog sjutton hade även Turtles III varit framgångsrikt om det bara gavs chansen och gavs ut här i Europa också. Nåväl. Man kan spela som en Turtle och man kan spela som flera Turtles samtidigt, två av fyra åt gången närmare bestämt, och man kan välja om man ska kunna (råka) skada varandra också eller ej.
Här är det alltså 2 player co-op som gäller, vilket såklart var precis vad man förväntade sig efter Turtles II tidigare på NES, som var konsolversionen av det första arkadspelet med Turtles. Vi väljer varsin sköldpadda. Sedan tittar vi på introt. Turtles på semester, va?
Första banan utspelar sig direkt där på stranden i Florida och det tar inte lång tid innan man återigen sparkar fotsoldatröv. Turtles III är alltså precis så som sin direkta föregångare ett beat 'em up med allas favorittonårsmutantninjahjältesköldpaddor. Inte mer komplicerat än så... Man tar sig fram genom banorna, och spöar skiten ur alla i sikte. Ibland får man undvika vissa faror också, men sådana tillfällen är lätträknade.
Här på bryggan ser vi att det ibland kan gå snett, som i att man ibland förflyttar sig diagonalt typ, som i Streets of Rage 2 men då var Turtles III faktiskt före med detta! Rocksteady är sedan den första bossen i spelet. Honom får man akta sig för. Annars kan det gå som för Michelangelos spöke som sedan reinkarnerades som en helt annan sköldpadda. Ja, mister man ett liv så kan man alltså skifta till en annan valfri Turtle, bara inte den som den andra spelaren för tillfället spelar som då. Vilket väl torde vara självfallet men vi nämner det ändå.
Surf's up dudes! Det är kul med den här sortens banor för omväxlingens skull i ett Turtles-spel. Vidare till fiendernas ubåt sedan. Det är också kul när banorna hänger samman story-mässigt som här. Vi började på stranden, tog surfbräddorna därifrån över öppet hav och stötte på ubåten.
Groundchuck är bossen för den här banan. En ovanlig figur som man definitivt känner igen från baksidan av kartongkorten till förpackningarna för de gamla, klassiska, actionfigurerna! Också, mellansekvenser som för handlingen vidare. Här ser vi hur ubåten närmar sig Det stora äpplet.
Och ja, just det, Shredder och Krang har rövat bort hela Manhattan som nu svävar fritt i luften över staden. Inget konstigt alls med Turtles mått mätt.
Äntligen tillbaka i New York City! Men är det där gamle Bebop som kör förbi? Vart är han på väg? Strunt samma, framåt! Hej hopp!
Snacka om att gå och slåss på gatan, va? Precis vad moralkärringarna varnade för på den tiden! Också, ja, det var Bebop som körde förbi innan och här är han igen men nu som boss på banan!
Här bär det upp och iväg. Ju mer vi spelar det här spelet, desto märkligare känns det att det inte släpptes över hela världen när det först var aktuellt. För det är så välgjort alltså!
Mer gatuslagsmål där det dessutom går snett och sedan ner i tunnelbanan högt uppe i skyn, där ett helt tåg med fotsoldater kommer inrullandes...
..och självklart går de ut på perrongen så fort dörrarna öppnas, men vi var allt redo för fight! Också, bossen för den här banan, Dirtbag. En till obskyr figur som man dock likaså ändå känner igen från baksidan av förpackningarna för de klassiska figurerna.
Och han ser ju bara för go ut när han gör entré där i sin lilla gruvvagn! Vi diggar detta.
Vi började spelade det här 19:00 och exakt 19:29 hade vi scen 4 avklarad och kommit vidare till scen 5. Här hade vi i vanliga fall brutit för att byta spel, eftersom det hade gått så gott som en halvtimme och det dessutom hade varit en sådan perfekt brytpunkt. Men...
..vi valde att spela vidare! Hur kunde vi motstå nu när man dessutom kämpade nere i kloakerna?
Här går det snett uppåt istället för neråt. Och spana in som vi båda laddar upp för attack, va?
Det är häftigt att man kan gå runt i kloakvattnet och fightas.
En boss för den här banan, för på vissa banor så finns det också mellanbossar, är en fotsoldat ridandes på en stor Mouser och det funkar allt... Det ser grymt ut. Synd bara att denna bossfight upprepas lite längre fram, om än mot annan bakgrund och i andra färger, då det får just det här momentet att kännas mindre unikt och därtill känns mest som onödig utfyllnad sedan.
Leatherhead är nästa boss, tillika DEN bossen på den här banan, och han gör också entré på ett lite mer märkvärdigt sätt och fräckt som fan dessutom. Sedan är det vidare in i Technodromen!
Inuti Technodromen då. Vi gillar det stället där man ser de mekaniska fotsoldaterna sättas ihop.
Det är han, Strimlaren, Shredder! En hård fight men vi måste rädda April såklart!
Det kommer mera!
Spelet fortsätter! Tokka är boss efter Shredder. Rahzar var också boss tidigare förresten, i Technodromen, innan Shredder, men hans design här gillar vi icke. Han har alldeles, alldeles för stort huvud! Tokka däremot ser riktigt grym ut i det här spelet!
Nästa boss igen är Krang i sin androida kropp. Och direkt därefter kommer Shredder tillbaka... Han håller en behållare med mutagen över sitt huvud och låter det skölja över honom. Men hjälp, tänk så blir han till någon slags... Super Shredder... Vi ska dock inte spoila hur sista bossen ser ut här utan den som själv lever så långt in får se. Det var inget vi inte kunde fixa dock.
Klockan 20:10 var hela spelet varvat, så det tog oss lite mer än en timme. Eller ja, en timme och tio minuter närmare bestämt då. Bättre än Turtles IV är ju det här icke men ändå skoj nog!
Då blev det dags för de fina NES-lir som kom i Japan och Europa men inte i Amerika på den tiden. Och vi startar med U-four-ia: The Saga av Sunsoft. Ett plattformsspel med en del story inbakat.
Man märker direkt att detta är välgjort som satan. Man märker det på hur spelet är presenterat, hur det ser ut och hur det låter, och man känner det också med kontrollen i hand. Men en simpel "gå från vänster till höger bana för bana-plattformare" är det här icke. Man kastas rakt in i en stor spelvärld och måste orientera sig.
Men hjälpsamma pilar visar vägen så helt lost är man ej. Det är en hel del lågmäld humor i det här spelet annars, som att "linan" som sänktes ner så att man kunde klättra upp på förra skärmen, den med den hjälpsamma pilen, visar sig vara dregel från en levande plattform när man kommer en skärm högre upp. Sköna galenskaper!
Man kan krypa och liksom jucka med rumpan. För varför inte? Spelet kör med lösenord förresten, vilka man får via checkpoints.
Hej hopp och dö du där nere!! Det finns olika slags miljöer som hänger samman i denna spelvärld. Isgrottan uppmanas vår hjälte att lämna illa kvickt dock. Försöker man komma vidare här ändå så halkar man bara och trillar på rumpan. Så det är lika bra att bara vända om då.
Man tar sig uppåt och neråt och höger och vänster... Linjärt är det här spelet icke mao. Första bossen är en av ens vänner som man söker efter för att plot devices. Hey, titta där, bossdörren som stängs efter en är äkta Mega Man!
Vilken fight alltså! Rakt i nyllet får han den där! Fina animationer med en god dos humor.
När man har slagit vett i sin kompis så blir han bra i huvudet igen och man kan välja att vara honom genom pausmenyn. Och han kan gå som vanligt på is minsann! Vadå Metroidvania, va?
Man kan skifta mellan karaktärerna när man vill. Detta är ett roligt spel. Så är det bara.
Boss igen och denna gång en stor ful jävel! Vi spöade skiten ur den fan tills han var helt väck!
Det här är bara för gulligt. Det är något speciellt med gruvvagnar i dessa gamla lir får vi allt medge nu när vi även har Dirtbag i Turtles III färsk i minnet.
Riktigt roligt spel. Riktigt roligt. Det är mycket trivsamt att bara ta sig runt och utforska.
Han, kompisen, har en till förmåga utöver att kunna gå på is. Han kan även simma. Användbart.
Vi spelade U-four-ia i ganska exakt en halvtimme, precis som planerat, och fick en game över just då, ganska exakt en halvtimme in. När man väljer att fortsätta så förlorar man inte alla framsteg man gjort, som kompisen man räddade, men man tas i alla fall tillbaka till startrutan typ rent geografiskt. Så ni vet ni det.
Sunsoft presenterar Mr. Gimmick! Japp, detta är ännu ett Sunsoft-spel. Och spoiler, det här är nästan lika bra som U-four-ia från tidigare, vilket var väldigt bra för den delen. Båda spelen är topp-10-material för formatet. Sunsoft visste minsann vad de gjorde då, på 8-bitstiden.
Spelet inleds med en relativt imponerande filmsekvens. Lilla tösen får en ny leksak, en plushie kanske..? Det är Mr. Gimmick i alla fall! De andra leksakerna blir dock svartsjuka och kidnappar det stackars barnet!! De för fräckt bort henne till en annan dimension eller något...
Den snälla Mr. Gimmick gillar dock inte vad han ser och rusar snart till undsättning!
Men vad är titeln på det här spelet egentligen? Gimmick! eller Mr. Gimmick? Faktum är att spelet hette bara Gimmick! (med utropstecken efter, ja!) när det ursprungligen kom ut i Japan året innan, och vi vill minnas att det skulle ha samma titel även i Amerika, men den releasen blev alltså inställd. Och här hos oss byttes utropstecknet i slutet ut mot herr i början.
Spelet startar efter introfilmen. Häftig världskarta. Spelet startar sedan på riktigt och precis som U-four-ia så är detta en plattformare men tillskillnad från U-four-ia så är Mr. Gimmick mer traditionell av sig med ett mer "rakt fram-upplägg" och tydlig uppdelning i banor.
Det är så gulligt att man ser lille Gimmick där på andra sidan glaset vid lite olika tillfällen.
Taggarna får man akta sig för förresten, det blir äkta Mega Man-explosion och instakill på dem.
Trots det mer linjära upplägget så går man inte enbart från vänster till höger hela, här går man t ex från höger till vänster minsann! Grafiken är fin för ett NES-spel, fienderna är så söta och första bossen är i princip som första bossen i Donkey Kong Country 3. Eller tja, om något så var det väl Rare som måhända hade apat efter herr Gimmick men denna gimmick att med några välriktade kast inte direkt skada, men däremot knuffa ner bossen i avgrunden bakom den.
Nästa bana var det här. Mysigt spel. Sköna vibbar. Fienden här ser ut som från Mario men sötare.
Här åker Mr. Gimmick i sin lilla båt och det är bara fööör gulligt alltså. Man får passa sig för att inte trilla ner i vattnet sedan för då dör man direkt. Inte lika gulligt men lite kul.
Här är man inuti piratskeppet och bandesignen är verkligen inte bara från vänster till höger. Herr Gimmick kan när som helst liksom ladda upp en kraftstjärna som han håller upp över sitt huvud (tillika sin hela kropp) och kan kasta studsandes mot ens fiender för att ha ihjäl dem.
Här fick G.W. G.O. som i spel över, hö, hö, hö! Och den där fiendegubben viftar med armarna som om i takt också, hö, hö, hö!
Men det är egentligen ingen större fara för att man börjar åtminstone från början på banan och inte från början på hela spelet. Nu var det Jans tur att glänsa. Vi var inte lika noga med att spela vartannat liv nu förresten så här slösade Janne fem av våra extraliv på raken genom att glida ner i vattnet för att sedan bara komma in i det rätta knycket och spela helt felfritt som om besatt, förbi den dumma fulingen som ledde till vår förra game over och ända upp till toppen!
Inte för att den toppen på något sätt var målet, utan banan fortsatte åt höger och den där jävla fågeln blev Jannes död sedan. Det var den som fick honom på fall.
Nästa boss var vad som i sin tur fick G.W. på fall igen, eller rättare sagt så hoppade han över bossen och råkade trilla ner i den pyttelilla öppningen där längst ut till höger...
..och heeela vägen rakt ner i vattnet. Varpå vi båda brast ut i skratt. Och så game over på det. Och fiskmåsarna i bakgrunden därtill. Det... Det är humor, det.
Vi spelade Mr. Gimmick i ganska exakt en halvtimme, precis som U-four-ia och som planerat.
Total speltid för hela denna frispel- omgång med alla spelen inräknade var runt två timmar och fyrtio minuter varav 70 minuter endast med Turtles III som vi varvade och drygt 30 minuter med varje annat lir. Och hade vi räknat med Rainbow Islands också, som vi likaså spelade i drygt 30 minuter, så snackar vi över tre timmars speltid. Alldeles lagom för flera spel på raken så här tycker vi.
U-four-ia och Mr. Gimmick är tveklöst de bästa spelen för den här gången. Delad glädje är dock dubbel glädje och därmed hade vi det också roligast med Turtle III för denna runda. Och 8 Eye's överraskade också positivt, vilket kanske mest av allt berodde på tvåspelarmöjligheten men ändå. Okej, det här var mycket skoj. SNES nästa..?
|
