En Switch-frispelkväll bortom alfabetet är vad detta blir. Och genast tänkte vi att .hack//G.U. Last Recode vore en perfekt kandidat för detta.
.hack//G.U. Last Recode är en HD Remaster av gamla .hack//G.U som ursprungligen släpptes 2006 till PS2. Remastern har funnits på PS4 och PC sedan november 2017 och om en vecka från när detta kan läsas på nätet kommer denna ut digitalt på Switch också. Åtminstone i Japan och Nordamerika... Hur det blir med Europa-releasen, om det blir någon Europa-release mao, vet vi i skrivande stund icke fast det finns ju heller inget som hindrar en från att skapa ett till användarkonto där man anger amerikansk eller japansk region, logga in på eshoppen med det kontot och köpa spelet som vanligt på det sättet. Vi har provat att göra så här med andra titlar och jo, det funkar.
Men nu ska vi fokusera på spel som redan finns tillgängliga på Switch. Och spelen som vi snubblade över bara råkade börja på just 1, 2 och 3. Detta var inget avsiktligt för från början ville Janman visa upp 80's Overdrive men sedan kände vi bara inte för ett billir och så blev det Switch 1-2-3 av det hela.
Okej, det var förhandssnacket. Redo kära läsare? And a one, and a two, and a one, two, three...
140
Utvecklare/utgivare: Jeppe Carlsen
Släppt: 2020-01-09, digitalt
Ursprungligen på: PC och Mac (2013-10-16)
20XX
Utvecklare/utgivare: Batterystaple Games
Släppt: 2018-07-10, digitalt
Ursprungligen på: PC (2017-08-16)
3000th Duel
Utvecklare/utgivare: NEOPOPCORN Corp
Släppt: 2020-02-19, digitalt
Ursprungligen på: PC och Mac (2019-12-12)
Vi hoppar rakt på sak med det här liret.
Oberoende utvecklat av en jeppe vid namn Jeppe Carlsson som tidigare varit involverad i bl a det högt prisade Limbo i början på 2010-talet.
140 här gavs ut först till datorer 2013, därefter förra generationens konsoler, Xbox One, PS4 och Wii U, 2016 och i början på förrförra året kom det sent omsider ut digitalt på Switch också.
Detta är ett spel. Ett sidoscrollat plattformsspel. Väldigt minimalistiskt som sådant. No shit, Sherlock inte sant? När spelet börjar är det bara svart, vitt och grått och trist men det blir snabbt betydligt mer färgglatt. Kontrollen är, öh, ja, man rör sig höger och vänster med höger och vänster och hoppar med en hoppknapp. That's it. Står man still syns ens spelpjäs i form av en liten kvadrat och så fort man rör sig förvandlas spelpjäsen till en cirkel...
..och när man hoppar så ändrar spelpjäsen form till en triangel. Och så syns subtila fartstreck typ när man är i rörelse. Spelet är uppdelat i banor. Målet är att ta sig i mål, som utgörs av den stora halvcirkeln i golvet som ni ser på bilden här ovan till höger, någonstans mot slutet av banan efter att först ha plockat med sig den runda biten som saknas som man måste hitta någon annanstans på banan, t ex lite längre fram och sedan då backtracka tillbaka till målet med. Och områden där det ser ut som typ gamla TV-bildstörningar får man inte nudda för då dör man. Detta spel är ganska generöst dock då det finns gott om checkpoints på banorna så att man åtminstone inte behöver börja om från första början på en bana skulle man råka dö på vägen.
Med den saknade runda biten i släptåg är det alltså bara att ta sig till målområdet igen och så aktiveras målet och färgerna skiftar lagom effektfullt, varpå man tas ögonblickligen vidare till nästa bana. Så att, ja... Som ni kan se är detta ett väldigt simpelt spelupplägg. Men ändå kul!
Man blir snabbt varse om att detta är något av en pusselplattformare faktiskt. Man får alltså tänka till lite ibland kring hur man egentligen ska gå tillväga för att komma vidare. Det kan vara något så enkelt som att vänta in rörliga plattformar att åka med eller att man måste vänta in rörliga TV-bildstörningsbitar och först hoppa över dem, en i taget, innan man rullar vidare då man inte hinner att bara rulla förbi alla innan någon av dem plötsligt tränger in en i ett hörn och mosar en. Ganska fiffig nivådesign. Gillar man plattformare uppskattar man nog detta.
Musiken spelar också en roll i det här spelet. Den är precis lika minimalistisk som grafiken men förmedlar ändå ett härligt sound och dessutom gäller det ofta att känna rytmen då det är i takt med denna som t ex plattformar att hoppa över till görs fasta. Man får emellanåt mao förlita sig lika mycket på sina öron som på sina ögon. Men... Vad sjutton är det där för svävande klot..?
Shit pomms frites! En bossjävel! En fucking bossjävel! Det här spelet har fucking bossfighter! Vem kunde ha anat detta? Nä, inte vi. Faktum är att vi snackade om det bara någon bana innan vi kom fram till bossen här, att ett sånt här spel har nog inga bossar i alla fall. Och så boom, bossfight! Här gäller det att undvika att bli träffad såklart. En triangelplupp som följer ens rörelser laddas upp och avfyras med ett energiskott rakt uppåt med jämna mellanrum. Varje träff man får in får bossen att delas i två. Det var nog fyra delar den delade sig i till slut.
Vi fortsatte och gjorde några banor till efter första bossen. Sedan fick det vara bra. Kul spel!
Vi hoppar raskt vidare med det här andra spelet. Starkt inspirerat av Mega Man X.
Släpptes på PC året innan denna digitala Switch-utgåva.
Detta är också ett spel minsann.
Året är 20XX, därav titeln. Det här är ju något som man såklart känner igen från Mega Man-serien. Det här med att året är 20XX alltså. Själva titeln på spelet är ett alltså ett solklart internskämt för gamla Mega Man-lirare. Och fastän hela det här spelet alltså är en homage till framför allt X-serien ser vi en uppenbar vink till vanliga Mega Man 2, med hjältinnan som blickar ut över staden från taket på byggnaden där, med hjälmen av och allt.
Och den röda snubben där är uppenbarligen det här lirets motsvarighet till Zero från Mega Man X. Sedan ser vi vad vi förmodar vara den goda vetenskapsmannen i berättelsen... Eller vänta nu, ska det vara två goda vetenskapsmän här? Eller är den ena Dr. Light och den andra Dr. Wily..? Okej, helt ärligt talat så vi var inte direkt uppmärksamma på storyn. För det var då inte direkt för storyns skull som vi bestämma att lira det här.
Liret börjar på riktigt med en enkel introduktionsnivå. Här får man tillfälle att bekanta sig med spelkontrollen. Vår Mega Man-stand-in till nya videospelhjältinna kan springa, hoppa, dasha, dash-hoppa, vägghoppa, typ glida längst marken för att komma förbi trånga passager och såklart; skjuta med sin blåa armkanon. Och så den kanske bästa Mega Man-förmågan av dem alla; ladda upp energiskotten genom att hålla in skjutknappen. BOOM motherfuckers!
Högkvarteret mellan banorna. Här finns shop och sånt som vi bara inte pallar med just nu. Här kan man dock även välja mellan att spela som X eller Zero, eller ehm, Nina eller Ace menar vi.
Nina i blå rustning och Ace i röd, precis så som X och Zero... Och precis som Zero så använder Ace inte en armkanon utan kör hårt med ett svärd att slasha sin väg fram med. Coolt.
Men nu valde vi ändå att köra på med Mega Nina. Vi turades om varannan bana eller vartannat liv. Första banan som vi spelade igenom var, passande nog, den med en isig robotpingvin som boss! Och detta var passande nog eftersom vi i Mega Man X alltid börjar med Chill Penguin. Vi vet faktiskt inte om det är den bossen man "bör" börja med men ja, vi börjar alltid med honom i alla fall... Det är också alltid lika roligt att vägghoppa när det funkar så smidigt som här förresten.
Ooh, ooh, där är han, där är han, eld!! Take that you icy bastard! Och så megaskott upptill!
Hej hopp och håll in knappen för att ladda upp och BAAM men nej! Den lurifaxen dök och undvek!!
Nej, nu jävlar så pingvinjävel. Nu jävlar så... Ååååh, Ka-BOOOM motherfucker!! Där fick du allt!
Efter varje boss får man valet att sejva och quitta eller inte. Och detta begrep vi inte först för vi bara rusade vidare direkt liksom men sedan, direkt efter save och quit-valet, så får man välja mellan tre andra banor/bossar att fortsätta till. Så spelet hänger liksom ihop på det här sättet, utan någon bossvalskärm mellan varje bana. Men varför bara tre? Varför inte alla? Hmm...
Vi spelade i vilket fall vidare. Och ja, jo, nog är detta en kul sidoscrollad actionplattformare i samma anda som Mega Man X alltid. Pixelgrafiken är snygg, musiken passar spelet och kontrollen funkar som den ska. När man förresten får specialvapen efter att ha bankat en boss får man själv välja vilken av de lediga knapparna som man vill lägga det vapnet på. Mest av allt använder man dock bara "vanliga" uppladdade skott när man plöjer igenom banorna.
Men tjena, tjabba, hallå där..? Vad är nu detta? Multiplayer? Och couch co-op?! Da fuck?!
Ja, se där. Man kan spela två samtidigt i det här spelet. Couch co-op. Kanon. Och apropå det så behöver inte en vara Buster-tjejen och den andra svärdkillen. Båda kan vara vilken som, även om spelare 2 då blir Nina i röd rustning. Härifrån körde vi co-op alltså! Och vi hade inte kollat upp det här spelet alls innan, nä, så vi visste faktiskt inte att man kunde spela två samtidigt när vi körde igång med liret. Ja, man lever och lär alltså. Detta var en trevlig överraskning.
Här är en grej med det här spelet. När man spelar två samtidigt och den ena kanske går rakt fram medan den andra skuttar iväg i en annan riktning så zoomar skärmen ut och ut och ännu mer ut...
Ja, vi får erkänna att det var rätt skoj att spela två på samma gång så här. Pluspoäng för det.
Vi hade dock trots allt föredragit ett mer straightforward system i stil med just Mega Man X där man väljer en av åtta banor/bossar i såväl lugn och ro som tur och ordning. Det här med att man väljer en av tre banor/bossar att gå vidare till direkt inifrån en bana som man redan är på och att det sedan därtill verkar vara random vilka tre man får välja mellan känns både stressigt och lite för rörigt för oss.
Ett hyfsat kul spel ändå. Mycket roligt att man kan vara två samtidigt. Men i slutändan går vi trots allt hellre tillbaka till gamla hederliga Mega Man X till SNES och turas om i det.
Vi spelade vidare ett tag till men när en av oss (hosthostGWhosthost...) fick spel över så fick det räcka.
Vi hoppar raskt vidare igen med det här tredje spelet för kvällen.
Släpptes på både PC och Mac året innan denna digitala Switch-utgåva.
Spelet börjar lite så där gotiskt och mystiskt. Hyfsat stämningsfullt får vi väl lov att medge.
Och så här börjar det på riktigt. På riktigt som i när man som spelare får kontrollen över sin spelfigur alltså.
Och som ni ser så avrundar vi alltså med en tredje sidoscrollad plattformare. Kombinerat med hack 'n slash den här gången. Och fantasy istället för sci-fi. Man hoppar och man svingar med svärdet och så blir det sådana där häftiga slash-effekter. Vi kan digga det.
Spelets första fiende. Ett litet... Ja, vi vet i fan, ett troll eller något. 3000th Duel är ett hack 'n slash med RPG-inslag där man levlar upp en massa stats och sånt. Också sparpunkter.
Uff. Här hade vi ett stort öh, troll eller något som blockerade vår framfart. Attack!!
Men för fan... Mm, trillar man ner på en bädd av taggar så kan det gå illa alltså. Tur att det fanns sparpunkter då. Här är det, som ni kära läsare själva kan se på bilderna, polygongrafik och det är väl ganska snyggt, om än lite stelt och plastigt. Det här att ens spelkaraktär står med ena benet ut i luften över en kant så där som på bilden ovan till höger får tyvärr spelet att kännas lite billigt skall medges... Vi gillar dock designen på en del fiender, som den där svävande pumpaskallen! Så ja, en del plus och minus kan vi ju peka ut så här på rak arm.
Första bossen. Som bankade oss.
Dess mönster var egentligen lätta att urskilja så vi hade säkert kunna banka den tillbaka om vi bara orkat med det. Men nu började klockan bli mycket och vi var faktiskt rätt så trötta. För trötta för att orka fortsätta.
Det här spelet var inte helt dumt. Bara lätt slätstruket. Om det här var något man hade som kid på 90-talet, med den tidens grafik då, på SNES eller Mega Drive och om det då var ett i bara en mindre hög spel som man hade att tillgå... Då hade det definitivt varit ett av liren man plockade upp igen och lirade vidare på. Men som det är nu, när detta är ett i mängden av hundratals titlar man har digitalt liggandes på konsolen så... Nja, det finns ju så mycket annat som lockar mer då. Det här är inget dåligt spel alltså. Bara inte tillräckligt medryckande för att vara värt ens speltid nu i dessa tider då man har så mycket annat att välja mellan...
Ja, såvida man inte suktar just efter ett sidoscrollat, lagom gotiskt, medeltida fantasy-hack 'n slash med RPG-inslag. För då kan detta mycket väl vara exakt vad man letat efter.
And that's that folks! Lite överraskande var att vi tyckte bäst om 140. 20XX var ungefär som vi förväntade oss av det digitala omslaget och så att döma. Snyggt och kul, dock lite väl jobbigt att sätta sig in i. Och 3000th Duel var okej men som spel i allmänhet inte mer än bara okej då. Om det dock är i synnerhet ett hack 'n slash som man är ute efter, och då med den inramningen och RPG-inslag och allt det, så kan det i högsta grad vara värt att kika närmare på... Och det var det som sagt. Det var vad denna extra Switch-frispelkväll förde med sig. Hyfsat kul hade vi.
Nu bidde det ju uppenbarligen ingen proper efterföljare till Switch lagom till femårsdagen idag, vilket vi ju heller inte längre trodde att det skulle bli redan då vi avrundade frispelkvällarna från A-Z i fjol. Vi tror dock fortfarande att det är en reell möjlighet att en "Switch 2" eller "Pro" eller vad de än kommer kalla den kan komma lagom till julen i år i samband med uppföljaren till Breath of the Wild... Fast vår nästa år verkar också troligt vid det här laget. Och ärligt talat hoppas vi att de inte drar ut på det längre än så. Men som alltid... Den som lever får se.
|
