Yo! Yo! Yo! Det är exakt ett år sedan vi startade dessa random frispelkvällar med en näve Sega Master System-spel och årsdagen till ära bestämde vi för att frilira en till näve Master System- spel för den här gången. Trots att vi sedan dess även grävt fram flera Master System-titlar ur den gamla spelkistan, ja. För att det ena behöver ju inte utesluta det andra heller eller hur? Sist blev det mer kända speltitlar och alla från 1987. Den här gången vände vi vår uppmärksamhet mot några lite mindre omtalade spel till konsolen, från den sena perioden 1990-1996. Häng på!
Sonic Chaos
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1993)
The Cyber Shinobi
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1990)
X-Men: Mojo World
Utvecklare: Sega
Utgivare: Tec Toy (1996, SA)
Men vänta lite... Skulle självaste Sonic vara mindre omtalad? Nja, inte karaktären i sig såklart men spelet Sonic Chaos från 1993 har faktiskt inte fått i närheten av lika mycket uppmärksamhet som sånt som Alex Kidd och Fantasy Zone till Master System, vilka för övrigt var två av de tre spelen vi frilirade till konsolen senast. Det beror alldeles säkert på att detta släpptes inte varken i Japan eller Nordamerika när det begav sig utan var exklusivt för Europa och Sydamerika.
Titelskärmen är gräslig. Vad ÄR det där för val av bakgrundsfärg egentligen? Aquamarine eller något? WTF? Varför? Och varför kunde man inte bara ha någon vanlig nyans av ljus klarblå? Nåja.
En grej med det här spelet är i alla fall att man kan välja mellan att spela som antigen Sonic eller Tails. Game Gear-porten från samma år, som tillskillnad från Master System-liret faktiskt även kom ut i Nordamerika och Japan, döptes t o m om till Sonic & Tails i Japan efter detta.
Vi valde att spela som Tails. Som kan flyga i det här spelet. Som i flyga på riktigt, medan man själv spelar alltså. Det är bara att trycka upp plus hopp medan man står på marken för att göra den tvåsvansade räven luftburen. Trycker man ner plus hopp börjar man göra gamla goa spin dash.
Klassiska Sonic-element återfinns här med. Man springer genom loopar och rakt över dessa pseudo-3D-liknande slingrande bryggor typ. Vill man som Tails inte bara flyga rakt över allting på de relativt öppna banorna så finns här alltså gott om mark under fötterna för en att springa över.
En stor fördel med Tails flygförmåga är såklart även att man mer eller mindre slipper alla dessa dödsföraktade plattformshopp och kan istället i godan ro bara flyga över till nästa avsats eller plattform. Man ostar dock inte spelet helt och hållet med detta. Tails kan inte flyga hur länge som helst nämligen. Efter en stund i luften faller han trots allt ned till marken igen... Det är förvisso ändå en god stund man får på sig att flyga runt, men lite får man alltså passa sig.
Spelet är uppdelat i banor och världar såklart. Eller zoner som det kallas i Sonic-spelen. Två vanliga banor plus en tredje mycket kort bana direkt följt av en bossfight per värld är det här. Ovan ser ni tredje världen samt bossen för den världen. En ny mojäng här är denna studstrampolin som man kan, ja, studsa med. För den som vill ha mindre spring och mer studshopp som Mario i ett Sonic-spel antar vi. Det är bara en gimmickpryl som inte kommer mycket till användning men lite kul att bossen på denna värld kör med detta, den lurifaxen! Bossarna är väldigt lätta annars.
Banorna är väldigt korta med för den delen så här går det undan. Eller, okej, banorna är kanske inte nödvändigtvis så korta alltid men om man inte bryr sig om att utforska dem helt så kan man ta sig från start till mål ganska enkelt och på väldigt kort tid. Viss variation som man finner här uppskattas därför. Som områden där det ser ut att vara vatten som visar sig vara någon form av gegga för en att traska igenom som ett träsk. Eller dessa fejk-3D-liknande broar som liksom lutar inåt skärmen. Om man stannar ovanpå en sådan så trillar man genast över kanten. Fyndigt.
Åååh, dessa fiender är hur grymt gulliga som helst juuh... De här gillar vi. Titta bara på dem!
Vad var det här nu igen, femte världen..? Bossen på denna värld gillar vi också i vilket fall.
Sjätte och sista världen då. Denna värld kunde vara bara lite klurig ibland då det inte alltid var självklart vilken väg man borde ta för att komma vidare. Här ovan till vänster så kunde man t ex antigen hoppa ner i den där tuben i golvet för att se vart den leder egentligen eller hoppa in i vagnen och åka typ rutschkana ner för backen där... Vi valde det senare alternativet.
Sista banan på sjätte och sista zonen. Och där är ju han också.
Den jävla Robotnik. Vi varvade faktiskt hela det här spelet nu, om än bara med Tails. Frispel kändes dock ändå mest rätt för detta, eller det var vad vi mest kände för i detta fall. Hade vi grävt fram spelet ur kistan så hade vi känt oss tvungna att varva spelet en andra gång, med Sonic också. Ett frivarv med Tails räckte dock gott och väl för oss denna gång. Omdöme? Skoj spel men inte ett av Sonics bästa... Det känns lite för kort och lätt. Men vi hade ändå roligt med det alltså.
The Cyber Shinobi. Men har detta något att göra med Segas "vanliga" Shinobi? Tja, titelskärmen förkunnar ju klart och tydligt att detta faktiskt är "Shinobi PART 2" så att... Nej. Fuck that. Eller jo, visst, "tekniskt sett" så är ju detta det tredje Shinobi-spelet till Master System om man räknar med Alex Kidd in Shinobi World och då det där spelet var en spin-off så borde väl det här vara del två men, nej, alltså, bara nej, glöm det. Vi vägrar erkänna detta som ett "riktigt" Shinobi-spel. För att ja, det är faktiskt så förbannat jävla dåligt alltså.
Likt Sonic Chaos var för övrigt The Cyber Shinobi till Master System exklusivt för Europa och Sydamerika men olikt Sonic Chaos portades det inte till Game Gear eller något annat format för släpp någon annan gång någon annanstans i världen. Master System-releasen i Europa och Sydamerika år 1990 var allt.
Försökte Sega ens med det här spelet? Det är så jävla fult och slött och kasst alltså. Till att börja med... Varför spelar man som Cyber Shinobi? Vad är det som gör denna shinobi till "cyber" är vad vi vill veta alltså. Och vad exakt gör den här spelvärlden till framtiden för den delen? Men när man sedan börjar spela, då tror man knappt det är sant alltså. Varför tar den extremt fula head-up-displayen upp en tredjedel av hela spelskärmen? Varför ser det här mer primitivt ut än det första Shinobi till Master System från två år tidigare? Varför är spelet så långsamt och liksom så hackigt och ryckigt samtidigt, så att det liksom hackar och rycker fram i slow-motion? När man hoppar upp och skärmen tids nog följer efter så känns det som att man blir sjösjuk.
Spelet scrollar inte i takt med att man går från vänster till höger på skärmen. Åååh, nej. Det stannar upp stup i kvarten tills man tagit död på alla fiender på skärmen minsann. Även när man hamnar i sådana här lägen där fienden inte ens syns då de egentligen hamnat "utanför" skärmfan och halva ens egen gubbe syns inte heller där man trängt in busen i hörnet. Vilket jävla skämt! Kolla in den där fula lilla sparken man kan göra också...
Man kan göra ninjatrolldom men vem bryr sig. Sedan tillkommer förhinder som fucking rullband för en att "kämpa" mot genom att helt enkelt gå långsamt framåt... Som om spelet inte var slött nog som det var.
Nej, här fick det räcka. Vi kom inte förbi första banan ens. Att spela detta är en plåga. Det är bara jobbigt. The Cyber Shinobi är kort sagt ett jävla skitspel... Undvik skiten! Det mästerliga Alex Kidd in Shinobi World gjordes förresten SAMMA ÅR. Gå och spela det istället.
X-Men: Mojo World gjordes exklusivt till Game Gear i Nordamerika och Master System i Sydamerika. Det var ett extremt sent släpp. Så sent som andra halvan av 1996... Saturn fanns för fan ute då!
Och ojdå... Titelskärmen hade behövt lite mer arbete. Varför är bilden så liten? Marvel Comics-loggan som visas strax innan fyller hela skärmen så varför gör inte den här bilden det? Varför är X-Men-loggan så liten? Och undertiteln sedan, som inte bara skymmer Wolverine utan dessutom står skriven med ett sådant kasst typsnitt och utan konturer runt bokstäverna som gör det svårt att urskilja vad som står där. Känns väldigt B. Väldigt amatörmässigt. Trots att det var Sega själva som utvecklade spelet. Eller tja, Sega of America då...
Wolverine, Rogue, Cyclops, Havok och vem sjutton är den femte personen på bilden? Den som står längst bak där? För det ska väl inte föreställa Gambit? Är det Bishop eller? Kan det vara Sunspot tro? Vi vet inte. Men varför är inte Gambit, som är spelbar i spelet från bana två förresten, med på titelbilden om nu det där faktiskt inte ska vara han?
Innan man får börja spela måste man i alla fall välja svårighet. Maniac eller Suicidal. Vi valde Maniac som visade sig vara skitlätt.
För första banan kan man välja mellan Wolverine och Rogue. Okej. Vi var försiktigt optimistiska.
Vi valde Wolverine. För att det är Wolverine. Klart att man väljer Wolverine först. Man går runt både åt höger och vänster nere i kloakerna och stöter ibland på fiender att slå ihjäl. Det finns även hjärtan och annat att hitta här och var. Ganska standard stuff.
Också; Castlevania-trappor.
Att hoppa mellan plattformar är inte det lättaste med den här kassa kontrollen. Som tur är dör man inte om man trillar ner i kloakvattnet.
Första bossen är en Warwolf som först sågs till i Excalibur Special Edition #1, även publicerat i svenska X-Men nr 3/1991 hälsar Jan som såklart har det numret.
Bossen är superenkel i alla fall. Man behöver bra stå på stället och slasha med klorna mot den så faller den snart död ner.
Och detta är alltså på svårighetsgraden Maniac...
På andra banan kan man alltså välja att vara Gambit också. Vi valde detta. För det är Gambit!
Gambit kan slåss med sin stav och kasta spelkort, så som i serietidningarna. Okej, det är coolt. Fullkomligt malplacerade bottenlösa avgrunder på bana två var dock droppen för oss. Bokstavligt talat med. Men här fick vi nog och bara gav upp utan att ens komma till slutet av den här banan. Och varför skulle man vilja spela X-Men: Mojo World när det finns så mycket roligare spel så som tidigare denna kväll frilirade Sonic Chaos på samma format? Nej, just det. Det här liret är bara inte mödan värt alltså... Inte när det finns så mycket bättre alternativ på Master System.
Och det var det för denna frispelkväll. Två bottennapp men också en vinnare som vi t o m spelade hela vägen från början till slut. Så tummen upp för det inte alls kaotiska Sonic Chaos med Tails och varsin tumme ner för de två sistlirade liren, speciellt The Cyber Shinobi som verkligen sög. X-Men: Mojo World är gångbart men menlöst. Hade det kommit tio år tidigare så vore det tekniskt sett ganska imponerande för sin tid åtminstone, med relativt färggrann grafik och flera spelbara karaktärer och så, men för ett spel från 1996 att vara så andefattigt som detta? Då avstår vi.
|
