Gissa vad? Årsdagen för Nintendo 64-släppet i Japan infaller idag. Konsolen fyller förvisso inte jämnt, men vi tänkte what the heck och tog detta tillfälle i akt ändå till att frilira lite gott och blandat på den gamla goda 64:an. Det blir inget direkt tema utan bara tre spel valda på måfå helt spontant oss båda frilirare emellan och ingen tidsbegränsning heller den här gången. Redo? Då kör vi igång med dessa följande lir...
Kirby 64: The Crystal Shards
Utvecklare: HAL
Utgivare: Nintendo (2001)
Lylat Wars
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo (1997)
Yoshi's Story
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo (1998)
Vi går rakt på sak med Kirby 64, undertitel The Crystal Shards. Ett spel som vi båda hade spelat tidigare och som vi båda t o m hade varvat sedan tidigare, men det var ett bra tag sedan sist...
Detta är ett spel som vi har velat antigen gräva fram propert eller bara frilira lite för sidans räkning länge nu. Dels för att vi båda helt enkelt gillar det men också för att det är ett spel som under lång tid var liksom lite speciellt. Det dröjde tre år mellan Dream Land 3 på SNES och detta på 64:an, samt två år sedan Super Famicom-porten av spin-off-spelet Star Stacker, vilket fram till dess var den längsta väntan någonsin på ett nytt Kirby-spel, vad gäller både ordinarie delar i serien och Kirby-spel överhuvudtaget. Sedan dröjde det 11 år innan Kirby's Adventure Wii tillika Return to Dream Land som var nästa ordinarie stationära del i serien. Trots att det kom spel till bärbara format däremellan också kändes det alltså ändå som att Kirby 64 var det sista stora Kirby-spelet.
Och det är fortfarande ett av de Kirby-spelen med starktast egen identitet.
Okej, nog med förspel, värld 1, Pop Star, ni kör vi!
Kirby 64 är en sk 2,5D-plattformare. Proper 3D-grafik men Kirby är ändå fast/begränsad åt endast höger och vänster, samt ibland längre upp och ner, som om det vore ett 2D-spel. Han är fast där på den smala stigen och kan inte förflytta sig helt fritt runtom hela den tredimensionella ytan. Det är inte direkt någon nackdel däremot, utan det funkar mycket bra för det här spelupplägget.
Kirbys förmågor som vi lärt känna är intakta. Han kan gå och han kan springa men även blåsa upp sig själv som en ballong och sväva fram, samt inte minst suga i sig fiender att antigen spotta ut igen likt projektiler eller svälja hela och i vissa fall kopiera fiendernas unika förmågor.
Bana 2 är mycket stämningsfull, mycket mysig. Också, lägg märke till att Kirby har två rutor tillgängliga för olika krafter. Innebär detta att man kan skifta mellan två olika förmågor åt gången? Nix. Vad det innebär är att man kan KOMBINERA olika krafter till en starkare! Här är bara ett par exempel på häftiga kombinerade förmågor. Eld plus svärd blir givetvis eldsvärdet! Mycket grymt. Blixt plus stenklot blir blixtklotet! Mycket fräckt. Samtliga speciella förmågor kan kombineras med både andra och sig själva. Detta är en så cool och kul idé att det är minst sagt förbryllande att utvecklarna på HAL inte tagit tillvara på detta för fler spel i serien.
Vidare in på bana 2. Mysig bana alltså. Mysigt spel. Och se, vem har vi där då..?
Detta är en häftig bossfight, eller mellanboss eller nåt, miniboss kanske, whatever. Vad hon tösen än målar på sin duk blir alltså levande! Och så den där liksom lite klottriga stilen på fienderna också. Mycket coolt. Mycket roligt. En sådan kul idé och skoj fight liksom!
När man klått upp tjejen så joinar hon en.
Alla är vänner här. Förvånansvärt snygg 3D-grafik är det också för ett spel med drygt 25 år på nacken!
Bana 3. De tomma rutorna efter tärningsrutan som indikerar vilken bana det är i ordningen på den världen visar hur många skärvor som man har att finna på den banan. Så detta är ett sådant spel där man antigen bara kan klara banorna eller klara banorna och hitta vissa grejer längst vägen.
Just denna bana illustrerar förresten fint 2,5D-upplägget. Banan börjar med Kirby utanför fortet där i mitten. Så till en början går man rakt fram i cirkel runt om...
..sedan kommer man fram till fortet och fortsätter runt om längst murarna på utsidan, innan man kommer in och forsätter runt om uppför de trappliknande gångarna. Galant!
Och vem väntar högt upp i tornet om inte vår gamle nemesis... Kung Dedede!
Bana fyra är boss för världen, vilket visas genom att där är en dödskalle istället för tärning. Den första riktiga bossen är, som vanligt i Kirby-spelen, han trädet.
Det har vi ju redan sett vid det här laget, men Kirby 64 bjussar alltså på väldigt fina mellan-sekvenser. Kung Dedede joinar förresten en här... Sedan bär det av till nästa värld!
Värld 2, Rock Star. Åh, så fyndigt! Varför de kallar världarna levels/nivåer istället för bara just världar när det bokstavligt talat är just hela världar ute i kosmos, det kan man ju undra. Att kalla världar för nivåer när det sedan finns enskilda nivåer inom den världen är dessutom bara förvirrande. Har det alltid varit så i Kirby-spel? Nej, seriöst alltså, SÅ stora fans av Kirby-spelen är vi faktiskt inte att vi minns sånt. Vi skulle behöva fråga hon, Talla...
Första banan, andra världen i alla fall. Här var det sandigt... Ganska vanligt att andra världen i videospel är sandöken har vi märkt. Eld plus bomb blir förresten fyrverkerier. Naturligtvis!
Bana 2-2. Här var det minsann mindre sandigt. Men okej då, exakt så här fungerar detta med att kombinera krafter, va? När man redan har en kraft kan man, likt i andra Kirby-spel, kasta bort den kraften. Här är det däremot som så att om man kastar en kraft in i en annan fiende med kraft så tar man inte bara kål på den fienden utan krafterna går in i varandra också. Svälj den nya, uppsvällda, kraftpluppen för att få dubbel kraft!
Spets och blixt blir till en åskledare som, ja, drar till sig åska. Blixt och blixt blir dock en mycket cool förmåga. Med denna kan man generera ett elektriskt fält som sänder ström igenom allt inom dess räckvidd.
Bana 2-2 fortfarande och blixt plus blixt är en SÅ cool förmåga alltså. Visuellt väldigt häftig och störtskön att använda! Tyvärr mister man även sina förmågor när man mister liv...
Det är han... Kung Dedede! Och han hänger med och hjälper Kirby på resten av banan! Så oväntat!
Kung Dedede blir alltså ens kompis här och är som sådan spelbar för första gången! Grymt kul.
Tredje banan på andra världen är sedan en vattenbana. Detta är väl inte vattenvärlden heller?!
Bossen för värld 2 följer sedan efter fjärde banan på denna värld, så att det är en bana mer nu innan bossen än det var på första världen. Denna bossjävel var lite knepig förresten. Lite.
Mellansekvensdags igen och det här var bara för roligt alltså. Kirby och vänner vandrar genom öknen och Kirby är helt utmattad...
Han börjar hallucinera och ser mat istället för sina följeslagare... Det här kunde ju ha blivit väldigt mörkt väldigt fort. Kirby var för fan nära att äta upp sina vänner!
Detta kunde undvikas som tur var eftersom allt tösen målar blir verkligt, minns ni? Så att hon målade helt enkelt mat åt dem alla, mums!
Vidare till nästa värld, tredje världen, och detta är då vattenvärlden minsann, Aqua Star!
Första banan på tredje världen. Fina miljöer. Och sten plus sten blir ju naturligtvis jättesten. Skåda stenbumbling-Kirby som både går och rullar fram! Det här spelet är så skoj alltså. Det är så skoj att bara styra Kirby och leka runt med de olika förmågorna och kombinationerna.
Nästa bana och det är väldigt fina och mysiga miljöer här alltså. Detta är ett så trivsamt spel.
Nästa bana igen och vi har bara kalasroligt mest hela tiden med detta. Ren spelglädje liksom.
Nästa bana igen tar oss under vattenytan igen innan det är dags för nästa boss i ordningen...
Då värld 3 är en vattenvärld så passar det ju bra att bossen för den världen är en haj som man fightas mot under vatten. Skön mellansekvens sedan med våra hjältar som chillar där på stranden. Vi diggar de här vibbarna.
Värld 4. Neo Star. Okeeej...
En tropisk djungel ser det ut som. Missat tillfälle att kalla denna värld "Wild Star" kanske..?
Fortfarande första banan på fjärde världen. Vi fumlade och loosade några liv på den här banan faktiskt. Men det är faktiskt inga stora bekymmer när sådant händer. Förutom att man kan samla på sig extraliv på själva banorna, så har man också chans att vinna 1ups efter varje avklarad bana nämligen... Det gäller bara att tajma hoppen rätt.
Bana 2 på värld 4 för givetvis genast tankarna till malmhundbanorna i Donkey Kong Country.
Nästa bana igen och vi lyckades få till en till blixt plus klot-kombo för blixtklotet! En av våra favoritförmågor. Det är en distansattack och man styr själv hur klotet far. Mycket fräckt.
Vi spelade fram till bana 4-4 då vi kände oss klara för kvällen.
Vi startade detta klockan 19:10 och 21:05 hade vi klarat bana 4-3. Då hade vi nog bestämt strax innan att vi skulle spela fram till nio på kvällen men ville sedan inte bryta mitt i en bana, så det blev att vi fortsatte bara lite till och till slut hade vi spelat Kirby 64 i exakt 1 timme, 55 minuter totalt denna kväll. Det blev även 30% totalt av hela spelet. Helt okej för en frispelkväll då vi lirade annat med.
Över till Lylat Wars. Men vänta, kände vi oss inte klara för kvällen efter Kirby 64..? Jodå, men så spelade vi inte dessa i alfabetisk ordning heller utan tvärtom i omvämnd ordning, även om vi nu ändå presenterar titlarna i alfabetisk ordning av någon anledning. Vi började alltså inte med Kirby, utan vi började med Yoshi's Story, följt av Lylat Wars här och avrundade sedan med Kirby.
Egentligen var detta inte bara en spelkväll heller, utan snarare en speleftermiddag och -kväll och just Lylat Wars här startade vi exakt 14:15. Vi gillar att vara exakta.
Likt med Kirby 64 hade vi båda både spelat och varvat detta sedan tidigare men likt med Kirby 64 så var det också ett tag sedan sist. Så för att återbekanta oss med spelkontrollen valde vi att inleda med lite träning. Det räckte med bara en kvart av detta så var vi med på noterna igen.
Lylat Wars kommer med förvånansvärt mycket story för ett Nintendo-spel. Riktigt grym story med!
Spelkarten är en över hela solsystemet där spelet utspelas. Och man kan rotera solsystemet helt fritt och zooma in och zooma ut. Mycket häftigt. Hela spelet är häftigt, trots att det alltså handlar om antropomoriska små djur... Enter Star Fox. T o m en sådan grej känns liksom häftigt.
Musiken är riktigt, riktigt bra i det här spelet, ljudeffekterna också och dessutom är det helt riktiga röster här och de låter kristallklart. Mycket imponerande för N64. Själva dialogen känns äkta, trovärdig, och är dessutom just så där häftig.
Do a barrel roll! En klassisk replik där.
3D-grafiken är likaså riktigt, riktigt bra för sin tid och har även åldrats mycket, mycket väl. Spana bara in de där reflektionerna i vattenytan! Året var 1997 för sjutton! Det är toksnyggt!
Lylat Wars är ett shoot 'em up, en rymdskjutare närmare bestämt, främst på räls och helt i 3D. Detta är en uppföljare, men egentligen en remake, på Starwing till SNES som i sin tur var något av ett tekniskt under för sin tid. Men Lylat Wars är mycket bättre på alla möjliga sätt och vis. Det är så mycket bättre att det äldre SNES-spelet görs totalt överflödigt ärligt talat.
Första hemliga bossen ser vi här ovan. När spelet är på räls, och man bara flyger framåt automatiskt, så kan man skifta mellan tredjepersonsperspektiv utifrån sitt skepp och förstapersonsperspektiv inifrån cockpiten. Det är en kul funktion, även om man egentligen aldrig väljer den synvinkeln.
Beroende på vilka kriterier man lyckas uppfylla så kan man välja sin egen väg framåt genom sol- systemet. Alla banor har en boss eller åtminstone vad man kan kalla för ett slags bossmoment... Första banan hade två bossar, varav en gömmer sig bakom dold alternativ väg. Klår man bara den vanliga bossen så fortsätter spelet åt höger, vidare mot asteroidbältet, som är den lätta vägen. Om man däremot hittar och klår den gömda bossen på första banan, som vi gjorde nu, får man valet att fortsätta antigen längst den lätta eller den svåra vägen mot Sector Y som ni ser här ovan. Detta är ett mycket roligt spelupplägg och mervärdet/återspelvärdet är stort.
Spelet börjar med att färdvägen delas i två, en lätt väg och en svår, och det slutar också att man kommer till den sista planeten antigen via den lätta eller svåra vägen. Mellan början och slutet kan vägen dock delas i tre. Det finns alltså en medelsvår väg också som sedan svänger av åt antigen den lätta eller svåra sidan. Här hade vi hur som helst svängt in på den medelsvåra vägen, då vi gillar den här banan. För vadå Independence Day? Denna bana har ingen enskild boss men bossmomentet kan sägas vara hela det enorma flygande tefatet som man ska hinna hindra innan det förintar allt nedanför ā la just Independence Day... Och den här banan spelas inte på räls heller, utan man får flyga helt fritt i vilken riktning som helst inom ett begränsat område. Skulle man flyga över gränsen så vänder skeppet om automatiskt.
En av våra favoritbanor i hela det här spelet är självaste stjärnan i centrum för solsystemet. Här går det hett till! Värmen från solen skadar ens skepp hela tiden. Det blir en svettig kamp!
Det femte uppdraget inne på den medelsvåra vägen är en av två banor där man byter in sitt trogna rymdstridsflygplan mot en pansarvagn!
Här är det Landmaster action som gäller!
En till kul bana. De flesta, faktiskt nästan alla, banor i det här spelet är i och för sig kul men denna ingjuter alltså även lite mer variation i spelupplägget och det trots att kontrollen för stridsvagnen är praktiskt taget densamma som för planet. Man kan skjuta obegränsat med laserkanonerna och avfyra bomber, tillfälligt boosta eller bromsa in samt rulla (Do a barrel roll!) åt höger och vänster. Planet har också en speciell manöver där man gör ett loop upp och ner igen, för att t ex snabbt hamna bakom fiender som var på ens egen bak. Tanken kan däremot sväva rakt uppåt en kort stund.
På den här banan ska man dessutom hinna ikapp och hindra ett tåg från att nå dess destination. Det är alltså inte bara rakt fram och pang på hela tiden. De olika banorna har verkligen olika mål att uppfylla. Det här spelet är genomtänkt och drar verkligen in en att fortsätta spela.
Efter det femte uppdraget satte vi kurs vidare längst den svåra vägen till Venom. Spännande.
Star Wolf! Detta är dock första gången vi möter dem denna runda så it makes no sense att de ser ut att vara så där omplåstrade. Bara en liten, liten miss med de olika vägarna man kan ta, att man kan möta Star Wolf-teamet i det här skicket även om man inte mött dem tidigare under en och samma pågående spelomgång... Nåja. Också, sista bossen...
Den sista bossens sista form! Jävlar alltså. Det är en tuff fight, vi fixade det inte på första försöket den här gången. Men vi fixade det i alla fall. Också, flykten sedan. För spelet är inte över när sista bossen är besegrad, utan då är det meningen att man ska lyckas ta sig ut igen med livet i behåll innan hela stället rasar ihop.
James McCloud var Fox pappa som dödades av Andross när Fox ännu var valp. Hans spöke vägleder en till säkerhet. Så känslosamt!
Det var det... Andross är besegrad. Galaxen är räddad. Våra hjältar lyckades. Fox är den enda spelbara karaktären i huvudläget, flerspelarläget går vi inte in på då det är bara battle mode, men man har alltså även tre datorstyrda stridskamrater med sig på rymdresan och de kan ta skada precis som en själv under uppdragen. De kan aldrig dö helt, men man vill ju ändå hellre alltid ha dem med sig snarare än att ha dem bänkade under vissa uppdrag.
Vadå slutscenen i Star Wars, den där A New Hope? Lylat Wars är ett mycket bra spel i alla fall.
Slutet. Spelet räknar poäng och det finns faktiskt high scores att jaga. Högt spela om-värde här alltså, mycket högt, och av flera anledningar också... Att få high score, medaljer på alla banor eller bara att hitta vägen till och få uppleva alla banor. Klockan var 16:15 när vi hade kommit till den här slutskärmen. Då hade vi alltså spelat sedan 14:15, så i exakt två timmar. Fast då körde vi ju också träningsläget första kvarten, så det tog oss egentligen 1 timme och 45 minuter att varva detta via svåra vägen.
Omstart. Vi hade så roligt med detta att vi ville varva spelet igen direkt efter men nu längst den andra vägen också. Och då vet man att det är ett bra spel alltså, när det första man vill, samt gör, när man har varvat spelet är att börja om från början igen. Och vi började verkligen om direkt också. Inte en hel minut senare hade vi börjat om från start.
Den här gången fortsatte vi till den första vanliga bossen och så vidare mot asteroidbältet.
Detta är en så ikonisk bana... Här snackar vi en äkta rymdskjutare dessutom. Det är förresten fullt möjligt att skjuta på sina datorstyrda kamrater. Ibland råkar man bara göra det, vilket alltid anmärks på i så fall. Dialogen i Lylat Wars får verkligen spelet att kännas personligt.
Avskum!! Röstskådisarna är bara för härliga. Vidare till nästa bana igen längst lätta vägen.
"Can't let you do that, Star Fox!" och "Andross has ordered us to take you down." Åh, så kyligt. Det är här, på tredje uppdraget lätta vägen, som man egentligen ska möta Star Wolf för första gången. Ett lag på fyra djur likt ens eget. Lika snackiga som ens eget lag är de också. Wolf kan utbrista "What the heck?!" när man gör loop-manövern över honom. Det är kul.
De fyra tillsammans agerar som bossen för den här banan. Besegrar man dem alla i tid så kan man välja att sätta kurs vidare längst den medelsvåra vägen. Man kan klara banan ändå utan att besegra dem men då får man bara fortsätta längst den lätta vägen. Vi valde att ändra kurs mot den lätta vägen vidare till Sector X trots att vi hade besegrat dem. Den medelsvåra vägen hade tagit oss vidare till Sol där vi redan hade varit tidigare idag. Det finns många olika vägar man kan ta annars.
Sector X som sagt var. Så stämnigsfullt. Och faktiskt lite läskigt också... Bossen här är loco.
Den första vändan sicksackade vi lite mellan svåra och medelsvåra vägen. Denna runda tog valde vi däremot lätta vägen hela vägen. Det finns 15 banor totalt, eller egentligen 16 eftersom den sista banan, planeten Venom, är helt annorlunda beroende på om man kommer dit från lätta eller svåra vägen. Varje spelrunda börjar ju uppenbarligen med första banan och slutar med den sista lätta eller sista svåra. En hel runda består alltid av totalt sju uppdrag så däremellan återstår alltså fem banor av totalt 13 stycken till... Återspelvärdet är som sagt högt här. Bara för att se alla banor skulle man behöva spela igenom hela spelet tre gånger, förutsatt att man då lyckas ta exakt den vägen man vill varje gång.
Ökenplaneten Titania är den andra av två banor där man får styra stridsvagn istället för plan. Det finns också en bana, en vattenplanet, där man styr ubåt istället men vi hade inte vägarna förbi där den här gången. Efter ökenvärlden återstod en bana till, en rymdbas, innan den sista.
Tillbaka på Venom, den här gången längst den lätta vägen då. Här flyger man igenom ett tempel!
Där i templet jagar man en mellanboss också. Den här vägen till Andross är faktiskt mer ikonisk än när man tar den svåra vägen. Vi gillar alltså den här vägen mer.
Vi föredrar dessutom den mekaniska dödskallen framför den flygande jättehjärnan som är Andross "riktiga" sista form. Vi finner den här vara mer skräckinjagande helt enkelt.
Ok, det hade alltså tagit oss en timme och tre kvart att varva spelet längst den svåra vägen och under minuten därefter, klockan 16:16, hade vi redan startat om på en ny runda... Klockan 17:45 var spelet omvarvat längst den lätta vägen genom solsystemet. Inte hela en och en halvtimme tog det oss alltså att varva spelet igen, nu längst lätta vägen.
Totalt speltid med Lylat Wars denna frispelomgång var 3 timmar, 30 minuter.
Först 15 minuter i training, sedan 1 timme, 45 minuter som det tog att varva på svåra vägen och slutligen strax under 1 timme, 30 minuter som det tog att varva lätta vägen. Vi hade roligt med det här hela tiden och hade det inte varit för att vi hade redan bestämt att spela annat också samma dag så hade vi förmodligen kört ett tredje varv.
Vi avrundar texten med spelet som vi egentligen inledde den här frispelrundan med. Även om vi presenterar liren här i alfabetisk ordning så började vi alltså egentligen med Yoshi's Story, bara för att få det överstökat med ärligt talat. Vi hade nämligen båda spelat även detta sedan tidigare, även om bara Janman också hade varvat det innan, och vi är inga stora fans av det här spelet. Som uppföljare till Yoshi's Island på SNES, ett av de bästa 2D-plattformsliren NÅGONSIN, så misslyckas Yoshi's Story på alla plan. Och detta var definitivt en rak uppföljare, ja. Från början hette detta t o m Yoshi's Island 64. Att vi nu valde att sätta oss ned med spelfan trots att ingen av oss egentligen ens gillade det var för att vi tänkte, eftersom det likaså var ett tag sedan som någon av oss hade spelat det sist, att vi kanske skulle komma att omvärdera vår uppfattning av spelet något... Att vi kanske skulle uppskatta det lite mer numera... Spoiler: Nej. Vi kom inte alls att tycka bättre om det. Vi är båda fortfarande av den fasta åsikten att det här spelet suger. Om något så tycker vi ännu sämre om det efter att ha spelat det igen nu.
Yoshi's Island var sött. Yoshi's Story är sockersliskigt... Det är på tok för mycket. Det går över gränsen. Det är inte gulligt längre. Spelet är som besatt av glädje, alla ska vara glada, superglada och ännu gladare. Det känns som en crazy stalker liksom. Om man, efter att ha spelat igenom Yoshi's Story, aldrig hör ordet "happy" igen så vore det för snart. Dialogen framförs i rim också, bara för att irritera en ännu mer. Man har lust att bara skrika rakt ut!!
Målet med spelet är att rädda det magiska superglada trädet så att alla Yoshisar ska vara glada. Fuck off jävla spel! Öh, var var vi nu? Just det, man får välja en av fyra banor att börja från på första världen och så lottar man fram vad som ska vara ens "lyckofrukt" för den spelrundan... FUCK OFF med allt detta BULLSHIT speljävel!! Nå, hur som helst så körde vi igång spelet 12:45 men eftersom vi satt igenom hela inledningen och sedan säkert satt en stund med ångest inför att fortsätta så dröjde det drygt tio minuter innan vi väl startade på första banan.
Alltså... Spelet är plottrigt. Yoshi's Island är detta ej. Verkligen inte. SNES-spelet hade ju mycket finare grafik än detta klusterknull. Notera ramen runt om spelskärmen. Vad banorna går ut på är nämligen inte att ta sig från start till målpunkten för här finns inte ens någon målpunkt, utan man ska samla fucking frukter och när hela ramen är fylld så slutar banan tvärt där och då. De försökte tydligen med något nytt men det funkar bara inte. Att ränna runt och utforska de här banorna är inte alls lika roligt som det var att utforska banorna i Yoshi's Island, där man inte ens behövde hitta och samla allt för den delen... Utforskandet och samladet i Yoshi's Island var något extra, något att kunna göra utöver att bara hitta till målet på varje bana, vilket gjorde det så mycket roligare. Här känns det däremot bara som tråkigt tvång. Spelet är i sk 2,5D men även när utvecklarna uppenbarligen försökte vara gulliga med det i åtanke så faller det platt.
Vissa fiender, som den här idioten om blockerar vägen här ovan, osar fucking Teletubbies... Det skulle väl också vara gulligt när Yoshi stannar för att lukta på blommarna men nej, hela det här jävla spelet går oss på nerverna alltså... Och det här är bara första banan! Vi gråter.
Bara en frukt till alltså så är åtminstone denna jävla bana över.
Yoshi kommer sedan och sprutar tydligen över hela skärmen för att han blir så superglad...
Och oljudet som följer gör att man vill banka sitt eget huvud i väggen... Alla Yoshisar sjunger nämligen sin superglada sång därpå. De gör detta efter varje bana man klarar, det går inte att trycka förbi den här skiten och det låter förskräckligt alltså! Varför, varför, VARFÖR gjorde Nintendo så här mot oss?!
Rimmen försvinner men narrativet fortsätter genom hela spelet.
Happy, happy, joy, joy...
En sak som är ganska fyndig skall medges är att den fortlöpande storyn i spelet presenteras som sidor i en popup-bok. Så ett litet plus i kanten för det åtminstone.
Sida 2 och här kunde vi välja en av två banor för den här världen. Vi valde en mörk grotta. Meh. Denna bana var väl okej, men kom ändå inte ens i närheten av de mörka och väldigt stämningsfulla grottorna i Yoshi's Island.
Med bana 1 på sidan 2 klar gick vi rakst vidare till tredje sidan av sagoboken där vi valde bana nummer 2 för omväxlings skull. Det höga tornet tydligen.
Okej, den här banan var faktiskt inte helt dum ändå. Banan är till en början helt vertikal med de där fjädrarna som man studsar uppför. När spelet är som bäst så är det helt okej åtminstone.
Här tröttnade vi dock på denna bana också... Banan fortsätter horisontellt och grafiken är så plottig att det är lätt hänt att man inte lägger märke till viktiga detaljer, så som det där fula lövet här ovan som det är meningen att man ska hoppa upp på och glidflyga vidare med, och det blir bara drygt i slutändan att springa fram och tillbaka utan något riktigt mål i sikte.
På denna bana mötte vi en boss med, ett spöke eller något, osynlig var han i alla fall. Och det var väl en okej boss men återigen långt ifrån vad vi hade i Yoshi's Island... När banan var över förfärandes vi än en gång över den fördömda barnsången som de färgglada dinosarna envisas med att sjunga varenda jävla gång och storyn fortsatte att vara jävligt jobbig med sitt påtvingade glada budskap. Fast löftet om en "happy ending" lockade väl fram ett hånflin åtminstone.
Värld 4, djungeln. Vilken bana skulle vi fortsätta med här då? Vi valde bana 1, djungelhyddan.
Som sagt var, grafiken är inte lika fin här som i Yoshi's Island på SNES. Den är bara inte det. T o m vad som ska föreställa utomhusbanor känns instängt och smått klaustrofobiskt...
Värld 5, oceanen. Här valde vi bana 2 som varnade för mycket fisk. Man kan förresten stänga av den där förbaskade ramen som räknar frukterna. Spelet ser väl lite finare ut då.
Saken är den att man vill ändå hålla reda på hur många frukter man har samlat och då spelar man med ramen på... Men varför måste denna vara så långt in mot mitten av spelskärmen? Ramen kunde ju lätt ha varit längre ut mot skärmkanterna och då hade det inte blivit riktigt lika plottrigt.
Den här banan är också okej annars men mest bara för att det är en vattenbana. Banor som spelas under vatten är vanligtvis inte direkt något önskvärt men variationen i sig tillför trots allt något och första Yoshi's Island hade faktiskt inga hela vattenbanor. Yoshi kunde inte dyka där, utan bara förvandlas till ubåt under begränsad tid. Så vi har faktiskt inget emot den här banan.
Uppe på land på denna bana var det dessutom lite ljusare miljö för en gångs skull. Här såg det hyfsat fint ut, och mycket behagligare för ögonen gentemot tidigare miljöer, varför kunde inte resten av spelet vara mer i den här stilen? De olikfärgade Yoshisarna styrs i stort sett som i föregångaren förresten. Man har sitt sprattlande glidflyghopp, kan sluka fiender hela och kasta ägg som man har i släptåg. Spelkontrollen kändes dock ändå mycket tajtare på SNES.
Rakt ner i djupet igen och sedan vidare till sjätte och sista världen och finalen redan...
Den där förbannade fruktramen är verkligen i vägen alltså... Den skymmer för mycket av vad som är runt omkring en. Fast borgarna i SNES-delen var ändå mycket snyggare... Här möter vi Bowswer som bebis i alla fall, för en ganska trist fight.
That's it. Vi varvade spelet. Det var en extremt underväldigande och irriterande spelupplevelse.
Det här spelet är så här jävla kort, ja... Endast fem sidor motsvarande världar med en spelbar bana per värld innan finalen.
Och allt som allt bara sex banor totalt då för att varva spelet. Inte mer. Bara sex... SEX!!!
HAPPY END?! Fuck you speljävel!!
Det finns fler banor, fyra per värld, men inte nog med att man inte behöver klara alla fyra per värld för att komma vidare till nästa värld, nej, man FÅR INTE ens göra alla fyra utan man kan endast spela en bana per värld per spelrunda.
På första världen så får man välja en av fyra banor, sedan tas man direkt vidare till nästa värld och därefter får man inte ens välja en av alla fyra banorna för varje värld utan vilka banor man får välja mellan sedan beror på vissa förutsättningar, som hurivida man hittade flest av just en viss frukt eller whatever på banan innan, vi minns inte riktigt nu och ärligt talat så bryr vi oss inte heller. Sex banor per vanlig runda är extremt lite för en plattformare... Yoshi's Island hade 48 banor som man gjorde i tur och ordning för att varva det och därtill både extrabanor och bonusbanor. Yoshi's Story är alltså ett ENORMT kliv bakåt från dess direkta föregångare... Helt vansinnigt!
Spelet hade varit kort som fan ändå med bara 24 banor totalt, utan att Nintendo bakvänt nog hade gjort så många av banorna otillgängliga på det sättet. Vem fan fattade det idiotiska beslutet?!
Men det slutar inte där heller. Eftersom det finns ingen som helst anledning till att hitta och spela alla 24 banor. Det finns ingen hemlig värld eller extra spelomgång som i andra Mario-spel, inga extrabanor och inga bonusbanor att låsa upp som i Yoshi's Island, inga alternativa slut och inget annat extra som morot, ingenting! Man får ingenting för att plåga sig igenom spelhelvetet mer än nödvändigt. Och spelet i sig är heller inte så roligt att det skulle vara värt det att spela mer bara för att. Mer ofta än ej så är det tvärtom inte alls roligt. Det finns inget som motiverar en att spela mer än bara sex banor för att varva spelet en gång och vara färdig med det sedan alltså. Jävla skitspel. Om vi hade satt betyg på det hade det blivit 1 av 5 frukter.
Och det var väl det för Yoshi's Story.
När vi var färdiga med spelet och hade sett eftertexterna rulla förbi så var klockan 14:25. Då hade vi alltså börjat på första banan 12:55, så det tog oss med andra ord ganska exakt 1 timme, 30 minuter att varva.
Kanske är det för att vi blivit äldre, kanske är det för att vi tar det mycket lugnare när vi är två pers som turas om att frispela och snackar skit under tiden, men detta tog oväntat lång tid enligt Janman. Han har nämligen väldigt tydliga minnen av att ha hyrt Yoshi's Story när det var nytt, så som man kunde göra på den tiden eftersom det var bättre förr, och då varvat detta på under en timme på första försöket. Minsann.
Bäst idag var utan tvekan Lylat Wars. Ett spel som man VILL spela om och om igen för att hitta till alla banor bara för att få spela dem alla. Ett roligt spel helt enkelt. Kirby 64 var sedan en mycket god tvåa och ett skoj slut på kvällen. Yoshi's Story sög mest däremot. Nåväl.
|
