Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Frispel
Mega Drive Horror!



Text och sånt: Jan M. Komsa & G.W. Kong, 2022-10-24


Dags för nästa frispelrunda har det blivit (varför skriver vi det här som Yoda?) och vi går från Master System vidare till Mega Drive-utbudet. Med alldeles särskild hänsyn till den här tiden på året blir det dessutom spel av den mer skräckigare sorten för hela slanten... Läs vidare, ni som törs, då vi ger er vår syn på saken efter att ha gett oss i kast med följande skrämmande titlar som kom ut på Segas gamla svarta...

Ghostbusters
Utvecklare: Sega, Compile
Utgivare: Sega (1990)

Haunting Starring Polterguy
Utvecklare: Electronic Arts
Utgivare: Electronic Arts (1993)

Splatterhouse 2
Utvecklare: Now Production
Utgivare: Namco (1992)

Splatterhouse 3
Utvecklare: Now Production
Utgivare: Namco (1993, Am)

Mm, just det. Fyra spel. Den här gången gick vi steget längre. Men det är också det att vi vill inte fastna för exakt samma upplägg hela tiden... Tre spel per frispelkväll har varit normen då vi plöjde igenom Switch-spelutbudet från A-Z och det är även vad vi kört på de senaste gångerna, men ibland känner vi kanske för att spela mer av färre spel och ibland känner vi kanske för att spela fler spel än så. Den här gången kände vi för att frilira dessa fyra titlar.


^_^


^_^

Ghostbusters till Mega Drive utvecklades av Sega tillsammans med Compile och gavs ut av Sega i såväl Europa som Japan och Nordamerika år 1990. Detta är inte ett spel från 1984 alltså. Filmen gjordes 1984. Spelet är från 1990. Lite märkligt att de har året för när filmen kom ut där på titelskärmen men nåväl. Det här är ett spel som har täckts tidigare på POPKORN. Den där Dylan, även känd som Dylan den gräslige, plågoanden Dylan, Dylan den föraktade, Dylan den ohelige och givetvis Dylan the Butch (guldstjärna i kanten till er som hajar referensen), lirade detta å sidans vägnar lååångt bak i #6 av framgrävt ur spelkistan, hösten 2009. Det hindrar dock icke oss från att frilira liret ändå. Okej, tre spökjägare får man att välja mellan. Men varför ser Ray ut som om han vill mörda oss? Och varför ser Egon ut att komma från Miami Vice? Och var är Winston?! Det hände alltför ofta på den tiden att Ernie Hudson inte räknades med. Mycket trist.


^_^

Slimer! Det är Slimer som flyger där uppe! En fin liten touch där med porslinet som spöksvävar och går till attack. Ja, när man väl börjar spela så är själva spelet ändå ganska trivsamt får vi ju medge. Ovan till höger ser ni första bossen. Fantasifulla bossar här, för genast tankarna till leksakslinjen samt den tecknade TV-serien från 80-talet. När man besegrat bossen får man chansen att fånga in spöket med protonstråle ner i spökfällan. Toppen. Vad vi inte insåg när vi hade kommit så här långt var dock att det är fullt möjligt för spöket att smita! Vilket var just vad som hände oss också. Så tji fick vi. Vi valde att spela som Venkman förresten, om det inte framgick tydligt nog av bara bilderna. Kuriosa nog finner vi den superdeformerade spelfiguren mycket mer lik Bill Murray än om man kollar på karaktärsporträtten eller i mellansekvenserna.


^_^

En intressant aspekt är att spelet fortsätter faktiskt även om man inte lyckas fånga in spöket efter bossen och snart ställs man inför en ny boss. Huruvida så är fallet, att banan fortsätter till den andra bossen på första banan även om man fångar in spöket efter första bossen, vet vi ej då detta är första gången någon av oss spelat detta så här långt. Också, kul förstasida av tidningen där, Daily Sega News. Men ja, så här långt in hade vi ganska kul med det här spelet.


^_^

Spelet är inte bara bana efter bana utan det är lite mer fritt upplagt, va? Här finns en charmig liten karta att köra runt på. Det blir lite Mega Man-feeling i och med att man behöver inte köra banorna i ordning utan kan köra vidare direkt till tredje eller fjärde banan. Det finns också en item shop och en weapon shop där man kan köpa på sig, öh, föremål och vapen mellan banorna. Men ja, ett charmigt spel alltså. Och kul med lite story-element mellan banorna också.


^_^

Återigen lite Mega Man-feeling när man växlar mellan vapen i pausmenyn. Också, karta över banan som man är på. Spelet är en sidoscrollad actionplattformare i grund och botten där man går runt, hoppar och skjuter, men det är inte bara från vänster till höger enligt standardmallen 1A utan man får verkligen gå runt och hitta sig fram. Lite Metroidvania över det hela alltså. En isboss som skjuter 80-talsblixtrar nästa! Den här banan ska förresten föreställa ett lägenhetshus som svämmat över, men vi tycker det ser ut att vara fruset också. Fanns delar där man skulle simma under vatten med, i det iskalla vattnet då. Såg kul ut för Venkman att göra detta med den tunga protonpacken på ryggen. Inte direkt något som karaktären skulle ha klarat av i filmerna.


^_^

Nästa bana igen och här var det mörkt. Nästa bana igen sedan och ett återkommande element som också är kul är dessa spöken som svävar under bordsdukar. Och så kan man skjuta diagonalt med, ja. Ett plus i kanten för det. För övrigt så har man en knapp för att skjuta, en knapp för att hoppa och en knapp för att använda extra föremål som t ex bomber. Skademätare har man och man kan ha livspåfyllande föremål också.


^_^

Huuah!! Det är Stay Puft Marshmallow Man där utanför! Den där fördömda spökdemonfladdermusfittan från helvetet som ni ser ovan till höger satte dock stopp för oss för den här gången. Det var så långt vi kom på ganska exakt tre kvart innan vi tyckte att det blev dags att bryta och byta lir. Ghostbusters kändes bra som uppvärmning inför de följande tre liren. Särskilt skrämmande var det väl ej då det kusliga spöktemat inte direkt är på blodigt allvar utan mest på skoj här men ändå. Bra uppvärmning inför just blodigare spel med spök- och skräcktema var det allt.


^_^


^_^

Raskt över till nästa lir i ordningen. Haunting Starring Polterguy från 1993 med Electronic Arts som både utvecklare och utgivare. Ett till tämligen komiskt spel på skräcktemat, men med så pass mycket "gore" och direkta djävulskaper i skrämseleffekterna att det är långt ifrån lika lämpligt för alla åldrar som Ghostbusters som vi lirade innan. Den nyinflyttade familjen ska skrämmas ur vettet och i rollen som poltergeistsnubben är det upp till spelaren att göra detta. Och, alltså, direkt stilren titelskärm är det ju inte men Polterguy själv ser väl grym ut för 1993.


^_^

Karta över huset man hemsöker får man och denna kommer man att återvända till ofta för att hålla reda på var någonstans mamma, pappa och de båda barnen befinner sig. Syftet med spelet är alltså att skrämmas. Så tidigare spelade vi som spökjägare och fångade spöken i olika byggnader och nu spelar vi själva som ett spöke som hemsöker hus. Så passande..? Det var inget som vi hade tänkt ut i förväg men det var i alla fall något som slog oss just där och då.


^_^

Man förföljer de olika familjemedlemmarna runt om i hela huset, från rum till rum och även ute i hallen och garaget. För att kunna skrämmas behöver man sin ektoplasma. Just precis. Ektoplasma, så som i Ghostbusters. Får man slut på ektoplasma så dimper man ner till någon nivå av helvetet eller vad fan det än är och måste traska runt där nere och samla upp mer den geggan. Det är bara här man kan dö game over. När man har samlat upp tillräckligt med ektoplasma så öppnas en portal i detta infernaliska limbo som tar en åter till de levandes värld där man går igen. Kontrollen känns lite bångstyrig och varför i allsin dar man hoppar med en annan knapp i just den här delen av spelet än när man hemsöker hus kan man ju verkligen undra.


^_^

Så man söker upp folket och hemsöker dem helt enkelt... Man hoppar in i olika möbler och sådant och skräms. Som ni ser här ovan kan man t ex få det att se ut som att bordsduken i köket blivit till blod som droppar ner till golvet. Rätt fräckt, ja. Spelets största behållning är helt klart att se exakt vad man kan påverka och alla effekterna av ens spökande. Vissa fräckare än andra såklart... Man kan även kasta trolldom och besitta ting och styra dem mer direkt, som en fritt svävande motorsåg som svingar mot pappan i garaget. Grafiken är väl funktionell, men hur man ser rakt igenom huset, hur de löste det med att man ser igenom väggarna alltså, tycker vi nog kunde ha gjorts bättre... För det ser ju inte så bra ut med de taggiga bitarna av väggarna och det grå och svarta på utsidan av det utrymmet där man för tillfället befinner sig.


^_^

Haunting Starring Polterguy är för det mesta ett rätt så kul spel men när vi hade kommit till andra huset så började vi tröttna. Det kändes i synnerhet trist att en del effekter återanvänds rakt av från det första huset, att inte varje grej är unik, med tanke på att det är just dessa effekter som är den största behållningen med spelet som sagt var. Vi spelade hur som helst det här i över en timme, längst av alla spelen vi provade den här gången. Lustigt nog har vi dock minst att skriva om det här då det är ganska repetitivt ändå. Men en kul idé, något annorlunda och höll oss underhållna i mer än en timme trots allt. Vi kan rekommendera detta för den som är ute efter just något annorlunda. Och minst en timme lär det då hålla en sysselsatt. Multiplayer? Tvåspelarmöjlighet finns faktiskt men då turas man bara om med varsin Polterguy. Och vi turades ändå om som samma singelplayer så...


^_^


^_^

Då kommer vi till Namcos Splatterhouse 2 från 1992, utvecklat åt dem av Now Production. Ettan var ett arkadspel från början som gjordes av Namco själva och som senare portades till framför allt PC Engine/TurboGrafx-16 och just den versionen kom även till Virtual Console på Wii. Tvåan här gjordes däremot specifikt för Mega Drive. Splatterhouse 2 är dessutom högaktuellt nu med anledning av Sega Mega Drive Mini II då det spelet är ett av dem som ingår i den minikonsolen som kommer ut i handeln på torsdag den 27 den här veckan... Så ni som läser det här som själva inte redan har spelat spelet men må vara intresserade kan ju se detta som en liten teaser.


^_^

Splatterhouse 2 är, precis som dess direkta föregångare, ett gå och slå-spel och egentligen är det också väldigt simpelt som sådant. Man går bara från vänster till höger och man kan bara gå vänster och höger. Det är inte som i de flesta beat 'em up, som Final Fight och Streets of Rage, att man kan förflytta sig uppåt och neråt på spelytan. Nä, ytan som man kan röra sig på här är begränsad till höger och vänster. Man är fast på samma plan liksom. Det är som i Altered Beast. Här ovan ser ni i alla fall vad Splatterhouse-spelen nog är mest kända för. Även den som själv aldrig spelat ettan eller detta förr har nog sett dessa splattereffekter, då huvudpersonen Rick med ett järnrör i högsta hugg svingar loss och slår monsterna rakt in i väggen i bakgrunden så att de bokstavligt talat "splattrar" mot nämnda vägg. Fuck yeah.


^_^

Kontrollen är supersimpel. Man kan gå höger och vänster samt ducka. Och så har man en knapp för att slå och en knapp för att hoppa. Första bossen spyr spya på oss det jävla kräket!


^_^

Bana nummer två. En hiss. Eller tja, banan börjar i en hiss i alla fall. En hemsökt hiss. Inga problem, det är bara att slå spökena på truten. Umf! Take that. En rak höger liksom. Men lite flyt får man trots allt ha för att undvika dessa skrällande fanskap. Spelet är alltså inte så enkelt att man bara kan slå ner allt som kommer emot en utan man får faktiskt också tänka lite på sitt fina fotarbete liksom. Som bilderna nog avslöjar är alltså detta mer på allvar än de föregående två liren vi lirade. Helt seriöst är det ju inte, men tänk typ The Evil Dead.


^_^

När man kommer ut ur hissen så så fortsätter sedan bana två ut här, nere i källaren eller något antar vi. Och jävlar vad frän fucking musik det är i det här spelet alltså. Också, andra bossen. Också, innan dess, kylig effekt där med spökskallarna. Också, ja, man kan ha en stor benknota som vapen och med denna inte endast klubba ner monsterna utan verkligen banka in dem i golvet.


^_^

Fiskjävel som hoppar rakt mot oss på bana tre. Där var Janman kvick med att pausa och peka och liksom "Spana in fiskjäveln!". Sedan ett jävla blötdjurmonster som jagar oss och käkar bryggan efter oss på bana fyra. Då hade vi redan fått game over en gång. Skulle man få game over så är inte det hela världen dock, för man får ändå börja från början på samma bana. Checkpoints finns annars. Och ja, man kan såklart göra en hoppspark också, genom att hoppa och slå i luften...


^_^

Argh, den fick oss... Game over igen och här fick det räcka. Även om vi bara spelade i lite mer än en halvtimme så valde vi ändå att bryta och byta precis här. Inte för att vi inte hade sjukt skoj med det här spelet så här långt utan för att vi inte kunde hålla oss längre från att sätta igång med trean, som ingen av oss ens hade provat på sedan tidigare. Men Splatterhouse 2 då, för att sammanfatta det hela; lite långsamt men ändå sjukt intensivt om det där låter vettigt.


^_^


^_^

Ååh, aah, ooh... Äntligen... Detta hade vi båda väntat spänt på alltså. Hade det inte varit för att vi hade trean redo att köra direkt efter så hade vi med största sannolikhet fortsatt nöta på tvåan ett tag till. Men nu så hade vi trean till hands och då det som sagt var var nytt för oss så kunde vi inte hålla oss längre alltså. Och titta bara på det här, va? Splatterhouse 3 spar då inte på krutet i inledningen. Precis som tvåan utvecklades trean av Now Production och gavs ut av Namco. Det kom ut till Mega Drive i Japan samt Genesis i Nordamerika 1993 men, surt nog, inte alls i Europa när det begav sig. Detta är alltså den amerikanska versionen vi spelar. Och tyvärr kommer trean heller inte att ingå i Sega Mega Drive Mini II... Varför inte är en gåta för oss. Vadå, planerar de att göra en Sega Mega Drive Mini III och vill spara den delen till dess eller? Fucking bullshit är vad det är.


^_^

Den här inledningen alltså... Tänk om man hade sett detta då, 1993. Det är ju som en film hade man säkert tänkt då. Terrormasken har blivit ännu grymmare. Titta bara den!


^_^

Och först nu kommer vi till titelskärmen, pumpade som fan. Men... Så där såg väl huset inte ut innan i del två? Detta ser mer ut som herrgården i det första Resident Evil. Jo, Splatterhouse 3 var ändå före med tre år men ni fattar. Men okej, okej, tryck start. Men först... Options. Mega Drive-dosan har som bekant tre knappar, A, B, C, på rad från vänster till höger. Vi är dock mer vana vid NES-kontrollen med A och B från höger till vänster, där man i 99 fall utav 100 hoppar med A och attackerar med B, dvs där attackknappen är till vänster om hoppknappen. Att tvärtom attackera med knappen till höger om hoppknappen är alltså helt knas för oss. Som tur är kan man oftast ställa om knapparna i Mega Drive-spel. Då A och B är i omvänd ordning på Mega Drive-dosan borde man enligt oss alltså hoppa med B och attackera med A. Öh, hängde alla med nyss?


^_^

"If you wonder aimlessly, you will surely fail in your quest.", kom ihåg de orden. Okej, vad har vi här nu då? En karta? Blir det här mer som Metroidvania? Svar från framtiden: Ja, så är det.


^_^

Inte bara det men notera var vi står på den första bilden ovan jämfört med den andra. Mm, just det, i den här delen går man inte längre bara vänster och höger utan man kan förflytta sig upp och ner också på spelplanen. Det är mer som ett beat 'em up som Final Fight och Streets of Rage i den bemärkelsen. Lite, lite synd att man fortfarande inte kan spela två samtidigt då co-op är en stor del av vad som gör beat 'em up så skoj, men å andra sidan så har vi själva ingen aning om hur de kunde ha fått det att överhuvudtaget fungera i just den här delen med det väldigt fria upplägget direkt knutet till den mycket mer drivande och interaktiva storybiten så...


^_^

Spelkontrollen är i alla fall mycket smidigare här än i det förra spelet. Man rör sig inte lika tungt och slött liksom. Och så kan man plocka upp fiender och kasta dem! Det är mer fart och ös.


^_^

Åh, uh, blä... Äckliga jävla bossjävel som sitter där i hörnet och gnagar på människor! Också, nu kan man biffa/buffa upp sig som Hulken! Eller som i Altered Beast. Detta drar ens kraft dock. Ett självklart tips är ju att spara denna nya förmåga just till bossfighterna.


^_^

Här hade GW slagit överdelen av skallen på bossen men underdelen med den sprattlande tungan var kvar och äcklade oss. Härligt. Också, cutscenes. Ingen av oss hade alltså spelat det här innan, men vi kan ju tänka oss att detta var imponerande som fan i ett Mega Drive/Genesis-spel år 1993.


^_^

Grr... Vi gillar det här spelet. Eftersom det är så här fritt upplagt kan man faktiskt gå vilse i huset den här gången så emellanåt gör man bäst i att kolla på kartan vart man ska och hur man smidigast kan ta sig dit. Jan, som inte är spelvärldens största fan av Metroidvania, var lite rädd för att det här spelet skulle vara segt och omständigt pga det här upplägget men nej, inte alls. Splatterhouse 3 är faktiskt tvärtom mycket mer fartfyllt än dess föregångare.


^_^

Där på övervåningen kan man alltså gå ut på balkongen eller vad man nu ska kalla det och sedan in igen och ut igen och fulingar lurkar överallt och vad fan händer?! Krypande jävla händer!


^_^

När man ska gå genom dörrar "inåt" skärmen så syns de så här, som ni kan se på första bilden här ovan, transparenta typ. Ungefär som senare i Luigi's Mansion om vi båda inte minns det hela helt tokigt nu. Också, betongklump i huvudet på monsterna! Fuck yeah!


^_^

Argh!! Vad fan, gick det här på tid?! Gick det här på tid?!! Vi märkte ärligt talat inte detta och hade därför inte alls bråttom. Men ja, och av vad vi senare kunde läsa till oss annorstädes så innebar detta händelseförlopp att vi inte längre skulle kunna få det bästa slutet om vi hade fortsatt ända till slutet under den här spelsessionen. Här finns alternativa slut alltså. Fett.


^_^

Har inte vi varit här tidigare? Går vi runt i cirklar eller? Splatterhouse 3 var hur som helst kvällens höjdpunkt, trots att vi förlorade. Vad var det terrormasken sade till oss då i början? Något i stil med "Om du vandrar omkring planlöst, då kommer du säkerligen att misslyckas." och ja, jo... Det var exakt vad som hände oss också. Väl spelat spel... Väl spelat. Det är spel som Splatterhouse 3 som seriöst får oss att överväga att omvisitera den där gamla Mega Drive-toppen än en gång. Kanske utöka till en topp-50 den här gången? NES och SNES fick ju varsin topp-100 för sjutton även om vi inte skrev om spel för spel för SNES:ens del. Kanske något däremellan då? Utöka till en topp-50 i första hand enligt samma mall som topp-25:an och sedan en topp-100 rakt uppifrån och ned likt med SNES? Hm... Den som lever får se.

Total speltid..? Ghostbusters spelade vi alltså i ca tre kvart. Haunting i lite över en timme. Splatterhouse 2 i strax över en halvtimme. Och Splatterhouse 3 i ca tre kvart. Så allt som allt lite över tre timmar för dessa fyra spel. Halva natten typ. Och vi hade roligt mest hela tiden.

^_^

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
|
Frispel

|- Black Mages! Hör! Hör!
|- Pac-Man Fever!! Hörni!
|- Random frispelkvällar
|--- 1 Master System FAQ
|--- 2 Mega Drive Horror!
|- Secret of Mana-helgen
|- Switch-spelkväll 1-2-3
|- Switch-spelkvällar A-Z
|- Switch-minneskortbyte
|- Switch Joy-Con-driftfix
|- Vård av SNES-kontroll
|- Wii Sports-eftermiddag
|
För eller emot


Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.