Rubriken säger allt... Vi spelar x32 32X-spel i 3,2h. Så det så. Detta blir vår mest intensiva spelkväll någonsin. Häng på!
Men hang on också, hur lägger vi upp det här?
Tja, först tänkte vi 32 minuter per spel men 32 minuter gånger 32 32X-spel hade inneburit 1024 minuter totalt, dvs strax över 17 timmar. Nej. Inte för en frispelkväll. Det är för lång tid. 32 sekunder per spel? Eeh, lite kort tid att lira 32 spel på under 20 minuter. 3,2 minuter per spel då? Give or take. Lite mer än en timme och 40 minuter. Inte räknat med den tiden det fysiskt tar att byta spel och sånt då, så runt två timmar allt som allt. Det lät alldeles lagom och så fick det bli tänkte vi först. Men sedan tänkte vi att det vore kanske lite väl tight ändå. Så vi kom fram till att vi lirar 32 spel på 3,2 timmar för en speltid på 6 minuter per spel. Avrundat neråt till 5 minuter per spel för att ge oss lite svängrum lät ännu bättre. Också mycket lättare för oss att hålla reda på tiden. Då blev det alltså 5 minuter per spel plus totalt 32 minuters tid över för typ toapauser och liknande. Säg en kvarts paus efter varje heltimmes spelade då vi byter spel efter ca 5 minuter. Perfekt.
Och för att göra det hela lite mer intressant bestämde vi också att det mest, eh, intressanta spelet efter fem minuters speltid vinner en egen framgrävning ur kistan!
Men häng på var det då ja, för det finns totalt 40 spel till 32X och vi spelar alltså "bara" 32 av dem... Så vilka bortser vi från och varför?
Corpse Killer, Fahrenheit, Night Trap, Slam City with Scottie Pippen, Supreme Warrior och Surgical Strike stryker vi. Dessa sex spel kräver både Mega-CD och 32X för att fungera nämligen, så dem räknar vi inte med av den enkla anledningen att de inte bara är 32X-spel utan en sorts oheliga hybrider mellan tillsatsformaten.
Då återstår 34 renodlade 32X-spel och Kolibri räknar vi bort eftersom Jan redan har gjort en hel framgrävt ur spelkistan om det. Annars räknar vi också bort Knuckles' Chaotix, då vi blir snurriga bara av att tänka på att gå tillbaka till det spelet sedan vi senast spelade det inför den kombinerade 32X- och Mega-CD-topplistan. De 32X-spelen som vi hade med på den listan som vi nu åter tar upp är således bara Star Wars Arcade och Space Harrier. Två rakt på sak, pang på-skjutare. Utöver de båda blir det 30 spel som tidigare inte har tagits upp här på POPKORN, vare sig för framgrävt ur spelkistan eller för någon topplista.
Och av dessa totalt x32 32X-titlar kommer ett spel alltså att grävas fram ur kistan inom snar framtid. Vilket det blir får den som lever se snart. Vi är själva inte alls säkra på den saken ännu, så att man kan därmed även se denna frispelkväll som en enda stor provrunda inför en proper framgrävning av nästa 32X-lir.
Det var förhandssnacket. Redo kära läsare? Liren som liras blir i alfabetisk ordning följande...
1. After Burner Complete
2. BC Racers
3. Blackthorne
4. Brutal Unleashed: Above the Claw
5. Cosmic Carnage
6. DarXide
7. Doom
8. FIFA Soccer 96
9. Golf Magazine: 36 Great Holes Starring Fred Couples
10. Metal Head
11. Mortal Kombat II
12. Motocross Championship
13. NBA Jam Tournament Edition
14. NFL Quarterback Club
15. Pitfall: The Mayan Adventure
16. Primal Rage
17. R.B.I. Baseball '95
18. Sangokushi IV
19. Space Harrier
20. Spider-Man: Web of Fire
21. Star Trek: Starfleet Academy Starship Bridge Simulator
22. Star Wars Arcade
23. Stellar Assault
24. T-MEK
25. Tempo
26. Toughman Contest
27. Virtua Fighter
28. Virtua Racing Deluxe
29. World Series Baseball Starring Deion Sanders
30. WWF Raw
31. WWF WrestleMania: The Arcade Game
32. Zaxxon's Motherbase 2000
Vi hoppar rakt på sak och djupdyker in i Rutubo Games portning av Segas egna After Burner!
After Burner Complete minsann. Ja, det var ju också en titel. Man kan ju undra om de inte kunde ha haft lite mer utrymme mellan "After Burner" och "Complete" där på titelskärmen, för att göra plats för texten som uppmanar en att trycka på startknapen, men nåväl. Gamla goda After Burner är i alla fall ett flygskjutspel från Sega. Och ja, jo, det funkar faktiskt rätt så bra på 32X. Liret är relativt snyggt och smidigt och lagom svindlande. Okeeej... Nästa?
Ugh. Snacka om kass titelskärm. Varför i helvete väljer man svårighetsgrad här från titelskärmen och inte inifrån options för den delen? Snacka om plottrigt också. Och så amatörmässigt liksom. BC Racers är ett stentrist racingspel från Core (senare mest kända för Tomb Raider) och vi har ärligt talat inte mycket att tillägga om det. Vi körde varsitt race, kom som bäst trea och vi vill aldrig mer se det här igen. Bort med här, bort! Nästa!
Blackthorne är ett mörkt spel... Det släpptes till SNES först och då som Blackhawk här i Europa. 32X-versionen hittade aldrig hit dock, så vi fick hålla till godo med den amerikanska utgåvan. Den som tidigare spelat detta till SNES känner bergis igen sig. Spelet är en cinematisk action-plattformare som gjordes av Blizzard innan de blev kassa. Det är ett bra spel men också något som kräver att ta sig tid till att sätta sig in i... Vilket vi inte direkt hade på fem minuter, så vi hann bara två skärmar framåt! Och ärligt talat så är detta heller inget som vi har någon direkt lust att återvända till någon gång snart. Kanske någon annan gång.
Brutal Unleashed: Above the Claw som kom ut 1995 men bara i Nordamerika är en sorts uppdaterad version av, en sorts uppföljare till Brutal: Paws of Fury som kom ut till SNES, Mega Drive och Mega-CD året innan. Det är ett fightingspel utan klös kort sagt! Kanske något för fans av furry fast inget för oss. Spelet suger. En vanligt, straightforward, fightinglir med antropomorfiska djur som kämpar vore väl inte så tokigt men utvecklarna krånglade till det i onödan och när det tar en halv evighet för första matchen att komma igång eftersom man måste skriva in sitt eget namn och annat trams, då har vi redan tröttnat. Själva fightingen är dessutom också väldigt B.
Cosmic Carnage är ett till fightingspel och fastän inget som slår oss med häpnad i sig direkt så är det i alla fall ett bättre fightingspel än det förra, det ovannämnda brutalt trista Brutal... Detta är halvintressant faktiskt. Och vad som gör det lite intressant är att man får välja olika delar till sin kosmiska kämpes rustning; för armar, torson och benen, huruvida man vill ha dem lätta och nätta eller tunga och tåliga, samt att man kan kombinera dessa hur man själv vill då.
Man märker dessutom skillnaden direkt i själva fightandet från Brutal. Detta funkar hyfsat bra och prickarna över ï:et är dels att man kan slå sönder de olika delarna av rustningarna från karaktärerna under matchens gång och dels att spelet är ganska blodigt och brutalt på riktigt.
Det är lustigt att man redan från titelskärmen kunde ha gissat på att detta är en rymdskjutare. Och det är det alltså. DarXide, va? Som i... Dark Side..? En inte lite väl uppenbar vink till Star Wars, va? Men okej, okej, ett halvt poäng för den dåliga ordvitsen. Det är så dumt att man kan inte låta bli att småle åt det. DarXide var ett av två spel till 32X som släpptes exklusivt i Europa och det verkar faktiskt ganska bra! Polygongrafiken är ganska snyggt gjord för sin tid och att flyga runt rymden är rätt så stämningsfullt i det här spelet. Det kittlar vårt intresse.
Raskt vidare till nästa spel i ordningen... Och detta är DOOM! Det gamla, klassiska Doom alltså. Doom till 32X är faktiskt en rätt så imponerande konsolversion för sin tid. Det flyter på ganska bra, kontrollen känns okej och det funkar ljudmässigt. Men det sagt dock så är det långt ifrån en smärtfri upplevelse. Fy satan, vad grötig grafik. Det är faktiskt lite svårt att se på idag.
Nu är det ju inte direkt igår sedan någon av oss senast spelade PC-versionen av det ursprungliga Doom från 1993 men antigen så har det åldrats som anus eller så lämnar denna konsolversion trots allt en del att önska och antagligen är det ju lite av varje.
Varför den dumma ramen förresten?
Ett gammalt fotbollsspel. Och detta är det andra av de båda spelen till 32X som kom ut exklusivt i Europa. Detta. Hurra för oss... Men, men... Vi gav det en ärlig chans i alla fall. Och fy fan vad segt och fult det här är alltså. Vi hade bara 3-4 minuters speltid kvar med detta efter att ha kommit förbi alla menyerna i början men det kändes som en evighet. Skrattretande. Fuck FIFA.
Golf Magazine: 36 Great Holes Starring Fred Couples. Ingen dålig speltitel, om hånskratt var den önskvärda reaktionen på den. Detta är alltså ett gammalt golfspel. Och vi skrattade verkligen ut högt åt det här. Hela jävla spelet, allt från den löjliga speltiteln till bakgrundsbilderna och Fred Couples själv... När det väl var dags för någon av oss att slå så kunde vi knappt hålla oss för skratt. Så... Pluspoäng för det kanske? Vi tog några svingar vardera på detta i alla fall.
Metal Head är ett mech-spel. Det vill vara fuck yeah men är snarare meh. Liksom, t o m titel-skärmen är mesig. Kulhål i plåten minsann. Jo, visst, okej, men varför gjorde de bara fyra hål? Då kunde de ju lika gärna bara ha låtit bli.
Man rör sig runt i 3D men det är mycket pop-ups. Man går ner för en gata och ser klart och tydligt längre bort men när man tar några fler steg framåt så poppar det plötsligt upp en hel byggnad framför en som tidigare inte var där! Och FFS, hur fan ska man kunna orientera sig då? Nä, hela det här spelet var en sving och en miss alltså. Att sitta bakom spakarna på en mech och gå runt och skjuta har sällan varit tristare än här.
Detta är ett spel minsann. Mortal Kombat II! Knasigt nog kommer man inte till titelskärmen om man trycker start i början. Nästan som om de ville dölja det faktum att detta var en uppföljare och inte bara Mortal Kombat. Titelskärmen visas bara om man INTE trycker på start utan sitter igenom hela inledningen med storyn bakom vad som hände sedan förra spelet...
Det var först nu som vi kom ihåg att vi hade två handkontroller inpluggade. VS-läget nästa!
Sub-Zero vs Scorpion! Vi spelade tre matcher mot varandra. Jan vann iskallt första matchen som Sub-Zero mot utbrända Scorpion. Gamle Scorpan hade ingen chans mot Subbans coola moves alltså. Jan vann även andra matchen som Baracka mot klene Kung Lao, booyah! GW började dock komma in i det rätta knycket här då denna match gick i tre ronder. GW vann sedan den tredje matchen som Jax mot Mileena. Nåväl... Och ja, vi hann faktiskt med tre hela matcher inom loppet av fem minuter. Här gick det undan!
Motocross Championship är föga förvånande ett motorsportspel där man kör motocross. Här finns tvåspelarläge så vi provade detta först men blev förförade över hur stor yta av skärmhalvorna som går åt till den extremt fula head-up-displayen. Vi provade bara som hastigast enspelarläget också där det ser lite bättre ut åtminstone. Det här var inget som fångade oss i vilket fall.
NBA Jam må vara en klassiker på vissa håll men vi kunde verkligen inte bry oss mindre om detta. Vi är helt enkelt inga stora fans av basketspel. Detta är nog mest något för jänkarna att vara saliga över. Vi provade detta endast pliktskyldigt i enspelarläge och turades om med kontrolen lite hur som helst. Och visst, spelet funkar väl men vi bryr oss alltså bara inte om detta.
Åh, men för fucks sake alltså. Som om basket inte vore illa nog så fick vi en dos av amerikansk fotboll direkt därpå. Oj, vad fint det här var då. Vi är sarkastiska, ja... För seriöst alltså, vem fan bryr sig om amerikansk fotboll förutom amerikanerna själva? Nästa!
Pitfall: The Mayan Adventure var ett sprillans nytt spel för det moderna 90-talet i den urgamla klassiska plattformsserien som började 1982 på Atari och detta var en big deal på den här tiden. Släpptes ursprungligen till SNES, Mega Drive och Mega-CD i slutet av 1994. Denna 32X-version kom året efter. Alltså, spelet i sig är faktiskt inte så dumt men det känns totalt onödigt på 32X. För inte nog med att det redan finns på Mega Drive men en förbättrad version av exakt samma spel finns dessutom redan på Mega-CD. Så liksom... Vad exakt är poängen med just den här versionen?
Primal Rage var väldigt hypat i mitten på 90-talet. Ett arkadspel från början som portades till varenda möjliga aktuella format på den tiden, inklusive SNES och Mega Drive på 16-bitsfronten samt PlayStation och Saturn på 32-bitsfronten... Vilket såklart återigen får en att undra exakt hur nödvändig 32X-versionen egentligen är. Nåväl. Det är ett fightingspel där diverse gigantiska bestar, som dinosaurier och jättegorillor, kämpar mot varandra. En fräck idé får vi allt medge. Primal Rage är dock märkbart slöare än det tidigare lirade Mortal Kombat II och vi hann därmed bara spela två matcher mot varandra vilka för övrigt resulterade i en vinst vardera. Fast något intresse att lira lite övertid för en tredje och avgörande fight hade vi faktiskt icke. Efter två matcher konstaterade vi nämligen att liret är lite meh ändå. Det kunde ha varit bättre helt enkelt. Det lät även som att ljudet saknades. Det gjorde det inte, men det lät tamt.
Alla dessa fucking jävla amerikanska sportspel alltså. Bevare oss väl. Baseball handlar det om den här gången. Vi ryckte nog båda mest på axlarna åt detta.
Vi tas direkt från fjärran väst till fjärran öst, från det helamerikanska till det heljapanska! Snacka om whiplash. Sangokushi är bättre känt utanför Japan som Romance of the Three Kingdoms... Det här är en ny del i Koeis anrika historiska strategispelserie alltså. Del IV närmare bestämt. SNES, Saturn- och PlayStation-versionerna av del IV här översattes till engelska och släpptes i Nordamerika åtminstone. 32X-versionen släpptes däremot endast i Japan. Och vi kan inte japanska. Vi försökte i fem minuter att komma någon vart på måfå i menyerna men fick bara ge upp.
Gamla goda Space Harrier. Vi fixade två hela banor på strax under fem minuter. Inte så illa, va?
Av alla dagens 32 frilirade lir är Space Harrier alltså ett av de två som togs upp tidigare för Mega-CD/32X-topplistan och som vi redan var väl bekanta med. Och vi hade väl ungefär lika roligt som vanligt med Space Harrier även denna korta vända.
Vi gillar båda Space Harrier och står båda fast vid att detta är ett av de bästa spelen på formatet men samtidigt så har vi båda två spelat Space Harrier så mycket att ingen av oss känner direkt för att gräva fram detta på nytt. Det är ju ett bra pang på-spel, som vi båda fortfarande gillar men kanske också tröttnat lite på.
The Amazing Spider-Man: Web of Fire enligt förpackningen, eller bara Spider-Man: Web of Fire enligt titelskärmen, utvecklades av BlueSky Software, som även gjorde bl a de båda Vectorman- och de båda Jurassic Park-spelen till Mega Drive, ihop med Zono, som inte gjorde mycket annat men åtminstone även kultiga Mr. Bones till Saturn samma år.
Spindelmannen i en neonfeberdröm. Det är ungefär så man snabbast kan sammanfatta det här spelet. Det är ett helt nytt spel med Spidde, inte bara ytterligare en version av samma spel som tidigare kom ut till Mega-CD och vanliga Mega Drive dessförinnan alltså, och är ett beat 'em up i grund och botten. Och visst, det är väl lika kul som alltid att näta busar och svinga mellan hustak men den här grafiken alltså... Den här förbannade feberångestframkallande grafiken... Det gör hela spelet tveksamt.
Detta är ett spel. Fucking Star Trek. Vi ägnade fem minuter åt att spela biljard i kafeterian.
Star Wars. Nu snackar vi. Det saknas proper titelskärm dumt nog. Såvida man inte räknar med när titeln "STAR WARS" syns i bild som del av den sk "opening crawl" under inledningen men nä, för detta är trots allt ett löpande intro och inte en fast titelskärm. Man kan spela två i co-op där den ena skjuter och den andra styr. Den som styr kan dock också skjuta en fjuttigare laserstråle rakt fram i den riktningen man färdas. Den som skjuter förflyttar däremot ett eget sikte fritt över hela skärmen och har större eldkraft. Med John Williams musik i bakgrunden. Mäktigt. Och riktigt roligt faktiskt. Ja, detta kom ju inte på vår egen topp-10 Mega-CD/32X-spel för intet.
Shadow Squadron i Amerika. Stellar Assault här.
Inte helt tokigt. Man kan spela co-op precis som i Star Wars, där den ena skjuter och den andra styr. Den som styr får dock inte något annat att göra så detta är ändå det tristare alternativet. För en rymdskjutare i 3D är det ändå inte helt tokigt som sagt, men det känns faktiskt överflödigt när man har ovannämnda Star Wars att tillgå.
Ett till mech-spel. Typ. Dessa mechs, eller "MEKS" då, är snarare svävande skumma stridsvagnar. Whatever. Spelet lovar mech death matches men levererar mest meh death matches. Detta var också ett spel som vi först provade i tvåspelarläge för att sedan testa kort i enspelarläge för att se om det gjorde någon större skillnad. Vår första reaktion stod dock fast... Meh.
Detta var otippat. Tempo här var en trevlig överrasking, inte minst efter dötrista T-MEK. Tempo är något helt annat alltså. Totala motsatsen. Det är rappt och färgstarkt. Spelmässigt snackar vi en 2D-plattformare med musiktema. Mycket flashigt, definitivt intressant. Detta skrev vi upp direkt och vi blev så förtjusta att vi spelade övertid, en hel kvart och inte bara fem minuter.
Trots allt kanske inte bättre än Knuckles' Chaotix, men helt klart en förbisedd plattformare.
Någon på EA Sports hade helt uppenbarligen sneglat inte bara lite på Nintendos Super Punch-Out. Toughman Contest är alltså ett boxningsspel som försöker vara ett mer seriöst samt realistiskt Super Punch-Out men lyckas bara med att vara sämre, fulare och tristare än det gamla SNES-liret. Något för fans av den verkliga sporten kanske men vi har noll intresse av detta. Raskt vidare!
En 32X-version av Virtua Fighter, seriöst? Suck. Varför inte bara hålla sig till Saturn-spelet för hemmabruk? Detta var segt. Så segt. Trots det hann vi ändå med tre hela matcher mot varandra i VS-läge på bara under fem minuter, så visst flyt finns trots allt även här. Och den här gången vann GW två och loosade en. Janman är dock svårslagen som Pai i alla VF-spel så just den matchen kammade han hem minsann. Efter Virtua Fighter stod det hur som helst exakt lika mellan oss båda till slut... Janman vann alltså två av tre matcher i Mortal Kombat II. GW-man vann dock två av tre matcher här i Virtua Fighter. Och så blev det också en vunnen match vardera i Primal Rage. Den här versionen av Virtua Fighter var i vilket fall som helst inte särksilt intressant. Nästa!
Virtua Racing fanns redan portat till Mega Drive men Deluxe-utgåvan till 32X är märkbart mycket bättre och närmare arkadförlagan. Det körs faktiskt förvånandsvärt snabbt, smidigt och stabilt. Dessutom innehåller den här versionen helt nya bilar och banor! Det här var alltså ett fall där en extra 32X-version var helt berättigad. Lätt topp-5 bästa 32X-spel enligt oss. Vi hade så kul med detta att vi råkade köra över tiden på denna med. Det blev tio minuters speltid totalt.
Ett till baseballspel. Alltså, orka. Känns som att man har sämre översikt här än i det förra, allting verkar vara mer inzoomat liksom. Och det är allt vi har att säga om detta.
Ett av två wrestlinglir till tillsatsen. Amerikansk wrestling då, inte riktig brottning. Har sin beskärda del av sk "brottare" att välja mellan som är någorlunda kända inte bara bland fans utan även för vanligt folk. Namn som Bret Hart, The Undertaker, Yokozuna och Doink the Clown.
Men vem fan skulle vilja vara Lex Luger egentligen? Varför det tråkiga blanka A4-bladet är med istället för någon med lite mer karaktär, som t ex Macho Man Randy Savage, kan man ju verkligen undra...
Royal Rumble bjuder i varje fall på kul kaos i ringen. Inget som får oss att vilja hoppa högt av glädje men vi hade ändå kul i fem minuter med detta. Det är dock heller inget som vi känner för att ägna längre tid åt än så. WWF Raw alltså. Kul i fem minuter.
Det andra av de båda wrestlingspelen på 32X. Lex Luger är med här också. Snacka om mellanmjölk. Vilken lam tönt ville vara Lex Luger? Nåja. Det märks direkt på grafiken att detta var det lite nyare spelet. Vi hade dock mindre kul med detta än med Raw.
Heter bara Motherbase i Europa men vi råkade ha den amerikanska utgåvan av just det här spelet och helt ärligt så låter Zaxxon's Motherbase 2000 så mycket ostigt roligare än bara Motherbase. Detta är en isometrisk rymdshooter där ens eget skepp och fienden är uppbyggda med tidstypiskt härligt grovhuggna polygoner. Det här ser sannerligen charmigt ut och är lagom skoj att spela.
Vi spelade över tiden på denna med, tio minuter totalt, men inte för att vi hade SÅ roligt med det egentligen utan mest bara för att det var sist i listan ändå så och vi hade den tiden över.
Det blev inte 32 minuter åt sträcka på benen- och kissepauser förresten. Första rasten tog vi efter två timmar då båda behövde slå en sjua, men det var bara en fem minuter. Sedan tog vi en kort paus till men det blev inte ens hela 15 minuter totalt som gick åt för båda dessa raster och ganska exakt 180 minuters aktiv speltid. Så vi höll vårt eget schema rätt så bra faktiskt. Målsättningen var x32 32X-spel i 3,2h och vi fick provspelat x32 32X-spel i ganska exakt 3,2h!
Gott nog alltså. Och som stor provrunda för ett spel att grävas fram igen så funkade detta bra.
Vi hade definitivt som roligast med Mortal Kombat II och Virtua Racing men det är ändå inga spel som vi direkt vill återkomma till för att propert gräva fram ur kistan. Kom ihåg att kriteriet var faktiskt inte det roligaste spelet utan det mest intressanta... Ett väldigt grundläggande fightingspel eller ett väldigt grundläggande racingspel är dock kanske inte de mest intressanta valen direkt. Star Wars Arcade hade vi också ganska kul med och det är också lite mer intressant så det är tänkbart, men det har å andra sidan redan tagits upp för en topplista så vi vet inte. Nä, det var visserligen inget krav att vad vi väljer inte fick ha tagits upp tidigare men ändå! Darxide däremot, som uppenbarligen inspirerats av Star Wars, kan kanske vara något. Tempo är ett annat alternativ annars. Och så skrev vi också upp Cosmic Carnage inom parantes. Mest troligt i skrivande stund blir nog dock något av Star Wars, Darxide eller Tempo... Men vi får se.
|
