För exakt sju månader sedan så fyllde Switch sju år... Och den bara fortsätter att finnas till. Helt sanslöst. Vi som trodde att en Switch för nästa generation rimligtvis kunde ha kommit redan under förrförra året. Tji fick vi.
Här är hur som helst sju spel som går igen på konsolen som likt förbannat vägrar att dö.
Är ni redo att läsa mer om vår sjuhelvetes spelkväll kära läsare? Nå, då så... And a one, and a two, and a one, two, three, four, five, six, se7en.......
Arcade Archives: Splatterhouse
Utvecklare/utgivare: Hamster (efter förlaga av Namco)
Släppt: 2023-06-22
Ursprungligen på: Arkad (1988)
Avenging Spirit
Utvecklare/utgivare: City Connection/Ratalaika Games (efter förlaga av C.P. Brain/Jaleco)
Släppt: 2022-07-29
Ursprungligen på: Arkad (1991)
Bloodstained: Curse of the Moon
Utvecklare/utgivare: Inti Creates
Släppt: 2018-05-24
Ursprungligen på: Switch, 3DS, PS4, PS Vita, PC
Bloodstained: Curse of the Moon 2
Utvecklare/utgivare: Inti Creates
Släppt: 2020-07-10
Ursprungligen på: Switch, PS4, XBO, PC
Limbo
Utvecklare/utgivare: Playdead
Släppt: 2018-06-28
Ursprungligen på: Xbox 360 (2010-07-21)
Skully
Utvecklare/utgivare: Finish Line Games/Modus Games
Släppt: 2020-08-04
Ursprungligen på: Switch, PS4, XBO, PC
Super Chariot
Utvecklare/utgivare: Frima Studio/Microids
Släppt: 2018-05-10
Ursprungligen på: Switch
Splatterhouse. Eller... Splatter House..? Udda nog står detta sär skrivet här och när man väljer spelet i menyerna på Switch men det ska väl för fan vara ett ord, Splatterhouse? Nåja. Vi lirade som bekant konsolversionerna av Splatterhouse 2 och 3 för vår random frispelkväll med Mega Drive Horror inför förrförra Halloween, så det är allt kul att kunna gå tillbaka till den allra första delen i serien. Och detta är alltså arkadversionen av Namcos spel från 80-talet rakt av. Grymt.
Splatterhouse är ett gå-och-slå-spel med skräcktema där blodet skvätter och mordlystna inälvor attackerar en, bara för att nämna ett exempel av vansinnet som man ställs inför. Första banan börjar i grottor eller katakomber under det fasansfulla huset i fråga men fortsätter raskt nog inomhus för den första, och minst sagt motbjudande, bossfighten.
Bana två fortsätter längre in i huset, ner i kloakerna eller nåt och upp igen till ett hemsökt rum som boss. Som en poltergeist då, va? Men nja, just den bossen är bara sådär tycker vi.
Den tredje banan tar en ut i skogen runt om huset. Bossen här är som en djävulsk korsning mellan Jason Voorhees med säcken över huvudet från Fredagen den 13:e del 2 och en fucking dual wielding Leatherface från Motorsågsmassakern. Utvecklarna kunde sina skräckisar från den tiden väl.
Den fjärde banan tar en in i huset igen, genom en spegelhall och in i ett kapell eller något.
Trots en game over kom GW ändå vidare och förbi spegelhallen med en jävligt fräck jump scare...
GW kom sedan ända fram till bossen för fjärde banan i det där kapellet. Allt detta medan Janman, som hade tagit en halv jävla evighet på sig att klå den första bossen, fortfarande traskade runt i kloakerna på bana två... Jo, här finns ett tvåspelarläge minsann som alltså var vad vi provade på nu men då turas man bara om varannan gång och måste klara samma banor efter varandra. Men här kände vi i alla fall att vi hade frilirat detta tillräckligt för den här gången. Total speltid blev ganska exakt 35 minuter men då spelade vi alltså dubbelt.
Raskt vidare till ett annat arkadspel från ungefär samma tid. Känt som Phantasm borta i Japan och Avenging Spirit i väst. Det kom aldrig någon stationär konsolversion av detta på den tiden. Bara en till gamla Game Boy udda nog. Denna digitala utgåva på Switch släpptes inte som del av Arcade Archives eller något liknande men är alltså ändå det ursprungliga arkadspelet rakt av. Eller inte bara då... Det finns även ett modernt läge inslägt här. Okej... Men vad falls? Stöd för endast en spelare i det läget kontra 2 player action i orignalarkadläget? Det är väl klart att vi väljer det sistnämnda alternativet i så fall. Törs man hoppas på 2 players samtidigt tro?
Okej, en helt sprillans ny titelskärm för 20-talet. Mycket fint. Känns inte så retro dock.
Ah, den gamla hederliga titelskärmen från 1991... Nu snackar vi. Lägger man i mynt på låtsas, credits alltså, så startar spelet men låter man det vara kvar på noll så visas introsekvensen.
"Pang!" En fin touch där att hela skärmen lyser upp i takt med att det dödande skottet avfyras. "And then I died." berättar huvudpersonen. Okej. Kul förutsättning.
Spelet är en gullig actionplattformare, dock med en kusligt kul premiss. Man spelar som spöket av snubben som sköts ihjäl i inledningen.
Som spöke så besitter man sedan diverse filurer som står i ens väg och får tillgång till deras unika förmågor. Inte helt olikt Kirby.
Ingen 2 player co-op här dock men okej, kanske man turas om vartannat liv eller varannan bana. Att dö som spöke är inte det lättaste däremot. Man har typ sin ghost power som hela tiden rinner ut och tar denna helt slut så förlora man ett spökliv tillika en credit. Vad man ska göra för att motverka detta är just att besitta andra individer. När man har en annan karaktär i besittning så spelar man med den karaktären som har sin egen livsmätare tills denna dör varpå man åter i spökform lämnar den döda kroppen och kvickt måste finna en annan levande kropp att ta över.
De olika typerna som man kan ta över höjer ibland ett och annat ögonbryn. Liksom, olika slags soldater och gangstrar och sånt är en sak men ninjor och öh, små trollkarlar, WTF? Men kul är det allt, det kan inte förnekas. Finns för övrigt gömda nycklar att finna, men det behövs inte för att bara varva spelet. Banorna är inte bara från vänster till höger men man tar sig ändå fram från punkt A till B, bankar en boss och går vidare till nästa bana i ordningen.
Detta lir är fyllt med knäppa karaktärer att kontrollera. En av våra favoriter. Vampyrblottaren!
Sug på vampyrblottarens vrede era satans as! Inte ens stygga bossar undkommer blottarchocken!
Varför skulle ett spöke inte kunna komma förbi här egentligen? Kul med korta cutscenes mellan banorna i alla fall. Nu var vi flera banor in men fick ej tvåspelarläget att fungera förresten. Det står tryck X för spelare 2 i någon meny men vadå, med kontroll nr 1 eller? Det funkar inte och vi provade att trycka X under introt, på titelskärmen och när spelet hade startat och det funkar inte att trycka på någon av knapparna med kontrollen nr 2 heller. Irriterande nog ser man ju klart och tydligt poängräkningen för player 2 där uppe i HUD:en. Vi vet inte vad vi gör fel. Nåväl. Vi turades helt enkelt om med den ena kontrollen varannan bana.
Eldsprutande ödlemän. Alltså, det hade ju varit kul att ha alla dessa tokiga små figurer som just det, små actionfigurer att samla på när det begav sig. Som Battle Beasts. Också en robot.
Sista bossen för tankarna till Dr. Wily från Mega Man. Spelet var varvat efter nästan en timme.
Spelet är inte över än? Vänta lite nu, vänta lite... Det är för fan den andra spelarens tur nu! Vi varvade spelet, det börjar om från början och först NU är det dags för spelare nr 2 att köra? Men vad i helvete då, vem fan tänkte att det här var en bra idé?! Vi spelade detta i exakt en timme varav bara någon minut som spelare 2. Så det tog oss alltså 59 minuter att varva spelet. Det är alltså meningen att spelare 2 ska vänta i nästan en timmes tid på sin tur, för att sedan i sin tur köra igenom hela spelet igen i ett och sama svep? Vansinne. Fuck this. Alltså, spelet var kul nog men vi säger då det... Värsta tvåspelarläget ever.
Castle Curse of the Moon minsann. Det är ju knappast en tillfällighet att C:et är så prominent.
Bloodstained: Curse of the Moon är en spirituell efterföljare till Castlevania, gjord av bl a Koji Igarashi som tidigare arbetade för Konami, innan de tappade det, och mest nämnvärt just Castlevania-serien, däribland Symphony of the Night. Med musik av bl a Michiru Yamane som även hon tidigare arbetade för Konami och med musiken till just flera Castlevania-spel, däribland Symphony of the Night. Och denna lilla blodpärla är faktiskt ett syskonspel till Bloodstained: Ritual of the Night som gjordes i samma anda som just, kan ni gissa det, Symphony of the Night. Curse of the Moon är däremot en tillbakagång till seriens 8-bitsrötter, tänk Mega Man 9, och spelar som en uppföljare till Castlevania III på NES.
Eftersom vi nu bara frispelar så spelar vi också casual, så inget begränsat antal med liv och ingen irriterande fallback vid skada från fiender. Och snacka om fräck 8-bitssparka-röv-action!
Man traskar runt, hoppar, piskar, använder specialvapen, detta är i princip Castlevania alltså. Fräcka bossar möter man också, som denna tågbossen här ovan. Fräck världskarta finns här med.
Lägg till coola grafiska effekter och vi uppskattar verkligen variationen i miljöerna också.
Spana in den där snygga ljuseffekten, va? Där delar av bakgrunden lyses upp just där lamporna hänger. Sådana detaljer gillar vi. Härlig sandbana det här förresten.
Detta är en sådan häftig design för en boss. Gjord av gultmynt som ger intrycket av inälvor som rinner ut ur honom, hoho! Och all denna cash blir sedan till dödskallar, uuh, vad ruskigt!
Det lyser blått ute i månskenet men en annan färg inomhus, fler sådana där detaljer vi gillar.
Och alla dessa klassiska Castlevania-trappor såklart. Det blir många trappor att gå upp för.
Ytterligare en fråck bossjävel. Vi turades och spelade fram tills någon dog eller klarade en bana och kom så småningom fram till den femte banan.
Framme vid femte banan valde vi dock att bryta för den här gången. Vi spelade 55 min totalt om man tittar på klockan när vi startade och när vi slutade men enligt spelet klockade vi en aktiv speltid på exakt 35 min och 0 sekunder. Så, vart tog de övriga 20 minuterna vägen? Förmodligen stannade spelet sin interna klocka under tiden vi pausade för att fixa käk. Man kan växla mellan flera olika karaktärer förresten. Alla med sina egna attacker och specialförmågor. Mycket skoj!
Vad gjorde vi direkt, och vi menar DIREKT, efter Bloodstained: Curse of the Moon? Jo, vi gick rakt vidare till uppföljaren från två år senare; Bloodstained: Curse of the Moon 2. Ho, ho!
2 players? Ja, tack. Och se där! Man kan t o m spela två samtidigt! Fucking A! Så jävla ballt!!
Hej, hopp! Spelet är minst lika 8-bits stämningsfullt som sin föregångare. Och dö du din drake!
Man har olika karaktärer att växla mellan här med. Båda spelarna samsas om alla karaktärer som låses upp men med undantag från den man börjar spelet med så kan man inte vara samma karaktär samtidigt. Spelfigurerna har sina egna hälsomätare, som i Konamis första gamla Turtles-spel, och förutsatt att inte någon spelare dukat under med någon av dem under det livet man spelar på så kan båda två alltså vara standardhjälten men bara en åt gången kan vara tjejen med spjutet t ex.
Bossdags. Men också en fiffig grej om ni kikar på bilden ovan till höger. Med select så hoppar den spelaren in i en bubbla typ, tänkt NSMB, som svävar kring den som aktivt spelar. Och på så sätt kunde vi gå på toa eller gå ut i köket en stund medan den som satt kvar fortsatte spela. Dubbelklickar man på select kan man utnyttja detta till att praktiskt taget teleportera direkt till sin medspelare, om man t ex har hamnat långt bak någonstans med jobbiga avgrunder emellan eller fortfarande är längst ner för några trappor. Briljant!
Han gröna med puffran kan vägghoppa men ett annat sätt att nå sådan plats som där uppe på bilden ovan till vänster kan vara att ställa sig på sin kamrats axlar och hoppa vidare därifrån. Äkta teamwork. Det här spelet är hur som helst riktigt kul och speciellt för två lirare samtidigt då.
Bossarna är större och grymmare här än sist. Vi slog tillbaka den här bossen och hade skitkul!
En av de spelbara karaktärerna man låser upp är en hund i en mecha ā la ångpunk. En bana som man kommer till känns precis som den första staden i Final Fantasy VI för övrigt. Mycket trivsamt.
Spana in den här jävla bossbruttan, va? Hon ska få se på fan! Av med huvudet på henne bara!
Psyk! Hennes fitta öppnade sig för strid! Vi kom till femte banan, som sist men här i en vulkan.
Precis som i det förra spelet bröt vi en bit in på den femte banan, vid någon checkpoint bara. Då hade vi spelat detta i en timme och en kvart, med en enligt spelet aktiv speltid på exakt 1:11:31. Inte så stor skillnad den här gången, antagligen för att någon alltid spelade. Detta hade vi roligt med. Mycket roligt. Banorna här verkar dessutom vara mycket större än i ettan. För det tog oss alltså drygt dubbelt så länge i aktiv speltid att komma till femte banan här gentemot i ettan. Blodstained: Curse of the Moon 2 rekommenderas varmt!
Limbo är en modern spelklassiker som vi båda kände till sedan tidigare och båda lyckades missa fram till denna frispelkväll, trots att Janman haft det på sin Switch i säkert flera års tid... Tja, backloggen vet ni. Det släpptes ursprungligen redan 2010 på gamla hederliga Xbox 360.
Detta är sådär minimalistiskt, va? Monokromt och atmosfäriskt. Visuellt slående och sannerligen stämingsfullt. Men vad ska man göra? Vart ska man? Går man åt andra hållet kommer man ej långt.
Aha, man kan dra ut vagnen och klättra upp på den och sedan vidare över och ner för repet där. Såklart.
En båttur ut i det okända vart strömmen än tar en. Merrily merrily, merrily, merrily...
Sedan springer man genom en härligt läskig mörk skog. Svinga sig kan man också, hoppla!
Limbo är i grund och botten en sidskrollande pusselplattformare enligt mallen trial and error. Här ovan till höger råkade vi drunka flera gånger medan vi försökte använda lådan till att flyta över på innan vi förstod att man egentligen skulle gå tillbaka och finna en helt annan väg över.
En jättespindel? Skräck var det här, ja. Och här dog vi om och om igen. Och vi kom inte längre än hit heller. Vi spelade bara 20 minuter och orkade bara inte mer. Inte för att vi inte gillade spelet, nej, nej, vi gillade detta omedelbart. Hur häftigt som helst. Men vid det här laget hade vi redan suttit i nästan fyra timmar i sträck med de föregående fyra spelen och började nog bli aningen för trötta i största allmänhet för att orka med just den här typen av spelupplägg.
Nästsist ut för ikväll rullade vi ut detta. Ett spel om en dödskalle. Fin grafik. Vi kunde ha varit utan röstskådespelet däremot. Perfekt ren jävla engelska skär sig liksom inte bara lite med hela inramningen för det här spelet... Endast text eller på sin höjd text till mummelljud hade varit ett mycket klokare val i just det här fallet.
Var det verkligen nödvändigt med undertext till texten på titelskärmen? Vi skrattar ut högt.
Okej, Skully är ett rulla kulan-spel där kulan man rullar är inuti en dödskalle som väckts till liv för att... Anledningar. Spelet är uppdelat i banor och man rullar snabbt igång.
Kameran zoomar ofta ut lite väl mycket kan vi tycka. Eller kan ni se vart vi nästan lyckades rulla vilse där bland stenblocken på klippan? Hoppa kan man dock också och det var så vi snart lyckades komma därifrån och hitta rätt väg igen. Man rullar och hoppar fram alltså.
Vi tyckte detta var kul nog men kände oss nöjda vid en checkpoint en bit in på bana 2. Vi lirade Skully i ca 20 minuter, precis som Limbo strax innan, men vi har inte mer att tillägga om detta.
Det enda man gör är liksom rullar och hoppar från start till mål. Det blir lite repetitivt. Ändå skoj men inget som drog in oss till att ägna längre tid åt just ikväll.
Baserat på Chariot utvecklat och utgivet av Frima Studio själva, som ursprungligen släpptes till PS4 under 2014 och strax därefter samma år även kom till Xbox One samt PC och året därefter även till Wii U, PS3 och Android-mojänger. Super Chariot är helt enkelt en förändlad version av det spelet, fast teeekniskt sett sin egen titel varför vi listade det som ett spel ursprungligen på Switch högst upp på denna sida. Så att nu vet ni det bara utifall det rådde några tveksamheter kring saken... Okej, redo att gå vidare?
Någon som inte är redo att gå vidare är däremot den döde kungen i det här spelet.
Kungen, vars spöke uppenbarar sig, är inte alls nöjd med den fjuttiga gravkammaren där man inledningsvis har placerat hans döda kropp utan vill att man rullar vidare vagnen med hans likkista mot de finare kungliga katakomberna. Okej då. Sagt och gjort. Super Chariot är ett spel att rulla vidare med alltså och värre öden finns väl för gamla Switch-ägare om man inte redan har kört igenom detta.
Premissen är alltså ganska morbid. Hela liret går ut på att kånka runt på kistan med kungens lik på väg till hans sista viloplats. Och det är en lång väg dit tydligen. Rent konkret så är spelet något av en pusselplattformare. Man tar sig från punkt A till B bana för bana, hoppar runt och kan attackera fiender som dyker upp längre in, allt medan man knuffar eller släpar på likkistan. Man kan dra denna efter sig med rep vilket är ett måste på många ställen. Men pricken över i:et är att man kan göra allt detta i co-op, två samtidigt. Det gör faktiskt spelet mycket roligare.
Full fart framåt! Att hålla fast med rep knutet till vagnen med kistan är en god idé så den inte trillar ner någonstans längst vägen. För annars måste man ju gå tillbaka och få upp skiten igen.
Någon fall damage är det ej tal om dock så när man måste ner för något stup så är det huvudstupa ner med vagnen efter sig som gäller. Spelkaraktärerna är också så där små, knubbiga och gulliga. En skoj kontrast till den morbida spelidén. Grafiken på banorna är ganska fin annars.
Finns en sorts karta som binder samman banorna. Här hade vi kommit till bana nummer fyra redan.
Och här upptäckte vi att det finns kartor över själva banorna som man är på också. Men här fick det även vara bra för ikväll. Det var smått roligt att köra två samtidigt så här i Super Chariot fast fyra banor in kände vi oss ändå rätt så mätta. Vi spelade detta i ganska exakt 40 minuter. Total speltid denna kväll var över fem timmar med dessa sju mer eller mindre skräckiga titlar och sedan spelade vi en del annat gott och blandat i mer än en timme därtill. Men det var inte som del av dagens grej liksom, så det går vi inte närmare in på. Och det var det!
|
