Nintendo Switch fyller minsann sex år idag. Tiden flyger... Tillskillnad från ifjol gör vi ingen stor grej kring den här årsdagen, men för att fira denna tredje mars vevar vi i alla fall in tre frilirade firrelir... Eller, bläckfiskar är ju blötdjur egentligen men ni hajar. Tre squid-spel på Switchen helt enkelt. Och ingen av de tre är Splatoon 3!
Okej, det var förhandssnacket. Redo kära läsare? And a one, and a two, and a one, two, three...
Radio Squid
Utvecklare/utgivare: Pixelteriyaki/Ratalaika Games
Släppt: 2020-06-19, digitalt
Ursprungligen på: Xbox One (2020-06-17)
Save me Mr Tako: Definitive Edition
Utvecklare/utgivare: Christophe Galati/Limited Run Games
Släppt: 2021-05-05, digitalt
Ursprungligen på: Switch och PC
Super Squidlit
Utvecklare/utgivare: Alex Barrett/Squidlit Ink
Släppt: 2021-07-30, digitalt
Ursprungligen på: Switch
Radio Squid gavs ut digitalt på PS4 samtidigt som på Switch men "redan" två dagar tidigare gavs spelet ut till Xbox One. Så även om det bara skiljer två dagar är detta alltså tekniskt sett ett Xbox-spel från första början. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Titeln till trots spelar bitpopen heller egentligen ingen roll i det här spelet... Radio Squid är en shooter där tanken väl är att man ska skjuta fienderna i takt till musiken men det är ju bara att skjuta...
Samla mynt ska man också göra. Och så studsar skotten tillbaka från alla ytor. Så det är fullt möjligt att själv bli träffad av sina egna rikoschetter. Det är då plupparna till skotten blir röda. Grafiken är annars väldigt simpel som ni ser. Det är väldigt mycket gammal Game Boy-känsla över det här. En liten spelyta som inte utnyttjar bredskärmformatet, som om det vore en gammal Game Boy-skärm man spelade på alltså, och inte många färgnyanser mot helsvart bakgrund.
I grund och botten rensar man skärm efter skärm på fiender. Men man kan inte skjuta hela tiden. För varje ny skärm med fiender man kommer till måste man först nudda vid klaven i luftbubblan, varpå man återfår skjutförmåga. Ibland är det då upplagt som så att man måste sicksacka förbi fiender för att nå fram dit innan man kan börja skjuta ner fulingarna igen. När man sedan kan skjuta så kan man skjuta i alla fyra digitala riktningar; upp, ner, höger och vänster. Liret är även väldigt tydligt uppdelat i banor också ā la Super Mario Bros.
Hälsomätare har man. Kraftsköld typ, i form av en liten bubbla runt omkring ens lilla bläckfisk, kan man också få. Och ja... Spelet blir snabbt ganska repetitivt faktiskt. En stor stygg boss väntar en sedan på bana 1-4 ā la, just det, Super Mario Bros.
Vi spelade ca 20 minuter. Kom till första bossen två gånger under den tiden. Vi dog alltså och fick börja om från 1-1 igen, kom till bossen igen, dog igen och den här gången fick det räcka. Varför börjar man inte från bana 1-4 om man dör på 1-4? Varför från första början? Nog för att vi säkert hade klarat oss vidare om vi försökte återigen, bossen har en synlig skademätare och det var inte mycket liv kvar i den jäveln, men orka... Nej, det här var ingenting för oss.
Vi gick vidare till Save me Mr Tako som likaså ska se ut som om det gjordes till gamla Game Boy och det mycket mer så än Radio Squid men som tillskillnad från det spelet faktiskt drar nytta av bredskärmformatet.
Save me Mr Tako är ett spel utvecklat av Christophe Galati och gavs först ut av Nicalis hösten 2018 på både Switch och PC under titeln Save me Mr Tako: Tasukete Tako-San... Rapporterade oenigheter mellan utvecklaren och utgivaren gjorde dock att den versionen plockades ner och 5 maj 2021 ersattes med Save me Mr Tako: Definitive Edition här, åter på båda formaten. En utgåva till både PS4 och PS5 är tydligen också på gång men har ännu inget släppdatum. Än så länge är det alltså Switch och PC som gäller för det här liret.
Åh, jävlar... Eeh... Spelet börjar inte lite brutalt faktiskt. Parat med den mycket simpla gamla Game Boy-estetiken så blir det ju minst sagt intressanta kontraster. Storyn och dialogen menar fan allvar alltså. Detta är på blodigt allvar. Det blir ju ofrånkomligen lite komiskt då, vilket alldeles säkert var avsikten också. Kan man kalla detta galghumor?
Vår hjälte, en snäll bläckfisk som heter Tako (herr Tako...) simmar mot strömmen och räddar en människa. Detta blir början på ett storslaget litet äventyr. Vi nappade direkt.
Spelet är fyllt med story i bakgrunden men själva upplägget, da gameplay, ger oss ett tämligen typiskt plattformsspel som om det vore till gamla Game Boy om denna hade bredskärm. Man hoppar med en knapp och anfaller med den andra. Och nä, fastän mycket av spelet utspelar sig under vattenytan och man, för det mesta, är en bläckfisk så kan man inte simma. Man får hoppa mellan plattformar även under vatten. Den vanligaste attacken man har är att spruta bläck på fiender. Detta dödar ej dem dock. Vad det gör är att det tillfälligt paralyserar dem så att man t ex kan använda dem som plattformar att plattformshoppa vidare över. Banorna är hyfsat stora och liras inte bara från vänster till höger utan kan utforskas upp och ner också. Och då kan man trycka ner från där man står för att skärmen ska scrolla ner så man undviker bottenlösa avgrunder.
Spelet är likaså tydligt uppdelat i banor. Banorna är numrerade. Mellan de numrerade banorna tillkommer även andra platser som man besöker, typ byar och borgar och sånt.
Efter 20 minuter med det här spelet också valde vi dock att bryta här med... Inte för att vi inte hade kul med detta utan för att vi var egentligen väldigt taggade på nästa lir i ordningen...
Super Squidlit! Uppföljaren till det första Squidlit som frilirades på Switch under förrförra året här för sidan. Där det spelet också såg ut att ha varit gjort som om för gamla Game Boy så ser Super Squidlit ut att vara gjort som om för Game Boy Color. Vilket vi väl får medge är både logiskt och fiffigt för en uppföljare av det här slaget. Hela det första spelet sammanfattas i det färgglada introt. Men ja, det blev alltså inte bara tre bläckfiskspel på Switch för oss denna spelkväll utan tre bläckfiskspel på Switch som alla är gjorda i stilen av Game Boy-spel.
Och nyligen gjordes ju riktiga gamla Game Boy-spel tillgängliga på Switch genom onlinetjänsten, så Nintendo insåg väl till slut att det faktiskt finns intresse för den här sortens retrospel.
Efter introt är det en lååång väg man får gå, någonstans, i vänster riktning. Precis som i det första spelet attackerar man genom att bajsa ut bläckpluppar rakt ned på fienderna medan man hoppar över dem. Och precis som i det första spelet har man en skademätare i form av muffins.
Här började vårt tålamod tryta alltså... Super Squidlit känns mer som ett öppet äventyrsspel än det mer rakt på sak-upplagda första plattformsspelet. När vi hade kommit så här långt meddelade storskurken från första spelet, som slår följe med en i detta, oss att någon orange bläckfisk vill prata med en... Okeeej...
Men vilken orange bläckfisk handlar det om? Och var hittar man den? Är det denna med lapp för ögat? Nej, det var det tydligen inte. Är det denna som snackar om bananpudding? Nej, det var det tydligen inte heller. Men för fan i helvete då... Varför spelfan? Varför gör du så här mot oss?
Vi tyckte själva att vi letade överallt runt omkring skeppet och vi hoppade överbord ner i havet (och ett litet plus i kanten för att man kan simma här) men nä, vi kom inte vidare någonstans. Och glöm det att vi skulle kolla in en guide för den här skiten.
Om det första Squidlit var som Super Mario 64 så känns Super Squidlit mer som Donkey Kong 64, eller åtminstone Banjo-Kazooie, och det var inte riktigt vad vi hade sett fram emot. Utvecklaren krånglade till spelet i onödan. När vi inte kunde hitta rätt efter nästan ytterligare 20 minuters speltid så valde vi att bryta. Detta var också efter en rätt så lång jävla transportsträcka i början av spelet med ganska trist bandesign faktiskt. Super Squidlit fångade oss inte helt enkelt. Vi nappade inte.
Här gjorde vi något som vi nog inte gjort förrut under våra frispelkvällar. Vi återgick till ett tidigare spel. Det hade blivit en kort spelkväll annars på bara en timme. Exakt 20 minuter hann vi alltså spela herr Tako tidigare och vi fortsatte nu äventyret direkt där vi hade lämnat det.
Genom optionsmenyn eller direkt med båda uppsättningar av axelknapparna kan man förresten skifta mellan diverse nyanser samt ramar... Spelet är inte i fullfärg men man kan spela det som om man spelade ett Game Boy-spel antigen på originalhårdvaran med grönmonoton skärm, svartvitt som på Game Boy Pocket, med automatiska nyanser som på Game Boy Color och annat däremellan. Dessutom kan man välja mellan flertalet olika ramar runt spelskärmen.
Herr Tako är mer mångsidig än man först kan tro. Liksom Kirby kan han nämligen begåvas med olika förmågor, som t ex att skjuta pil med båge. Bossar finns här med förresten. Ni ser en här ovan.
Välkomna till röda havet! Eller eh, nja, nej... Vi föredrar trots allt det djupa blå. Spelet är som redan nämnt tydligt uppdelat i banor och det finns prylar att hitta och samla på banorna. Man vet om man har hittat allt på en bana då en sjöstjärna pryder amuletten som dyker upp där ovanför ingången när man först hittat ut från banan. Annars visas bara ett V-tecken där på.
Längre in i spelet utspelar sig många banor uppe på land också. Eftersom man ändå inte simmar under vatten så gör det ingen som helst skillnad för kontrollen. Men vi uppskattar miljöbytena!
Ekorrarna uppe i träden ska man alltså spruta bläck på för att paralysera så man kan använda deras livlösa kroppar som extra plattformar och hoppa vidare därifrån. Paraplyet är en annan specialförmåga man kan ha. Denna skyddar helt enkelt från saker som faller ner på en ovanifrån. Musiken har vi inte nämnt ännu. Denna är rätt så bra faktiskt, speciellt här på skogsbanorna.
Bläckfiskälvan, vad? Vänta, just ja, det är faktiskt älvor inblandade i hela den här historien. Det här spelet får en att haja till lite emellanåt. En sönderriven teddybjörn? Liksom... WTF..?
Som sagt var alltså. Läs bara den här dialogen. Det pratas också om en kvinna som tvingades till giftermål med kungen och hölls inlåst tills hon födde en arvinge åt honom... När hon sedan ändå inte släppes fri kastade hon sig till sin död från ett torn i slottet och där hon slog i marken, där ligger hennes kropp än... Denna grymma historia framgår alltså i det här söta lilla spelet.
Man kan ha en piska! Som Indiana Jones! Coolt! Öh... Hur stavas sådant där piskljud egentligen?
Under spelets gång styr man inte bara herr Tako utan flera andra karaktär också, som prinsen här ovan. Det är han vars mamma begick självmord som tidigare nämnt förresten... Hans gamla lärare, som antigen var en fadersfigur eller också hans älskare, lät kungen avrätta dessutom. Alltså...
Här styr man prinsessan som herr Tako räddade i början av spelet. Och vi måste säga, för vad som ska se ut som gammal Game Boy-grafik så är det här faktiskt väldigt snyggt. Kolla bara in de där ljuseffekterna! Också, den där statyn... Känns väldigt mycket som Metroid. Sannerligen häftigt.
Så här långt in hade vi fått följande förmågor... Svärdet, som låter en svinga ett svärd (duh). Med detta svärd har man en cool bossfight mot sin bläckfiskbror som för krig mot människorna. Piskan, som låter en piska (duh). Orben, som låter en skjuta studsande skott. Paraplyet, som skydder en från saker ovanifrån. Ett gulligt hårband, som inte gör något... Ett litet hjärta, som låter en ta mer skada. En fjäder, som gör att man rör sig dubbelt så snabbt. Och så den där pilbågen, som gör att man kan skjuta pilar. Mest användbart enligt oss är fjädern och pilbågen.
Men det är inte allt. Herr Tako kör en Super Mario World med prylarna nämligen. Man kan ha ett föremål på sig och ett i reserv som syns i rutan där uppe. Med select (eller minus då) kan man också skifta mellan de båda prylarna, precis som i Super Mario World alltså.
Inte långt senare fick vi tillgång till bomber också. Med bomberna kan man spränga skit. Också, snöbanor. Ja, det här spelet fastnade vi för alltså. Detta nappade vi på minsann. Ett kul spel.
Så här långt in började vi dock ändå tröttna... Denna bana påminner oss om de där banorna med vattenfall i bakgrunden där man måste skjuta ut sig själv mellan tunnor i Donkey Kong Country 3 (blommorna här fungerar precis som skjuttunnorna) och det blev bara lite för tröttsamt för oss att orka med under en och samma spelkväll...
Men det blev ändå över tre timmar med bara Tako till slut. Vi kollade upp hur många banor det egentligen finns här och svaret är mer än 50. Så vi hann tydligen komma lite mer än halvvägs in. Ja, bara 25% avklarat enligt filvalskärmen men då räknar de säkert om man hittat allt på alla banor, vilket vi valde att inte bemöda oss med väldigt tidigt under spelets gång.
Det känns som att spelet är lite för stort kanske. Tre timmars speltid borde vara lagom för att komma till slutet tycker vi, inte bara halvvägs. Någon gång kanske vi återvänder för att slutföra detta.
Det blir i alla fall tummarna upp från oss för herr Tako!
Och det var det. Tre spel frispelade under nästan fyra timmar även om det blev mest herr Tako. Av dessa tre kan vi också rekommendera herr Takos spel. Super Squidlit och Radio Squid är mer tveksamma. Herr Tako bjöd dock på förstklassig underhållning. Även om det blev lite utdraget.
|
