Episod II. Klonerna anfaller. Satan vilken dålig undertitel alltså. Pinsamt dålig. Jag antar att de ville undvika kaka på kaka med "Star Wars: Clone Wars" (inte för att det hindrade dem med den animerade TV-serien på CN ett år senare) men "Attack of the Clones" låter för fan som en dålig sci-fi-skräckis från 1950-talet. Och ändå är det en bättre undertitel än den nyligen avslöjade The Rise of Skywalker... Enorm ögonrullning på den senare alltså. Tänk en sådan ögonrullning att hela huvudet åker bakåt tills man får nackspärr. Men nu var vi inne på episod II. Nian får vänta på sin tur. Okej, det första som direkt sticker ut med den här delen är hela flygbiljakten genom Jetsons-staden i början av filmen. Det känns mer som Femte elementet möter Total Recall (den med Arnold Schwarzenegger såklart, den nya har jag bojkottat...) än vad man hade kommit att förvänta sig av en Star Wars-film vid det laget. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det skär sig liksom med såväl resten av den här filmen som resten av hela filmserien och när jag ändå är inne på denna inledande bit av filmen kan jag inte undgå att lägga märke till en annan tveksamhet... Alltså, varför skulle vad vi förmodar vara den erfarne och duglige prisjägaren Jango använda en specifik giftpil från Kamino som lätt kan identifieras och spåras tillbaka till hans gömställe? Eller var det meningen för Obi-Wan att spåra honom dit, och följaktligen till klonerna? Men om han INTE hade gjort det? Vad vore den ondskefulla mästerplanen då? Eller om något av attentaten mot unga Amidala hade lyckats? Eller om Jango hade tagit död på Obi-Wan? För det verkar då inte som att han höll igen direkt. Hade inte Darth Sidious stora onda plan gått i stöpet då?
Men vi backar bandet lite och tar det från början. Episod II hoppar hela tio år framåt i tiden från föregående del. Detta i handlingen alltså. I verkliga livet skiljde det tre år mellan ettan och tvåan på biografen. Och det skiljde ytterligare ganska exakt tre år mellan tvåan och trean. Maj månad år 2002 kom den här ut i alla fall. Då hade jag hunnit fylla 18 år. Det här var alltså den första Star Wars-filmen som jag såg i vuxen ålder. Natalie Portman var också vuxen i den här filmen. Och hon är märkbart mycket bättre här än i ettan. Den nya killen i rollistan är såklart Hayden Christensen som tar över efter Jake Lloyd i den rätt viktiga rollen som Anakin Skywalker. Anledningen är såklart att det var i denna del då Anakin och Amidala skulle bli kära i varandra och allt det där och Lloyd var helt enkelt för ung för detta. Det skiljer ju för fasiken åtta år mellan honom och Portman. Vilket fram till man är runt 25-strecket är mycket. Hon var 19-20 år medan de gjorde episod II. Och han var 11-12 år på den tiden. Så en romans dem emellan... Hade inte sett bra ut, nej... Något som verkligen stärker argumentet att Anakins karaktär var på tok för ung i den första filmen. Lloyd var mao ett dåligt val redan då. Karaktären likaså skådisen borde ha varit äldre redan från start. Christensen är ju i samma ålder som Portman. Han är t o m snäppet äldre än henne. Gamle Geroge Lucas alltså. Hur tänkte mannen? Inte framåt uppenbarligen. Snarare med röven. Nåja.
Den tidigare drottningen Amidala är tydligen senator nu. WTF? Mm, hon var visst drottning i två perioder bara. Typ som en president i USA. Två perioder. Öh... Det är inte så monarki fungerar. Och om Amidala inte föddes in i rollen som regent, innebär det att hon VALDES IN? Hur fan blir en oerfaren tonåring demokratiskt vald till att regera över en hel planet såvida det inte är typ Peter Pan-planeten? Jag kunde köpa att hon var så ung som regent om hon föddes in i den rollen. Men inte att hon VALDES till detta i så ung ålder. Så återigen, WTF? Varför, George..? Varför? Drottning Amidala i relation till prinsessan Leia funkade för övrigt. Det funkade fint. Alldeles utmärkt t o m. Men om Amidala inte längre är drottning... Hur i helvete kom Leia då att kallas prinsessa i de äldre filmerna som utspelar sig efter dessa? Ja, det finns säkert något skitsnack i något bildlexikon eller dylikt som förklarar det, typ att Leias adoptiva mor som inte alls är med i handlingen i filmerna bergis också bara råkade vara drottning men orka... Prinsessan Leias mamma var drottning Amidala. Det funkade. Varför krångla till det? Så jävla onödigt.
- Klonerna anfaller! -
På tal om titlar så namndroppas greve Dooku en bra bit innan han faktiskt kommer in i bilden vilket väl inte var det smidigaste sättet att introducera karaktären. Jämför t ex med hur Vader introduceras i den första filmen, dvs episod IV. Men mer om honom senare. Greve Dooku alltså... Jar Jar är tillbaka men har en mycket mindre roll här. George Lucas lyssnade visst på fansen vad gäller detta. Han tog inte åt sig men snarare till sig kritiken, tänkte om, gjorde om och gjorde rätt. Detta uppskattades och följaktligen blev episod II en bättre film på just den punkten. Tänka sig. Att ödmjukhet faktiskt kan vara en bra grej och löna sig. Hayden Christensen gör väl vad han kan med vad han har att arbeta med i rollen som Anakin. Detta är alltså filmen som inte bara etablerar Anakins relation till Palpatine men även hans kärleksrelation till Amidala. Och alltför ofta framställs han att vara en otålig och kåt tonåring. Det är alltså vad hon faller för. Okej. Dialogen är ju inte direkt den bästa. Men raljerandet mellan honom och Obi-Wan är åtminstone roligare att lyssna på än den betydligt träigare dialogen mellan Obi-Wan och Qui-Gon i föregångaren. Och fastän scenerna mellan Ani och Ami kan vara direkt pinsamma är filmen ändå överlag bättre scen för scen än episod I. Och Palpatine är såklart alltid en fröjd.
De för Star Wars så ikoniska olika hjälmarna återvänder också skevs det om i filmtidningar och sånt på den tiden och så är det. Ja, fansen gillar alltså alla dessa hjälmar. Det är en del av sagan liksom. Tänk om greve Dooku hade sagt åt Jango Fett att han såg löjlig ut i sin hjälm och Jango blev så arg att han slog sönder hjälmen? Fan vad fullkomligt efterblivet det hade varit. Och ja, jag är allt så kantig att jag törs använda "e-ordet" i en mening. Den som har några problem med det kan gå och knulla sig själv. Rätt upp i rumpan. Med en kaktus. Och snurra runt. Om jag blev lite väl hetsig där precis beror det bara på att jag kom att tänka på episod VIII igen. Hur dumma de här prequel-filmerna än är är det alltså ändå inte ens i närheten av det hopplösa stolpskottet som är episod VIII. Det här känns åtminstone som en riktig Star Wars-film. Vilket ja, är en bra grej. Det finns faktiskt andra filmer att se för den som vill se något som inte känns som en Star Wars-film. Men åter till saken nu. Jag har ju fler saker att klaga på med den här filmen som jag alltså ändå gillar för vad den är... Som hur i helvete kan Padme lämna över till Jar Jar? Fanns det verkligen ingen annan kandidat till hands eller? Någon lite mer... Kompetent? Men hon får honom att hålla käften i alla fall så tummen upp för det.
"It's not fair!" lipar Anakin vid ett tillfälle. Åh, buhu. Jävla lipsill. Dialogen är ofta sjukt uppstyltad eller bara direkt tramsig. Men musiken av John Williams är som vanligt bra. Det känns alltid mäktigt att åter få höra Duel of the Fates. Just den låten var fan i mig en av de bästa sakerna med episod I och hör till några av de allra mest minnesvärda musikstyckena från samtliga filmerna. Den är där på samma nivå som imperiemarschen och det klassiska temat. Hur som helst, vad händer här egentligen? Ja, just det. Anakin och Padme, dvs fd drottning Amidala, tar en rymdbuss tillbaka till hennes hemplanet Naboo. De åker inte dit själva i ett eget rymdskepp utan tar rymdbussen dit alltså. Okej, whatever. Och under tiden så bara hittar Obi-Wan vad fan han än letade efter och landar precis rätt på hela den planeten. Kraften kanske ledde honom eller nåt. Hyfsat coola intriger är det dock. Jag gillar faktiskt hela den här biten då Obi-Wan agerar som värsta rymddetektiven. Rymd-Batman typ. Romansen mellan Ani och Ami är rena snarkfesten däremot. Och Anakins ökända sandsnack alltså. Ja, jösses. De klipper också åter över till romansen stup i kvarten. Gäsp. "I wish I could wish away my feelings." bölar Anakin. Jag önskar jag kunde önska bort de här skitnödiga replikerna.
Man ser ju mycket hellre vad Obi-Wan har för sig alltså. Helt plötsligt blir det äkta fight mellan honom och Jango Fett. Som något rakt ur ett fighting-spel med Obi-Wan och hans hoppsparkar liksom. Bra underhållning. Och rymdjaktscenerna med Obi-Wan och Jango i asteroidfältet... Wow. Med skottlossningen och bomberna därtill. Det kändes så jävla rått att få uppleva detta på biografen. Ljudeffekterna är sådär lätt fördröjda typ och man kände vibrationerna i rumpan. Coolt. Ett biominne för livet.
- Yoda redo att sparka röv! -
Obi-Wans sida av storyn är alltså mer intressant och roligare att följa än Anakins. Även om det är kul att se Watto igen i Anakins del, om än bara i förbifarten. Och på tal om hur stor del av handlingen som Obi-Wan respektive Anakin egentligen utgör... Episod I drogs ned lite av att den filmen egentligen inte hade någon tydligt fastställd huvudrollsinnehavare. Jag antar att det väl borde ha varit Obi-Wan..? Då han var hjälten som övervann Darth Maul och klev in i sin mästares skor så att säga. Fast det väl egentligen också var Qui-Gon..? Då det trots allt var hans upptåg vi följde genom större delen av filmen, och då i synnerhet på Tatooine, medan Obi-Wan satt kvar på skeppet och rullade tummarna. För det var då verkligen inte lille tioårige Anakin? Episod II lider väl lite av samma åkomma. Huvudpersonen här borde ha varit Anakin. Men det känns snarare som att den egentliga huvudpersonen här faktiskt är Obi-Wan. För medan Anakin är iväg på sin romantiska weekend med Padme så spelar Obi-Wan ett långt solonummer. Det är svårt att inte se honom som huvudpersonen när det är han som driver handlingen framåt.
Vilket leder oss vidare till Darth Tyranus. Den nya Sith-lorden i denna episod. Efter Darth Maul men innan Darth Vader så hade den blivande kejsaren den här typen som sin högra hand. Vem är då denne lord Tyranus? Jo, det är den tidigare nämnde gamle greve Dooku gestaltad av ingen mindre än Christopher Lee som kanske mest känt spelade greve Dracula i en jädra massa rullar från 1950, 60- och 70-talen. Greve Dracula. Greve Dooku. Varför inte? Jag vet att vissa hatade verkligen den här karaktären och ville rentutav inte räkna med honom som en riktig Sith. Själv har jag väl inget direkt emot honom. Han liksom bara är med här. Kunde de ha med någon häftigare istället? Jo. Men det är ändå inget som jag ger mer än en axelryckning åt. När Tyranus vill få Obi-Wan att joina honom så att de tillsammans kan störta Sidious återspeglar det ju såklart Vader och Luke tidigare (eller senare) i episod V. Det gillar jag. Men hur kommer det sig att farbror Owen Lars och tant Beru inte känner igen C3PO och R2-D2 i episod IV? Anakin och Padme norpar dessutom 3PO från familjen Lars. Bara sådär. Ja, nog för att det var Anakin som byggde honom från början men droiden tillhörde aldrig honom. Den borde ju ha tillhört Watto men av någon anledning följde den uppenbarligen med Shmi när hon gängade sig med gubben Lars så när hon strök med, då borde den ju enligt all rim och reson ha gått i arv till Lars och sedan Owen. När Owen köper 3PO i episod IV, då köper han i själva verket tillbaka sin egen, sedan länge stulna, egendom. Tänk på det.
Fråga: Har sandfolket gangbangat Shmi i en hel månads tid eller vad fan händer här egentligen? För varför skulle de annars ha hållit henne vid liv så länge? Vad hade de henne till om inte... ..DET liksom? Rätt mörka grejer det här i så fall. Anakin erkänner sedan att han slaktade alla kvinnorna och barnen som djur och Padme är liksom helt okej med det? Kärleken är väl blind antar jag. Vad mer..? Jedi-rådet får äntligen tummarna ur och rövarna ur de där mysiga fåtöljerna och GÖR faktiskt något själva. Gladiatorarenastridsscenerna är rätt balla. Fabrikscenerna på de där rullbanden känns som något rakt ur ett dåtida TV-spel dock. Jag måste dock erkänna att det är gott att se radarparet R2 och 3PO tillsammans igen. R2 kan plötsligt flyga förresten. Såklart. Jösses. Humorn med 3PO som en Battle Droid är också bara trams. Det blir till ett utdraget skämt som missar målet med flera mil. Slutstriden mellan klonerna som anfaller droidarmén är i alla fall äkta Star Wars-känsla och betydligt bättre än Jar Jar-folkets blott avledande manöver till strid med droidtrupperna i ettan. Och vi får ännu en sjuhelsikes hård ljussabelduell till final. När Yoda greppar den där ljussabeln alltså... Återigen är det något som vissa bara avskyr. Själv tycker jag dock att det är hur tufft som helst. Episod II är som allra bäst i den sista kvarten ungefär. De sista 15-20 minuterna. Bra "grafik" och föga förvånande lika kanon musik som alltid men framför allt en bättre sammanhållen story än den i den förra filmen. Överlag en bättre film än ettan med andra ord.
Betyg för episod II: Tre gamla klontrupperhjälmar av fem möjliga.
|
