Just den här dagen är det tredje gången någonsin som "Sonic 2sday" inträffar!!! Exakt vad för något undrar ni? Jo, "Sonic 2's day" tillika "Sonic Tuesday" som i "Sonic the Hedgehog 2-dagen som inträffar på en tisdag den 24 november, samma dag och samma datum då spelet först släpptes" minsann. Måns och Thomas ägnade denna spelhistoriska dag med Sonic och Tails i igelkottens mest berömda spel genom tiderna. Men förtjänar det verkligen att kallas för klassiker eller är det bara är en okontrollerad berg- och dalbana?
Måns försvarar
Min första tanke då jag fick i uppdrag att försvara självaste Sonic the Hedgehog 2 var "Varför?" då själva föreställningen att behöva försvara ett av de utan tvekan bästa platformspelen genom tiderna var... Nä, det gick knappt ens att föreställa sig först, det verkade ju bara så onödigt. Men ok, eftersom somliga tydligen inte alls förstår sig på spelet, tillåt mig då att förklara. Direkt på titelskärmen är det tydligt att Sonic nu har fått ännu mer tuff attityd. Man får sedan möjlighet till att välja mellan det unika upplägget att spela som Sonic och ha Tails flygandes efter sig eller alternativen att spela antingen som Sonic eller Tails var och en för sig. Tails kan dessutom när som helst styras av en medspelare med den andra kontrollen och hur fräckt och före sin tid var inte det egentligen? Efter den första typiska gräs/strandbanan struntar Sonic 2 i allt vad gamla mallar heter för övrigt, så glöm typiska eld- och vattenbanor alltså! Istället får man springa genom banor med teman så som kärnkraftsverk, bergstoppar, gruvor och kasinon, för att inte tala om när Sonic far fram ståendes på ett litet flygplan högt uppe i det blå. En annan stor nyhet var förstås bonusbanorna där spelaren (eller spelarna!) nu sprang genom en stor half-pipe i äkta fusk-3D. När man sedan hade samlat alla sju kaossmaragder och 50 stycken ringar förvandlade Sonic sig till Super Sonic!! Han fick gyllene spike-frisyr och blev mycket starkare och snabbare, en skämtsam liten vink till den superpopulära manga-serien Dragon Ball där hjälten Son-Goku på liknande sätt förvandles till "Super Saiyajin" med guldfärgat hår osv.
Något som många annars verkar hänga upp sig på är alla spelmoment då Sonic hamnar under vatten eftersom han, precis så som alla andra igelkottar och tillskillnad från t ex rörmokare och apor i andra kända spelserier, inte kan andas under vattenytan samt heller inte simma. Det krävs dock inte alls mycket övning för att både kunna hantera att hamna under vatten och i flera fall också lyckas undvika någon kontakt med vatten i Sonic 2 och någon form av utmaning får man ju ändå ha? En annan skröna är den att man bara springer rakt igenom alla banor, vilket inte direkt stämmer. Vissa spelare har en viss spelstil, andra har en helt annan. Vissa banor kan man springa igenom relativt obehindrat, andra inte alls - och även på den förstnämnda sortens banor finns det många andra vägar att ta, både högt och lågt! Och innan Sonic kom att förändra spelvärlden så innebar avgrunder i diverse platformspel mer eller mindre säker död och man tog sig för det mesta endast från punkt A till punkt B från vänster till höger utan att på något sätt kunna variera vägen till slutet på banorna. Men stannar man bara upp lite här och tänker "Vad händer egentligen om jag hoppar ner här?" eller "Finns det något där uppe?" så kan man lätt hitta flera vägar fram vilket gör varje bana mycket roligare andra och tredje gången man spelar igenom den. Tar man sig inte tid att utforska banorna missar man dock allt det här vilket väl säger mer om hur man är som spelare än huruvida spelet i sig är kul eller trist. Det blir ju vad man gör det till! ;p
Det som verkligen får Sonic 2 att glänsa är däremot spelkontrollen. Sonic är betydlig snabbare än alla platformshjältar från den här tiden men ändå betydligt lättare att kontrollera än de flesta andra. Hans nya spin dash-attack (där han laddas upp för att avfyras likt en flipperkula) fungerar dessutom riktigt smidigt om man snabbt vill komma upp i högre hastigheter utan något som helst krångel. En annan fördel gentemot de flesta andra spelen i genren är att Tails när som helst kan tas över av en andra spelare samtidigt som man styr Sonic! Då jag och min storebror ofta ville spela båda två på "våran Sega" så var Sonic 2 det perfekta valet just därför att man då inte behövde vänta på sin tur... Även om det inte alltid flöt på felfritt så kunde ändå båda två spela samtidigt och det var alltid häftigt. Denna unika funktion gav verkligen liret pricken över i:et. Idag är det exakt 17 år sedan Sonic 2 kom ut, på den där speciella "Sonic 2sday" en tisdag den 24 november och varje år som går spelar jag igenom hela spelet från start till slut. Jag tröttnar aldrig.
/Måns, tröttnar aldrig på ett av världens bästa plattformspel
Sonic 2 - Odödlig klassiker med flera innovativa inslag eller kaotisk berg- och dalbana som inte går att styra?
Thomas sätter dit
Jag har alltid haft ett problem med Sonic. Kanske inte med Sonic som igelkott i sig, han är väl cool och har hipp attityd och allt det där som en bra spelmaskot ska ha, men däremot med spelen som bär hans namn. Det följande kan låta idiotiskt att ha som argument när det gäller just denna av alla spelserier men försök förstå mig. Det går helt enkelt FÖR snabbt. Jag tyckte det gick för snabbt redan i det första spelet och jag tycker att allt går för snabbt för sitt eget bästa i tvåan också! Varje gång jag lyckas klara mig igenom en bana i Sonic 2 kommer jag på mig själv att tänka "Vad sjutton var det som hände egentligen?" och däri ligger mitt stora problem med det här spelet. Sonic må ha gjort sig ett namn på att vara kvick som fan men jag blir inte alls klok på vad sjutton som händer på skärmen under tiden kontrollen ligger i mina händer. Jag håller in framåtknappen, hoppar lite på måfå, skärmen går upp och ner, framåt och bakåt och vips så är jag i mål utan att riktigt förstå hur och varför.
Nu är det inte så att jag är för seg för snabba spel. Ta bara det av Sega utvecklade F-Zero GX för att göra en jämförelse. Det anser jag är ett riktigt bra spel som lätt går i över 2000 km/h. Skillnaden är den att det är jag som hela tiden är i kontroll... Varje liten boost, varje skarp sväng i F-Zero GX är det jag som tar medan Sonic 2 är allt ett virrvarr av kaos och malplacerade studsmattor. Nog för att en enkel spelkontroll (styrkors + action-knapp) kan väl vara bra i sig men det väger inte tyngre än det faktum att jag istället för segerns sötma snarare känner total förvirring för varje gång jag passerar målet i Sonic 2. Ska det gå snabbt vill man ju inte att det ska gå snett, vilket är precis vad som lika gärna som obegripligt kan hända i denna berg- och dalbana av kaos. Man skulle också kunna jämföra Sonic 2 med att köra bil mitt i vinternatten utan säkerhetsbälten. Visst kan det gå fort fram men oundvikligt förlorar man kontrollen och är helt och hållet körd.
För att inte tala om den sk "Super Sonic". Inte nog med att det gick för fort och var för svårt att styra redan från början men i Sonic 2 kan man därtill förvandla sig till något manga-tingest vilket gör att det går ÄNNU fortare och blir ÄNNU SVÅRARE att styra... Vilket är precis vad jag inte behöver. Och att han dessutom verkligen ser ut som en sk "Super Saiyajin" också, med spikes pekandes uppåt i en glödande aura av guld och allt, är ju bara störtlöjligt.
/Thomas, rammar igelkottar med svävare alla dagar i veckan
|
