Vi frilirar ett halvt dussin PAL-exklusiva NES/SNES-spel från åren 1991-1996, ett för varje år. Häng på då vi dyker rakt in i...
Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2
Utvecklare: Ocean
Utgivare: Ocean (1991, NES)
Noah's Ark
Utvecklare: Source Research & Development
Utgivare: Konami (1992, NES)
Super Turrican
Utvecklare: Rainbow Arts
Utgivare: Imagineer (1993, NES)
Power Drive
Utvecklare: Rage Software
Utgivare: U.S. Gold (1994, SNES)
Tintin in Tibet
Utvecklare: Infogrames
Utgivare: Infogrames (1995, SNES)
Spirou
Utvecklare: Infogrames
Utgivare: Infogrames (1996, SNES)
Hänger ni med?
Först lirade vi Parasol Stars: Rainbow Island II - The Story of Bubble Bobble III och vi hann spela det i 20 minuter när vi startade om det av någon anledning och då märkte att det spelet kom ut 1992, som det står där på titelskärmen, och ej 1991 som det står på gamefaqs.
Attans förargligt för oss som hade bestämt att göra en grej av ett spel för varje år från 91-96. Om någon av oss visste detta innan förresten så hade det tydligen fallit i glömska då vi valde bort amerikanska Rainbow Islands till förmån för Turtles III, eftersom vi då sökte ett till spel som inte var släppt i Europa på den tiden.
För vi hade alltså det europeiska Rainbow Islands till hands men lirade ändå den amerikanska versionen då och antog bara att det var samma spel med olika omslagsbilder på kassetterna för Amerika och Europa. Men nej, det är två helt olika spel! Så den versionen av Rainbow Island som vi spelade då hade faktiskt inte släppts i Europa, så vi hade inte alls behövt byta ut det mot Turtles III! Men fuck it, då vi hade ändå kul med Turtles III.
Men så här ser i alla fall utgivningshistoriken ut för Bub och Bobs spel på NES; Bubble Bobble kom ut 1988 i Amerika, 1990 i Europa och tydligen inte alls till Famicom i Japan, 1991 kom Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2 ut i Japan och Amerika men ej Europa, samma år kom Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2 ut exklusivt i Europa och märk väl att detta var ett helt annat spel baserat på arkadorignalet med exakt samma titel... Året efter kom även Parasol Stars: Rainbow Islands II - The Story of Bubble Bobble III exklusivt i Europa. Året därefter kom dessutom Bubble Bobble Part 2 ut i Japan och Amerika, men ej Europa...
Så att...
1988: Bubble Bobble (i Amerika, 1990 i Europa)
1991: Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2 (Japan och Amerika)
1991: Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2 (ett HELT ANNAT spel, bara i Europa)
1992: Parasol Stars: Rainbow Islands II - The Story of Bubble Bobble III (bara i Europa)
1993: Bubble Bobble Part 2 (Japan och Amerika)
Och detta gäller bara NES/Famicom då, inte arkadspelen eller portar till andra format.
Egentligen ville vi alltså spela det amerikanska Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2 för förra NEX-mixen, nr 11 för den som följer ordningen, följt av det europeiska Parasol Stars: Rainbow Islands II - The Story of Bubble Bobble III för denna frispelkväll men så bidde det att vi blev "fast" med det europeiska Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2 istället, som för övrigt lätt är DET sämsta alternativet av dem alla i den här serien. Och vi kunde inte lika gärna spela det amerikanska Rainbow Islands från 1991 nu heller eftersom vi också hade bestämt att göra en grej av att det bara skulle vara PAL-exklusivt den här gången. Och vi kunde heller inte ha Parasol Stars som val för 1992 eftersom vi hade redan bestämt oss för Noah's Ark från Konami för det året och kom igen, Noas ark liksom, detta var ju ett givet val. Så hänger ni med så här långt kära läsare? Detta är i alla fall den PAL-exklusiva versionen av Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2 från 1991..
Urgh, det här spelet är helt ärligt talat så mycket fulare än det amerikanska Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2. Likt det där så går det här i alla fall ut på att alstra regnbågar snarare än att blåsa bubblor som man gjorde i Bubble Bobble, det första spelet i serien. Olikt det så spelar man inte som en söt liten dino heller utan som en vanlig pojke, då detta tydligen är bröderna Bub och Bobs verkliga former.
Regnbågarna kan användas för att besegra fiender, som hamnar under en regnbåge, men framför allt för att ta sig vidare högre upp på de vertikalla nivåerna. Och här går det undan, det går snabbt fram alltså, men spelet är också märkbart mer bångstyrigt än den amerikanska upplagan.
Första banan var hur som helst snabbt och lätt avklarad och vi var sannerligen redo för rond 2.
Vi turades om med handkontrollen och bana nummer två var lika snabbt och lätt avklarad. Målet på banorna är alltså att bokstavligt talat bara ta sig i mål, från botten till toppen av en bana...
Redo för rond 3? Vi var då det. Man får vara försiktig så man inte trillar hela jävla vägen ner igen. För att då behöva ta sig hela jävla vägen upp igen är en pina i arslet, ja.
Raskt vidare till nästa nivå då och rakt upp ska man här med såklart. Upp, upp, upp bara...
Banorna blir också bara större och större, dvs det blir allt längre uppåtsträcka att täcka... Och kontrollen är så pass bångstyrig att det är rätt lätt hänt att snubbla på vägen...
Första bossen, en stor stygg spindel. Denna minns vi båda faktiskt från en annan port av det här spelet, på någon gammal hemdator men om det var på Amstrad CPC eller ZX Spectrum eller en Amiga eller Commodore 64 minns vi för allt i världen icke just nu... Det är möjligt att vi fann en cheese här förresten; att stå i vänstra hörnet där nere bara och peppra på tills bossen stupar.
Slutet på regnbågen. Vi fixade biffen som var bossen men spelade ändå inte längre än fram till värld nummer två.
Alltså, det här spelet är ganska kul ändå måste vi trots allt medge. Det är bara att det är så mycket sämre och fulare än det amerikanska Rainbow Islands... Vid en direkt jämförelse, om man har spelat det andra Rainbow Islands strax innnan, så är vårt Rainbow Islands svårt att smälta. Man kan inte skaka av sig hur mycket sämre det är liksom... Men om man inte har det amerikanska Rainbow Islands färskt i minne, då kan man faktiskt ha hyfsat kul med den europeiska versionen. En tes som vi faktiskt prövade i praktiken då vi hade just hyfsat kul med detta nu, många månader efter att vi spelade det amerikanska Rainbow Islands inför den nätta NES-mixen som kom upp i januari i år och bådas minnen av det hade hunnit blekna. Sedan startade vi upp det amerikanska Rainbow Islands och spelade det bara en kort stund och gosse vad mycket finare och roligare och överlag bättre vi fann det vara... Och sedan startade vi det europeiska Rainbow Islands igen och oj, oj, oj... Då var det genast inte alls lika roligt längre.
Nästa spel i ordningen var hur som helst heller inte Parasol Stars utan Noah's Arc, utvecklat av okända Source Research & Development och utgivet exklusivt i Europa av välkända Konami. Man hade ju annars kunnat tro att detta (och inte Rainbow Islands) skulle vara från Ocean för att ja... Noas ark och Ocean då, va? Ho, ho...
Vi börjar lätt i Europa, världsdelen som visst kännetecknas av kaninernas kärlek för varandra.
Gamle Noa ser ju för fan ut att vara helt stupfull. Och det är så här spelet börjar. Spelet är för övrigt en sidoscrollande actionplattformare av kuta-skjuta-varianten. Noa är på ett korståg att öh... Slakta en massa djur, som krabbor och sniglar? Vänta, skulle han inte RÄDDA djuren? Nå, syndafloden är i alla fall del av spelupplägget här som ni ser. Vattennivån ökar successivt.
Här finns bonusnivåer också. För att videospel. Något som dock är för jävligt är att när man är klar med bonusnivån så tas man tillbaka till början av hela banan! WTF?!
Noa kan få en sorts stenrustning, likt Arthurs guldrustning i Ghouls 'n Ghosts. Det är fräckt. Att vara under vattenytan tycks heller inte påverka honom nämnvärt och så krigar han mot romare också, vilket väl är passande nog antar vi? Men öh, fanns Rom ens på Noas tid? Svar; nej. Rom ska ha grundats av tvillingsbröderna Romulus och Remus 753 f.Kr medan Noa ska tydligen enligt bibeln ha levt närmare år 3000 f.Kr. Men han ska å andra sidan också ha levt i nästan 1000 år, så vem vet...
Bossdags! En ormliknande vattenvarelse. Något slags kreatur ur romersk mytologi kanske? Vem vet.
Hm... När man dödar bossen så sjunker vattennivån igen? Vad ska detta betyda? Försöker Noa hejda syndafloden eller vad är det som pågår egentligen i det här spelet? Nåja, vi är redo för bana 2!
Noa kan få en power-up i form av dessa vingar, vilket förvandlar honom till en bevingad mutant.
Den bevingade Noa ser ju för rolig ut när han fladdrar med vingarna för att hålla sig luftburen. Men vad fan i helvete då? Nästa boss är samma boss igen från första banan? Buuu...
Vi fixade bossen igen och spelade vidare lite till, i kamp mot djuren, syndafloden och romarna.
Här dödde vi dock inom kort flertalet gånger tills vi fick game över. Det fick vara bra så här.
Det står 1992 på titelskärmen och samma år uppges även på Wikipedia. Det finns dock också källor på att detta kom ut 1993 och så verkar sannerligen ha varit fallet i Sverige åtminstone, då just det här spelet recenserades i nr 36-37 av Power Player-bilagan till svenska Nintendo-Magasinet, i det extra tjocka sommardubbelnumret 7-8/1993 från juli-augusti det året (Janman har själv den tidningen, det är den om rollspel med Spindelmannen på omslaget för Power Player-bilagan), och då går vi efter det svenska utgivningsåret i första hand och räknar därmed det här som ett spel från 1993 för vår del (och GW som är ett stort fan av Turrican ville verkligen vi skulle lira och skriva om detta också!). Så det så. Vem fan väljer att spela med musiken av förresten?
Inte sällan har GW beklagat sig över att det här superovanliga Turrican-spelet inte återfinns på någon av Turrican-samlingarna till Switch, vare sig Turrican Flashback eller Turrican Anthology Vol. I-II och inte heller Turrican Collector's Edition som innehöll mer extramaterial än de båda nyssnämnda antologierna. Nej, Super Turrican till NES släpptes ENDAST till NES i Europa då under första halvan av 90-talet. Och det som är en så intressant del av Turrican-serien! Hela spelet utvecklades nämligen av seriens skapare, Manfred Trenz... Ensam. Mannen gjorde alltså allting; upplägget, programmeringen, artworken och t o m musiken, helt själv, löst baserat på de första två Turrican-delarna. Ok, men nog med förspel, nu kör vi!
Kuta-skjuta är vad som gäller här med, men här får man verkligen kuta runt och skjuta alltså. Argh, fucking fladdermöss, alla videospelares bane! Det går fort fram här hur som helst och det är lätt hänt att snabbt mista extraliven också. Exakt vart man ska är heller inte självklart. Det är t ex möjligt att kuta åt vänster istället för höger från där man börjar första banan...
Men här var det stopp. En osynlig vägg hindrar en från att ta sig ännu mer vänsterut. Oh, well. Ducka och skjuta kan man med i alla fall.
Hej, hopp! Här är det action för hela slanten, med en god dos plattformshoppande. Vi diggar även estetisken i det här liret. Det känns så rått men rätt liksom.
Power-ups, ja, tack. Ett och annat svindlande höjd- och längdhopp ā leap of fate får man också leva med här. Det är inget perfekt spel direkt, långt ifrån. Det är däremot väldigt kuriosa!
En del lagom varierande miljöer uppskattas. Men argh, här fick vi skynda oss innan fladdermössen hann i fatt! Men jo, vi hade allt en lagom kul spelstund med detta obskyra lilla lir.
Den där skademätaren drainar då i kvickaste laget alltså. Ett annat irritationsmoment med det här spelet är att spelfiguren springer liksom ikapp för fort när skrämen scrollar, så att man är för långt ut mot kanten istället för mer åt mitten som ni ser på bilden här ovan till höger... Detta är ju inte direkt idealt när man har att göra med inkommande fiender som man inte kan se förrän de kommer in i bilden då...
Och så är det lätt hänt att man irrar runt bara. Och varje gång man dör så börjar man om från startrutan, långt, långt tillbaka. Dinns det inga checkpoints i det här spelet?
Men en cool grej är att man mister i alla fall inte sina power-ups vid död. Och det finns ett antal olika coola strålar att skjuta med här. Så spelet är tillfredsställande på den punkten.
Fuck yeah! Vi klarade första banan åtminstone, ho, ho... Dags för bana nummer två då.
Trots flera tydliga brister så kan vi inte undgå att imponeras av vilket gediget hantverk till spel som detta ändå är. När hela himlen plötsligt blir becksvart med blixtnedslag som lyser upp, det är en riktigt fin touch.
Okej, öööhm... Vi kom så här långt, va? Och här fick vi game över. Raskt vidare till nästa spel!
Nästa spel och nästa konsolgeneration därtill. Detta är alltså Power Drive på SNES. Ett racing- spel, om ni inte kunde gissa det, från brittiska U.S. Gold. Samma nissar som året efter gav ut Mega Man till Game Gear men då bara i Amerika.
Rotational eller directional styrning, va? Ja, den som har spelar Sprint 2 eller R.C. Pro-Am anar säkert vad detta innebär...
Vi skriver in vårt spelarnamn och väljer bil... Söta små bilar förresten. Vi gillar detta.
Mmhh, jo, jo, det hela här verkar vara väldigt seriöst minsann. Kan vi börja raca snart dock?
Long easy right, maybe! Eller nej, det var ett annat spel det, ho, ho... Det här var bara ett kvalificeringslopp och vi sladdade in över mållinjen.
Det är väldigt mycket sånt här alltså... Inget fel med det dock, egentligen är det bara kul att utvecklarna tog detta på så stort allvar och tydligen verkligen ville göra ett seriöst racinglir till SNES. Och se där, det ska tydligen regna under nästa race..?
Oj, oj, oj... Mycket sånt här också, ja. Och så kostar det pengar som man tjänar i spelet att hålla bilen i trim för nästa lopp.
Det är kul med varierande väderlek också. Här fick vi köra mot en annan bil, i regn och rusk.
Vi failade. Och med blott 1 dollar kvar på saldot så hade vi inte råd att fixa till bilen mer heller. Detta bådade inte gott.
Men skam den som ger sig, så vi försökte igen. Med bilen i skitskick och i lika dåligt väder.
Ööh... Så där ska bilen nog inte se bete sig. Föga förvånande failade vi igen. Och det fick vara bra för den här gången. Men vi kunde sedan inte förlika oss med hur kasst det här hade gått, så dagen därpå satte vi oss faktiskt ned med Power Drive igen, spelandes på en liten tjock-TV, och då gick det genast mycket, mycket bättre. Då kom vi inte bara vidare från det här första riktiga racet, utan då kom vi faktiskt så långt som till fjärde eller femte banan. På första försöket! Detta var dock inte som del av just den här frispelrundan i fråga, varför vi inte fångade några fler bilder t ex, men vi vill ändå passa på att nämna det bara åtminstone.
Vad vi gjorde fel under själva frispelkvällen, den som gällde alltså, var att vi fixade inte allt som gick att fixa och som vi också hade råd att fixa på bilen efter kvalificeringsloppet, inför det första riktiga loppet. Gör man bara det, då blir det mycket lättare att vinna och ta sig vidare sedan.
Men nog om racing, för nu är det Tintin-dags! Tintin... au Tibet? Vi får nog välja att spela på engelska först, ja.
Aah, spana in animationen... Det är precis som i ett seriealbumet, eller den tecknade TV-serien! Och alla i Sverige känner väl ändå till Tintin? Äventyret i Tibet, kallat Tintin i Tibet då, var för övrigt det tjugonde seriealbumet skrivet och illustrerat av den belgiske skaparen Hergé.
Eller Tintin in Tibet som det heter på engelska då, ja, det ser bättre ut. Janman är förresten säker på att det fanns en svensk utgåva av det här spelet, som också var på svenska då samt med den svenska titeln Tintin i Tibet... Den där djävla dumröven Dylan (en av dem som svek vår sida) hade det nämligen och Janman lånade det av honom då det begav sig.
Spelet börjar i vilket fall som helst precis som om det vore ett seriealbum med Tintin. Fiffigt.
Spelet börjar sedan på riktigt med att zooma ut från en serieruta till hela spelskärmen. Vilket är sannerligen mycket fiffigt!
Detta är väl tekniskt sett ett plattformsspel eller plattformsäventyr men det är inget ordinärt hoppa runt mellan plattformar ā la Super Mario, utan mer jordnära, mer verklighetstroget typ... Och Tintin kan givetvis hoppa för att undvika diverse hinder, som lådor eller liknande, men en annan fiffig grej här är att han även kan springa fram "mot skärmen" typ och ställa sig mer i förgrunden för att undvika fara, som kan komma i form av t ex ungjävlar som springer emot en.
Men man kan alltså hoppa och skutta runt för att plattformsspel. Att springa mot skärmen och ställa sig i förgrunden kan dessutom användas till att prata med människor som står där framme. Så äventyrligt!
Bära runt på de här lådorna kan man också göra och antigen stampla dem på varandra för att nå, öh... Ett äpple... Det fyller på ens hälsa okej? För att videospel! Och så kan man slänga dem framför sig för att på så sätt skapa sina egna plattformar att hoppa över till.
En sak som störde oss båda lite dock var att trillade man av tågspåret och ner i vattnet lite tidigare så dog man direkt. Men bara en liten, liten längre bit fram så ska man likt förbannat hoppa ner i exakt samma vatten ändå och då dör man heller inte utan då kommer Tintin minsann ihåg att han faktiskt kan simma...
Spelet är scriptat alltså och följer såklart handlingen från serierna. Helt klart något för Tintin-fansen. Detta var slutet på bana ett och början på bana två förresten.
Bana nummer två utspelar sig på ett stort hotell där man bl a kan gå upp och ner för trappor!
Förbannade kärringjävel! Städtanten alltså. Det är precis sånt här som utgör "fienden" som man tar skada av. Papyrusrullen i övre vänstra hörnet av spelskärmenutgör hälsomätaren och i detta ögonblick var den helt ihoprullad. Det innebär att en smäll till hade kostat oss ett liv till. Tintin kan heller inte hoppa lika högt som Super Mario, så det enda sättet att undvika så pass stora hinder som städtanten är alltså att springa in mot skärmen medan hon passerar förbi där i bakgrunden. Det finns stunder då vi önskar att Tintin hade kunnat skjuta ner folk bara...
Vi dog strax därefter ändå, då vi råkade nudda vid en liten hund, och fick börja om från början på banan. Detta är faktiskt ett ganska svårt spel. Och skademätaren återställs heller inte ens mellan banorna! Första försöket på denna bana började vi mao med lika lite liv kvar som vi hade i slutet på förra banan. Det där är fan strängt alltså...
Där är den, hundjäveln som dödade oss senast. Vi lyckades komma förbi med livet i behåll den här gången. Inte utan att råka ta ännu mer skada på vägen dock...
..och snart nog var det game över för oss och sedan skoningslöst tillbaka till titelskärmen. Detta är ett svårt spel alltså.
Börja om från första början igen? Nej, skulle inte tro det. Inte denna spelkväll i alla fall.
Vi hoppar över från Tintin till Spirou och precis som Tintin i Tibet är detta ett plattformsspel utvecklat och utgivet av franska Infogrames baserat på en gammal belgisk serietidning på franska som senare samlades i album.
Titelskärmen visar förresten år 1995. Det var dock året som spelet först släpptes till Sega Mega Drive och fastän denna titelskärm ej förtäljer mer än så, så kom faktiskt SNES-porten ut under året efter och det enligt samtliga källor som vi sett. SNES-spelet recenserades också i svenska Super PLAY under just 1996.
Man har då verkligen inte snålat på presentationen här i alla fall, den saken är klar.
En jävla massa story för ett plattformsspel var det här. Oss veterligen så var detta förresten, tillskillnad från Tintin i Tibet, inte baserat på ett specifikt seriealbum utan bara på serie-tidningen med Spirou i stort. Den första banan utspelar sig hur som helst på New Yorks gator.
Och så här ser det alltså ut när man börjar spela på riktigt. Ungefär vad man kunde förvänta sig av en SNES-plattformare från den här tiden, så sent in i konsolens livscykel.
Animationerna är det ju inget fel på. När man springer och slutar tvärt så ser det ut som att Spirou nästan snubblar. Grafiken är hyfsat fin för ett spel av den här klassen.
Kan man göra något med den här taxibilen? Hm, nej, verkar inte som det. Vad man däremot kan göra är att gå in i öppna dörrar i bakgrunden...
..så kommer man ut genom en annan dörr någon annanstans på banan. Det är inget direkt nyskapande men ändå smått charmigt hur det implementeras här. Klättra längst rep mellan byggnader kan man också göra. New Works gator, eller "gata" bara enligt titelkortet, är tydligen värsta labyrinten tillika hinderbanan!
Gah!! Det var inget rep! Det vat en elledning! Men vad fan då och vart fan ska man egentligen?!
Alltså, seriöst, är det något på gång med den här taxibilen eller varför syns den liksom mer än allt annat runt omkring, som i gamla tecknade filmer en sak, som, skulle synas i rörelse sedan, stod ut från det som bara var bakgrundsteckningar liksom... Äsch, strunt samma. Man kan klättra i stegar också för att ta sig upp på hustaken, detta måste vara vägen...
Den här vägen däremot, detta måste vara rätt. För där uppe finns en till stege nämligen och en soptunna som man kan stå på för att kunna komma högre upp. Hur mycket vi än hoppade och hoppades kunna greppa tag om stegen så gick det dock bara inte, vad fan...
Det gick till slut ändå. Det går att få till högre hopp än vanligt nämligen, antigen genom att trycka upp samtidigt som man hoppar eller hålla in hoppknappen lite längre eller dubbelklicka i rätt stund eller nåt sånt. Ärligt talat så minns vi inte exakt hur man gjorde det nu (och tänker då inte starta om spelet i skrivande stund bara för att dubbelkolla den saken) men man kan hoppa högre alltså. Och det var den här vägen man skulle också. Öh, hallå där herr fågel?
Den jävla fågeln gjorde att vi ramlade och dog! Bara att börja om från början på banan då...
Lång story kort, när vi nu visste vart man ska åtminstone så tog vi den vägen direkt och klarade hela banan strax därefter. När vi kom till bana nummer två däremot, leksaksaffären, och såg, ja, hur denna ser ut så... Nej, då valde vi att bara bryta här direkt. Spirou är... Så där. Det är inte dåligt men vi spelar så mycket hellre så mycket annat framför att fortsätta vidare i detta. Och en mer oinspirerad bana än denna här ovan får man leta efter. Nej, liksom. Bara nej...
Med ett helt halvt dussin titlar att frilira ägnade vi bara upp mot 20 minuter åt varje spel med undantag för Super Turrican som vi körde i lite mer än 20 minuter. Och så spelade vi lite mer än 20 minuter av Parasol Stars: Rainbow Island II - The Story of Bubble Bobble III också (även fast det inte fick vara med som del av dagens spellista för er att läsa mer om) samt en 5-10 minuter av det amerikanska Rainbow Islands: The Story of Bubble Bobble 2, för att kunna göra en direkt jämförelse med det helt annorlunda europeiska spelet med exakt samma titel. Så speltiden landade på ganska exakt 2 timmar och 30 minuter totalt för denna frispelkväll. Alldeles lagom anser vi.
|
