|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Att läsa (eller "läsa" vidare)
|
|
|
Gon 2
|
|
|
|
Under 1997 gick Katsuhiro Otomo manga-klassiker Akira som följetong i actiontidningen Magnum. Våren 1997 gavs också den första volymen av Gon ut "på svenska" importerad av Tago Förlag. Två händelser som jag vid närmare eftertanke nog borde haft med i den förra årskrönikan. Men Sverige stod inte helt utan mangaserier 1998. Gon volym 2 kom nämligen ut detta år... Gon är en av få så kallade pantomimserier som utmärker sig genom serierutor utan vare sig pratbubblor eller annan text, vilket ger en dramatisk framställning. Tago gav tyvärr bara ut dessa två volymer av Masashi Tanakas manga och varför det blev just denne brandgula lille frihetskämpare som fick agera törstsläckare för svenska japanofiler kan man spåna i. Möjligtvis berodde det på att denne förunderlige minidino med alltför stora fötter även medverkade i ett extremt efterlängtat fightingspel vid ungefär samma tidpunkt.
|
|
|
|
|
Aftonbladets spelrecensioner
|
|
|
Att 1998 var en annan tid i den populärkulturella sfären märks tydligt idag. Tekken 3, Namcos tuffa fighting-lir som levererade spelglädje för åratal framåt och hästlängder mer användarvänligt än sina båda föregångare, sågades in i minsta polygon i september månad av Aftonbladets sedermera uthängde recensent. Varför? Jo, för att man i spelet kunde sparka på motståndare som låg ner på marken. Den omogna synen på videospelandet hos landets största kvällstidning blev något man älskade att spy galla över på den tiden då jag gick på högstadiet.
|
|
|
|
Onslaught i alla tre svenska Marvel-tidningar
|
|
|
|
Förlaget Semic Press nylanserade mutanterna i X-Men med deras egen serietidning sedan sista sucken 1993 och under våren lät den gamle gode redaktören Janne Eriksson Onslaught-sagan gå som följetång i samtliga svenska Marvel-publikationer dvs Mega Marvel, Spindelmannen och just X-Men. I denna ofantliga crossover från diverse amerikanska publikationer skulle ett flertal bekanta superhjältar, som varit med sedan seriernas guldålder på 60-talet, gå under i striderna mot den allsmäktiga varelsen Onslaught.
Detta idag ökända äventyr skulle vara som en självgående damvippa som "rensade upp och byggde om på nytt" i Marvels breda universum. Vilket man nästan trodde på ett tag men som vanligt skulle det visa sig vara lika sant som att Doomsday faktiskt hade slagit ihjäl Stålmannen för gott.
|
|
|
|
Att spela
|
|
|
Resident Evil 2 (PSX)
|
|
|
|
Två faktum kan bekräftas idag. Att alltsedan Capcoms fjärde spel i serien lanserades till GameCube så har Resident Evil-trilogin till Sonys grå åldrats sämre än disco (de där byrackorna man så ofta hör talas om då det snackas Resident Evil ett hör förresten till ett av spelvärldens mest överskattade moment). Samt att vad som dock stod klart våren 1998 var att uppföljaren, Resident Evil 2, med dess filmsekvenser som pressade PlayStation ett till bristningsgränsen, var ett så pass briljant skräckspel att föregångaren nästan inte hade behövt existera. Vad än RE1 gjorde bra, gjorde RE2 mycket bättre.
|
|
|
Sent ska jag glömma panikslaget då monsterkråkorna anföll genom fönstren i den trådsmala korridoren en kvart in i det andra besöket i Raccoon City. Jag spelade igenom A-scenariot med en rulle chokladkex samt apelsinjuice och slöt upp under parollen att pojkspolingen Leon Kennedy, färsk från polishögskolan, var den coolaste spelkaraktären genom tiderna... Och Claire Redfield, syster till Chris från ettan, var också cool.
|
|
|
|
Game Boy Color
|
|
|
|
Tillsatsredskapet 64DD sades bli dunderfantastiskt men under året rapporterade Nintendo att man lagt ned produktionen och detta innan vi alla vanliga dödliga lirare egentligen hade begripit vad denna mirakelmojäng egentligen var till för. Istället meddelade Nintendo att en ny version Game Boy var i görningen. Det var inte många år efter den förra nyversionen Game Boy Pocket. Men den här gången skulle spelen till "världens mest sålda konsol" upplevas i färg.
|
|
|
Bakåtkompatbila Game Boy Color släpptes i Sverige den 23 november, bara fyra veckor efter japanska releasen. I en tid då mobiltelefoner med färgskärm fortfarande var sci-fi blev en Game Boy i flerfärg en dröm som gått i uppfyllelse och det var just färgskalan som kom att bli anledningen till att jag, och säkert många med mig, fick upp ögonen för flaggskeppet. The Legend of Zelda: Link's Awakening DX. Denna version av Game Boy-apparaten kom att bli den mest Zelda-vänliga konsolen ever med de smått djärva syskondelarna med undertitlarna Oracle of Ages respektive Oracle of Seasons signerade typ Capcom. I övrigt blev konsolens största kassakossa Pokémon-spelen men mer om det någon annan gång. Kanske.
|
|
|
|
|
The Legend of Zelda: Ocarina of Time (N64)
|
|
|
Links tredimensionella debut blev ett nästan lika sagolikt möte som Super PLAY hade lovat oss under hela året, alltsedan januarinumret med den första stora artikeln av vad då ännu kallades Zelda 64. Höstmånaderna innan Europapremiären kulminerade skribenten Tobias Bjarnebys favoriserande av Nintendo-producenten Shigeru Miyamoto till en nästan pervers nivå, men mycket av redaktörens stjärtpussande visade sig faktiskt vara mer än överpubertalt smicker...
|
|
|
Känslan när Link för första gången har spelat Sången av tid och i en manligt vuxen kropp går ut ifrån Temple of Time och möts av en helvetes mörk värld är, även nu tio år senare, fortfarande en lika stark spelupplevelse. Likaså förblir stämningen bra när solnedgången kiser en i ögonen över Hyrules slätter. Det är lika förundrande var gång.
Den mångfaldigt prisbelönta femte delen i Zelda-serien berättade (återigen) sagan om Links första möte med prinsessan och byggdes av samma spelmotor som Super Mario 64, fast där de gula C-knapparna i Marios spel användes för kameraförflyttningar var de i Ocarina of Time till för byte av föremål. En av de smidigaste lösningarna någonsin i mina ögon. Spelets första formella svenska framträdande skedde i oktober på Digital Show ’98 på Stockhoplmsmässan i Älvsjö. Fyra exempel av "Världens mest efterlängtade spel" hade då flugits hit från Tyskland, i sällskap av läckert biffiga livvakter.
|
|
|
|
Att lyssna på
|
|
|
Madonnas Ray of Light
|
|
|
|
En av Madonnas mest finslipade studioalbum släpptes i mars 1998 och innebar ett nytt vägskäl för den trendkänsliga flerbarns-MILFen... Hårdträningen inför medverkandet i Evita tillät Madonna att göra mer av sin röst och hennes tidigare dansvänliga tracks hade här övergått till ett mjuksound som från en spirituell trance-dvala. Videon till titelspåret, regisserad av svenske Åkelund, visade på påskäggsmanér både snabbklipp från Stockholms centralstation i ruschtid och två sekunder med Leif "Loket" Olsson som öppnar luckor.
|
|
|
De skönsjungna singlarna regnade över skivbutikerna under året; "Frozen" i februari, "Ray of Light" i maj, "Substitute for Love" i augusti och "The Power of Good-Bye" i september. Den sistnämnda var låten som den då 40-åriga donnan framförde under sitt besök i Sen kväll med Luuk i november - iklädd en helt genomskinlig blus! Under intervjun passade den numera frånskilda stjärnan på att läxa upp programledaren om barnuppfostran genom att påpeka att barnfavoriten Pingu borde kastas ut från hushållen.
|
|
|
|
|
Marilyn Mansons Mechanical Animals
|
|
|
Med sitt välbekanta omslag på en androgyn alientolkning av den vältalande gothrockaren (signerat ingen mindre än George Lucas ILM!) släpptes Mechanical Animals den 15 september. Trots en märkbart typ "lättare" musikstil i jämförelse med föregångaren Antichrist Superstar bojkottades skivan av bland andra amerikanska Wal-Mart, då den efter viss tid sades ha varit inspirationskällan till skotten i Columbine.
Med den råa texten ville Manson i inte mindre än 14 spår skildra sina upplevelser av drogblandning och i albumets sju sista låtar tar han på sig rollen som det fiktiva bandet Omega and the Mechanical Animals, ungefär som The Beatles gjorde i Sgt Peppers’s Lonely Heartsclub Band, och kunde på så sätt ursäkta sig med att ge ut ett album med inbördes skiftande musikstilar. De singlar som blev de främsta framgångarna hos publiken kommer just från skivans experimentala andra hälft, nämligen "The Dope Show" och "I Don't Like the Drugs (But the Drugs Like Me)". Intressant nog så innehåller Mechanical Animals en gömd femtonde låt som endast kan höras om man spelar CD-skivan genom en datormaskin.
|
|
|
|
Pras Ghetto Supastar
|
|
|
|
Producerat av den då ständigt hyperaktuelle Wyclef Jean visade Pras debutalbum Ghetto Supastar hur gedigen R'n'B skulle låta år 1998... Vi minns skivans andra spår, "Ghetto Supastar (That Is What You Are)" med Mya och Wu-Tang Clans Ol' Dirty Bastard som klättrade duktigt på försäljningslistorna från och med releasen i oktober. På svensk mark nådde detta ursköna hiphop-verk större framgång än i hemlandet och hamnade som högst på en andraplacering bland de mest sålda singlarna. Låtens refräng är för övrigt plankad från helylleparet Kenny Rogers och Dolly Partons gamla "Island in the Stream".
|
|
|
|
Att se på TV
|
|
|
Varan-TV
|
|
|
|
Strax efter det att egensinniga Pentagon med sina blotta sju avsnitt gick på TV4, visades den andra och sista säsongen av SVT:s eget lilla våghalsprojekt Varan-TV. De unga grabbarna i humorgänget Varanteatern låg bakom programserien och hade asltrat sketcher med ofta långsökta poänger. Vem minns inte reportern Godzilla Hårddisksson, Jeopardy med De tre vise männen, Bengt Johanssons video-dagbok eller intrigerna bland de smutsiga öststatsungarna i Kreml High där "Fy fan! Jag har jobbat i gruvan hela natten… jag hatar mitt liv." blev bevingade ord?
|
|
|
Varan-TV med sin försäljningskampanj "Prisbelönt statlig människohumor - alla måste titta" visades torsdagskvällar kl 22 i september och oktober. På fredagens raster ventilerades gårdagens citat och sketcher och kanske nynnade man på Getings und bajs av seriens eget syntband Tyskarna från Lund? Se på mig, jag är Dylan, jag tittar på skit, säger jag bara.
|
|
|
|
|
Rockos moderna liv
|
|
|
Att man bara låtsades veta vad en wallaby egentligen är för ett djur kan vi föra åt sidan. Under 1998, runt sexsnåret på torsdagskvällar, visade SVT serien om den ständigt skuldsatte, nergångne och småfete krabaten i tygskjorta, tacksamt nog textat istället för dubbat. Med groteska grannar som önskar honom ond, bråd död och med en övergödd kossa som vän, fick vi följa vardagen med Rocko som flyttat från australienska outbacken till småstadsidyllen O-Town någonstans i USA.
|
|
|
I en tid då South Park ännu inte hade kommit hit och då MTV:s Beavis & Butthead började gå på slentrian så fungerade dessa sköna avsnitt bra som det där mer vågade alternativet till The Simpsons. Joe Murrays ungdomsserie blev en i raden av hemkanalens sk "Nicktoons" på 90-talet, efter sånt som Doug, Rugrats och The Ren and Stimpy Show. De burleska sexskämten kring Rocko är det man minns mest.
|
|
|
|
Arkiv X
|
|
|
|
Seriens skapare och själv hög på konspirationer sedan Watergate-affären, Chris Carter, gav oss en av 1990-talets mest omtyckta och omtalade TV-serier. Roswell-kraschen, vad det nu än månde ha varit, hade redan fyllt 50 år och satte olja i hjulet på det mesta med någon UFO-anknytning. 1998 var i mångt och mycket guldåret för Arkiv X då de kritikerrosade avsnitten från den fjärde säsongen visades på TV4 och en egen biofilm stundade runt hörnet, vilket gjorde att man gärna bänkade sig med 50 minuters konspirationsteorier tillsammans med FBI-agenterna Fox Mulder och ursexiga Dana Scully varje måndagskväll.
|
|
|
|
Att se på bio
|
|
|
Fucking Åmål
|
|
|
|
Denna film säger sig utspelas i "jävla kuk-Åmål" norr om Vättern men spelades i själva verket in i Trollhättan våren 1998, till småhålans vilda protester. Det som Fucking Åmål mest belyses för idag, att den satte homosexualitet på Sverigekartan, var knappast något slötittaren reflekterade över då. Det jag såg mest i detta kärleksdrama var två söta flickor jämngamla med mig själv som sa lustiga saker, inte minst om O'boy. Denna vid sin tid väldigt kontroversiella lågbudgetsfilm kammade hem inte mindre än tre guldbaggar, däribland för bästa film.
|
|
|
|
|
The Big Lebowski
|
|
|
Månaden innan Fucking Åmål hade premiär gick Coen-brödernas kronjuvel på utvalda biografer runt om i landet... Historien om slackerkungen "The Dude" vars hela liv bygger på bowling, CCR och White Russians, intjänade blygsamma 17 miljoner dollar och blev inte det kultfenomen vi känner filmen som idag förrän efter det att den tagits ned från biograferna... Och jag upptäckte den också först på hyrvideo.
|
|
|
Hade The Big Lebowski varit ett videospel hade det varit ett sådant där med alternativa slut. Denna tolkningsbara svarta komedi kräver mer än en omtittning för att få grepp om alla lösa trådar av rika krymplingar, självkidnappade nymfomaner, stulna eller nedpissade mattor, lösensummor, uzigevär, bowlingcuper, vandaliserade bilar och askspridningar... Vidare lärde jag mig hårt och brutalt vad en "nihilist" är för någonting och filmen visar, förutom Jeff Bridges i huvudrollen, både John Goodman och Steve Buschemi i några av deras mest minnesvärda roller. Glöm då inte heller en aldrig så förförande Julianne Moore.
|
|
|
|
Amerikanska Godzilla
|
|
|
|
Japp, det blev sannerligen en tung filmhöst... Vi avrundar så denna årskrönika med katastroffilmregissören Roland Emmerichs, för övrigt mest känd för Independence Day, mest underskattade film. Amerikanska Godzilla av Emmerich hade Sverigepremiär den 25 september med en tuff tagline som förkunnade att storlek spelar roll och återgav historien om kärnvapenprovningar bland öarna i Stilla havet som hade resulterat i en mycket arg ödla som storleksmuterats några hundra gånger och som den här gången hade begett sig på en världsomsegling under havet i riktning mot New York. Såklart.
|
|
|
Det som jag i backspegeln är mest tacksam över med amerikanska Godzilla är att jag genom den fick upp ögonen för de ostiga japanska originalfilmerna, som runt releasen gavs ut på video och såldes på bland annat Greens ("Både billigt och bra"). Vi hade precis fått modem till ett par av datorerna i grundskolan och för första gången använde jag webben för annat än porrsurfing. Jag skulle skiva ett arbete i svenska om japanska monsterfilmer!
|
|