Kan det bli mer kultigt? Jag sitter här med mina gamla Turtles-figurer nyss nedtagna från vinden och minns den oskuldsfulla tiden när lek var allt. Totalt hade jag elva figurer. Kanske inte den största samlingen i världen men det sentimentala värdet är enormt. I princip alla coola snubbar som växte upp i vår (tacksamt nog) kapitalistiska del av världen under tidigt 1990-tal diggade ju Turtles. Gjorde man trots allt inte det höll man väl på med typ fotboll och... De dårfinkarna skulle man knappast kalla "coola snubbar" heller så påståendet står fast; i princip alla coola snubbar som växte upp i västvärlden tidigt 90-tal diggade Turtles så i vår måttligt breda men trogna och framför allt, av statistiken att döma, tilltagande skara läsare borde det väl ändå finnas en stor andel anhängare av Turtles och med en ny animerad film rullandes på biografer kan jag ju inte låta bli att berätta historien om tonårsmutantninja/hjältesköldpaddorna med, så att säga, egna ord. Vadå, då? De flesta villuppare vill ju bli dokussåpakändisar men jag vill helst av allt vara lokalkändis på Internet förstår ni, så folk i Sverige känner igen mig från nätet så jag kan glida fram på den räckmackan minsann! Lätt att jag då tar tillfället i akt att smöra in mig för potentiella fans i min inte-så-hemliga agenda. ;p
Okej, kom då små pojkar och flickor i alla åldrar, samlas virtuellt runt gamle farbror Dylan så ska jag berätta för er... Det var i nådens år 1983. Rebellerna hade lyckats spränga den fruktade Dödsstjärnan för andra gången och slutligen återställt fred i galaxen. Det är i mitten av hösten på planteten Jorden och i en ateljé de delade i sin lägenhet i Dover, New Hampshire i nordöstra Amerikas förenta stater sitter Kevin Eastman och Peter Laird då 21 respektive 29 år gamla... Båda är serietidningsförfattare samt -tecknare, båda klottrar gärna lite bara för skojs skull och båda får sig ofta ett gott skratt på köpet. För att muntra upp sin rumskompis efter en lång dag ritar Eastman helt spontant en sköldpadda i människoskepnad utrustad med två nunchakus som han kallar för en "Ninja Turtle". Laird hakar på direkt och ritar en egen Turtle och nu rullar det bara på. Bollen är i rörelse och rätt som det är skissas en bild av fyra olika Turtlar upp, var och en med sin egen uppsättning vapen. Mitt i denna kreativa stimulans har denna fantastiska fyra plötsligt blivit "Teenage Mutant" upptill "Ninja Turtles" också... Laird fattar verkligen tycke för det här lustiga påhittet och snart faller båda två pladask så mycket som de roar sig med detta. Sedan går de och lägger sig. Det har varit en lång dag alltså.
Den dynamiska duon tar sedan en noga titt på vad sjutton de faktiskt höll på med den natten och bestämmer sig då för att verkligen göra allvar av vad som först bara var menat som ett skämt. Hela den långa vintern jobbar de på sin å ena sidan lustiga hyllning, å andra sidan mörka satir på vad som vid denna tid dominerade den amerikanska serietidningsinustrin, som en viss specifik ungdomsmutantgrupp som agerar hjältar men måste gömma sig för omvärlden för att vara eXakt...
Eastman och Laird diktar ihop bakgrundshistoria om en man som lika gärna kunde komma direkt från feodala Japan men som av handlingstvångsmässiga skäl hittar sig i det moderna 80-talets New York med sitt husdjur, råttan Splinter... Berättelsen börjar ta form och mer och mer faller bitarna på plats. Ärkeskurken Shredder (även känd som Strimlaren på svenska) kommer till liv och likaså de hjältemodiga mutanternas mänskliga vänner, som April O'Neil och den stridslystne Casey Jones. Snacket på gatan säger att det nu blir typ som en parodi på bl a Frank Millers välkända tolkning av Marvels Daredevil också, kryddad med en nypa film noir.
Eastman och Laird får däremot inget etablerat serieförlag intresserade av att publicera en sådan nischad, för att inte säga knäpp, titel som "Teenage Mutant Ninja Turtles". De unga eldsjälarna är dock själva övertygade om tonårsmutantninjasköldpaddornas potentiella genomslagskraft! De får låna pengar av Eastmans morbror som de lägger ihop med pengar från en skatteåterbäring och har på så sätt råd att låta trycka upp blott 3000 exemplar av första numret av tidningen i egenskap av deras eget oberoende serieförlag; Mirage Studios. Våren 1984 bokar Eastman och Larid plats på ett serietidningskonvent i Portsmouth, New Hampshire och de tar med sig sin egen serietidning dit... Genom egna kontakter lyckas de unga serieskaparna promota sina sköldpaddor som kort både omskrivs i några dagstidningar och omnämns i något radioprogram. Detta ger utlöning (vilket för övrigt är just min anledning till att så ofta försöka promota mig själv på Internet, på olika forum osv) och det första numret av tidningen säljer då [eh, du tror inte att den sortens "promotion" bestod av mer än bara Jag har skrivit en text om något! Följ länken! i värsta direktreklamstil? - reds. anm].
Skåda det blodröda förstanumret från 1984 och känns skissen i mitten igen? Omslaget till TMNT #4 användes nämligen som motiv för omslaget till första det NES-spelet med och spana in den tidiga versionen Splinter!
För att besvara den trots allt oväntade efterfrågan går första numret om i nytryck... Den första tryckta utgåvan av Eastman and Laird's Teenage Mutant Ninja Turtles #1 har därför länge haft ett skyhögt samlarvärde. De följande numren börjar cirkulera seriebutiker runtom i USA allteftersom och snart kan man stoltsera med upplagor på över hundratusen i månaden. Originalserien från 1984 med mutantpaddorna var dock av en helt annan typ än den färgglada versionen vi fick se mest av här i Sverige ska ni veta. Originalet Turtles var alltså en oberoende utgiven serietidning. Den var i svartvitt och som en oberoende utgåva kunde den också vara betydligt våldsammare likaså mer otäck än t ex Stålmannen-serier från samma tid. Eastman och Lairds grundläggande version av de sedermera så käcka pizzakäkande sköldpaddorna döpta efter olika renässanskonstnärer spetsades med populärkulturella referenser och genomsyrades av en betydligt tuffare jargong. Ofta kretsade berättelserna kring klassiska samurajinspirerade teman som heder, hämnd och utstötthet. Sålunda hade Eastman och Lairds originalversion en betydligt äldre skara anhängare än vad framför allt den stundande tecknade TV-serien skulle ha.
Eastman och Laird träffar licenssnubben Mark Freedman som gärna ser till att den dynamiska duons actionhjältar blir actionfigurer. Unga och rappa att nappa gör de ju det såklart. Mark Freedman lyckas då övertala Kalifornien-baserade Playmates Toys, som tidigare gav ut de mycket omtyckta Cricket Dolls, att tillverka figurerna baserat på tips och råd från Eastman och Laird själva men ställer Playmates ett villkor; att det görs en tecknad TV-serie med samma namn som kan hjälpa till att massmarknadsföra leksakerna. Bolaget Muraikamai-Wolf-Swenson Film Productions får i uppdrag att stå för produktionen av TV-serien. Filmbolagsfolket ställer i sin tur egna krav som att få göra serien betydligt mer barnvänlig än Eastman och Lairds ursprungliga vision och därmed blev också den tecknade TV-serien som den blev. I denna nya snälla versionen är den genomgående röda bandanan på våra fyra hjältar utbytt mot deras egna färger; Leonardo får blå, Michaelangelo får orange och Donatellos får lila. Raphael får däremot behålla den röda färgen som matchar hans heta temperament och apropå vilket så görs allas personlighetsdrag nu mycket tydligare. Raphael blir alltså bråkstaken, Michaelangelo blir klassens clown, Leonardo är kapten för fotbollslaget (amerikansk fotboll alltså, inte den töntiga varianten som vi har här) och Donatello blir nörden och då snackar vi såklart om en nörd från 80-talet. Ni förstår, att kallas nörd på 2000-talet innebär typ att man kan namnen på karaktärer i den senaste superhjältefilmen alla ser på bio. Att vara nörd på 80-talet innebar däremot att man kunde bygga diverse mackapärer och bara knappa lite på vilken datamaskin som helst för att få vad som helst att hända, som genom trolldom... Blodet tas bort, det spelar liksom ingen roll att huvudkaraktärerna fortfarande är utrustade med spetsiga vapen (även bostavbärande Donatello och nunchakusnurrande Michaelangelo har båda två också kaststjärnor till sitt förfogande liksom katanakungen Leonardo och saikniviga Raphael...). Ännu fler färgglada inslag, som noshörningen Rocksteady, det stora svinet Bebop och den levande hjärnan Krang, adderas till smeten.
Shredders fotsoldater är heller inte längre människor bakom maskerna utan för att göra det hela mer moraliskt OK för hjältarna att ninjasparka och hugga ner dem så görs de då om till robotar. Yada, yada, yada, Muraikamai-Wolf-Swenson Film Productions producerar allt som allt 196 avsnitt som visas regelbundet på amerikansk TV fram till och med så sent som november 1996. Under tiden hinner mycket hända. Det välkända förlaget bakom Acke, känd som Archie i Amerika; Archie Comics, köper rättigheterna till att göra en serietidningsversionen av TV-serien. Det stämmer bra; de gjorde alltså en serietidning baserad på en tecknad TV-serie baserad på en leksakslinje baserad på en serietidning! Cirkeln var sluten. Teenage Mutant Ninja Turtles Adventures upphör snart att följa kronologin i TV-serien och börjar istället utveckla egna äventyr och karaktärer. En del av dessa, för serietidningen baserad på TV-serien baserad på leksakerna baserade på serietidningen, egna karaktärerna hamnar, kuriosa nog, t o m i Konamis videospel baserade på varumärket, så som en av Apokalypsens fyra ryttare i Turtles Tournament Fighters 1993. Serietidningen ā la Acke gavs i alla fall ut fram till mitten på 90-talet och anmärkningsvärt nog lyckades den sälja så att den klarade sig även i Sverige. Också anmärkningsvärt nog har den blivit något av en kultig titel i sig och har fortfarande hängivna fans världen över.
Radarparet Eastman och Laird ger så småningom ut en andra Turtles-titel från Mirage Studios; Tales of Teenage Mutant Ninja Turtles. Den lades ner redan 1989 men så sent 2004, hela som 14 år senare, under ledning av medarbetaren Stephen Murphy, som ihop med kollegan Ryan Brown dessutom bidrog till att förädla titeln å Archie Comics vägnar... Mutationen till ett gladare fyrpack antropomorfiska förkämpar för vad som är rätt skedde dock på både gott och ont. Gott för att det gjorde de ursprungliga skaparna ekonomiskt oberoende så att de kunde fortsätta utveckla sin egen serie samtidigt som den gröna sköldpaddsvågen kom att svepa över jordklotet på sällan skådat slag vilket ju också var gott för annars vore det mycket tveksamt om någon av oss någonsin hade kommit i kontakt med Eastman och Lairds lukrativa kreation i någon form överhuvudtaget. Ont för att de unga innovatörernas sanna vision både hamnade i skuggan för- samt drogs över samma kam som något föga smickrande stämplat skrälligt på TV för snorungar.
Härnäst kommer Turtles till Sverige --->
|
