Nu har det gått exakt två veckor sedan Sverigepremiären av den sjunde Star Wars-filmen som också för övrigt verkligen är den sjunde delen i serien, så nu slipper vi den "allmänna förvirringen".
Den 16:e december hade alltså eps VII svensk biopremiär, två dagar senare än förhandspremiären i Los Angeles förvisso men faktiskt också två dagar före den ordinarie premiären i hela övriga USA som redan nämnt i presentationen av årets tomte för den delen. Och en ny Star Wars-film är ändå en ny Star Wars-film, det säger sig självt (duh!). Ja, allvarligt. Alla med någon vett i skallen som själva i princip inte bor på någon ökenplanet någonstans långt utom räckvidd för en biograf där de visar amerikanska Hollywood-filmer från denna tid och värld kan tala om att en Star Wars- film verkligen inte är som vilken annan premiär som helst... Folk köar inte direkt i dagar för att se den senaste filmen med Mupparna t ex och att det kommer ytterligare en Mission Impossible med Tom Cruise hamnar heller inte på TV4-nyheterna direkt... En ny Star Wars-film som går upp på biograferna - det är nyheter däremot, det är faktiskt en stor grej. Och detta begriper vi väl så redan inför premiären planerade vi att göra slag i saken med ett inslag om saken just till dagen idag. Då resonerade vi så att de allra största fansen ser säkert filmen redan på premiärdagen (likt vi själva gjorde de senaste tre gångerna då det begav sig), lite mer vanliga dödliga fans vilket vi själva numera räknar oss som för låt oss bara säga att ju äldre en blir, desto mindre benägen blir en att göra sig större besvär i syfte att se en visning på konstiga tider på dygnet men ja, vi ser den under premiärveckan åtminstone och hela två veckor borde också vara tid nog för gemene fan av Star Wars tillika genuint filmintresserade att ha hunnit se den. Så nu snackar vi Stjärnornas krig: Episod VII - Kraftens uppståndelse på allvar & JA; det innebär SPOILERS!
- Spana in de nya stormtrooper-hjälmarna! Varning för spoilers har redan utfärdats, ja! -
Och NEJ, förresten... Filmens officiella titel i Sverige är inte på svenska. I vanliga fall hade vi väl ansett det vara lika bra att man inte översatt titeln men just i fallet med Star Wars så har det här på lokal nivå ändå varit lite kultigt att ha titlarna översatta till svenska. Långt tillbaka på 70- och 80-talen, då var det t o m "Stjärnornas krig" som gällde. Vidare in på 90- och 00-talen blev det visserligen "Star Wars" men episoder och undertitlar skrevs fortfarande om på svenska. Vi fick alltså "Star Wars: Episod I - Det mörka hotet" osv... Bara en petitess i sammanhanget naturligtvis men likväl värt att nämna. Det här är ändå den första Star Wars-filmen som släpps i Sverige utan att man har gjort om titeln till svenska, har ni tänkt på det? Om inte fick väl det här er att tänka på det nu så ja, väl bekomme.
Men för att nu snacka allvar på allvar ska vi först och främst få följande faktum ur vägen: Ja, detta är en bra film och JA, den är mycket bättre än de senaste tre filmerna... Prisa stjärnorna att gamle George Lucas varken stod för regi eller hade någon kreativ kontroll över produktionen för nu
fick vi istället den i särklass allra bästa Star Wars-filmen sedan originaltrilogin! Med J.J. Abrams som regissör, som faktiskt även gjorde ett mäkta imponerande arbete med Star Trek- filmen från 2009, manus av Lawrence Kasdan, som stod för manus bakom Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst (troligen bara de två mest folkkära av de ursprungliga filmerna) samt med det gamla goda gänget äntligen åter i vad som säkerligen är filmhistoriens mest efterlängtade repriserade roller, Harrison Ford som den grinige gamle Han Solo, Carrie Fisher som den gamla goda prinsessan Leia och verkligen sist men verkligen inte minst (och de sparade verkligen det allra bästa till allra sist alltså) Mark Hamill som den gamle geten Luke Skywalker vore väl allt annat än nästintill en fullpoängare på gränsen till otänkbart... Och tack och lov är den här nya Star Wars-filmen precis lika bra som man kunde tänka sig. Verkligen precis lika bra.
- Ett kärt återseende, minst sagt! -
Faktum är att farbror George själv är den som verkar mest grinig över hur filmen blev. Och innan någon nu tänker "Men George Lucas skapade Star Wars så allt han tycker måste vara lag!" ska ni likväl hålla i åtanke att samma karl dels förespråkade Jar Jar Binks, dels inte fattar poängen med att filma scener i verkligheten istället för att göra allting mot grönskärm, dels inte alls klarade av att vara konsekvent med sin trilogi föregångare gentemot originalfilmerna etc, etc... George Lucas ska ha all ära i världen för att en gång i tiden ha skapat Star Wars universum, ja. Men någon vidare bra filmskapare är han inte, nej, och faktum är också att de Star Wars-filmer som han själv har haft mindre att göra med är de som, åtminstone hittils, har blivit som bäst.
Är då episod VII den ultimata Star Wars-filmen? Nja, riktigt så långt ska vi nog inte gå heller. Filmerna från framförallt 80-talet är ju magiska (och då pratar vi alltså om originalversionerna från 80-talet och inte farbror Georges alla "Special Edition" fadäser där han har skohornat in datoranimerade muppar verkligen och även självaste fan själv; Jar Jar Binks i Jedins återkomst för helvete! Är han så trögfattad på riktigt eller var det bara för att jävlas med fansen tro?) och hur skickligt sammansvetsad den nya filmen än är bygger den trots allt på den äldre tidens grogrund snarare än bryter någon ny mark att stå med egna ben på. Det är som sagt var den bästa
Star Wars-filmen sedan just 80-talet men den överträffar inte riktigt sina klassiska förlagor.
Kraftens "uppståndelse" eller "uppvaknande" syftar i princip på "Jedins återåterkomst" efter att "Jedins återkomst" som inträffade över 30 år tidigare sedan följdes av "Jedins tack och hej" för Luke Skywalkers del som bara försvann iväg någonstans, men inte innan han hann ha hand om Hans och Leias egen lille parvel, misslyckas fatalt med att lära sin systerson the Jedi way och till synes alltså lämna alla andra i skiten med skitungen i fråga nu i rollen som typ Darth Vader Jr. Mannen i järnmasken på filmpostern är alltså ingen mindre än den självutnämnda nya elaka Darth. Fast han lystrar inte till den titeln här. Tidigare fick vi veta att en "Dark lord of the Sith" = "Darth [insert cool alias]" och nu menar de att en "Knight of Ren" = "[insert cool alias] Ren" så när unge Benny Solo gick över till den nya mörka sidan då antog han därmed namnet och titeln "Kylo Ren" och visst, det funkar... "Kylo Ren" låter för det första bättre än typ "Darth Kylo" och för det andra vore det lite väl klichéartat att göra ännu en Darth av denna yngling i rollen som den nya stora stygga skurken i galaxen.
- Ett bitterljuvt återseende, minst sagt! -
Bakom masken är dock Kylo Ren en finnig tonåring med storhetsvansinne och mindervärdeskomplex. En aspekt som filmen öppet tar upp snarare än försöker sticka under stol med är hans välbefogade rädsla att han aldrig kommer att bli en lika stor bad-ass som gamla Darth Vader var på sin tid. Detta stämmer även bra överens med verkligheten på planeten Jorden. Det blir han inte. Glöm det. Men det behöver han heller inte bli. Den velande veklingen i Kylo kombinerat med hans upprepande omogna raseriutbrott kombinerat med det faktum att han trots allt faktiskt ÄR en farlig individ kapabel till det värsta gör honom till en ganska intressant karaktär i sin egen rätt. Självklart behövde man någon form av ny Vader i filmen och självklart skulle de aldrig någonsin kunna fylla den luckan efter den ikoniske Darth Vader i egen hög person så detta var faktiskt den smartaste vägen de kunde ta. Kylo är cool just för att han inte alls framstår som det fastän han så gärna vill vara lika cool som sin morfar att man bara sveps med. Så fastän vi å ena sidan såklart hade föredragit att den äkta varan var mer än bara resterna av en förbränd hjälm begriper vi ju med att den gamla Vader har spelat ut sin roll. Vilket gör själva åsynen av den gamla hjälmen till en så mycket mer kraftfull scen. Det här var rätt väg att ta alltså.
Det här är alltså inte längre berättelsen om Darth Vader, hur han blev ond eller vad som sedan blev av honom. Inte heller är det berättelsen om Luke Skylwalkers fortsatta äventyr genom åren eller efter alla dessa år om någon nu önskade sig det och hur mycket Kylo än önskade sig att så vore fallet handlar det hela inte om honom heller eller om någon ordinär stormtrooper på vift. Daisy Ridley som Rey är däremot den riktiga hjältinnan i filmen. Ja, hjältinnan var det. Den som lurades av förhandstittarna att John Boyega i rollen som den där avvikande stormtrooper-soldaten skulle vara huvudpersonen lurades av förhandstittarna helt enkelt... Nej, Rey är snarare den som filmen verkligen kretsar omkring. I mångt och mycket är hon både den nya Luke Skylwalker och den nya Han Solo i en och ja, hon fyller ut båda rollerna bra. Mycket bra t o m. Den lilla snurrande bollroboten BB-8 är den nya R2-D2 förresten. Den får också jobbet gjort. Tummen upp liksom. ;)
- Att Rey är vår nya hjältinna torde inte vara så konstigt med tanke på att hon faktiskt är i fokus på filmplanschen och självklart behöver vi ingen anledning till att lägga upp den gamla bilden på prinsessan Leia som ung i metallbikini men vi har faktiskt en poäng med det också -
Det går heller inte att bortse från den fysiska likheten mellan Daisy Ridley och Carrie Fisher från förr i tiden och av allt döma är det ingen tillfällighet. Filmen antyder starkt någon form av släktband dem emellan. Den vanligaste teorin bland tittarna är att Rey tids nog ska visa sig vara Lukes dotter vilket skulle göra Leia till hennes biologiska faster i filmen. En annan teori är att Han och Leia fick tvillingar; en pojke och en flicka, som av någon anledning skiljdes åt efter födseln (precis som Luke och Leia själva) vilket i så fall skulle göra Rey till Hans och Leias egen dotter vilket i sin tur hade förklarat saken med de påtagliga far-och-dotter-vibbarna mellan Han och Rey. För innan händelseutvecklingen går såpass långt att Rey använder sig av det gamla Jedi-tanketricket mot självaste stormtrooper 007 med rätt att döda och drar en ljussabel, redo att anamma sitt ridderliga arv, framstod det verkligen som om hon vilken sekund som helst skulle visa sig vara Hans försvunna dotter. Vi var nog flera där som tänkte "När som helst nu!" men nej, något definitivt avslöjande kom aldrig. Personkemin och samspelet dem emellan är dock så naturligt och hon verkar vara helt i sitt rätta element ombord på Falken och tar t o m Hans plats som pilot tillika Chewies följeslagare på skeppet... Den stora frågan är då, förutsatt att hon nu är hans syster, huruvida Kylo själv vet om detta eller inte? För å ena sidan verkar det inte som att han känner henne direkt men å andra sidan säger han något till henne i stil med att Han Solo var fadern som hon aldrig kände. Menade han detta bildligt talat eller bokstavligt..?
Ja, säg det. Här på redaktionen är vi, ärligt talat, inte överens om saken för det finns också många specifika detaljer som talar för att hon trots allt ska föreställa Lukes kid. Undertecknad personligen trodde först si, sedan så och nu si eller så. Efter två veckors tid för eftertanke så tror jag själv alltså att det kan vara antigen eller för kanske filmskaparna själva ännu inte bestämt sig (vilket om så vore fallet heller inte vore så ovanligt som man kan tro) men oavsett vilket är det också uppenbart att det var ett medvetet val att få oss tittare att tro både det ena och andra. Självklart vill de hålla oss gissandes, anandes och hoppandes men ej helt säkert vetandes förrän vi går att se uppföljaren om sådär ett och ett halvt år. Skulle de vara riktigt hemska så drar de ut på det ända till episod IX år 2019 men nä. Vi kan nog relativt säkert anta att det här avslöjandet ändå är avsett att vara den här trilogins stora "Rey, I am your father." -ögonblick. En kul sak bara helt apropå det. Vader säger faktiskt inte "Luke, I am your father." i den där überkända scenen i Rymdimperiet slår tillbaka utan det är så att Luke skriker åt Vader att Obi-Wan "berättat tillräckligt" för honom om vad som hände med hans far och att Obi-Wan då berättade att Vader hade dödat Lukes far men får då till svar "No, I am your father." varpå Luke skriker ut högt och handfallen faller efter sin hand nedför en stupränna i rymden så så var det.
- "Kylo, I am your grandfather." -
På det stora hela följer förövrigt episod VII den allra första filmen från 1977, nästan steg för steg faktiskt. Ibland tas vi med på en liten avstickare, säkert just för att variera något mer från den första filmen, men på det stora hela är det alltså längst samma väg den här resan går. Vi börjar med ett nedslag på en ökenplanet, liten droid som lämnas med mycket viktig information att framföra och ofrivilliga hjältar som finner sig på samma sida medan den årtusende falken tar oss raskt vidare ut i världsrymden med fienden hack i häll och Chewbacca säger "Uuarghh!" (^_^). Våra hjätar ställs sedan inför ett stort massförstörelsevapen som förintar hela himlakroppar och lyckas bryta sig både in och ut från stället som även agerar skurkarnas hemliga bas. Rymdstrider följer och likaså duell med ljussabel. En gammal hjälte som spelade en central roll i den förra stora konflikten dödas dessutom av skurken i den svarta manteln och plåtmasken. Mm, det låter ju ändå väldigt bekant eller hur?
Nästan lite för bekant faktiskt... Vilket också är ett av filmens två små tillkortakommanden.
Det andra är att den kan kännas en smula återhållsam... Tidigare eskalerade nivån med spektakel för varje ny del som gjordes. Ta bara ljussabelduellerna. Det gick från två gamla gubbar som uppenbarligen inte kunde fäktas på riktigt utan typ bara stötte till varandras ljussablar lite till vad som faktiskt såg ut att vara riktiga dueller och grön färg på ljussabeln(!) därtill och vidare till duell två mot en med dubbelsidig ljussabell(!!) till duell en mot en med två stycken ljussablar samtidigt, en i vardera hand(!!) och
så duell en mot en fyrarmad som alltså även hade en ljussabel i vardera hand så hela fyra ljussablar på samma gång(!!!!). Hur överskrider man den redan överdrivna nivån liksom? Svaret är att det försöker man inte ens för det går ändå en gräns någonstans innan allt bara blir löjligt. Tag bara Dragon Ball Z ā la Grande Super Duper som ett avskräckande exempel på hur tafatt det kan bli utan några spärrar. Förståndigt nog trappar man alltså inte upp allt till löjeväckande proportioner i denna nya Star Wars-film. Kylo Rens röda ljussabel är tillspetsad som den är i vilket fall och den nya Dödsstjärnan som "typ" inte alls är ytterligare en Dödsstjärna yada yada yoda är ju det, fast större, som så väl sammanfattat med glimten i ögat under filmens gång. Därutöver håller man för det mesta fötterna på marken och det var nog lika bra också MEN... Ja, ett stort MEN vad gäller detta är att det tidvis kan kännas lite underväldigande. Det är fullt förståeligt av filmskaparna att ta det lite lugnt med just den här delen, den första i en ny trilogi i efterLucas-tiden, och förnuftigt nog likaså då det värsta tänkbara scenariot ändå vore en ny första episod ā la episod I. Det här är självklart att föredra men ibland, bara ibland, känns det som att man har hållit tillbaka lite för mycket...
Ett sådanat tillfälle är t ex när Dödsstjärnan III i ett svep förintar hela republiken och hela världar därtill. Detta borde kännas överväldigande men den känslan når inte riktigt fram och det av en enkel anledning, nämligen att det hela går alldeles för fort... Just ett sådant ögonblick borde faktiskt göras till en stor sak snarare än något som bara händer i förbifarten. Att det inte fick någon motsvarande monumental skildring i originalfilmen från 1977 när prinsessan Leias hemplanet sprängdes i bitar berodde ändå helt klart på att de inte hade någon möjlighet att göra en större sak av det år 1977, så i just det avseendet borde man inte ha varit lika återhållsam för år 2015 utan verkligen tagit tiden och vågat visa världsundergångarna. Likaså kunde de ha gjort en större grej av den sista rymdstriden då motståndrörelsens X-wings
anfaller fiendebasen. Visserligen händer detta parallellt med när våra rymdhjältar bryter sig in och ut ur nämnda bas, tillskillnad från hur det ursprungligen gick till i episod IV då dylika situationer inträffade efter varandra, så nu är det också fler bollar i luften samtidigt men det känns ändå som att själva rymdstriden kunde ha varit lite mer... Effektfull. Faktiskt. Sist men inte minst då, när striden mot First Order-grenen av det gamla imperiet (nu under suverän ledning av denna mysko snubbe "Snoke") är över för den här gången och Rey sätter kurs mot Luke Skywalker så kommer hon fram till honom. Bara sådär. Fatta oss rätt, när hon står där ansikte mot ansikte med självaste Luke Skywalker (som för övrigt är den som verkar ha åldrats bäst sedan det glada 80-talet) så är det hur sabla häftigt som helst alltså! Men själva rymdfärden dit, då hon och Chewie sätter sig bakom spakarna till Falken och bara far iväg... Ur ett rent berättarpespektiv borde de ha dragit ut på tiden här, just bara för att förmedla känslan att detta var lite mer omfattande än att ta bilen ner för gatan till närmaste Hemköp för handla mjölk typ. Brum och så är vi framme liksom! Man hade kunnat klippa till någon mer scen med skurkarna smidandes onda planer eller något, bara för att fylla ut tiden lite mer från det att Rey och Chewie sätter kurs i rätt riktning till det att de redan är framme.
Detta är dock verkligen bara petitesser på det stora hela. Episod VII är ändå ljusår bättre än episoderna I-III och då gillade de flesta av oss ändå II-III. Så ett halvt poängs avdrag för det nästan för snarlika upplägget utifrån den allra första filmen och så ett halvt poängs avdrag för att det vid enstaka tillfällen kan kännas för sparsamt snarare än överdrivet påkostat vad gäller hela skalan, dvs omfattningen på vad som faktiskt sker och vi kommer ändå upp i fyra av fem dvs nästintill en fullpoängare. Något annat vore ju på gränsen till otänkbart som sagt. Tack och lov är den här nya Star Wars-filmen dock, som sagt var, precis lika bra som man kan tänka sig. ;)
Betyg: Fyra nya stormtrooper-hjälmar av totalt fem möjliga!
|
