Med 30 dagar kvar till årets Halloween har jag tagit en lite närmare kik på Dylan Dog, och då menar jag inte den där hunden Dylan heller utan den italienska skräckserietidningen för vuxna.
Jag kikade för övrigt mest på de engelsköversatta numren men serien gavs faktiskt ut i Sverige också varför jag ändå utgår från den svenska utgivningen, om det där låter vettigt.
Dylan Dog återlanserades i Sverige 2013 efter att först ha lanserats 1993 som bara Dylan. Vilket också är varför jag valde att göra denna blygsamma lilla återblick nu, inför Halloween just 2023, då det i år alltså är tio respektive hela 30 år sedan det ena och andra.
Ja, det här inslaget var alltså planerat som del av just det här årets nedräkning till Halloween sedan minst ett år tillbaka. Inte för att jag var något stort fan av Dylan som kid... Jag läste inte ens serietidningen när det begav sig. Jag hade inte ens några hela nummer av den. Det enda jag hade med Dylan då var den tunna gratistidningen, provläsexemplaret, som jag därtill nog inte mer än bara bläddrade i på den tiden. Och om jag faktiskt läste den så var det inget som lämnade några bestående intryck i alla fall. Mer om den senare. Gamla POPKORN-Dylan propagerade däremot en del för Dylan Dog i våra unga dagar vill jag minnas och det är möööjligt att han hade mer av serietidningen som han visade upp, vilket han ibland gjorde med vissa serier, som svenskutgivna Bondage Fairies kallade Bondageälvorna t ex. För DET minns jag minsann. Jag kan inte säga helt säkert vad gäller Dylan Dog dock. Förmodligen för att jag brydde mig bara inte om Dylan Dog då. Och det som jag nu har mest och lättast tillgång till är de engelsksöversatta serierna så av den anledningen är det också dessa jag läser från.
Okej, först lite bakgrund.
Dylan Dog skapades av den italienska journalisten och författaren Tiziano Sclavi. Tecknaren Claudio Villa visualiserade karaktären och gjorde också det första omslaget.
Och karaktären är för övrigt tydligen döpt efter författaren och poeten Dylan Thomas, som lustigt eller kusligt nog delar namn med båda de där hundarna Dylan och Thomas från den gamla tiden här på POPKORN...
Dylan Dogs egna kusliga eskapader publicerades ursprungligen i Italien i oktober 1986 och är fortfarande pågående, med långt över 400 nummer utgivna till dags dato av den självbetitlade serietidningen.
Dylan Dogs första framträdande var med äventyret "L'alba dei morti viventi" eller "Dawn of the Living Dead" på engelska, eller "De levande döda" på svenska då, med manus av Sclavi och teckningar av Angelo Stano. Flera andra manusförfattare och tecknare har sedan dess jobbat på serierna med Dylan Dog. Dessutom har det gjorts några adaptioner, både för film och TV, däribland en amerikansk actionskräckis 2011 med självaste Stålmannenskådisen Brandon Routh i huvudrollen som Dylan Dog.
Dylan Dog kommer till Sverige som bara Dylan under 1993. Ett gratis "SMASKIGT SMAKPROV" delas ut i form av en egen tunn tidning och ett 16 sidors smakprov ingår också i Fantomen samma år.
Dylan Dog hittade till Sverige 1993, först med en helt egen serietidning och sedan som del av svenska Seriemagasinet. Serien publicerades dock inte som Dylan Dog på svenska utan bara som Dylan fram t o m 2001 då Seriemagasinet lades ner. Dylan Dog återkom sedan med ett eget serie- album på svenska som just Dylan Dog 2013. Utgivningen av individuella album fortsatte därefter mer eller mindre sporadiskt med allt från två till sex nya album varje år hela 10-talet ut. Efter 2019 tog Dylan Dog en kort break i Sverige för att raskt återvända redan under det andra året nu in på 20-talet. Några av de senaste seriealbumen med Dylan Dog på svenska gavs spontant ut 2021 och det allra senaste albumet att ges ut på svenska är mig veterligen, från vad jag kunde finna någon information kring, Dylan Dog - De dödas planet, 2023, dvs från nu i år, som passande nog, med det svenska 30årsjubileet i åtanke, även inkluderar en kort nytolkning i färg av det första numret med De levande döda som alltså först gavs ut i Sverige för 30 år sedan.
Svenska Dylan från 1993 varade enbart i sex nummer det året, plus en gratistidning i form av ett kort provläsexemplar av det första numret. Det var just detta jag hade. Det delades ut gratis på en bensinstation där jag brukade köpa Jurassic Park-godis.
Fanns också ett smakprov i Fantomen nr 7/1993 av vad jag har läst mig till under tiden som jag skriver detta. Hm, jag läste faktiskt Fantomen på den tiden, jag prenumererade t o m på Fantomen på den tiden och jag vet att jag har just det numret men minns inte alls Dylan från Fantomen. Och jag tänker heller inte leta fram den tidningen nu bara för att dubbelkolla saken. Däremot ser man klart och tydligt på omslaget till nr 7/1993 att så faktiskt var fallet.
Dylan Dog i svenska Seriemagasinet, från och med 1994 till och med tidningens nedläggning 2001.
Från 1994 och t o m 2001 var dock Dylan en återkommande serie i Seriemagasinet. Dylan var med i ett nummer av Seriemagasinet under 1994, året då tidningen kom ut med tio nummer efter att ha kommit ut med 13 nr per år åren innan. Fr o m 1995 sänktes utgivningstakten ytterligare, nu till sex feta nummer om året. Dylan medverkade i ett nummer under 1995 med, sedan i tre av sex nummer under 1996 och därefter i alla sex nummer under 1997 samt ytterligare fyra av sex nummer 1998. 1999 sänktes utgivningstakten ytterligare, nu till fyra nummer det året och Dylan var med i alla de fyra. Åren 2000-2001 sänkes utgivingstakten än mer, nu till endast löjeväckande två nummer om året, och Dylan var med i alla nummer under båda dessa år. Nr 2/2001 var tidningens allra sista. Mycket trist med tanke på att Seriemagasinet hade funnits i Sverige sedan 1948! De sista åren 1996-2001 var Seriemagasinet i princip Dylans egen tidning som bara emellanåt publicerade annat och från 1996 såg man därmed också oftast Dylan på omslagen.
Dylan Dog är hur som helst inte "bara" en av de mest sålda skräckserierna ute i vida världen och en av de mest kända serietidningarna i det egna hemlandet Italien utan är helt klart etablerad även i Sverige. Åtminstone så etablerad som en serietidning kan tänkas bli på den lilla svenska marknaden... Men Dylan, sedermera Dylan Dog även i Sverige, har trots allt sett svensk utgivning på 90-talet, 00-talet, 10-talet och ända in på 20-talet.
Även om det blev ett stort hopp från Dylan Dog #35, 1989, som publicerades på svenska i Seriemagasinet nr 2/2001 till Dylan Dog #292 från 2011 som publicerades på svenska i det individuella albumet Dylan Dog - Vila i frid, 2013.
Första svenska utgåvan 2016 efter återlanseringen 2013 var Dylan Dog #1 från 1986 igen och en nytolkning av detta första äventyr medföljde dessutom det senaste albumet på svenska 2023.
Vad som hittade till Sverige därpå var väldigt sporadiskt.
Nästsista utgåvan på svenska för 2014 var t ex ur Dylan Dog #280 från 2009, sista utgåvan på svenska 2014 var sedan ur Dylan Dog #120 från 1996 och första utgåvan på svenska 2015 var ur Dylan Dog #265 från 2008. Utgivarna hoppar hej svejs fram och tillbaka i tiden, med hopp fram och tillbaka mellan bl a ordinarie Dylan Dog och Dylan Dog Gigante också, och det är en enda röra egentligen och av den anledningen ville jag hellre fokusera på Dylan Dog #1-35 som alla publicerades i rak följd på svenska åren 1993-2001 (vilket även är den tiden som är mest nostalgisk för mig och då jag läste många andra serier).
Tja, jag TÄNKTE från början titta närmare på de 35 första numren av Dylan Dog, som publicerades i rätt ordning på svenska med start i Dylan 1993 och senare i Seriemagasinet årgångar 1994-2001. Jag missade dock, eller glömde bara bort, hur långa dessa serier är... Jag utgick bara från att det var som en amerikansk serietidning där varje nummer är bara 20 nånting sidor långt men nej, varje "nummer" av Dylan är som ett helt album i sig, nästan hundra sidor långt.
Efter 13 sådana feta nummer och således nästan 13 hundra sidor var jag således rätt mätt på Dylan för den här gången. Det fick vara bra så här. Då fick jag åtminstone täckt hela den svenska utgivningen av Dylan som egen tidning från för 30 år sedan samt det första numret som publicerades med Dylan i Seriemagasinet och så vore det väl också passande med tanke på skräcktemat med just 13 nummer. Men jag skummade i alla fall igenom nästa två nummer i ordningen också, nr 14 som publicerades i svenska Seriemagasinet 1995 och nr 15 som var det första av tre nummer publicerade i svenska Seriemagasinet under 1996 då det var så långt som alla nummer från 1986-1987 av den ursprungliga italienska utgivningen sträckte sig. Dylan Dog #1-3 gavs alltså ut med start från oktober 1986 medan de följande tolv numren, fram till #15 alltså, gavs ut under 1987.
Dylan Dog #1 (1986), De levande döda.
Dylan Dog är privatdetektiv i London, och då funkar för övrigt den engelska översättningen för mig också, men inte en vanlig sådan utan en så kallad mardrömsdetektiv. Eller monsterjägare som han ibland också kallar sig. Som om Fox Mulder innan Fox Mulder vore en egen företagare liksom.
Första numret handlar om zombier. De levande döda eller Dawn of the Living Dead på engelska som tidigare nämnt.
Jag har blandade känslor rörande Dylan Dog #1 som alltså publicerades på svenska i Dylan nr 1/1993 och tycker nog när allt kommer omkring inte att det första numret är mer än bara okej. En sak som jag reagerade på är att det framstår som att Dylan är liksom udda bara för sakens skull. Nu när jag i skrivande stund har läst mer än bara första numret kan jag tala om att detta blir bättre i senare nummer.
Dylans sidekick är något av en comic relief, duglig och kompent när det gäller men verkligen irriterande annars. Det blir nästan för mycket. Även detta görs bättre i senare nummer, mer måttfullt.
Storyn lämnar lösa trådar dessutom. Upplösningen är inte helt genomtänkt.
Nej, det här första äventyret känns verkligen grovt runt kanterna. Det går väldigt fort fram, mycket action, inte mycket till mordgåta, en god murder mystery är vad jag mest suktar efter förresten, och Angelo Stano, som återvände först för #25 efter detta, tecknade inte särskilt snyggt i mitt tycke. Men en riktigt snygg illustration får Stano till, den som ni ser här ovan, och numret får jobbet gjort. Som inkörsport fungerar #1 ändå bra nog i slutändan.
Dylan Dog #2 (1986), Jack Uppskäraren
Det andra äventyret som publicerades i det första numret av den svenska tidningen 1993 handlar om det andliga arvet efter Jack Uppskäraren skulle man väl kunna säga. Det är en seriemordgåta kort och gott. Mycket, mycket bättre än det första äventyret. Bilden när Dylan finner ett av mordoffren, en gammal lord som planerade att försvara sig själv med ett svärd, halshuggen, med huvudet uppsatt på väggen med svärdet i fråga rakt igenom och lejonhuvudet som var uppsatt där innan nedplockat och satt ovanpå offrets kropp är mycket träffande, vädligt obehagligt. Gillar också det att Dylan vet inte om detta fall verkligen är övernaturligt eller inte och misstänker t o m att det nog inte är det... Men är det..? Så det här numret lyckas Sclavi bra med, både med mordgåtan, som i vem som gjorde det om det nu inte var den verklige Jack som kommit igen måhända framkallad genom seans oavsett om denna var äkta eller ej, samt med frågan om det i slutändan överhuvudtaget är något övernaturligt inblandat, och teckningarna av Gustavo Trigo är också ett steg upp från Stano. #2 var en höjdare i min mening som gjorde mig peppad på fortsatta äventyr.
Dylan Dog #3 (1986), I fullmånens sken
Det första av två äventyr publicerade på svenska i Dylan nr 2/1993. Och den här gången handlar det om häxor och varulvar ute på vischan i Tyskland. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Fokus hamnar dock på varulvarna. En sak som jag inte redan nämnt i digital tryck där ni kära läsare kan läsa det på det vida världsnätet då det helt enkelt inte har lagts upp ännu ser jag minsann nu när jag, ja, ser efter och därför inte kan direktlänka till men som jag de facto redan nämnt redan i den ordningen som jag i verkligheten skriver allt detta och som ni kära läsare därmed kommer att kunna läsa mer om senare denna månad (sug på den och snurra runt) är att en av de största behållningarna i en varulvsfilm är att få se en människa förvandlas till ulv... Denna förvandling får de allt till i serietidningsformat i detta nummer. Det ser riktigt bra ut och är ett jättebra exempel på hur man förmedlar något som skiftar eller ändrar form eller bara rörelse i stillbilder i en serietidning. Ovan ser ni bara två av fyra sådana rutor där förvandlingen i fråga förresten går åt andra hållet, från ulv till man. Vi finner en del förmodligen oavsiktliga Altered Beast-vibbar i detta nummer också. Dessa varulvar är av den klassiska sorten förresten, som blir till stora vargar på alla fyra. Allt som allt ett gott nog, hyfsat gåtfullt, äventyr.
Dylan Dog #4 (1987), Anna Nevers vålnad
Det andra av två äventyr publicerade på svenska i Dylan nr 2/1993 och det första ursprungligen från in på 1987 av den italienska utgivningen. En spökhistoria. Kanske. Oavsett vilket är detta ingen gammal hederlig spökhistoria. Vi snackar modern setting, inget nedgånget hemsökt gammalt hus utan ett fint, ljust modernt höghus, där en av Dylans gamla vänner är skådespelare som ska vara med i en skräckfilm men också en alkis som faller av vagnen eller vad det nu heter och ser han verkligen spöken eller är det bara fyllespöken eller drömmer han bara eller vad egentligen? Dylan är inte alls säker på att det verkligen är något övernaturligt på gång här. Rätt så bra grejer det här. Jag gillar när det inte är helt självklart från start vad fan som än händer.
Dylan Dog #5 (1987), De mordiska storstadsborna
Publicerades på svenska i Dylan nr 3/1993.
Mördarstorstadsbor. Eller mordiska storstadsbor då. Vanligt folk i storstaden som helt plötsligt mördar andra runt omkring sig.
Jag började se om hela Arkiv X nu i somras, alla avsnitt från första säsongen och framåt, och detta äventyr är i stort sett samma story som i Arkiv X avsnitt 3 i säsong 2; Blood. Eller tvärtom rättare sagt... Arkiv X säsong 2 sändes ursprungligen från hösten 1994. Detta nummer av Dylan Dog publicerades däremot för första gången redan 1987 så... Om något så var det Arkiv X som tog anteckingar från Dylan Dog. Jag hade kallat det en tillfällighet men premissen är verkligen snarlik. Där visar det sig handla om subliminala meddelanden med koppling till elektroniska föremål som får vanligt folk att plötsligt mörda dem omkring sig och det ligger en konspiration bakom. Här visar det sig handla om negativt laddade föremål som får vanligt folk att plötsligt mörda dem omkring sig och det ligger en konspiration bakom. Hm... Detta är heller inte det enda tillfället som jag tycker mig känna igen Arkiv X i Dylan Dog. Eller rättare sagt tvärtom då. Likt i det senare avsnittet av Arkiv X finner jag idén väldigt intressant, men även att det hela fallerar tyvärr mot slutet och jag hade önskat en bättre upplösning.
Dylan Dog #6 (1987), Demonens skönhet
Det andra äventyret som, enligt uppgift får allt jag tillägga nu, publicerades i svenska Dylan nr 3/1993 och det vars omslag även pryder det svenska omslaget, med "Livsfarlig läsning!" som klockren undertitel.
Det handlar däremot inte om besatta böcker på ett bibliotek, vilket man väl ändå hade kunnat förvänta sig av det helgrymma omslaget med en demon som kommer fram ur en öppen bok och nämnda klockrena undertitel att döma. Jag är besviken. Inte för att det som illustreras på omslaget inte äger rum i själva storyn, det gör det, men det hela handlar egentligen om något helt annat. Hyfsat intressant på sitt sätt förvisso, men jag hade mycket hellre läst om en demon ur en bok på ett bibliotek. Här hade jag minsann vissa förväntningar som inte infriades och blev därför ganska besviken på detta äventyr.
Men nu över till något annat. Jag kunde inte undgå att lägga märke till att man fr o m nr 3/1993 av den svenska tidningen skriver "100 sidor skräck och humor!" ovantill titeln på omslagen... Detta motsvarar dock inte två hela nummer av Dylan Dog som enligt Seriewikin, "Seriefrämjandets wikibaserade uppslagsverk" samt "Sveriges största faktasamling om allt som rör tecknade serier i Sverige och i resten av världen", är vad som varje svenskutgivet nummer av Dylan bestod av, då ett enda nummer av den italienska serietidningen är på drygt 100 sidor. Jag ser tre möjigheter. Antigen har Seriewikin fått upp fel fakta eller så skrev den svenska utgivaren Semic Press fel på omslagen (kanske det är så dumt att man menade 100 sidor per äventyr?) eller så kapades de svenskutgivna serierna med drygt 50% för att få plats med två äventyr inom sidantalet för ett. Att det kunde klippas friskt i svenskutgivna översatta serier vet jag med säkerhet, helt säkert. Tittar man på svenskutgivna Spindelmannen och de amerikanska originalutgåvorna av samma nummer så hittar man titt som tätt såväl rutor som hela sidor som klipptes bort i Sverige för att man skulle få plats med två amerikanska nummer i en svensk tidning på 52 sidor eller tre amerikanska nummer i ett svensk tidning på 68 sidor. Att man skulle klippa bort så mycket som HÄLFTEN har jag visserligen inte varit med om tidigare men jag vet inte. Jag har inte de svenska numren av Dylan från 1993 så jag kan heller inte kontrollera saken själv. Vad som dock talar för att alla dessa tidiga äventyr, om inte i helhet så åtminstone klippta, faktiskt publicerades på svenska då är att det finns svensköversatta titlar på dem alla.
Dylan Dog #7 (1987), Skymningszonen
Publicerades på svenska i Dylan nr 4/1993. Ja, enligt uppgift i alla fall! Den engelska titeln på det här kapitlet är såklart The Twilight Zone. Ja, ja... Tecknarduon Giuseppe Montanari och Ernesto Grassani återvänder i vilket fall efter att tidigare ha gjort #3 som publicerades i nr 2 av den svenska utgåvan; I fullmånens sken, dvs den med varulvarna. Det numret var snyggt tecknat tycker jag och här överträffar herrarna sig själva.
Jag gillar t ex verkligen bilden här ovan, med den helsvarta bakgrunden och hur man får illusionen av rörelse. Mycket snyggt gjort.
Dylan Dog #7 fortfarande
Det kommer mera. Jag har mer att tillägga om det här äventyret alltså. Storyn är fängslande och kommer med en del passande mardrömsbilder, snyggt illusterade såklart som ni själva kan se ovan.
Jag var verkligen rädd när jag började läsa det här numret, rädd för att den enligt mig dötrista skurken från det första numret skulle återvända då detta verkade vara en direkt fortsättning på det spåret. Icke så dock, även om denna berättelse typ bygger vidare på den grunden som lades i första numret så visade sig detta ändå vara ett i stort sett fristående äventyr. Handlar om typ tänkande zombier som inte känner behovet att äta de levande. Det börjar läbbigt nog. Och som ett gott mysterium. Därtill är det sannerligen uppfriskande med en berättelse som sedan utvecklas till något som slutar med annat än att månadens monster förintas. Här finns inga skurkar! Dylan knäcker gåtan och när gåtan är förklarad så åker han hem.
Jag gillar verkligen det här numret, ett av mina favoritnummer av de jag läst hittills faktiskt, och jag gillar även hur det slutar, inte vemodigt men inte helt positivt, bitterljuvt och makabert liksom.
Dylan Dog #8 (1987), Dödens natt
Publicerades på svenska i Dylan nr 4/1993. Börjar mycket bra, mycket starkt... Med några av de allra mest lyckade och genuint obehagliga skräckscenerna i en serietidning jag sett. Med vad man kanske inte direkt från allra första början men väldigt snart inser är en blind ung kvinna som går runt och letar och ropar för hon hittar ingen annan hemma då hon inte ser att alla där har blivit styckmördade. Shit allså, snacka om kalla kårar! Jag hade stora förhoppningar på denna...
Dylan Dog #8 fortfarande
Ja, shit alltså! Men tyvärr... Tyvärr håller storyn inte hela vägen. Det avslöjas nämligen att tjejen inte var blind från början utan blev det av chocken... Vilket då spelar in i ett visst "men hur kommer det då sig?-moment" men nej, jag köper det inte, det funkar ändå inte, för så som hela den scenen spelas upp i början så är det som att hon är van vid att vara blind sedan länge. Så det funkar inte. En villospår, visst men meh. Och "monstret" är uppenbarligen baserad rakt av på en av 80-talets största skräckikoner; Jason Voorhees. Med en annan scen tagen rakt ur slutet av Gökboet. Man finner alltså en hel del filmreferenser i Dylan Dog och en sådan homage till Gökboet är inget problem men Jason däremot... Att ha Jason traska runt funkar heller bara inte riktigt. Vad exakt är det som förväntades av Dylan att göra åt det liksom när en hel jävla armé är där samtidigt? Twistarna i slutet räddar inte storyn i dess helhet. Det börjar lovande som sagt var, mycket lovande, men håller bara inte. Mycket synd.
Dylan Dog #9 (1987), Alfa & Omega
Publicerades på svenska i Dylan nr 5/1993 och här snackar vi skräcken från rymden. Ja, var väl på tiden med en sådan tydligt mer science fiction-orienterad story. Jag har förresten undvikit att lägga upp hela sidor tills nu men titta bara på dessa här ovan. Tjejen har, i sitt huvud, helt oförklarigt och helt spontant och till synes frivilligt passionerad sex med en okänd man, smakfullt illustrerat för övrigt, medan hennes kille, som var den hon egentligen var där ute i naturen med, ser på med förskräckelse varpå man sedan ser vad som egentligen händer med henne... Riktigt jävla fräckt, riktigt kusligt, riktigt bra. Detta är ännu ett nummer som känns väldigt mycket som tidiga avsnitt av Arkiv X som handlar om UFO:n och utomjordingar. Eller tvärtom då. Tvärtom i efterhand för min del blir det väl... Mer specifikt förs tankarna till Fallen Angel, det tionde avsnittet ur första säsongen från 1993. Tycker hur som helst detta nummer funkar riktigt bra. Och är det en utomjording det handlar om eller ej? Det är minsann också frågan.
Dylan Dog #10 (1987), Bakom spegeln
Publicerades tydligen, som i enligt uppgift alltså, också i svenska Dylan nr 5/1993. Handlar om hemsökta speglar typ.
Hm... Jag gillar ju verkligen idén som sådan... Se bara på Bloody Mary, femte avsnittet ur första säsongen av Supernatural från 2005 då den TV-serien fortfarande var bra och framför allt skrämmande. Det var ett riktigt bra spegelavsnitt. Det är något visst med speglar och spöken och sånt i samband med speglar alltså. Men jag vet inte, jag hade bara lite svårt att komma in i denna. Trots att jag gillade verkligen flera olika scener som var sådär krypande läskiga, inklusive en som helt uppenbart måste ha inspirerats av den klassiska scenen med Nancy i badkaret i den första A Nightmare on Elm Street från 1984. Men ändå, jag vet inte, det känns som att jag borde gilla det här numret mer än jag gjorde. Jag hade bara lite svårt att komma in i denna story som sagt var. Men så var detta också det tionde drygt hundrasidiga numret av Dylan Dog jag läste... Och jag läste alla de här över en helg och dagen därefter. Så att... Jag kanske helt enkelt började bli lite trött på Dylan Dog efter nästan tusen sidor under bara en tredagarsperiod? Ta därför mitt omdöme om detta äventyr med en nypa salt. Det kan mycket väl vara bättre än jag spontant vill ge det cred för.
Dylan Dog #11 (1987), Den store Diabolo
Publicerades tydligen, återigen enligt uppgift, i svenska Dylan nr 6/1993. Och denna klickade minsann mer med mig än det förra skräckäventyret, det med de hemsökta speglarna.
Kanske för att jag tycker det är riktigt kul med en magikerstory. Som i en scenmagiker, trollkarl som uppträder med magiska trick och illusioner alltså. Kan han trolla på riktigt? Är det någon eller något annat i bakgrunden som drar i trådarna? Får mig att tänka på tolfte avsnittet i fjärde säsongen av Supernatural, Criss Angel is a Douchebag, som också råkar vara ett av mina favoritavsnitt av den serien där Barry Bostwick, även känd som borgmästaren i Spin City med Michael J. Fox, spelar en scenmagiker. Och jag vet inte, jag tycker bara att detta var roligare läsning än det förra numret som jag också borde gilla.
Ett hyfsat indragande murder mystery mot bakgrund av just en trollkarl som uppträder på scen vilket bara klickar med mig. Allt som allt gillar jag det här numret och twisten i slutet som jag inte ska avslöja här är härligt bisarr. Och ja, Dylan Dog bor alltså på Craven Road. Och siffrorna på hans registreringsskylt är såklart 666 också.
Dylan Dog #12 (1987), Killer!
Publicerades helt säkert på svenska i Dylan nr 6/1993 då det utan tvekan framgick på omslaget också.
T800. Arnold. The Terminator. Det är denna killer titeln syftar på. WTF då? Och "skapad för att DÖDA!" står det också på det svenska omslaget om denna killer som titeln refererar till. Vad kan det vara annars? Kan det vara en golem tänkte jag. Och ja. Det var exakt vad det visade sig vara. Eller vad det skulle föreställa. Men det går inte att förneka att denna de facto var "The Terminator" med Arnold som modell. Han söker upp och skjuter ihjäl alla med ett visst namn, han skjuter med pistol med lasersikte, inget kan stoppa honom, han suger upp kulor som en svamp och till slut så kraschar han i en bil och börjar brinna och ser ut som att falla för gott men reser sig snart ur askan och huden har bränts bort och det är bara skelettet kvar som fortsätter komma... Kom igen! Skelettet ser t o m ut som en robot. Det är ingen tvekan om saken att denna "golem" i själva verket är baserad rakt av på Terminator. Och jag tycker inte att det funkar riktigt med den sortens ostoppbara motståndare för Dylan, samma problem som jag hade med Jason-kopian, inte heller finner jag det intressant med sånt som inte alls subtilt tagits rakt av från film och därtill hade jag tyckt bättre om en golem mer i stil med en golem än en Terminator.
Alltså, enstaka scener, som den med hur den stora bjässen rymmer från anstalten i Gökboet eller den i badkaret i A Nightmare on Elm Street är helt okej och t o m bara kul som referenser men när hela "the big bad" baserats på en specifik filmfigur från 80-talet, som Jason Voorhees innan och Terminator i Arnolds avbild i det här numret, så funkar det bara inte för mig.
Dylan Dog #13 (1987), Min vän vampyren
Publicerades på svenska i Seriemagasinet nr 7/1994 i vad som var början på Dylans dominans av den tidningen.
Ah, ja... Det var väl på tiden att vår mardrömsdetektiv mötte vampyrer också. Synd bara att det inte varit någon mumiestory också vid det här laget. En mumie som vaknar till liv på Londons museum eller något. Det hade varit något. En snabb kik framåt på den fortsatta svenska utgivningen avslöjar i alla fall att Dylan möter Den osynlige mannen i Dylan Dog #19, som publicerades på svenska i Seriemagasinet nr 2/1997. Alltid kul när de klassiska monsterna från universals tidiga skräckfilmdagar tas vara på. Och just detta har jag heller inget emot. Ser dessa mer som up for grabs liksom. Även om jag för övrigt själv är lite si och så ställd till just Den osynlige mannen som monster.
Jag har egentligen inte mycket att tillägga om denna. Vid det här laget började jag verkligen bli proppmätt på Dylan Dog och ville bara läsa färdigt detta äventyr också och vara klar med det. Men kul med en vampyrstory äntligen i alla fall.
Dylan Dog #14 (1987), Mellan liv och död
Publicerades på svenska i Seriemagasinet nr 3/1995
Ja, jag skummade som tidigare nämnt alltså ändå igenom de följande två numren också även om jag inte läste dessa från början till slut... Och detta äventyr, av vad jag bara som allra hastigast hann uppfatta, handlar visst om sådana där sk utanför kroppen-upplevelser på ett sjukhus? Hm... En minst sagt intressant premiss. Kul idé, verkligen. Kanske jag återkommer till detta nummer för att faktiskt läsa det någon gång.
Dylan Dog #15 (1987), Kanal 666
Och så #15 till slut.
Publicerades på svenska i Seriemagasinet nr 2/1996. Och vad har vi här då?
En besatt TV-kanal? Med monster eller spöken i rutan eller? Som vadå, dödar folk eller får folk att döda sig själva eller något? Också ganska intressant vid en första anblick. Och verkligen kul med dessa lite mer annorlunda idéer. Detta var alltså det sista numret från 1987 och med det kände jag mig nöjd. 13 nummer lästa och två till skummade igenom. Det fick vara bra så här.
Tio olika tecknare avlöser varandra och illustrerar de 15 första numrena och trots att en del då uppenbarligen återkommer så gjorde samma tecknare aldrig två nummer på raken. Den genomgående stilen är ganska likartad trots olika tecknare, det känns aldrig som att man läser en helt annan serietidning helt plötligt, men man märker ju ändå mer eller mindre subtila visuella skillnader från nummer till nummer. Sclavi författtar alla dessa tidiga nummer men har medförfattare på nr 13 och 14. Sclavis stil ändras dock märkbart redan under detta första år med mardrömsdetektiven. Från början var det ett väldigt raskt tempo, man tog sig väldigt snabbt igenom de drygt hundra sidorna av äventyret. Och det beror inte bara på olika tecknare, det var mindre dialog med många hela sidor helt utan dialog och till en början fann man heller ingen annan text i serien, endast direkt dialog. Inga beskrivningar i textrutor och ingen inre dialog alltså. Längre in på 1987 blev serien mycket snackigare i den direkta dialogen och berättande text och inre dialog gjorde entré. Detta behöver ju inte vara något dåligt, snarare tvärtom när premissen fångar intresset. Men nyckelordet där är när. Det blir mer hit or miss. Om man klickar med storyn som berättas i just det numret så är det bara att tacka och ta emot och då verkligen ta till sig den utökade dialogen och beskrivningarna, men om storyn inte fångar en så blir det ju också mycket tradigare att ta sig igenom mer texttunga nummer på hundra sidor.
Allt som allt fann jag allt några läsvärda äventyr. Vissa nummer tyckte jag funkade riktigt bra, vissa hade potential fast funkade mindre bra i slutädan och vissa funkade helt enkelt mindre bra från början till slut, eller funkade bara inte för mig åtminstone, men det var ändå inget som jag skulle kalla direkt dåligt. Som skräckserietidning betraktad får jag medge att Dylan Dog får jobbet gjort. Upplägget med månadens monster funkar och jag är glad att man under dessa första 15 nummer i alla fall inte direkt återkom till vad jag var rädd skulle vara en ofta återkommande skurkfigur med typen från det första numret med de levande döda. Jag diggar alltså upplägget med månadens monster som i gamla goda Arkiv X, Buffy och de första 5-6 säsongerna av Supernatural. Fans av de TV-serierna som gillar serietidningar också kan rekommenderas att kolla in Dylan Dog.
|
