Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Vi i Tokyo
Andra intryck


Text och bild:
Thomas D. Gustafsson, Magnus D. Johansson, Jan M. Komsa, Totaka M. Tatina, 2008-08-30

Dylan: En vänligt sinnad stad

Flygplanshjulen når äntligen japansk mark. Efter nära tolv timmar i luften och en mellanlandning i Moskvas stora internationella (tillika förfallna och pissdränkta) flygplats som vi allra helst glömmer befinner vi oss äntligen på Narita Airport som är Tokyos internationella flygplats. Då vi fått med oss resväskorna, kunnat dubbelkolla färdväg på nätet i och med att datorer för gratis allmän bruk helt enkelt finns på plats på flygplatsen, enigt konstaterat att de japanska allmänna toaletterna är som rena himmelriken jämfört med de vidriga ryska helveteshålorna så far vi vidare smått undrandes om vi verkligen sitter på rätt snabbtåg in till Tokyo centrum, övertrötta som få. Ganska snart har vi dock 4-5 bugande japaner runt omkring oss som med egendomliga handgester, än mer svårtolkade än deras försök till engelska, tacksamt nog förklarar för oss bortkomna "ganjis" och lyckas förmedla också att så faktiskt är fallet. När vi bestiger uppgången (en av flera, men vad visste väl vi?) på Bakurocho-stationen säger vår inre klocka oss att det borde vara natt fast den obarmhärtiga augustivärmen som slår var och en av oss rakt i nyllet indikerar att det är mitt på ljusa dagen. I den, för mig, smått typiska situationen som uppstår då de andra väl förstår att kartan till hotellet som jag skulle ha med mig snarare ligger kvar hemma i Sverige blir det till att gå vidare på måfå och förlita sig på lite tur... Att det nu verkligen är Tokyos storstadsluft som vi andas för första gången gör de andra åtminstone lite gladare och lite mindre irriterade på mig framförallt.

Vi märker snabbt att frågar man om vägen i den här delen av världen så verkar de lokala invånarna mer benägna att låtsas veta råd, istället för att bara erkänna att de inte heller har en aning... Det tycks alltså som att folket här, oreflekterat har så goda avsikter att de hellre låtsas kunna vara till hjälp än framstår som något annat än ovillkorligt hjälpsamma. "Ursäkta mig, vet ni vart Khaosan Ninja Hotell ligger?" verkar här betyda "Hörrni, kom och ta död på halva er förmiddag för att hitta vårt billiga hotell som ingen vet var det ligger då det är precis nybyggt, omedelbums!"

Vår nya bästa vän visade sig heta Jinro. Han var på väg i helt motsatt riktning när vi stannade och frågade honom om vägen till detta dolda ninjahusrum där vi fyra västerlänningar skulle kinesa de närmaste veckorna. Vi inser att det här verkligen är som en helt annan värld då denna vilt främmande människa som vi stötte ihop med på gatan alldeles nyss nu slår typ olympiskt rekord i storstadslöpning i sin iver att bistå oss... Vi försöker hänga med men allt bagage sinkar ner oss och vår gode samarit lyckas slinka iväg utom synhåll gång efter gång. Och varje gång Jinro kommer tillbaka efter att ha sprungit i förväg och frågat i ytterligare en butik, ett postkontor eller dylikt så ber han andfått om ursäkt för att vi fick vänta i en minut eller så. Efter ca fyrtiofem minuter inser vi också att det här går inte för sig längre och försöker frigöra Jinro från vilka förpliktelser han än tror sig ha gentemot oss. Han insisterar dock på att få hjälpa. Vi menar att det går bra och att han behöver inte göra sig så mycket besvär bara för vår skull men han menar att det går bra, för självklart måste han hjälpa oss vidare. Eftersom vi inte vill att han stupar springades våra ärenden bestämmer vi oss att stanna vid drickautomaterna i nästa gatukorsning och köpa vår målbestämde följeslagare något att dricka åtminstone. Han vägrar först att ta emot denna "gåva" men efter att vi hade stoppat i motsvarande sex kronor lyckas vi förmå honom att välja något från det breda sortimentet vitamindrycker, exotiska Fanta-sorter etc... Till slut väljer han så en kaffe. Till slut inser vi därtill att det bästa vore kanske att bara låtsas... Så... "Här är det ju! Ja, på riktigt, här är det!! Tack så mycket!!!" ljuger vi och pekar på en skola. Först när vi övertygat Jinro om att han nu har fullföljt sitt uppdrag så kan han med rent samvete återgå till sitt vanliga liv. Efter att ha känt varandra i drygt en timme, skiljs vi åt som gamla bekanta. Vi går in i skolan och hittar på någon anledning för oss att vara där som en skenmanöver för Jinros skull tills vi är säkra på att han inte ser oss gå ut igen. Sedan fortsätter sökandet.


Ovan f.v: Hej och välkomna till ninja-hotellet på plats i Tokyo och det var inte tack vare den där Dylan som vi äntligen hittade hit! Vidare syns Jan utanför favorithaket Curry Kitchen medan Tina och Thomas fångades på bild med en del av det mytomspunna Akihabara i ryggen. Allt som allt hade vi en härlig tid i det solstrålande Tokyo!

'-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_- '-_-

Janne: Den rökfria utestaden

Dylan glömde både karta och vägbeskrivning till vårt hotell på andra sidan jordklotet typ... '-_- Det var just snyggt. Men sina jävla cigaretter, de kom han minsann ihåg att ta med sig... Varför? Han kunde ju ändå inte röka vare sig på bussen över till Danmark eller på något av flygen och det är knappast så att han sedan inte kunde köpa ett paket cigaretter typ var som helst så fort vi var framme i Tokyo. Och han måste ändå gå in någonstans för att få röka eftersom utestaden Tokyo är rökfri så det är knappast så att han genast kunde ta ett bloss så fort vi kom upp på gatorna. Att han då tänkte på att ha med cigaretterna men uppenbarligen inte ägnade en andra tanke på det enda viktiga som han fick förtroende för att hålla reda på, det tyder bara på att han sannerligen tänker med röven. Hans strategi att planlöst yra omkring och hoppas på det bästa ledde bara till åtskilliga bortslösade timmar av våra liv dessutom. Allas våra liv, även Jinros. Till slut är det lite gammalt hederligt detektivarbete som räddar dagen. Tänk Batman. Och ja; "Jag är Batman..." i det här fallet. Mitt under vår stadsvandring med Jinro lägger jag märke till att vi befinner oss utanför Ryogoku Post Office... Jag och Tina viker av en stund, in i en AMPM-butik (tänk 7-Eleven) och köper en kartbok över Tokyo. Efter ganska mycket besvär (låt oss bara säga att den japanska alfabetiska ordningen skiljer sig åt från vår...) lyckas jag till slut hitta sidorna över Ryogoku och javisst, det gränsar ju till Nihombashi där hotellet ska ligga. Närmare observation säger mig att vi i själva verket måste ha följt Sumidafloden söderut när vi trodde oss följa Kandafloden österut. Thomas och jag jämför sedan den kartan med ett foto som jag tog på en skärmdump över den karta vi hittade på nätet (de hade allmänna datorer på flygplatsen, som tur var) där hotellet var utmarkerat. Vi kommer nu fram till var hotellet troligen ligger på "vår karta", stoppar en taxi, pekar på kartan vart vi ska och - Voila! Välkomna till ninja-hotellet. Lagom slitna och svettiga.

Allt detta händer alltså parallellt med att vi ränner runt efter Jinro. Kort efter att våra vägar slutligen skiljdes åt hoppade vi bara in en taxi och åkte raka vägen till hotellet och så var det med den saken. Dylan opponerade sig såklart. Han menade att om vi verkligen var där jag sa att vi var och hotellet låg där Thomas och jag trodde utifrån på vad Thomas kollade upp på flygplatsen jämfört med på kartan som Tina och jag skaffade på springande fot så kunde vi nu hitta dit själva och en taxi vore slöseri med pengar... Vi andra avsåg dock inte slösa ännu mer tid pga Dylan och ville bara vara framme så fort och smidigt som möjligt. Senare under kvällen, efter att alla fått duscha och byta om, bestämde vi oss för att gå ut och utforska närområdet och gosse; de där läsk- automaterna finns verkligen överallt. Längst ut med alla vägar och i varje gathörn står det minst ett par stycken automater där man kan köpa allt från te och iskaffe på burk till vitamindrycker och juice (också på burk). Och så har de mångt många fler läsksorter än hemma i Sverige dessutom. Vad sägs t ex om Pepsi Blue Hawaii Lemon and Lime eller Fanta Grape med geléklumpar i? Smaskens. Allra godast är dock såklart Dr Pepper. Efter en stunds vandring tycker vi oss höra trummande och sång... Vi låter musiken leda oss framåt och klampar rakt in i en liten gatufestival i Nihombashi där de festande inte är sena med att bjuda oss på både iste och öl. Jag älskar det här landet (och ja - i Japan är det alltså fullt legalt att dricka alkohol på offentlig plats, däremot är det som ovan nämnt inte tillåtet att röka offentligt, t ex ute på gatan så tji fick Dylan ;p).


Varje kvarter har alltså sina alldeles egna rök ej-märken inpräntade i trottoarerna. Röka får man göra inomhus!

^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^ ^_^

Thomas: Storstadsfobikuren

Efter den första natten på hotellet fick jag lära mig den hårda vägen att stänga av AC:n (fläkten alltså) inne i rummet. Ni måste förstå att det är overkligt varmt här i Tokyo, t o m om natten... Såklart fick jag då för mig att ligga precis intill AC:n med den igång på MAX... Det verkade vara en bra idé då jag tänkte ut denna plan i mitt huvud. Janne avrådde mig men jag trodde verkligen att jag visste bättre. Och han hade rätt visade det sig. Min hals är helt uttorkad och jag känner mig halvt död. Men jag kunde nog ändå inte bry mig mindre egentligen eftersom det på dagordningen för idag står... Akihabara. Vår nattliga utflykt i denna idyllika metropol tycktes förresten råda bot på min gamla galna storstadsfobi. Det var väl ungefär som den där scenen i Zelda III när Link kommer åter till den mörka världen och förblir den modiga krigare som han utger sig för att vara. Ungefär så var det för mig med. Inte längre kände jag mig som en liten räddhare när vi var ute i värsta storstan om natten. Jag kunde förbli mig själv och ha kul med mina vänner! Helt otroligt!

~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~ ~_~

Dylan: Kontrasternas stad

I Japan verkar det mesta vara bakvänt från hemifrån. Jag vet inte om det har att göra med att det är här som solen tydligen går upp eller om vänstertrafiken satt griller i huvudet på japanerna... Men så är det. I Japan skrattar man åt andra saker än vad vi gör hemma. Ett behåband som försynt sticker fram hade knappast höjt några ögonbryn i vårt avlånga land på en sån här varm sommardag. POPKORN-Tina fick däremot känna sig ordentligt utstirrad i sin tydligen lite väl avslöjande topp. Vad som däremot hade skapat fnitter hemma faller sig vara det mest naturliga i Tokyo. Här sörplar man högt och obekymrat ur nudelskålen. För att inte tala om alla sovande kostym- och slipsnissar på offentliga platser som tunnelbanan, Starbucks, McDonald's, andra restauranter – ja, praktiskt taget vart som helst där man kan sitta ner, möjligtvis power-nappandes mellan ännu en hedersdag på jobbet och tokig karaokekväll. Är du rökare? Då röker du helst inomhus, som i "inte utomhus". Varierande fantasifulla "förbjudet-att-röka-utomhus-märken" finnes på var och varannan trottoar i Tokyo... Känslan av att behöva söka sig inomhus, förslagsvis en Pachinko-hall, för att ta sig ett bloss är sannerligen besynnerlig. Ställen som McDonald's har förresten alltid flertalet våningar här i Tokyo. Om det rör sig om kanske fyra eller fler våningar så brukar det finnas en hel våning avsedd endast för rökare. På lite mindre ställen som t ex en viss 'donken nära vårt ninjatillhåll där vi åt frukost ibland och som "bara" hade två våningar, där har man typ en bubbla som inrymmer en del av restaurangen där de rökande kan sitta som om inom ett osynligt kraftfält. Eftersom det verkligen är tropiskt varmt utomhus och alla ställen har världens bästa luftkonditionering så är det även inomhus man går för att svalka sig.

Vidare är det oväntat nog väldigt, väldigt tyst på Tokyos oerhört trafikerade vägar. Trafikljusen gör sitt bästa för att ha tigande skönljud som graciöst smälter in i storstadsnaturen. Kanske ett försynt fågelkvitter förklarar att det har slagit om till grönt. Bilar som far förbi i full fart verkar nästan tystare än katter som tassar fram och Tokyo-borna själva talar sällan i telefon på offentliga platser (vilket är direkt otillåtet på tunnelbanan t ex, för att man inte ska utsätta sina medpassagerare för ovillig onödig strålning)... Inomhus är det en annan femma däremot. J-pop (ja, det heter så även i Japan) kan spelas på direkt discovolym i de stora klädbutikerna och i arkadhallar kan folk skrika ut högt för att höras över spelmaskinerna, även de satta på maxvolym. För att inte tala om Pachinko-hallarna som helt säkert kan ge tinnitus. Men bara jag får röka så.


Att röka offentligt kommer alltså inte på fråga i Tokyo. Första gången Dylan kunde blossa upp i fred var i en Pachinko-hall, där han säkert även fick nedsatt hörsel på köpet. Tina trodde hon skulle få tinnitus bara hon stod utanför ingången för så bedövande jävla högt dånar dessa förbannade spelmaskiner. Faktiskt. Shit alltså!

>_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_< >_<

Janne: Den elektriska staden

Akihabara är verkligen något extra. Redan när man stiger upp från tunnelbaneuppgången slås man av den särskilda atmosfären. Färgerna, folkmyllret bland höghusen och de utklädda flickorna som står och gapar i mikrofon i var och vartannat gathörn. Allting liksom sprudlar av liv på ett sätt som helt enkelt inte existerar i Sverige. Och så affärerna. Utbudet i Akihabara är... astronomikalt. Finns det ordet ens? Nej, men det är det enda ordet jag kommer nu på som gör Akihabara rättvisa. Det är större än enormt, större än kolossalt, större än gigantiskt och så jävla häftigt därtill. Man kan ju tänka sig Akihabara, i dess helhet, som världens största samling med populärkulturella guldklimpar. Akihabaras samlade skattkammare är i sådana fall både astronomiskt stor och radikalt överväldigande. Det är, med ett ord, astronomikalt. Vart man än går, vart man än vänder sig om i Akihabara finns det hur mycket popkultur som helst att fullkomligt frossa i för oss kapitalister. Det hände oss mer än en gång att någon eller några i gänget köpte extra ryggsäck(!) i något av de många gatustånden så att vi kunde ta oss tillbaka till hotellet igen med alla inhandlade prylar.

Allra störst, bäst och skönast i Akihabara är såklart Super Potato, dvs spelbutiken nummer ett för alla retromedvetna lirare. Här köper man på sig hela basenheter för strax över hundralappen, man hittar de flesta "sällsynta" spelen som Tales of Phantasia, Seiken Densetsu- eller de gamla Final Fantasy-spelen helt kompletta för växelpengar och här finns spelmusik, diverse guideböcker, konstböcker, nallar och mer därtill. Skulle någon, mot all förmodan, inte hitta det man söker på Super Potato, då är det ju bara att knalla iväg till Akihabaras eget Mandarake-komplex som ligger blott ett stenkast bort. Här snackar vi våning efter våning efter våning osv fyllt med videospel, Transformers, en uppsjö andra både kända och okända figurer, manga, animé... Man kan då ägna hela dagen lång i Akihabara men det räcker liksom inte till när ett besök i bara en av alla möjliga ställen här finns lätt kan uppta halva dagen. Således blev det långt många fler dagar i Akihabara för vår del än vad vi själva från början räknade med.


Skylten ovanför Super Potato i Akihabara (det är denna du ska hålla utkik efter) och så ett litet smakprov på vad som finns att fynda inuti... Prislappar på ca 2400 resp 2100 yen för fungerade Super Famicom och DreamCast-konsoler motsvarar knappt 140 resp 120 svenska kr. Jämför då detta med priserna på Tradera... Ja, just det. ;p

Även bland mindre välsorterade affärer kan man fynda bra. Ser du ett stånd med ädelstenar ska du t ex inte låta dig avskräckas. Där bak kan det nämligen finnas en trappa undangömd... Och uppför den trappan kan det finnas en hel våning fylld med... Snusk. Hyllor efter hyllor med hårdporr, mjukporr och allt däremellan. Men vänta lite! Gå inte! Dröj kvar! Inte heller här ska du låta dig avskräckas för ytterligare en trappa upp kan det faktiskt finnas... Ännu mer snusk. Extrem porr så lång ögat når... Men vänta lite! För ytterligare en trappa upp kan det finnas... En hel våning fylld med samlarkort på japanska skolflickor (O_O) men skam den som ger sig för ytterligare en hel våning upp kan det väl finnas... En spelbutik som säljer äldre spel till sjukt låga priser?! Ja, det kan det! Och ja, det gjorde det också!! Jackpott!! Dylan och jag köpte oss ett varsitt ex av Rez till DreamCast för ca 150 svenska kr på just ett sådant här ställe, som låg rakt ovanför hela 2-3 våningar med snusk (förbi ädelstenarna...). Inte för att någon av oss hade en DreamCast innan vi åkte till Tokyo men ett kvickt återbesök på Super Potato fixade den saken (^_^).

^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~ ^_~

Tina: Prisskillnadernas stad

Det sägs, har jag hört, att det är väldigt dyrt i Japan. De som påstår detta har förmodligen inte varit där själva, eller så jämför man bara med resten av världen (typ Thailand). För jämfört med Sverige är allting mycket billigare. Vi brukade t ex äta för drygt 200-500 yen per måltid vilket är ungefär 10-30 svenska kronor. Ja, faktiskt. En vanlig meny på McDonalds ā la Big Mac & company kostar runt 600 yen vilket är ca 35 svenska kronor. Då vi snabbt vande oss vid de lägre priserna i allmänhet tyckte vi plötsligt att det ändå var relativt att äta på donken och då ska man komma ihåg att precis samma Mcdonalds-meny kostar upp mot 60-70 kronor hemma i Sverige, alltså dubbelt så mycket som det gör i Japan! Måltider på lyxigare restauranger för säg över 1000 yen (ca 60 kr) tyckte vi var väldigt dyrt efter att spenderat viss tid i Tokyo. Tänk på det en stund och låt det sjunka in liksom. Sedan kläder, smycken, film, spel, sexleksaker, taxiresor... Allt visade ju sig vara klart billigare. Jag kunde verkligen shoppa loss i Tokyo. Alltså verkligen. Vad jag än kunde tänka mig: Kimonos, Monchichis, filmsoundtracks, 50 meters bondagerep - you name it, I've got it.


Gatufestivalen i Nihombashi, en Mega Mac på McDonalds i Japan beståendes av fyra st hamburgerbiffar (dubbelt så stort och häften så dyrt som i Sverige mao) och så Tina efter en av många shoppingrundor i Akihabara...

^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^ ^__^

Dylan: Kontanternas stad

Att det skulle vara dyrt i Tokyo är ju bara en skröna. Dyrt jämfört med vaddå egentligen? Mallis? Filippinerna? Thailand? Ja... Men dyrt jämfört med Sverige? Öh, nej. Fördelen med att leva i ett av världens dyraste länder, Sverige alltså, är att allt blir mycket billigare nästan vart man än reser utomlands. Tokyo, Japan är inget undantag. Det närmaste vi kom de höga överpriser som vi är vana vid i Sverige var i de diverse märkesklädbutikerna i Ginza. Det var också den stadsdelen som förmedlade minst tokhärliga Tokyo-vibbar, med minst läskautomater och mest "vanliga" varuhus osv. Tråkigt. Och ja för att återgå till ämnet, vissa specifika varor, som t ex vattenmeloner, må vara dyrare här borta än där hemma men att äta sig mätt ute, förslagsvis på en stor portion curry med bläckfisk och nudlar, kostar ju bara motsvarande runt svenska tjugolappen. Och att åka mellan de centrala tunnelbanestationerna kostar inte mer än 130-260 yen, dvs ca 10-15 sek. Jämför detta med de motsvarande priserna i Stockholm på 40 kr - alltså upp mot fyra ggr så mycket!

På tal om tunnelbanan så bör man bara räkna med att åkturerna fram och tillbaka kan ta en stund. Även inom centrala Tokyo rör det sig om ganska stora avstånd nämligen, t ex tar det en halvtimme med Yamanote-linjen från centralstationen till utekvarteren i Shinjuku... Som uppmuntran kan dock påpekas att i Tokyos utomordentligt väl luftkonditionerade och fräscha tunnelbanetågvagnar rullar reklamfilmer för de senaste PSP- och DS-spelen samt informativa inslag med söta lättklädda tjejer som visar de senaste träningsapparaturerna. I kollektivtrafiken pratar man heller inte i telefon. Det gör man inte helt enkelt. Annars verkar det vara bärbara konsoler som gäller bland pendlarna. Detta oavsett kön och ålder ska tilläggas. Bli inte så förvånade när medelålders damer som sitter runt omkring har varsin Nintendo DS i händerna alltså. Men överlag ska också tilläggas att vi såg betydligt fler PSP-enheter ute bland folk, fast det kan ju ha varit rena tillfälligheter... Själv hejar jag ju på gamla goa Nintendo så jag tror hellre på det sistnämnda. Det skulle krävas mer än en rad "spontana observationer" för att spräcka min bubbla, ja. Men hur som helst, då tunnelbanan slutar gå någon gång på natten och man är mer eller mindre tvungen att ta en taxi tillbaka dröjer det ändå många kilometer innan taximetern tickar över grundpriset på 710 yen / ca 40 sek.


Den ikoniska Shibuyakorsningen, Dylan och Jan vid ingången till det underjordiska Mandarake-komplexet i Shibuya (utbudet spel och figurer är inte lika bra här som i Mandarake i Akihabara men inramningen är mäktig...) och så pingviner i tunnelbanan men låt inte det avskräcka! Tokyos tunnelbana är ovärderlig för att ta sig fram i stan!

Det visade sig alltså att färdas fram och tillbaka med taxi i Tokyo heller inte innebär särskilt större utgifter. Därmed ligger staden verkligen för ens fötter bara man kommit på plats. Kom bara inte och tro att det går an med kreditkorten som där hemma. Oavsett om det gäller begagnathandeln i Akihabara, som är spelnördarnas eget stora lilla paradis på jorden, eller precis i hela övriga storstaden Tokyo så är det faktiskt främst kontant betalning som gäller. Förslagsvis växlar du en större klumpsumma reskassa innan avresa. För du kommer att behöva pengar i form av pengar snarare än digitala ettor och nollor när du väl rör dig omkring omkring i Tokyo. Och ja, det rektangulära fatet ÄR till för dig att lägga betalningen på och ger du expediten pengen i handen kan du få en respektfull tillrättavisning. Om det skulle krisa sig (för du kommer att bryta löftet om att inte handla på dig för mycket också) och du har börjat titta för djupt i plånboken så heter lösningen Cash Advance. Nej, det är inget obskyrt Game Boy Advance-spel utan det tillval som du gör för att kunna ta ut yen med ditt utländska kontokort i någon av bankomaterna för CityBank, den till synes enda bankkedjan utan kortdiskriminering i Japan. Tänk även på att kortet sätts in annorlunda än i svenska automater, så strunta i magnetremsans placering och för in kortet med chippet vänt uppåt, knappa dig vidare efter bästa förmåga och invänta det välkomna tillskottet till dina kontanter!

$_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$ $_$

Janne: Den mångfacetterade staden

Efter att ha handlat oss redlösa i Akihabara var och varannan dag bestämde vi oss för att det var dags för ett avbrott innan vi förvandlas till shoppingdistriktets junkies. Ganska så systematiskt avverkade vi så de olika stadsdelarna som lockade, och gosse så många olika sidor det finns till Tokyo. Den ena stadsdelen är verkligen inte den andra lik. Å ena sidan de högsta skyskraporna du någonsin sett, å andra sidan de minsta och charmigaste gamla husen du kan tänka dig. Å ena sidan det sprudlande utelivet i Shinjuku, å andra sidan det sagolikt vackra skogslandskapet i Harajuku.
Dylan ville stiga upp fem på morgonen en dag för åka till Tsukijis fiskmarknad. Detta gjorde vi och ja, det var ju som taget från Shenmue till DreamCast. Väl där så passade vi på att be vid den lilla rävhelgedomen i anknytning till marknaden. Det stod en vis gammal man där som helt spontant och mer än gärna lärde oss hur man utför den traditionella lyckobönen. Nog kändes det allt som om vi var i ett klassiskt japanskt konsol-RPG. Sedan begav vi oss till fots bortom Kanda-floden till Ryogoku för att titta på sumobrottare och då vi senare under en och samma dag såg både vilda djur och infångade Pokémon i Uenos djurpark så hade alla vi fyra redan hunnit fota oss själva i sådana där berykade och helt härligt galet kitschiga fotoautomater. Det hela var som fantasy och sci-fi. I kombination. Vilket är precis vad jag föredrar. Samt Tokyo i ett nötskal.


Berättelsen om den trogna akitahunden Hachiko är helt otroligt rörande. Varje dag i nära ett årtionde återvände han till järnvägstationen för att trofast vänta på sin gamla husse som hade dött och därför aldrig dök upp igen (varenda dag... i nära tio år...). Hachiko har genom årtiondena blivit något av en national symbol i Japan och hans bronsstaty finns nu vid ingången till Shibuya station sedan ganska exakt 60 år tillbaka... Ovan till höger har vi förresten Tsukijis fiskmarknad där den rätta Shenmue-atmosfären heller inte var sen att infinna sig!

Tina fick allt se sin beskärda del av den äldre tidens Japan i och med olika statyer, museum samt otaliga helgedomar (inte att förglömma bonsaiträden som hon tjatade så mycket om...) såväl som de senaste teknikprylarna omfattat allt från plattskärmar till dansande MP3-spelare i Sony Building. Därefter trillade vi dit igen som köpgalningar, men vi flyttade i alla fall shoppingen till Ginza och Shibuyas många olika specialaffärer och högvaruhus innan vi (såklart) återigen hamnade mitt i Akihabaras ljuva elektroniska storstadsidyll. En dag fick Dylan ett jobberbjudande som fotomodell mitt i den där världskända stora korsningen i Shibuya (den som är med i var och varannan film som utspelar sig i Tokyo) och en annan kväll under en krogrunda i Roppongi var det både inkastare och tvetydiga damer som erbjöd massage mitt i natten som man fick värja sig mot!! Oftast äter man som japanerna gör i Japan - men det råder heller knappast någon brist på västerländska snabbmatkedjor som McDonalds, Wendy's eller Kentucky Fried Chicken. I regel försökte vi undvika att äta en massa skräpmat från väst - för det var inte direkt för den västerländska skräpmatens skull som vi reste så långt österut man bara kan komma på världskartan. Med undantag för en viss typ av frukostwraps som vi ibland beställde på en närliggande Mackedonken beslöt vi bestämt att endast äta en gång på vardera en av alla dessa kedjor, bara för att prova liksom. För när man ändå befinner sig i ett land där de har i praktiken en dubbel Big Mac kallad "MEGA MAC" på menyn så... ja, man är ju bara människa. Klart man måste prova det likt man måste prova en skål bläckfiskcurry på Curry Kitchen.


Turisterna; Tina, Janne och Dylan (nej, vi kunde inte motstå frestelsen att ta foto med jättepandanallen...)

Annars åt vi alltså mest japanskt och det är faktiskt inte alls så mycket sushi eller ris i stort som vissa kanske tror. Nudlar och curry var nog de två mest återkommande elementen och så var det alltid härligt kryddstarkt såklart. Naturligtvis är det även gott om variationer emellan japanska nudlar och amerikanska hamburgare i en sådan mångfacetterad stad som Tokyo. En kväll snubblade vi t ex över en äkta italiensk pizzeria. En annan kväll råkade vi hitta restaurangen "Lilla Dalarna" som tydligen specialiserade sig på svensk husmanskost så se där, ja! Oavsett om man önskar besöka gamla tempel belägna bortom all modern bebyggelse mittibland vad som faktiskt är tropisk regnskog eller ta del av utelivet bland otaliga nattklubbar i Roppongi och verkligen dricka sig redlös för i Tokyo kör de med en viss deal där de sk inkastarna verkligen dealar med dig ā för en fast summa pengar får du komma in och supa hur mycket du vill och är du inte intresserad sänker de priset(!) eller om man bara vill shoppa loss i Ginzas många märkesaffärer eller prova på några av de allra senaste och i särklass häftigaste arkadspelen i Sega-hallar eller om man så föredrar retrolir och hellre tar tillfället i akt på Super Potato att provspela ta t ex Super Donkey Kong (den japanska versionen av vårt västerländska Donkey Kong Country till SNES) eller ta t ex Virtual Boy-konsolen (Nintendos ökända 3D-flopp från mitten på 90-talet) bara för att nämna några så finns det hur som helst hur mycket som helst att se och göra och i Tokyo.


Tina blir teknikkåt inuti Sony Building i Ginza, ploj och skoj utanför Club SEGA i Akihabara & Thomas och Dylan vid restaurang Lilla dalarna i Roppongi där det f.ö bjöds på kräftskiva (och spana in dalahästen på dörren!)

ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ ō_Ķ

Thomas: Staden där man kan dö lycklig

Följande saker ville jag gärna uppleva i Tokyo. Först och främst av allt ville jag väldigt gärna se unga japanska flickor nakna. Ja, det stämmer. Jag erkänner. Min fästmö förstår säkert. En man måste ju få ta chansen när den kommer. Och det betyder ju inte att jag också måste få komma. Nej, jag nöjer mig med att titta. Jag behöver inte ens känna eller klämma men titta måste man få göra. För det andra ville jag gärna prova på de senaste heta arkadspelen och samtidigt pröva lyckan mot de härdade japanerna man mot man. För det tredje ville jag gärna smaka en burk japansk Dr Pepper. Och sist men inte minst ville jag mer än gärna köpa på mig en hel massa spel och ploj i överflöd!

Min fästmö förstår säkert även varför jag inte alls avsåg att slösa pengar på att köpa något till henne när det fanns så mycket att välja mellan till bara mig själv! Både Janne och Dylan undrade om jag behövde låna en slant men nej, det handlade inte om det... Det handlade helt enkelt om att jag ville handla mer, mer, mer bara till mig, mig, mig!!! Och om jag hade hamnat i den där sitsen att jag verkligen behövde låna ännu mer pengar medan vi var i Tokyo så hade jag väl knappast lagt de pengarna på någon annan, det begriper väl vem som helst! Det vore i så fall bara för att kunna köpa ännu mer prylar till mig själv (självfallet!). I vilket fall så infriade Tokyo samtliga mina förhoppningar... Jag såg unga nakna japanskor. Jag lirade de senaste arkadspelen mot övermäktiga hippt klädda japaner. Jag drack japansk Dr Pepper dagligen. Och jag köpte så oerhört mycket saker bara till mig själv att jag inte ens fick med mig allt, trots all extra bagage på tillbakavägen!!


Club Sega är en gigantisk arkadhall som öppnade typ fem på morgonen en dag. Dit gick vi direkt efter en helnatt ute på fyllan och spelade snabbt ruset av oss. I diverse arkadhallar i både Akihabara och Shibuya lirade vi för övrigt spel som Street Fighter IV, Tekken 6 och Virtua Fighter 5R så det stod härliga till! Och i Akihabaras välsorterade leksaksaffärer fyndades allt från Hello Kitty-nallar till chocobo-badankor! Och så djuuuupt inne i Akihabaras eget Mandarake-komplex fann Thomas desutom det sista han sökte; kompletta utgåvor av Star Ocean till Super Famicom. Om valet stod mellan det och någon liten gåva till hans fästmö, vilket tror ni att han valde? ;p

Lösningen på problemet? Enkelt... Skicka en del av prylarna med posten, som paket till sig själv! Eftersom man får pröjsa mer desto tyngre bagage man tar med på flyget så sparar man även en slant på att posta vad som väger mest. Det var Janne som kom på den här idén. Han och Tina köpte sig en massa konstböcker som vägde ett ton typ, sedan tänkte han högt ut hela sin "Jag har en plan..." i bästa Jönssonligan-manér och jag var då inte sen med att haka på. Lysande! Och jag som var beredd att bara dumpa en del av allt mitt överflöd. Nu fick jag ännu mera roliga grejer att vänta när vi kom hem igen... Men egentligen fick jag ju gjort allt jag ville på denna perfekta plats på jorden så jag kunde lika gärna dö lycklig i Tokyo och bara vila i frid i all tid.

X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X X_X

Dylan: Mina drömmars stad

Att faktiskt befinna sig i Tokyo - för en uppväxt med japanska videospel och inne i manga & animé och japanska skolflickor (i mina drömmar om inte annat) - förmedlar känslor... Känns det inte som första banan från Sonic Adventure så får parken i Harajuku dig att associera till valfri miljö från Bushido Blade. Man kan befinna sig mitt i något som taget från Secret of Mana eller mitt i något som taget från värsta hentai-produktionen. Söta Hello Kitty eller våldsporriga Urotsukidoji går lika bra vilket som. Snällt möter styggt. Gammalt möter nytt. Ljuva natur möter lysande neon. Som Janne också nämnde är det Tokyo i ett nötskal. Mina drömmars stad.


Dylan spanar in samlarkort på japanska skolflickor samt Rei och Asuka som du aldrig sett dem förr... Och i kärleksdistrikten bortom Shibuya gick han på dessutom på... öh, låt oss säga "interaktiv teater" ('-_-).

Men på det stora hela var det storstadsborna själva som gjorde Tokyo till ett sådant fullständigt fulländat resmål. Vad man än hade hört tidigare hade man ju aldrig kunnat tro att ett av världens största, hektiska, tätast bebyggda och oblygt mest neontäckta storstäder samtidigt kunde rymma de mest gemytliga, hjälpsamma, skötsamma samt snyggast klädda människorna i hela denna värld. Vi kan bara applådera de vänliga Tokyo-borna för deras varma mottagande av oss, barbariska utlänningar i jämförelse. Och medan vi gör det drömmer jag mig glatt tillbaka till den dagen då jag fick erfara en alldeles speciell form av att "klappa händerna" så fort man kan... Verkligen minnen för livet. Men på Narita Express kunde inte ens de lummiga Mana-träden hålla "humöret" uppe, och jag somnade bara sådär lite snopet. Snacka om antiklimax för min del. Men det gör inget. Jag har en ny dröm sedan dess. Nu drömmer jag enbart om att återvända till Tokyo, mina drömmars stad i verkligheten. Jag som inte ens ville följa med från första början... Janne fick övertyga mig... Han fick alltså övertyga mig om drömresan till drömstaden. Jag trodde inte på drömmen nämligen. Nu tror jag dock, nej, nu vet jag att drömmen är sann. Sanningen finns verkligen därute. Det är bara att fara dit.


Ovan f.v: Dylan sover med, öh... "lektyr" i sängen medan Thomas sover nära fläkten tills han blir sjuk. Men i Japan gör man som japanerna så den som är sjuk ska faktiskt ha en ansiktsmask på sig för att inte smitta andra!

*_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_* *_*

Tina: Världens bästa stad

En gång när vi var ute och storhandlade på oss en massa prylar som vi inte behöver egentligen men som är fittahäftiga att ha helt enkelt, då såg jag dessa tecknade figurer dansa runt på en TV som de hade i en stor leksaksbutik i Akihabara. Till min stora förvåning upptäckte jag att de sjöng på svenska: "Gör som vi gör, klappa dina händer..." - Det var ju Caramelldansen med Caramell! Tydligen blev den en superstor hit i Japan och det är inte alls ovanligt att man råkar se olika tecknade figurer dansa med händerna uppe vid huvudet och vicka på höfterna. Bara en sån där grej. Och från en sådan sak till en annan så har vi ju toaletterna med. Lika högteknologiska toaletter som de har i Tokyo lär inte finnas på rymdskeppet Enterprise ens och då snackar vi även verkligen science fiction men i verklighetens Tokyo år 2008 hör rymdtoan till vardagen minsann. Ofta sitter det hela paneler med knappar bredvid, vissa toaletter spelar musik eller pratar med dig och andra behöver du inte ens fälla upp eller ner själv eftersom toaletten gör det åt dig. Det händer att rulltrapporna också pratar med dig.

En gång gick vi för att handla några saker till vardagen i en helt vanlig - ja, en helt alldaglig livsmedelsbutik som Hemköp och tro sig sjutton att t o m kyldisken pratade med oss!! När man går in i en affär ställer man förresten alltid sitt (oftast transparenta) paraply vid ingången så att man inte går in med regnvatten droppandes till golvet från paraplyet, det så att inte någon annan person i affären ska råka halka på det våta golvet och slå sig. Detta är en självklarhet, likaså är det väl självklart att ingen tar någon annans skor, paraply eller andra grejer som bara lämnas fritt framme här och var. Man pratar då inte i mobiltelefon på bussen eller tunnelbanan av hänsyn för andra. Man går inte mot rött heller och inte bara för sin egen skull utan likaså med tanke på andra. För om du går mot rött helt plötsligt så kanske personen bredvid dig inte är så uppmärksam utan också börjar gå bara för att du börjat gå och då kanske den personen blir påkörd - pga dig!! Varningsskyltarna runt omkring där det är byggnadsarbete eller något sådant på gång är inte arga och hotande som hos oss utan vänliga, upplysande och ber om överseende och ursäkt för besväret...


I Tokyo är det alltid nära till en läskautomat och C.C. Lemon-drycken innehåller så ofantliga mängder C-vitamin att en sådan om dagen bergis råder bot på vilken förkylning som helst. Men det är klart. Är man Thomas tar man hellre en Dr Pepper runt nästan varje gathörn varenda dag i veckan.

Om man blir törstig är det alltid nära till en dryckesautomat. Urvalet är lika uppfriskande stort som kallt och gott. Beställer man kaffe är det för den delen alltid kallt. Iskaffe är med andra ord standard i Japan medan vamtö kaffe är det mer udda alternativet. Jetlag-Janne och Dumbo-Dylan fick snabbt lära sig läxan att vill man ha en varm kopp kaffe på något kafé, må så vara Starbucks eller vad som helst, då heter det "Coffee, Hottoru!" och ja, verkligen eller mao "Hai, Hottoru!" och själv föredrar jag faktiskt iskaffe så mig gjorde det inget, muhaha! Vidare är vägarna jämna, rena och fina, bilarna är tysta, bemötandet är trevligt och alla tycks alltid vara beredda på att hjälpa till i den mån de möjligen (och ibland omöjligen) kan. Man frågar om hjälp eller bara står still och ser fundersam ut och innan man vet ordet av det står det ett helt gäng snälla japaner som försöker vara till nytta. Och självklart finns det så mycket mer att se och göra i Tokyo... Det känns som om vi bara återger en bråkdel av allt som bara vi själva har hunnit med och då är även det säkert bara en bråkdel av den ännu större bilden av världens bästa stad. Många vill t ex åka till Paris bara för att få se Eiffeltornet. Själv har jag inte haft chansen än men nu har jag i alla fall fått se Tokyotornet byggt enligt samma design och därtill 8-9 meter högre än tornet i Frankrike - som om bara för att vara bäst liksom! Och det här är bara några av många anledningar att svaret på frågan om Tokyo verkligen är världens bästa stad är så självklart att vi i princip besvarade det redan i förtitten.


Thomas före och efter, som natt och dag... Och precis rakt ovanför här bjuder vi på ett riktigt praktiskt tips för alla er som avser att, som Dylan säger, "kinesa" i Tokyo... Väl där, uppsök ett kemtvättställe likt det här på bilden för tro oss, det kommer att behövas. Och sist men inte minst ser ni vårt sorti från ninja-hotellet och Tokyo (ja, för den här gången...).


Tillägg 2016-02-14: Så hur gick det sedan? Blev det några fler Tokyo-besök för POPKORN:s räkning? Ja, det blev det faktiskt... Däremot har vi till följd av den stora kraschen och återlanseringen bestämt oss att inte spara på alla gamla uppdateringar som kommit upp genom åren och de diverse uppföljande delarna till den första Tokyo-trippen hör faktiskt till sådant som inte ansågs värt besväret att behöva sitta med och lägga ned tid och arbete på. Det var tyvärr inte intressant nog helt enkelt. Mer av "been there, done that" så... Den allra första Tokyo-resan å POPKORN:s vägnar är däremot just en sådan där del av sidans historik som det ansågs vara värt att bevara så må nu vår dåvarande solstrålande sommarreseresumé värma en smula mitt i denna blaska vinterkyla. ^_^

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
|- Bubsy
|- Bucky O'Hare
|- Crystal Warriors
|- Ecco Jr.
|- Ghostbusters
|- Ice Hockey
|- King Neptune's...
|- Monkey Island
|- Monkey Island 2
|- Moonstone
|- Mario & Luigi PIT
|- Pirates! Gold
|- Rygar
|- Sonic the Hedgehog 2
|- StarTropics II
|- Turtles V (MD)
|- Wave Race: BS
|
Frispel

|- Black Mages! Hör! Hör!
|- Pac-Man Fever!! Hörni!
|- Vård av SNES-kontroll
|
För eller emot

|- Final Fantasy VIII
|- Mega Man 9
|- Nintendo Wii
|- R.C. Pro-Am
|- Sonic 2
|- Super Mario Bros.
|- Toki: Going Ape Shit

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Star Wars Episode VII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.