Luke LEDER rebellerna nu..? Det förtäljer introtexten iallafall. Okej. Handen på hjärtat har jag aldrig lagt märke till just den biten information tidigare och det är inte direkt intrycket man får i filmen heller då Leia verkar ju vara den de facto ledaren över rebellerna men nåja. Efter att ha gått igenom såväl Rogue One som episoderna IV, VII och VIII här på sidan tänkte jag hur som helst att det väl var lika bra att ge alla mina två cent om de två filmerna däremellan med. Kronologiskt talat alltså... Episod V-VI mao, Rymdimperiet slår tillbaka resp. Jedins återkomst närmare bestämt. Så då gör jag det. Och börjar med episod V såklart. Rymdimperiet slår tillbaka eller "The Empire Strikes Back" från 1980 var faktiskt den första filmen i serien att komma ut som en numrerad episod. Det skapade viss förvirring bland biobesökarna för 38 år sedan eftersom den allra första Star Wars-filmen kom bara som "Star Wars" tre år tidigare. Det var inte förrän re-releasen 1981 som man i efterhand lade till "Episod IV" och "A New Hope" till originalfilmen.
Det var alltså först i och med "Rymdimperiet" som George Lucas tog steget att göra dessa filmer som delar i ett stort övergripande narrativ. Den allra första filmen kunde lika gärna ha varit en helt fristående berättelse och skulle ha blivit det med hade den ej varit framgångsrik men med Rymdimperiet stod det klart att detta var nu en fortsättningsberättelse. Intrigen tar vid en tid efter händelserna i föregående episod. Stämingsfullt filmen börjar. En massa imperiesonder söker efter rebellerna runtom galaxen. En av dem landar på isplaneten Hoth. Imperiets på svenska så kallade "Stjärnkryssare" är sannerligen en mäktig syn. Jag gillar framförallt vad de kallar dem på engelska. Jag gillar bara hur det låter. "Imperial Star Destroyer". Mäktigt alltså.
Man är hursomhelst inte sen att förkunna att här har det minsann hänt grejer sedan sist. Prisjägare har tydligen varit Han i hasorna och sånt. Uppenbarligen har det även börjat slå gnistor mellan Han och Leia vid det här laget. I förra filmen var det ärligt talat inte mycket till romans alls mellan dem. Snarare var det ju Luke som var tänd på Leia medan Han mest bara retades. Här märker man dock direkt att det är något på G mellan prinsessan och banditen.
Raskt kastas vi in i vad som gäller. Luke använder kraften till att få hans ljussabel att flyga i handen på honom (första gången den förmågan används i en Star Wars-film) och vi får se lite ljussabelaction nästan "right off the bat" och så kraftspöket av Obi-Wan (första gången man såg ett sådant) som nämner Yoda (första gången han kom på tal), C-3P0 pladdrar, R2-D2 blip-bloppar och Chewie "ooarar" och allt detta inom den första kvarten. Ändå känns tempot inte för fort fram utan fullkomligt välbalanserat. Bra berättarteknik. Bra musik också... Förhöjer närvarokänslan liksom. Carrie Fisher ser också bra ut. Jag säger bara det. I ett försök att göra Han sotis tar Leia och kysser sin tvillingbror och han gillar det. Gamle farbror George kan gott försöka att övertyga världen om att han minsann hade allt tänkt ut i förväg men kom igen liksom... Om något så är det ju helt uppenbart att Luke och Leias släktband var en grej som de inte hade kommit på förrän in i nästa episod. Nåväl, över till nästa scen.
Rebellerna befarar att imperiet kan vara dem på spåren. Det har de rätt i. En av de där sonderna från tidigare är på plats och nosar. Inom kort kommer fiendeflottan i bild och imperiemarschen spelas, eller mao Darth Vaders eget tema som det blivit känt som. Så jävla starkt. Utöver själva Star Wars-temat är nog imperiemarschen DET mest kända musikstycket från hela den här filmserien och det var alltså ytterligare något som var nytt för den här delen i ordningen. Baksidan av Vaders blanka hjälm skapar i vilket fall ytterligare ett stämingsfullt intryck. Sedan gillar jag all käbbel mellan imperiebefälen. Detta förmänskligar dem. Får allting att kännas mer äkta typ. Vaders tålamod visar sig vara begränsat och trots att man redan fått ett litet smakprov av hans kraft i den förra filmen är det trots allt först här han börjar kraftstrypa befälen till döds samtidigt som han fäller odödliga kommentarer... "You have failed me for the last time admiral. Captain Piett? [Yoda, yoda, yoda...] You are in command now... ADMIRAL Piett." Så jävla hårt.
- Cool strid på Hoth. -
Evakueringen av rebellbasen börjar under tiden som Han och Chewie jobbar frenetiskt på att få Falken flygduglig.
Och Leia gör nu precis det som vice amiral Lila Hår INTE kom att göra senare i episod VIII. Hon håller en kort genomgång med sina trupper och går igenom flyktplanen med dem alla så att det inte uppstår några oklarheter dvs hon agerar exakt så som en militär ledare bör! Något som klåparen Rian Johnson tydligen missade då han plagierade delar av både Rymdimperiet och Jedins återkomst till "sin egen" film. Striden på Hoth tar i vilket fall vid och det här var även första gången man såg de mäktiga AT AT-gångarna på film. Wedge, en av de få som klarade sig i slutstriden i förra filmen, är passande nog med igen här. En kul liten detalj som säkert inte alla lägger märke till. Här blandas det förresten markstrid med luftstöd från rebellernas sida. En episk strid blir det. Spännande. Det känns vare sig för hastigt eller för utdraget heller. Tempot är perfekt med andra ord. Saker och ting börjar hetta till ordentligen då självaste Darth Vader gör storslagen entré på stridsfältet. Och Leia skulle egentligen inte iväg med Han men så blir det i stidens hetta... Hela Hoth-scenariot är mer än bara en cool inledning. Ca 35 minuter, dvs mer än en fjärdedel av hela filmen, dedikeras åt det. När alla överlevande väl kommer ifrån planeten och handlingen för oss vidare ut i rymden är man redan överväldigad som fan alltså.
Imperieflottan med dess Star Destroyers i spetsen är nu Han hack i häll och så visar det sig att Falken inte kommer upp i ljusfart heller. Att våra hjältar är på rymdflykt undan imperiet och inte kan komma undan i ljusfart är för övrigt ytterligare något som Rian Johnson snodde rakt av till "sin egen" film... Skillnaden är dock den att här funkar det. "Enter the asteroid field." Hissnande koreografi och häpnadsväckande musik av John Williams. Ett av mina givna favoritspår är då de flyger runt asteroiderna. Speciellt det extra pampiga stycket som börjar 2:18 minuter in i låten med titeln "The Asteroid Field" på OST:en. Mäktigt är bara förnamnet. Under tiden flyger Luke med R2 i baksätet till träskplaneten Dagobah för att tränas av Yoda och tillskillnad från Mary Sue Rey 37 år senare så får Luke verkligen träna också. Tillbaka till imperieflottans rymdjakt efter Årtusende Falken och det är då SÅ HÄR man gör spännande jaktscener som utspelar sig i yttre rymden. Något som uppenbarligen vida översteg Rian Johnssons begränsade förmåga att författa och regissera. Glimten vi får se av Vaders sargade skalle förresten. Rysningar. Det är även i den här filmen som vi för första gången fick en glimt av självaste kejsaren, dåförtiden inte känd som kejsare Palpatine eller Darth Sidious utan enbart som just "Kejsaren". Men ja, våra hjältar kommer inte iväg från imperiet då hyperdriften på Falken krånglar så att den inte kan nå ljusfart och jag tänker att han, Solo är allt en kaxig jävel.
Åter till Dagobah. "Help you I can." säger den lilla muppen som Luke och R2 stöter på där. Luke letar efter en stor krigare säger han. "Krig gör inte en stor." svarar muppen. Ja, även när Yoda spelar mupp fäller han i högsta grad tankvärda kommentarer alltså. Jämför det med den gremlins-liknande "batshit crazy" personligheten som Rian Johnson gav honom i Last Jedi säger jag bara...
Gamle Yoda prövar den unge hetlevrade hjältens tålamod till bristningsgränsen innan han avslöjar sig själv att vara just den vise mästaren som Luke letade efter. Så jävla bra. Den första gången jag såg episod V visste jag inte i förväg vem Yoda var så nog var det en twist som heta duga. På redigt. Det här är väl det "pratiga partiet" av filmen. Efter att kejsaren tagit ett snack med Vader och Yoda samtalar med såväl Luke som Obi-Wan avseende den där träningen pratar allas vår favoritöversättare C-3PO med Falken i fråga om vad sjutton problemet är egentligen och alltså, jag gillar verkligen den här delen. Jag gillar tanken på att själva skeppen och stadsdatorerna och allt sånt där har sina egna medvetanden liksom.
- "I am your father." -
Kejsaren är inte riktigt lik sina senare eller retrospektivt tidigare framställningar förresten. Något som också "gjordes om" i specialutgåvan men jag föredrar ändå originalversionen av filmen, som alltså likt episod IV medföljer på bonusskivan som extramaterial i Limited Edition-upplagan till DVD. Originalfilmmästerverket medföljer alltså som "bonus" till Georges Special Edition... Nå, åter till saken iallafall och åter till Yoda och Luke. Interaktionen mellan Mark Hamill och dockan som föreställer Yoda fungerar verkligen. Man köper liksom de praktiska specialeffekterna. Inga problem. Under tiden har Han, Leia och co tagit skydd i vad de misstog vara en grotta i en stor asteroid som i själva verket är insidan av en gigantisk rymdsnigel typ och sticker fort som fan därifrån så snart de blir varse. Stämingsfullt. Och komiskt i precis rätt usträckning.
Vi växlar alltså fram och tillbaka mellan vad som händer Han och Leia och vad som händer Luke. Då man åter skiftar fokus över till Luke är han i full färd med sin träning. Det väckar faktiskt frågan hur lång tid Lukes träning egentligen tar? Dagar? Veckor? Månader? Hur är det sant? Finns faktiskt flera förklaringar. Till att börja med kan tiden förflyta snabbare eller långsammare beroende på om personen i fråga befinner sig på en planet eller ute i rymden. Det här är inget som vi inte har stött på i andra rymdberättelser, senast antagligen mest känt i Interstellar där pappan som åker ut i rymden inte alls åldras lika mycket som dottern som stannar kvar på Jorden. Och vem minns inte Gainiax Gunbuster? Jag gör då det. Det kallas "tvillingparadoxen" förresten. Men därtill och framförallt vet vi inte exakt hur lång tid Han och Leia egentligen är på flykt ute i rymden. Eller hur lång tid de spenderar i Molnstaden längre fram. Eller hur lång tid det tog dem att ta sig hela vägen dit utan ljusfart. Det får vi inte veta helt enkelt. Utan ljusfart så kan det ju för all del ha tagit dem dagar, veckor eller ännu längre tid... Så att nej, som jag ser det är det inget kontinuitetsmisstag med tidsförloppet.
"Do or not do. There is no try." Ytterligare ett minst sagt klassiskt Star Wars-citat från Yoda. Dialogen i Rymdimperiet är träffäker, musiken en mäktig bundsförvant och ljudeffekterna likaså, som alla träskdjurläten där i bakgrunden. Stämingen är på topp mest hela tiden.
Lando Calrissian med sitt vinnande leende introduceras också i den här filmen. Prisjägaren/fanfavoriten Boba Fett likaså från början. I specialutgåvorna från 90-talet petade de in honom redan i episod IV dock, men egentligen var hans närvaro alltså ännu en sak som den här filmen var först ut med. Hahah... Boba Fett alltså. På svenska låter ju det namnet urlöjligt. Det kan man ju inte förneka. Kanske främst därför som jag själv aldrig riktigt tog karaktären på lika blodigt allvar som vissa andra fans. Boba... Fett. Liksom.
Nåja, vi når Molnstaden en timme och en kvart in i filmen och C-3PO blir sprängd i bitar. Luke far iväg för att hjälpa sina vänner och Yoda droppar en hint om att det finns en annan. I retrospektiv får vi som tittare ju anta att han menade Leia men i själva verket var det faktiskt först tänkt att introducera en helt ny karaktär i rollen som Lukes sedan länge försvunna syster. Men sedan blev det som det blev och vi fick istället svälja det otroliga sammanträffandet att prinsessan Leia och Luke råkar vara syskon... Nåväl, något som verkligen är obetalbart är åsynen av Vader i matsalen! Där går Han och Leia i tron att de ska sätta sig ned i godan ro och äta middag, dörrarna till matsalen öppnas och så sitter Darth Vader till bords och väntar på dem! Denna korta scen består av precis rätt mängd subtil humor som ren förskräckelse för våra hjältar. Han är snabb med avtryckarfingret och börjar laserpeppra Vader men han stoppar Hans laserskott bara sådär. Vilket även besvarar DEN frågan, dvs varför ingen bara skjuter ner Vader alltså. Att han kan stoppa laserskott med bara händerna gör honom så mycket mer fruktad.
- Fortsättning följer... -
Luke är snart på plats iallafall. Och att det gick så mycket snabbare för honom att ta sig hela vägen till Molnstaden beror uppenbarligen på att hans egen hyperdrift fungerade fint så återigen är det ingen miss med tidsförloppet. Boba Fett är med i intrigerna här och han får Han när Vader är klar med honom. Han utsätts för tortyr till synes utan anledning vilket dock bara förstärker intrycket av imperiet som svin. Hans replik "De ställde inte ens några frågor." har stannat med mig sedan barnsben. Men Han och Leia är alltså betet för Luke nu.
Med drygt en halvtimme kvar av filmen når Luke äntligen Molnstaden... Alla pjäserna står nu i position för filmens förträffliga finalomgång. Spännande, spännande. Han fryses nu ned i karbonit. Ytterligare en klassisk scen. "Jag älskar dig." säger Leia slutligen medan Han hissas ned... "Jag vet." svarar Han. Chewbaccas sorgfyllda jämranden hörs i bakgrunden. Kraftfulla grejer. Och när Lando, som alltså motvilligt förrådde våra hjältar för att skydda folket i Molnstaden från imperiet, tidigare protesterade att det och det inte var del av avtalet han slöt så svarar Vader kyligt "I'm altering the deal. Pray I don't alter it any further." och det hela är bara såååå bra alltså!
Härlig matiné-äventyrskänsla rakt igenom hela filmen är det. Och att man helt plötsligt börjat formulera meningar som Yoda märker man. Den här filmen lämnar allt ett bestående intryck på en. Och jag kan ju heller inte avrunda den här texten utan att nämna Luke vs Vader med! En betydligt mer imponerande ljussabelduel än den vi fick se mellan Vader och Obi-Wan i föregångaren. Lando flippar sida till de goda killarnas igen medan Boba förberedder för avfärd med Han i bakluckan. Nervkittlande. Boba hinner undkomma. Överraskande. Allt under tiden som Luke kämpar för livet mot den mörka fursten!
Fräna kameravinklar, grym ljussättning och snygg touch med rökeffekterna. Hela tiden hör man Vaders flämtande andetag genom den där masken och så smyger imperiemarschen sig in i bakgrundsmusiken... Bäst. Den här filmen åtnjuter man verkligen. Det är alltid ett nöje att se om den, så väl sammansatt är den...
Under tiden som Leia, Chewie och Lando inklusive vårt äntligen återförenade favoritdroidradarpar fortsätter fly under lasereldgivning undan imperiets styrkor inser man att det här ÄR den bästa Star Wars-filmen någonsin. Så är det bara. De som på fullaste allvar menar att stolpskottet som är Rian Johnsons episod VIII kommer ens i närheten av detta filmmästerverk antigen lurar sig själva eller vet inte vad de snackar om. Så är det bara.
Rymdimperiet bjuder även på den mest kulminerande sista kvarten i filmhistorien! Det är nu vi får den berömda scenen då Darth Vader säger "I am your father" till Luke. Detta kryddat med så härlig dialog runtom. "If you only knew... the POWER of the dark side." James Earl Jones mörka stämma gör sannerligen sitt för helhetsintrycket. Molnstaden i solnedgången är också en mycket vacker syn som i sin tur gör sitt till att man känner att nu börjar det allt dra ihop sig här... Mycket riktigt så.
Med nöd och näppe lyckas Luke undkomma tillsammans med Leia och gänget ombord på Falken. Lando och Chewie ger sig därefter iväg efter Han. Luke och Leia stannar med resten av motståndsrörelsen tills vidare. Våra hjältar blickar ut i kosmos.
Fortsättning följer...
Betyg: Fyra och en halv råbarkade AT-AT gångare av totalt fem möjliga!
|
