Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

År 1997


Text och sånt: Magnus D. Johansson, 2008-01-28
Nydaning och sånt: G.W. Kong, 2020-12-31


2007 är inte mer, men istället för att titta tillbaka på året som gått bygger jag, Dylan, vidare på idén från den förra årskrönikan och listar här mina tre gånger fem favorithändelser år 1997.

Att läsa (vidare)...

Super PLAY

Svenska Super PLAY startade 1996 och nämndes redan av Jan förra året men... 1997 var det första helåret för tidningen! Svensk speljournalistik låg ännu i sin omogna vagga och visste väl inte hur man presentera den nya kulturformen. Det har varit kul att få följa hur tidningen mognade sedan dess men i och med att 1997 var ett ovanligt intressant spelår speciellt i vår del av världen (mer om det längre ner) blev de ofta naiva artiklarna i Super PLAY roliga att läsa. Dessutom, då detta var året innan Svenska PlayStationmagasinet började, fick man med Super PLAY år 1997 en demoskiva fylld med PSX-spel varje månad!

Spawn

Spawn i Sverige startade 1996 och nämndes då redan av Jan förra året men... 1997 ökade tidningen utgivningstakten till varannan månad! Det fanns bara en titel på de svenska seriehyllorna som kändes blomstrande fräsch rakt igenom. Även om jag personligen tyckte att Ben Reillys solokör som nätsvingaren var intressant var Klonsagan i tidningen som då fortfarande hette Spindelmannen en alltför rörig soppa... Under tiden var Spawn inne på sin andra suveräna årgång här i Sverige. Vi väntade spänt på vart nummer, pungade gärna ut 39 surt förvärvade kronor varannan månad och "spånade" (ha!) friskt kring vad som tänkas kunde ske då Semic Press utgivning kom ikapp den amerikanska...

Stålmannen som blev helblå och helröd

Samtidigt i USA hade världens mest förutsägbara superhjälte gjort allt under sin nära 60-åriga karriär. Då menar jag allt. Allt ifrån att stoppa bankrånare oräkneliga gånger till att t o m ha återskapat hela universum vid något tillfälle och däremellan hunnit bli ihjälslagen och återuppstå. Halleluja. Serieskaparna på DC Comics insåg att något behövdes göras seriöst fort för att blåsa nytt liv i mannen av stål. Varde (blått) ljus. Löst baserad på en följetong från 60-talets serier visade man i Superman #122 för första gången hjälten i sin blåa energidräkt som med bara en axelryckning förklarades med att Stålmannens krafter "ständigt ligger i evolution" och att detta var nästa steg i utvecklingen. Amerikansk press gjorde mycket för att belysa detta vågade försök att renovera världens mest lästa superhjälte, men eftersom den här typen av drastiska förändringar i serievärlden tycks ske bara för att kunna återgå till status quo igen blev manusförfattarna på fansens bevåg, efter det att Stålmannen även varit helröd en sväng, tvungna att hitta en anledning för Stålis att ta på sig sin gamla klassiska röd-blå kostym igen. Nåja.

Att spela...

Nintendo 64

Den 1 mars 1997 lanseras Nintendo 64 i Sverige tillsammans med hela tre spel; Super Mario 64, Pilotwings 64 och Star Wars: Shadows of the Empire. Andra spelnördar fortsätter vara häftiga tack vare PlayStation och spel som Wipeout 2097 medan RPG slår igenom stort världen över med Final Fantasy VII och Konami vågar järnet med Castlevania: Symphony of the Night i 2D. Under tiden arbetar Sega vidare på sin nya konsol "Black Belt" och de första bilderna ur "Zelda 64" visas också det här året.

Själv hade jag "snoozat" och jag hade "losat" den där tidiga vårmånaden på året. Janman här på redaktionen hade dock förbokat ett ex av verklighetsprojektet som tills bara året innan hette Ultra 64:an, komplett med konsolens killer app Super Mario 64. Vad jag minns mest från de första spelsessionerna är att jag inte blev imponerad över att man kunde dra Mario i näsan på startmenyn men väl hur jag kom att älska spelet från det man tryckte på Start samt den sci-fi-doftande handkontrollen som låg några skarpa hörn ifrån att se precis ut som Batmans bataranger. Lite oväntat var det att 1997 skulle förbli N64:ans allra starkaste spelår. Efter release-titlarna bjöds vi på Mario Kart 64, Lylat Wars, GoldenEye och helmysiga Diddy Kong Racing för att nämna några. Som sista kassettbaserade stationära konsol utmärkte Nintendo sig i en spelgeneration annars fylld av laddningstider. Men med en slutnota på bara 33 miljoner sålda enheter var det ändå en viss CD-baserad spelstation som blev den nya herren på täppan.

Final Fantasy VII (PSX)

Folket här i Europa fick som vanligt vänta längst och de ständiga uppskjutningarna av releasen hade nästan blivit tragikomiska, men måndagen 17 november blev det så dags för en högst förväntansfull kontinent som knappt hade lärt sig vad RPG betydde. Européer gick miste om den snygga manualen i flerfärgstryck, men slapp å andra sidan den amerikaniserade översättningen och så framför allt dess fullkomligt gräsliga spelomslag.

Efter föregångarens undergångstema (inte bara för att spelet innebar ett tack och adjö till Nintendo) resulterade Final Fantasy VII i en präktigt dyster saga med tidsenlig cyberpunk-pastisch uppmålad bakom de sentimentala karaktärerna. Bortsett från de snyggt handritade bakgrunderna är den grova grafiken idag, med handen på spelhjärtat, helt hiskeligt men vad gör det när spelbarheten står sig orörd. En eloge till programmerarna som lyckades trycka ner hundratimmarsäventyret på tre skivor utan långa laddningstider. Jo, där finns laddningstider men de är inte långa. FFVII tvingade många Nintendo-fanboys att tänka om och blev möjligtvis det spel som enskilt sålde flest PlayStation-enheter. Det verkar som om Square under ett helt decennium har tagit i från tårna för att producera en ny del i den oändliga FF-sagan lika banbrytande som den sjunde upplagan var då det begav sig.

Castlevania - Symphony of the Night (PSX)

Pixelperfektion min rumpa. Det här är grovhugget som fan själv och de tärningsstora blodpixlarna ger ur teknisk synvinkel ett svinfult intryck. Till skillnad från spelkaraktären i den betydligt äldre Super Castlevania kan man här inte ens urskilja Alucards ansiktsdrag. Det var först när jag gjorde entré i kapellet och musiken satte sig som en meditativ amfetaminspruta som jag fick en aning om hur mycket jag skulle komma att älska detta lir. Det är inte bitpop det är frågan om, utan för första gången ordentlig bitrock.

Man kan undra över Konamis intentioner då de komponerade den trettonde delen i Castlevania-serien för i ett 3D-överöst spelklimat var grafik allt men likt förbannat skulle de göra gränssnittet i blott två dimensioner. Konamis nye regissör Koji Igarashi kom med idén att införa RPG-elementen i seriens första del till PSX som därefter kom att prägla uppföljarna. Detta i kombination med stenhård gotisk rå-coolhet, twisten när man trodde att man hittat allt samt Ayami Kojimas karaktärsdesign borde ha gjort titeln till ett av spelårets mest självklara köp. Istället blev det bara en kultfavorit utan motstycke.

Att lyssna på...

Britisk krydda

Vi kände alla till dem. Och år 1997 var de helt omissbara. Och det spelade ingen roll om man gillade deras musik eller inte. De fanns där ändå. På vartenda tidningsomslag. Och snart i sin egen kritikerrosade (inte) långfilm. Handplockade med fingertoppkänsla av Chris Herbert redan under 1994 och uppkallade efter varsin krydda av redaktören för tidningen Top of the Pops släppte Spice Girls debutalbumet med första hiten "Wannabe" ett år tidigare.

1997, året då "girl power" kacklades som mest, började produktionen av deras egna musikspel till PSX och, givetvis, samlarbilderna lyxigt tryckta på glansigt fotopapper... Fem flickor från England hade nu blivit ikoner under en stor portion av vad som återstod av 1990-talet.

Wu-Tang Clan

På 80-talet var det här med rapp ännu mest "diggi-di-diggi-di". Trenden hade vänt då de hårdnackade gangstrarna i NWA upptäckt att genren var minst lika effektfull för att sprida politiska budskap som soul hade varit ett helt funkigt årtionde tidigare. Stilarten utvecklades och den New York-baserade huligangruppen Wu-Tang Clan, med Ol Dirty Bastard i den oroliga fronten, sjöng, eller sjöng och sjöng - RAPPADE menar jag naturligtvis, vad som sedan dess kommit att kallas redig hardcore rap.

Vad som dock står som gruppens grädde på moset är dubbelalbumet Wu-Tang Forever, släppt juni år 1997, uppföljd av den kontroversiella turnén Rage Against the Machine samma sommar. Det här var ett självklart val för högstadiets största rebeller. Och likaså Wu Tang-klädmärket som fick sig ett uppsving av albumets framgångar och danglade ända nere vid knäna. Tuff.

Blood on the Dancefloor

En nybliven pappa, Michael Jackson, är under hela året ute på världsturné för att promota HIStory och släpper under våren remixalbumet Blood on the Dancefloor. Den 16 augusti drar han på sig den nya gulddressen för att uppträda på Ullevi. 13 år gammal och förbannad över att jag inte får åka (ännu mer över att ingen av mina mycket tuffare kompisar ville hänga med) till Göteborg stannar jag hemma och lyssnar på idolens senaste med kronjuvelen Is It Scary? och ser på nyhetssändningarna.

Nunan hos vd:n för Sheraton Hotel flämtar i rutan och skildrar med tysk brytning hur man ordnat med privathiss för megastjärnan och hur man erbjudit pansarvagn som transportmedel. Den fd svarta artisten visar sin tacksamhet genom att stanna i landet i några blotta timmar och inte ens checka in på hotellet. Ett skadeglatt flin drar över mig som en skön sommarbris medan Blood on the Dancefloor sätts på repeat.

Att se på TV...

Expedition Robinson

Öppet erkänt på IMDb och ganska otippat. Sverige var faktiskt först med dokusåpor. Lördagen 13 september var datumet och SVT:s Expedition Robinson var programmet. Det var, för första gången, helt vanliga människor som smågrälade och smutskastade varandra på bästa sändningstid. Under några månader fick vi följa de dramaturgiska intrigerna mellan Norrlänning-Kenta och Polis-Martin och en sedvanligt trött Harald Treutiger som uppstyrare. Jippi. Ja, sådan här skit-TV tittade jag verkligen på...

Och bättre kunde det tydligen inte bli då tittarantalet sköts i höjden under hela TV-hösten. Vi minns även killen som blev utröstad först - och som begick självmord då planet hade landat i Sverige igen.

Cartoon Network

De tecknade pärlornas hemkanal kunde fortfarande bara ses på engelska och oavsett vad min mellanstadielärare sade så hävdar jag bestämt att ett Cartoon Network-maraton var ett utmärkt sätt att slipa engelskan på. Wacky Racers, 2 Stupid Dogs och Dumb and Dumber missade en dumbom som jag sällan, men jag vill framför allt annat lyfta fram guldstunderna med What a Cartoon! som den där Jan nämnde redan här om året där den Ted Turner-ägda kanalen visade egenproducerade program en timme om dagen.

Piloter kommer och går, men stjärnorna består (än idag); Dexter's Laboratory, Johnny Bravo och Cow and Chicken, den ena ännu mer smaklöst tecknad än den andra, men med en subtil men intensiv humor som var lättare att relatera till för oss i den sk ironiska generationen och som kändes mer lättillgängliga än Fred Flinta som bränner sig på grillen eller en duva som inte vill stoppas. Även om man gärna såg Urban Usling göra vägarna osäkra i Wacky Racers.

Survivor Series 97

Att se på showbrottning går i grunden ut på att svälja faktumet att det är just show. Att lära sig acceptera att proffsaktörerna på förhand vet vem som ska vinna. I mångt och mycket är det som opera, antingen förstår man det och då gillar man det eller så förstår man sig inte på det och då gillar man det inte. Typ. Men ibland blir wrestlingsåpan på riktigt. Dispyter och smutskastning hade utmärkt hela året mellan den regerande mästaren Bret Hart och förbundets karismatiske ägare Vince McMahon förstår ni...

Grälet kom att kulminera under titelmatchen på höstens stora wrestlinggala Survivor Series då Bret Hart skulle försvara mästarskapet mot Shawn Michaels. Mot matchens avrundning låste Michaels sin motståndare med hans egna avslutningsmove "the sharpshooter". Utan någon som helst förvarning reser sig då McMahon hastigt ur sin sittplats vid ringen och skriker åt tidhållaren "Ring that god damn bell!". Signalen ljuder och matchen är avslutad, utan att Hart hade gett upp. Den före detta världsmästaren ser chockad ut och publiken är helt tyst. Vad tusan hade precis hänt? Ägaren hade visst låtit ledarskapet stiga honom över huvudet... De kontroversiella händelserna under Survivor Series 97 står sig än idag som en av de mest omtalade bland wrestlingfans.

Att se på bio...

Austin Powers: Hemlig internationell agent

1990-talet var typ ironi rakt igenom och när Tomorrow Never Dies gick upp på biograferna så var jag efter bara en föregående film så trött på James Bond (eftersom jag är så dum i huvudet...) att jag hade slukat en parodi om honom om den så var regisserad av Paul W.S. Anderson. Okej, så här i backspegeln är första delen i Austin Powers-trilogin även den svagaste, men den lät världens roligaste kanadensare Mike Myers sätta stommen för en av de mest minnesvärda karaktärerna i filmhistorien; Dr Evil. Att Dr Evil var en parodi på Blofeld från de gamla Bond-filmerna begrep jag ju inte som bara hade sett Moonraker.

Men in Black

Ja, så blåst var jag att 1997 var jag ännu övertygad om att Independence Day var den bästa filmen någonsin. Alla kategorier. Lagom till 50-årsjubileumet av den påstådda UFO-kraschen i Roswell, Nevada var det i juli dags för en ny sci-fi-rökare med Will Smith. Barry Sonnenfelds Men in Black lanserades inte som den serietidningsfilm den faktiskt är (jodå, tecknad av Lowell Cunningham och utgiven 1990 av Aircel Comics) utan mer som en skildring av just de där överstatliga mörkläggarna, sedan länge alltför kända för konspirationskåta amerikaner. Smith kallades till casting då Sonnenfelds fru var ett stort fan av Fresh Prince in Bel Air. Maskgurun Rick Baker såg till att filmen kammade hem Oscarsstatyetten för bästa make-up året därpå. En rolig film var det med.

Det femte elementet

Det förra årtiondets råaste sci-fi hade Sverigepremiär den 22 augusti 1997. Luc Bessons första film sedan León kändes på sin tid i dubbel bemärkelse som en mastodontrulle. Som liten snyting hade jag verkligen aldrig upplevt något mäktigare på vita duken än detta, Det femte elementet, där en obligatoriskt skäggstubbig Bruce Willis gestaltar taxichaffisen Korben Dallas i det 23:e århundradet och agerar helyllehjälte vackert nog utan att någonsin vistas i samma scen som skurken, spelad av Gary Oldman. Och inget kunde heller hindra mig från att bli smått förälskad i rödhättan Milla Jovovich i vad som kom att bli hennes egen genombrottsrulle. De sidotuttarna tackar man inte nej till.

- - - - - - - - - - - - - - - -
< Förra sidan | Förstasidan | Nästa sida >

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Doctor Who serie 1-10
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Min manimé-uppföljning
|- POPKORN-resumé
|- Prequel-trilogin...
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode V
|- Star Wars Episode VI
|- Star Wars Episode VII
|- Star Wars Episode VIII
|- Star Wars Episode IX
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck
|- Årskrönikor
|--- 1996
|--- 1997
|--- 1998
|--- 1999
|--- 2000
|--- 2001
|
Plockat ur filmhyllan

PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.