Ja, nu har det gått precis ett år sedan vi tyckte till om den senaste delen i den där sagan som utspelade sig för länge sedan i en galax långt, långt borta... Och som på beställning fick vi plötsligt denna uppstickare att dämpa abstinensen med innan episod VIII! Vi tackar och tar emot och bjuder nu för egen räkning på några väl valda ord om den första stora Star Wars-mellanfilmen och likt förra året drygt två veckor efter biopremiären så att alla "vanliga" fans ska ha haft chansen att se den själva vid det här laget och jag utan vidare förbehåll kan ha med SPOILERS! Så att anse er själva varnade nu ni som läser det här som mot förmodan inte sett filmen ännu... Eller ni som helt enkelt inte bryr er om några spoilers.
Det här är alltså en riktig Star Wars-film som ändå inte är en "riktig" del i serien. Det här är alltså en spin-off. Hela filmen är ett enda stort sidospår från de övriga snarare än ytterligare en episod. Förvisso handlar det om ett sjuhelvetes viktigt sidospår, ja, faktiskt ett avgörande sådant i hela filmseriens narrativ, men likväl ett sidospår. Därför återfinns heller inte vissa element som vi har kommit att förvänta oss av varje ny Star Wars-film. Inga jedi-riddare i någon som helst bemärkelse och därmed inga balla ljussabeldueller heller men det allra mest påfallande är avsaknaden av seriens superkaraktäristiska "opening crawl". Öppningstexten som sammanfattar händelserna ledandes fram till filmens start. Rogue One. Bara börjar liksom. Helt abrupt. Nästan lite störande faktiskt. Man saknar de där inledande textramsorna. Nog för att de säkert plockade bort dem bara för att särskilja den här filmen från de numrerade episoderna i serien men ändå.
Minns ni öppningstexten till den allra första Star Wars-filmen förresten? En minnesuppfriskning:
"It is a period of civil war. Rebel spaceships, striking from a hidden base, have won their first victory against the evil Galactic Empire. During the battle, Rebel spies managed to steal secret plans to the Empire's ultimate weapon, the DEATH STAR, an armored space station with enough power to destroy an entire planet. Pursued by the Empire's sinister agents, Princess Leia races home aboard her starship, custodian of the stolen plans that can save her people and restore freedom to the galaxy..."
När man tänker efter, vad handlar den här filmen om? Jo, precis det. Inledningstexten till den första Star Wars-filmen, i efterhand episod IV i den kronologiska ordningen; A New Hope år 1977. Rogue One handlar faktiskt om just de händelserna som beskrevs redan nästan 40 år tidigare... Det är inbördeskrig och rebeller, utifrån en gömd bas, vinner deras första riktiga seger mot det onda galaktiska imperiet, som gick ut på att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan och lyckas föra dem vidare tills de slutligen hamnar i händerna på prinsessan Leia, och allt detta precis innan episod IV börjar. Hela handlingen i Rogue One sammanfattas i inledningen till A New Hope. Fräckt.
- Vår senaste samt retrospektiva rymdhjältinna -
Vår senaste rymdhjältinna heter Jyn Erso, gestaltad av unga Felicity Jones som de flesta inte kommer ihåg som Black Cat från Amazing Spider-Man 3 då planerna på den filmen lades ner efter den sunkiga tvåan. Men ja, hon var iallafall med i den filmen, i en "blinka och du missar det" cameo som Felicia Hardy. Hur är hon här då? Bra. Bara bra. Sedan har vi en hel uppsjö karaktärer att hålla reda på här. Diego Luna gör sig likväl bra som kapten Cassian, Donnie "ej Jet Li" Yen spelar Marvels DareDevil som typ en wannabe jedi, Jiang Wen är Baze ā la en snällare Barret från Final Fantasy VII medan Alan Tudyk stjäl nästan varje scen han är med i som K-2SO, som en badass C-3PO. Och det är bara den innersta kretsen av våra hjältar. Nej, vänta! Jag glömde han den där piloten, vad heter han..? Riz Ahmed som Bodhi, en imperiepilot som byter sida. Han är ju också med i sällskapet. Nog känns det nästan som ett gammalt hederligt japanskt konsol-RPG det här. Och då räknar jag inte ens med Forest Whitaker som Saw Gerrera, Jimmy Smits som Bail Organa, Genevieve O'Reilly som Mon Mothma osv, osv. Förvånansvärt nog känns det dock aldrig som att man drunkar i karaktärer så väl sammansvetsat som slutresultatet trots allt visade sig... Och detta trots de många omtalade ändringarna. Ja, tydligen har de klippt om och gjort om en hel del i den här men ärligt talat, bortsett från det man direkt märker att de gjort om från någon trailer, Jyns snärtiga "This is a rebellion isn't it? I rebel." trailer-scen är t ex helt omklippt i den färdiga filmen, så är det inget som stör direkt. Det här är sannerligen en välgjord film alltså.
Somliga skulle nog säga att Rogue One må vara för polerad på fel sätt på sina ställen dock. Man har t ex tagit en annan skådespelare och "digitalt efterliknat" den bortgångne Peter Cushing att gestalta Grand Moff Tarkin. Jag tänker inte gå in på den "etiska aspekten" av detta då det helt enkelt inte upprör mig men sedan har vi argumentet att det ser så fake ut att filmskaparna blott av den anledningen borde ha låtit bli. Men om jag ska vara riktigt ärlig så tänkte jag faktiskt inte ens på det första gången vi var och såg filmen... Andra gången vi såg den, då hade jag läst och blivit medveten om gnället på nätet och då märkte jag också att visst, nog ser det inte helt verkligt ut men alltså... Om man inte tänker på det om man inte redan har gjorts varse om det i förväg, då är det ändå ett ganska gott betyg för "grafikens" del tycker jag och samma sak gäller Carrie Fisher som den unga prinsessan Leia förresten (må hon vila i frid).
- Inte Jet Li ska just till att gå full DareDevil på de där stormtroopers arslen -
I kontrast till den ibland väl polerade ytan har vi den skitiga "gritty" krigshärjade realismen som den här filmen förmedlar. Jepp, det känns verkligen som en riktig krigsfilm alltså. Och inte mig emot, för ska det vara Star Wars så ska det, men det var ändå något man faktiskt inte kunde säga i samma utsträckning om de första två trilogierna. Rogue One levererar dock detta med råge! Det är nog DEN mest seriösa Star Wars-filmen som gjorts (än så länge i alla fall). Ändå passar den som handen i handsken in i A New Hope från 1977. Mm, Rogue One har faktiskt även kallats den "sanna prequelen" till originalfilmerna i motsats till just prequel-trilogin från 1999-2005. Och jag måste erkänna att så fort vi kom åter efter första gången vi såg Rogue One, så stoppade jag rent instinktivt in bioversionen av A New Hope på DVD (den medföljde som "extramaterial" till limited edition-versionen) och ingen sade emot utan alla liksom satte sig till rätta och började titta som om det var del två av Rogue One... För ja, så bra har de fått ihop det hela alltså.
Rogue One är följaktligen inte lika mycket en helt fristående film som en väl formad pusselbit, gjord att verkligen passa rätt in i episod IV. Och jo, till viss del passar den såklart in efter episod III med men inte alls lika mycket. Om det är något man ska klaga lite på så är det kanske just det, att Rogue One ligger så långt ifrån episod III och så nära inpå episod IV, snarare än att ligga rätt emellan de båda, där det förövrigt existerar ett stort jäkla tidsgap att fylla... Och man kunde ju för all del ha spenderat lite mer tid längre bak i tiden så att säga, medan vår hjätinna bara var barnet. Det är då filmen börjar och av åtminstone någon trailer att döma så skulle det vid något tillfälle under produktionens gång vara mer på gång under den här perioden, då vi både ser och hör mer av Forest Whitakers Saw Gerrera i trailern än vad som sedan kom med i den färdiga filmen och av dialogen att döma verkar det som att han kanske tränade en yngre Jyn, fast det fick vi alltså inte se till slut. Istället hoppar filmen 15 år framåt helt plötsligt.
- Perfekt i skurkrollen -
Just början av filmen är faktiskt vad som känns mest hackigt, nästan fragmentariskt, som om det var just den första akten som genomled flest omskrivningar och omklippningar osv innan det hela liksom planade ut till en mer sammanhängade story. Ben Mendelsohn gör storstilad entré som den huvudsaklige skurkfiguren direktör Orson Krennic, ansvarig för att den där fördömda Dödsstjärnan blir klar någon jävla gång. För i slutet av episod III verkade det ju trots allt som att de var på god väg att få färdigt skiten men så årtionden senare håller de fortfarande på med bygget? Snacka om att ha fastnat i "development hell"
visst? Inte alls olikt vår egen sidåteruppbyggnad. Men ja, hur som helst, danske Mads Mikkelsen spelar Jyns farsgubbe Galen Erso, en vetenskapsman vars färdigheter Krennic fått för sig är absolut nödvändiga för Dödsstjärnans färdigställande, ett evighetssprojekt som självaste Darth Vader hunnit bli duktigt trött på vid det här laget. Återigen är det gamle Mufasa, dvs James Earl Jones, som gör rösten till allas favorit-sith Vader men den här gången tycker i alla fall jag att det inte låter riktigt, riktigt helt som det ska. Mm, jag är ledsen att behöva vara den som är den men jag måste bara påpeka att James Earl Jones låter mycket äldre och tröttare på rösten... Det hörs helt enkelt att han har åldrats de senaste dryga 30 åren (och konstigt vore väl annars).
Bortsett från den lilla bagatellen är det en ren fröjd att ha så mycket Vader med i filmen som det är. Efter den första scenen mellan denne och Krennic där vår egentliga favoritrymdskurk gör sitt berömda sinnesstrypgrepp på den uppstudsiga direktören i vit kappa så får jag medge att jag får rädd att det var det enda vi skulle få av gamle Darth. Men gosse, så fel jag hade. Efter den där första riktiga segern mot imperiet som öppningstexten till episod IV förtäljde, då vår omaka rebellgrupp lyckas stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, återstår ju stycket om hur prinsessan Leia skyndar hem med nämnda ritningar i sin ägo, förföljd av imperiets ondskefulla agenter. Det är precis med detta som episod IV börjar och det är också precis med detta som Rogue One slutar. Efter att ha gått från badass skurk i episod IV-VI till mer av en tragisk hjälte i episod I-III, återställer den här filmen Darth Vader till det monster som vi tidigare bara kunde förmoda att han hade blivit däremellan. Soldaterna som ställs inför honom har inte en chans. Panik utbryter. Och han slaktar dem alla. Så jävla rått... Om det är en fråga vi hade sedan innan som Rogue One besvarar är det varför Darth Vader egentligen var så fruktad i de ursprungliga filmerna. Denna scen är egentligen väldigt kort men sjukt underbart är kort vet ni. Då ritningarna med blott ett hårsmån lyckas undgå Vader varpå fortsättningen följer i episod IV klaffar allt nästan perfekt.
Betyg: Fyra gamla Dödsstjärnejulgranskulor av totalt fem möjliga!
|
