Ytterligare ett jubileum onekligen värt vår odelade uppmärksamhet och denna gång är det inget mindre än självaste Stjärnornas krig som åtnjuter hela 40 år sedan den allra första filmen, som i efterhand kom att bli episod IV, gick upp på biograferna i Amerika. Visste ni förresten att den tidigare tilltänkta premiärdagen för episod VIII var 26 maj, dagen efter 40årsjubileumet? Varför de då ändrade det till 15 december (f.ö dagen innan 40årsdagen för den svenska premiären, lustigt sammanträffat nog), det vete väl självaste Disney alltså. Men något Star Wars-relaterat 40årsdagen till ära tänkte vi allt bjuda på här i alla fall. För fastän faktiskt ingen av oss på redaktionen ännu existerade på den tiden så växte vi ju alla ändå upp med de här filmerna under årtiondena som följde. Stjärnornas krig är så mycket nostalgi som det bara kan bli typ! Därmed fick det bli ett retrospektiv på den första filmen i fråga helt enkelt. Vilket också passar bara bra med tanke på att senast vi "vidgade vyerna" var det just med perspektiv på Rogue One som
tar slut just då denna klassiska del av sagan tar vid.
Ska hela sanningen fram väntade vi heller inte dryga fem månader på att se om "Stjärnornas krig" som den heter på ren svenska. Faktum är att vi såg om den det första vi gjorde efter att ha sett Rogue One på biografen första gången. Det kändes så rätt liksom. Och det var efter att ha suttit igenom Rogue One och följaktligen episod IV (som jag för enkelhetens skull kommer benämna denna film hädanefter) som jag började på den här texten... Och då snackar vi om den ursprungliga bioversionen från 1977 alltså, och inte någon av de sk specialutgåvorna från 90- eller 00-talet, där man datoranimerat in utomjordningar som trampar i bajs och annat trams i vad som närmast kan kallas för helgerån. Och originalfilmerna från 1970- och 80-talet ingår som "extramaterial"
till limited edition-versionerna på DVD förresten, för er som undrar. Ja, HURSOMHELST, när kultfilmen börjar dröjer det inte länge innan vi (åter) introduceras till Darth Vader när han är som mest kallhamrad, "förhörandes" någon stackars sate till döds med bara en hand. Tänk nu på att det här EGENTLIGEN var det första man någonsin såg av denna karaktär och det sätter stämningen direkt.
- Badass -
Den första gången jag personligen såg episod IV var runt omkring år 1990. Jag var då omkring sex år gammal och filmen gick på TV helt enkelt. Dock missade jag de ovanstående inledande scenerna på den tiden då jag råkade börja glo på filmen just som allas favoritradarpar R2-D2 och C-3PO vandrade ur sin rymdkapsel, ut i det helt överväldigande ökenlandskapet. Jag visste inte vad jag tittade på och kände inte alls till Star Wars sedan tidigare. Detta var alltså mitt allra, allra första möte med rymdsagan och jag var fast direkt. Andra gången jag såg den här filmen var någon gång under första halvan av 90-talet då hela trilogin gick som följetong på TV4, och då passade vi på att spela in alla filmerna på video (dvs VHS) med. Ja, på den tiden spelade man alltså in filmer som gick på TV på kassettband. Jag och en klasskompis brukade sedan titta igenom alla de tre episoderna som jag hade inspelade, vi brukade få provspela Super Star Wars-spelen till SNES på andra våningen i den lokala Lekcenter-affären och vi lyckades faktiskt få tag på både en och annan gammal leksaksfigur med. Det fanns t ex ett ställe i stan som hette Leklådan där de köpte in och sålde vidare gamla leksaker. Det här var alltså ganska exakt i mitten av 90-talet, ett par år innan "renässansen" som följde efter att den ursprungliga trilogin gick om på biografer i nya special edition-versioner år 1997.
Men nu ska vi inte prata om special edition-versionerna eller vad som följde därefter. Nu vänder vi alltså åter blicken till originaloriginalfilmen från det hippa 70-talet som gjorde så starkt intryck på mig i början på 90-talet och som verkligen håller som den är än idag, en bra bit in på det nya 10-talet. En del saker sticker förvisso i såväl ögon som öron... Länge störde jag mig t ex på den "futuristiska" 1970-talsstilen som innefattade blipblop-ljud och skarpt lysande, blinkande knappar överallt. Jag vet inte om det är för att jag själv nu är 20-30 år äldre men detta stör mig faktiskt inte längre. Alls. Vad som däremot stör mig som fan numera är att unge Luke Skywalker låter som värsta gnällspiken första gången vi hör honom prata... Han levererar ju repliken "But I was going to Toshi Station to pick up some power converters!" så jävla gnälligt att man kan tro att han ska föreställa åtta år gammal. Man kan ju undra om detta var avsikten men ja, ja... Snart har unge Luke R2 och 3PO i sin ägo i alla fall och det har blivit dags för nästa klassiska scen. "Help me Obi-Wan Kenobi, you're my only hope." är förmodligen DEN mest kända biten av Star Wars-dialog utöver självaste Darth Vaders "I am your father." från episod V. Och det är en sådan ikonisk scen alltså. Hela scenen. Jag vet inte exakt hur många parodier och hyllningar till den här scenen jag har sett genom åren men många är de. Hela den här biten med Leias meddelande via hologram som får Luke att tända till på sin egen syster (men det visste man ju förvisso inte då). Ja, klockrent. Och nog lockar det en att fortsätta titta alltid. Nog drar det in en i handlingen.
- Klassisk scen -
När Alec Guinness sedan presenterar sig själv som den herr Kenobi som avsågs höjer man kanske på ögonbrynet något så här i efterhand. Jag minns att när jag först såg episod IV och när jag först såg om hela filmen och om och om igen på 90-talet så var det inget som störde men sedan prequel-trilogin kom 1999-2005 så både ändrade man på- och lade till vissa saker retrospektivt till hela filmserien. En sådan sak är t ex det faktum att en yngre Obi-Wan Kenobi hade just den här R2-D2-enheten som trogen följeslagare i de nya filmerna som alltså skulle utspela sig innan den första filmen från 1977... Och tillskillnad från C-3PO så ser R2-D2 exakt likadant ut och låter exakt likadant och "nu" sitter en äldre Obi-Wan och säger att han inte kan minnas att någonsin ha haft en droid? Vad fan, är gubben senil eller? Nej, självklart ska episod IV inte belastas med sådana problem som uppstod först drygt 25 år senare i och med en annan film och ja, självklart kan man bortförklara sådana missar på både ett och annat sätt men ändå... Sedan den nya trilogin kom och ställde till det på sina ställen så stör sådana här tillfällen lite.
Över till Mos Eisley rymdhamn och en overkligt ung Harrison Ford som Han Solo tillsammans med den vandrande pälsmattan Chewbacca. Eftersom vi som tidigare nämnt snackar om den ursprungliga bioversionen så är det inget snack om saken heller. Han skjöt inte bara först. Han var den ende som överhuvudtaget hann skjuta. Han dödade Greedo i princip kallblodigt. Punkt. Nu varnade jag inte i förväg för spoilers vilket jag gjorde både förra och förförra gången en Star Wars-film varit på tal här på sidan kom jag i skrivande stund på men kom igen nu... Det här är ändå första Stjärnornas krig, en modern filmklassiker som jag utgår ifrån att typ alla redan har sett någon gång i livet. Jo, förresten. Nu när jag sitter här så kom jag också på hur mycket jag faktiskt gillar alla de där scenerna med imperiefolket som typ sitter och snackar jobb runt bordet eller snackar jobb då de går runt på sin nya fina rymdstation osv, osv. Ja, kalla mig konstig men jag tycker de scenerna är rent av mysiga att titta på. Där sitter de och snackar rymdpolitik liksom. Lite intressant såhär i backspegeln är också att Vader verkar mindre av en big kahuna och mer av en "en i gänget" här än i såväl episod V-VI som Rogue One. Här är det snarare Peter Cushing i sin odödliga roll som Grand Moff Tarkin som framstår vara skurken nummer ett i dramat.
- Enguarde -
Vader kommer till sin rätt mer först då Luke med vänner oavsiktligt infiltrerat Dödsstjärnan och smyger runt och har sig. Detta är verkligen filmens höjdpunkt. Hela den här delen med alla våra hjältar ombord på Dödsstjärnan är spännande, fartfyllt, häftigt, lite läskigt och framförallt riktigt roligt. Faktiskt så till den grad att den del av filmen som följer direkt därefter känns mer som ett slags efterspel. Bra underhållande är det i vilket fall och förvisso likaså hyfsat spännande med Dödsstjärnan som alltmer närmar sig rebellernas inte längre så hemliga bas under tiden som de ikoniska X-vingarna försöker spränga eländet ur skyn... Också intressant såhär i backspegeln är att detta är den stora finalen, med Darth Vader som imperiets eget rymdflygaräss snarare än i en ljussabelduell. Detta tillskillnad från alla Star Wars-filmer som komma skulle. Ja, t o m Rogue One slutar med en ljussabelslakt om inte annat och nog för att det ÄR en duell med i den här filmen också, den mellan Obi-Wan och "Darth" alltså, men denna äger ju rum långt innan slutakten och kan alltså ej räknas som del av "den sista fighten".
Det är också här episod IV:s höga ålder påverkar filmen som mest. Ljussabelstriden (och ja, det heter ljussabel och inte fuckin' "lasersvärd" förresten) mellan gamle Ben Kenobi och Darth Vader ser helt enkelt inte vidare imponerande ut jämfört med vad som komma skulle i episod V-VI och VERKLIGEN INTE jämfört med vad vi sedan såg i episoderna I-III. Om det finns något som de där filmerna verkligen gjorde väldigt bra så är det just ljussabelduellerna. Men så får man ju ändå ta hänsyn till att den här rullen är från 1970-talet. Den har ju sin tids tekniska begränsningar och allt det där. Det var förmodligen därför Obi-Wan bara försvann då Darth Vader träffade honom med sin ljussabel för vad skulle de annars göra liksom? Och för en film som trots allt är så här gammal (40 år i år alltså, FYRTIO ÅR, kan ni fatta?) att då ha så förhållandevis få brister med dagens mått mätt, det var starkt jobbat av farbror George alltså. Verkligen starkt jobbat.
Betyg: Fyra lagom häpna Luke Skywalker av totalt fem möjliga!
|
