"Vad var den första mangan du läste? Vad var den första animén du såg?" Säkerligen återkommande frågor i var och varannan populärkulturellt orienterad umgängeskrets (dvs bland polare som lirar TV-spel lika gärna som tittar på film och vet skillnaden mellan manga, Batman och Bamse). Det är i alla fall frågor som kommit upp om och om i vår egen bekantskapskrets. Vi var i och för sig en manga och animé-förening en gång tiden men ändå. Med det i bakhuvudet en regnig sensommarkväll satt jag så och funderade fram och tillbaka. En tankekarta målades upp i huvudet där mina första erfarenheter av dessa även i vår del av världen numera så populära uttrycksformer blev tydliga. "Just det... Så var det ju... Ja, det där var ju en manga men det visste jag inte då." Det blev på så vis en personlig tillbakablick på min egen manga och animé-historia snarare än någon allmän sammanfattning av historiken i Sverige överhuvudtaget. Men bara lugn. Ni läsare blir inte snuvade på något stort stycke svensk utgivningshistoria för att vi utgår från mig. Jag hoppar inte direkt över allt fram tills typ "nuförtiden" nämligen. Med mina personliga erfarenheter som utgångspunkt så börjar jag ändå från tiden innan fenomenet "manga" slog igenom stort i Sverige (då efter att i åratal ha varit känt som "kinesiskt våldsporr från Japan") till dagens betydligt mer öppensinnade samt mer sunt förnuftiga klimat. Uppmärksamma läsare har säkert noterat att jag även nämner animé och ja, i anknytning till mitt möte med japanska tecknade serier så går vi ju såklart igenom mötet med japansk animerad film också... För enkelhetens skull har jag dock valt att dela upp hela min resumé i en manga-del och i en animé-del. Det här är manga-delen. ^_^
Var ska man börja då? Jag vill kunna säga Lone Wolf and Cub (eller "Ensamvargen" som den hette i Sverige) och The Legend of Kamui (bara Kamui i Sverige) i den svenska pionjärtidningen "Samurai" från sent 80-tal till tidigt 90-tal... Jag vill kunna säga Space Adventure Cobra, Crying Freeman och Pineapple Army som alla publicerades i den svenska tidningen "Cobra" åren 1991-1992. Och jag vill kunna säga de första kapitlen av Akira som 1997 publicerades på svenska i antologiblaskan "Magnum Comics". Men eftersom jag hellre är ärlig än tar mig konstnärliga friheter med sanningen bara för att det ska låta bättre så får jag då bittert nog medge att det faktiskt inte var så... Tidningarna Samurai och Cobra ansågs på den tiden vara sk "vuxenserier" och jag var själv för upptagen med diverse färgglada Marvel-titlar (däribland Spindelmannen, X-Men och Mega Marvel), den svenska klassikern Fantomen och även de sista åren med Transformers och Stålmannen för att bry mig nämnvärt om de där tråkiga svartvita serierna... Det här var alltså 1991-1992 och fastän jag faktiskt var lite klokare än så fem år senare då Akira gick i Magnum så var detta rätt under min "Går på högstadiet och är därmed för tuff för att läsa serier!"-period i livet (som heller inte var riktigt klokt men så var det). På så vis missade jag en massa häftigt och "underground" som hände på den svenska manga-scenen under 90-talet. Jag var visserligen vagt bekant med flera av bara titlarna men innehållet gick mig om intet. Tja, med ett grymt litet undantag faktiskt men vi kommer till det senare.
Var ska då JAG börja..? Jo, faktiskt är det så att de första manga-serierna som jag någonsin tog del av var Super Mario Adventures av Tamakichi Sakura och Legend of Zelda: A Link to the Past av Shotaro Ishinomori som båda publicerades, men tyvärr ej avslutades, i svenska Nintendo-Magasinet mellan 1993-1994. Jag var själv inte medlem i Nintendo-klubben på den tiden men hade en kompis som var det så då kunde jag läsa tidningen hemma hos honom. Super Mario och Legend of Zelda blev alltså mina första lästa mangor. Ingen jättebragd kanske men så var det. Jag tyckte att serierna var skoj då och gör det nu också, om än måhända mest av nostalgiska skäl. Som ovan nämnt blev det dock aldrig någon avslutning på serierna. Man kom så långt som tio och nio kapitel av totalt tolv vardera in i respektive serie innan Nintendo-Magasinet hastigt och olustigt bara lades ner. Vi fick inte veta hur varken det ena eller andra slutade! Skandal! På senare år har jag äntligen kunnat läsa de spännande upplösningarna på engelska tack vare det vida världsnätet men just där och då, under den första halvan på 90-talet, fanns det absolut inget man kunde göra.
Ovan: Super Mario Adventures av Tamakichi Sakura och Legend of Zelda: A Link to the Past av Shotaro Ishinomori bjöd på både roliga och spännande fortsättningsserier. Det var nog få här som förstod att de läste manga då...
Vid den här tiden läste jag även halv-mangan Usagi Yojimbo som då publicerades som gästserie i den svenska utgåvan av Archie Comics lovordade Teenage Mutant Ninja Turtles Adventures. Det är inget fel på ditt minne om du inte känner igen den titeln eftersom tidningen dumt nog döptes om här till helt enkelt Teenage Mutant HERO Turtles efter den brittiska censuren av den tecknade TV-serien. Det som, vid sidan av huvudserien, publicerades i svenska Turtles-tidningen var hur som helst kortare fristående kapitel med kaninlivvakten Usagi Yojimbo (ordagrant "kanin livvakt" på japanska ^_^) strövandes omkring den antropomorfiska motsvarigheten till det feodala Japan. Tillskillnad från andra svenska publikationer av Usagi Yojimbo var dessa korta serier i färg, liksom hela den versionen av Turtles-serietidningen i fråga. Att jag refererar till titeln som halv-manga beror för övrigt på att dess upphovsman, Stan Sakai, själv är halvjapan. I vilket fall som helst tyckte jag bra om dessa korta gästinslag på några sidor per nummer. De innehöll alltid något moraliskt bryderi som lämpade sig ganska bra för en tioåring att reflektera över. Självklart hade jag fortfarande ingen tanke på att göra några som helst kopplingar till något som kallades "manga" utan det var ju ändå för Turtles skull först och främst som jag läste hela tidningen. Vad gäller Nintendo-Magasinet så var det främst för topplistornas och förtittarnas skull som jag bläddrade i den, serierna var bonus.
Nästa manga som jag kom i kontakt med var också genom ett spelmagasin. Efter Nintendo-Magasinet gått i graven tog den månatliga publikationen Super POWER helt vid och fr o m mars 1996 kom samma speltidning att heta Super PLAY. Nästan varje nummer av SP innehöll ett par (ofta två) stycken manga och animé-sidor. "Manga Mania" kallades det under POWER-tiden och "Animé Express" blev det under PLAY-tiden men det handlade alltså hela tiden om bådadera. Mm, nischat utav bara helvete var det och därigenom lärde jag mig exakt vad manga och animé egentligen var för något. Nu befinner vi oss ungefär i mitten på 90-talet och strax kommer vi till just den där tiden då jag var för tuff för både serietidningar och tecknade filmer så trots införlivat kunskap uteblev intresset. Jag nosade faktiskt lite på en animé, Ghost in the Shell, i början på högstadiet för den verkade ju så hård och vuxen tyckte jag men fann den faktiskt tämligen tråkig till slut... Det skulle därför dröja fram till slutet av 90-talet innan mitt nästa kliv in i en värld av nyckfulla teckningar.
Under 1998 kommer andra volymen i ordningen av Masashi Tanakas minst sagt annorlunda manga Gon ut här i Sverige. Kom ihåg att manga i svensk utgåva verkligen inte hörde till vanligheterna då. En sådan här sak fick såklart sin beskärda del av uppmärksamhet i Sveriges på den här tiden enda tryckta nyhetskälla rörande manga & animé, Animé Express i Super PLAY. Att man gav ut just Gon i Sverige ungefär samtidigt som den lilla dinosaurien gästspelade i framgångssagan Tekken 3 till PlayStation gjorde inte saken sämre direkt. Många blev ju extra intresserade av den anledningen. Jag var inget undantag i det avseendet. Tillskillnad från många andra dock, som förvisso visade intresse för mangatiteln med samma namn men ändå inte förmådde göra sig besväret att skaffa ett exemplar, så... Gjorde jag det. Skaffade ett exemplar alltså. Av båda volymerna. Jo, juste Jan, det är väl jag det.
Men ärligt talat, när det "enklaste" sättet att beställa en volym av serien var genom att betala in rätt belopp på ett postgirokonto med förlagets namn som mottagare och vara noga med att själv lägga på 20 kronor i expeditionsavgift till det beloppet i fråga och komma ihåg att ange exakt vad det än är man överhuvudtaget beställer (och skriva ens namn och adress därtill såklart) samt fysiskt behöva göra detta, dvs i egen hög person, "in real life" på ett traditionellt postkontor där man för det första var tvungen att veta vad för slags papper som man egentligen skulle fylla i beställningen på, för det fick man ju leta upp själv och ha ifyllt innan man ställde sig i kö, då var det ju ändå inte så konstigt att de flesta, som annars hade varit villiga att köpa ett ex, bara struntade i det hela. Året var alltså 1998 och visst låter det lite galet för det känns inte som så överdrivet länge sedan men på den tiden kunde man inte sitta hemma framför datorn och "beställa från nätet" så som nu för tiden. Det kunde man verkligen inte. Om det fanns en specialiserad serietidningsaffär på ens hemort så hade man tur och om de i sin tur kunde tänka sig att beställa hem en titel som Gon för vidareförsäljning så hade man ännu mer tur... I annat fall var det antigen det ovanstående sk "enkla" sättet som gällde eller att bara strunta i det.
Det är synd att många som verkade genuint intresserade (jag kan på rak arm räkna upp en tiotal personer bara bland egna bekanta om det kan vara någon indikator för denna tes...) faktiskt bara struntade i det till slut för Gon är verkligen något unikt. Mitt bland det noggrant detaljerade djurlivet ute i vildmarkerna lever en malplacerad liten dinosaurie. Han försöker sitt bästa att tillhöra någonstans samtidigt som han står upp för de svagare djuren i näringskedjan och kan vara riktigt brutalt hård mot de hårda. Och allting sker utan någon som helst text. Inte en enda pratbubbla, textruta eller ens ljudeffekt. Här finns helt enkelt ingen text överhuvudtaget utan hela handlingen förmedlas genom bildspråket i de vansinnigt snygga illustrationerna. Tyvärr höll den svenska utgivningen inte mer än två fantastiska volymer, men det var mer än tillräckligt för att jag skulle få mersmak för japanska serier.
Ovan: Usagi Yojimbo av Stan Sakai började publiceras som gästserie i svenska TMHT från nr 3-94 och så GON!
1-2 sidor med Animé Express var månad i speltidningen Super PLAY var alltså vår enda dedikerade nyhetskälla för manga och animé i Sverige. Här kunde man läsa om Gon som kunde köpas i Sverige och annorstädes i tidningen annonserades det också för den lilla dinon under den korta perioden innan utgivningen lades ner. Den första volymen av Gon gavs ut i Sverige av Tago Förlag hösten 1997 medan volym två fanns att köpa i början på 1998. Uppenbarligen var man på Tago Förlag väl medvetna om Gons gästspel i kommande Tekken 3 och med det i åtanke var man lite väl tidiga med att släppa dessa båda volymer... Det skulle nämligen dröja till september 1998 innan Tekken 3 fanns ute i svenska spelbutiker och först i samband med detta blev Gon som karaktär något av en snackis men vid det laget hade förlaget redan lidit av utebliven försäljning. Och att "enklast" kunna köpa böckerna var genom att betala in pengar på ett postgirokonto underlättade knappast men den inte helt genomtänkta timingen bidrog nog också till att det inte blev mer av den här satsningen.
Det var alltså Gon som blev mitt grymma lilla undantag vad gäller manga i Sverige på 90-talet och det är också den första serien som jag började läsa i svartvitt (när jag började på Fantomen med start 1992 så hade den redan hunnit övergå till färgtryck och äldre svartvita nummer köpte jag på mig först i efterhand). Några fler japanska serier blev det däremot inte för mig innan årtiondets slut för det fanns helt enkelt ingenting mer att tillgå utgivet i Sverige mellan 1998-2000... Förutom en gratistidning år 1999 med stillbilder ur Pokémon-animén men det räknas väl ändå inte! Jag var heller ännu inte beredd att spendera kopiösa summor för de importerade manga-volymerna på engelska. Under 1999 återuppväcktes dock mitt slumrande intresse för japanska animerade filmer så när nästa manga-titel väl hittade sin väg till Sverige i början på det nya millenniet var jag då inte sen med att nappa. Sommaren år 2000 befinner vi (dvs den där djävla Dylan och jag) oss i en lokal bokhandel när jag får syn på något egendomligt. Först vill jag inte tro mina ögon men där, rakt framför oss, finns de fyra första volymerna av Akira Toriyamas världskända manga Dragon Ball. Jag hade en klasskamrat tidigare som var helt tokig i animén baserad på serien så jag visste ändå ett och annat om den. Det blev ett köp direkt på plats.
Att Dragon Ball är en typisk pojkserie torde väl vara självklart för alla med någon självdistans som är bekanta med titeln. Från början tyckte jag ändå att berättelsen om vår naive Son-Goku, den urstarka pojken med apsvans, var riktigt trivsam... Akira Toriyama lyckades blanda slapstick och äventyr med en gnutta perversitet och resultatet var rolig läsning helt enkelt. Det var verkligen trist, i min mening, att hela serien ganska snart övergick till att nästan uteslutande handla om utdragna slagsmål där varje ny karaktär sades vara starkare än den förra. Jag tyckte att det hela började spåra ur redan ett tiotal volymer in i den 42 volymer långa följetongen men härdade ändå ut och köpte på mig samtliga böcker i serien... När utgivningen började närma sig sitt slut drygt tre år senare kom jag att nästan avsky Dragon Ball men jag skulle ändå ha hela serien, om än bara för sakens skull. Det hade jag ju bestämt den där sommaren år 2000. Det var ett slags milleniumlöfte, att om de lyckades med bedriften att få ut alla 42 volymerna i Sverige så skulle jag stödja dem. Så här i efterhand var jag klok på vad exakt Akira var för något och att den aldrig avslutades i Magnum och jag var klok på vad tidningen Samurai var något och att den också lades ned för tidigt och jag hade för den delen dessutom börjat läsa såväl Akira som Lone Wolf and Cub på engelska. Och dessutom var jag fortfarande sur över att Gon gick i graven efter blott två volymer just när jag fattade tycke för detta till att börja med och jag skulle då banne mig inte vara bidragande till att ännu ett nytt försök till att lansera manga i Sverige lades ned. Jag är heller inte som Dylan och jag bangar inte ur mina åtaganden lättvindigt.
Ovan: Man kan tycka vad man vill om själva titeln men faktum är att den svenska manga-marknaden har mycket att tacka dessa fyra volymer av Dragon Ball som släpptes samtidigt sommaren år 2000. Det här var då det verkliga startskotten för manga och animé i Sverige och efter alla missade tillfällen under 90-talet var jag inte sen med att haka på trenden.
Efter att jag hade börjat med Dragon Ball den där sommaren år 2000 var jag hur som helst fast. Kanske inte direkt i just den specifika titeln men i manga-träsket överhuvudtaget. Mitt nyvunna intresse för japanska tecknade serier gick också hand i hand med det ökade intresset för japansk animation och det hela eskalerade ordentligt då vi startade intresseklubben KyoumiKai i Halmstad år 2002. Jag var nu äldre, hade mer pengar på fickan och visste vad jag ville. Därmed började jag köpa på mig mängder av manga på engelska. Äntligen fick jag tillfället att läsa ikapp allt det jag missat, dvs titlar som The Legend of Kamui och Crying Freeman utöver Lone Wolf and Cub och Akira och utöver det en massa annat som jag dittills aldrig hade hört talas om. En personlig favorit under den här tiden, vilket för övrigt säkert hade att göra med att det också var en av de första animéerna jag såg, var Yukito Kishiros cyberpunk-serie Battle Angel Alita. Jag tyckte också bra om dess spin-off Ashen Victor. Nu för tiden lär det ju ha kommit än mer fortsättning på Alita men så långt har jag inte hängt med. Får absolut kolla upp det där någon dag...
Och Dragon Ball blev en stor framgång i Sverige trots allt vilket banade väg för andra manga-satsningar på svenska. Året var nu 2003 och entusiastisk som få gav jag andra svenskutgivna serier, däribland långköraren One Piece och skojfriska Ranma ½, en ärlig chans innan jag till slut tröttnade på dem med. Självklart tyckte jag också att den svenska antalogin "Manga Mania" var ett väldigt bra initiativ även om själva urvalet av olika titlar i magasinet var långt ifrån de mest intressanta i mina ögon (jag diggade dock Great Techer Onizuka). Man kan lugnt påstå att all manga som jag fram till dess hade hunnit avverka på engelska gjorde mig rätt så kräsen vad gällde det svenska utbudet. Jag insåg att jag inte längre var utelämnad åt vad som gavs ut på svenska utan kunde gott och väl köpa importerade album från USA. Inte heller var jag längre utelämnad åt vad som fanns tillgängligt i den lokala serietidningsaffären. Postorderföretag där man utifrån tryckt katalog sålde manga och animé, som Alvglans och Science Fiction-bokhandeln, blev mina allierade.
Dessutom kom handeln över Internet att blomstra snabbt (när det väl kom igång på riktigt gick det mycket snabbt) och nätet i sig visade ju sig vara en ovärdelig nyhets- och informationskälla också. Ja, det må låta lite löjligt nu men betänk att det fakiskt fanns en tid på Internet innan sidor som Youtube (kom 2005, bara året innnan POPKORN för den delen), innan Wikipedia (kom 2001) och innan självaste Google t o m (kom 1998). Någon annan än jag som minns Altavista t ex? Idag är det lätt att glömma att det fanns en tid när folk inte kunde nå varandra på telefon eftersom man generellt inte hade mobil och hemtelefoner tutade upptaget under tiden någon satt uppkopplad mot Internet med ett 56k modem och allt ändå inte fanns ett knapptryck bort (samt en tid innan själva vida världsnätet var en grej för gemene man!).
Mitt intresse för animé skulle i alla fall komma att hålla i sig till sommaren 2005 då vi också lade ner KyoumiKai, flera av oss för att syssla med annat på olika håll i landet. Men där animé-intresset gradvis svalnade höll manga-intresset sig starkt och i synnerhet författar- respektive tecknareduon Kazuo Koike och Goseki Kojimas alster, Lone Wolf & Cub (ja, den är så lång) och Samurai Executioner, kom jag att läsa regelbundet igenom hela min lumpentid. Jag hade faktiskt lagt Ensamvargen på is någon gång under föreningstiden men nu tog jag alltså upp den igen. Båda titlarna visade sig vara perfekta pocketutgåvor för långa pendelresor tvärs över landet. Även Akira fortsatte jag på genom lumpen (fastän just de albumen visserligen inte är så jättesmidiga att ha med på resande fot...) och kom sammanlagt fyra volymer in i den men saknar fortfarande de sista två böckerna. Planerar såklart att köpa in dem, och har gjort det i flera års tid nu, men eftersom de är så förbannat (relativt) dyra har det varit alltför lätt att hela tiden skjuta fram det är jag rädd... Jag höll iallafall igång manga-läsandet även åren som följde och då inte minst med duon Koike och Kojimas Samurai Executioner och den nya utgåvan av deras Path of the Assassin, och tänka sig, den här gången hade jänkarna på förlaget Dark Horse t o m folkvett nog att behålla den japanska sidordningen från höger till vänster istället för att som tidigare spegelvända hela serien. Även den svenska utgåvan av Dragon Ball lästes ju förresten från höger till vänster, likaså det mesta som sedan dess har översätts till svenska faktiskt, så där är ju en fördel vi har gentemot amerikanerna... Manga förblev ett hobby fram till att jag började på högskolan och den fördömda kurslitteraturen fullkomligt tog död på all fri lästid. Det ska väl till att man blir klar med studierna en gång för alla innan man har både tid och råd (och lust!) att läsa något för nöjes skull igen.
Ovan F.V: Katsuhiro Otomos Akira innebar för manga-serierna vad Mario Puzo och Francis Ford Coppolas Gudfadern innebar för filmen. Det är DEN klassikern mao. En av mina personliga favoriter numera är dock Kazuo Koike och Goseki Kojimas samurajsaga Lone Wolf and Cub medan Yukito Kishiros cyberpunkskildring Battle Angel Alita var en tidigare favorit.
Vi är nu framme vid år 2009 och för min del har det varit förhållandevis lugnt på manga-fronten de senaste 2-3 åren alltså. Som den fanatiker av rollspelserien som jag får medge mig själv att vara läste jag visserligen ut hela Suikoden III-mangan på 11 volymer av Aki Shimizu men utöver det har det varit rätt stilla vid horisonten. Ett par volymer till in i Path of the Assassin har jag förstås läst men sedan en tid tillbaka har jag tvingats lägga även den på is tills vidare.
Efter snart ett helt årtionde som flitig manga-läsare har man i alla fall definierat sin smak, funnit sina favoriter och allt det där. Jag avrundar därför lite kort om några av mina absoluta favoriter som jag inte har nämnt hittills i texten, främst för att jag inte vill sätta punkt utan att ha lagt in ett gott ord för dem. Den absolut bästa mangan någonsin (allvarligt) enligt mig är Hayao Miyazakis Nausicaä of the Valley of Wind. En del känner säkert till Miyazaki som filmskaparen bakom Studio Ghibli, vars äldre animé-titlar i skrivande stund ges ut i omgångar på DVD i Sverige och vars allra senaste animerade långfilm, Ponyo på klippan vid havet, hade svensk biopremiär så sent som bara i går... Han har i vilket fall gjort en manga också och inte bara vilken manga som helst utan världens bästa manga alla kategorier. Punkt. Det var faktiskt den där Dylan som först tipsade mig om Nausicaä varpå jag köpte på mig samtliga fyra feta Perfect Collection-volymer. Riktigt maffiga är de. Det finns sidor som är helt sprängfyllda med små och detaljerade serierutor och så mycket dialog att det knappt får plats. Detta är också bara ett plus för så overkligt bra som den här serien är vill man aldrig att den ska ta slut... Jag vill inte spoliera något för er ännu icke frälsta, annat än att det är en annorlunda och allvarlig fantasy-berättelse där Miyazaki för en gångs skull inte har varit begränsad av en speltid på omkring två timmar. Det ska dock nämnas att han har faktiskt regisserat en animerad filmversion av Nausicaä... Men denna är inte alls lika bra, främst just pga tidsbegränsningen faktiskt samt det faktum att filmen spelades in långt innan mangan var färdig.
Dance Till Tomorrow av Naoki Yamamoto är en annan klar favorit. Här blandas det vardagsdramatik med komedi och erotik. Pryda läsare ska inte låta sig avskräckas av det sistnämnda dock. Det är inte så mycket en "vuxenmanga" som en "manga för vuxna" helt enkelt (precis som en dramakomedi innehållandes sexscener och därmed åldersgräns knappast är detsamma som en porrfilm eller hur?). Sju volymer ligger den på allt som allt vilket jag tycker är alldeles lagom. För jag har inte riktigt orken längre med alla mastodontserier som ligger på typ 40 volymer eller fler. En av fördelerna med att läsa en manga, enligt mig, är att man tillskillnad från västerländska serie-tidningar kan förvänta sig ett slut på berättelsen inom överskådlig framtid... Och bara för det, då kommer vi såklart till just en sådan mastodontserie som ligger på just 40 volymer men som jag trots allt uppskattar väldigt mycket... Jag pratar om Pai och Yakumos övernaturliga äventyr i 3X3 Eyes av Yuzo Takada. Länge fanns det faktiskt endast två volymer att läsa på engelska, innan utgivningen tog fart på allvar i början på 00-talet. Jag vet inte riktigt hur långt man hunnit med de engelska utgåvorna dock. Det tog sådan väldig fart att jag rätt som det var helt tappade koll och typ omedvetet lade serien på is. Men hittills har jag tyckt bra om den. Av alla mina favoriter är 3X3 Eyes förmodligen den mest "pojkaktiga" men jag har fortfarande en svag, måhända nostalgisk, plats för den.
 
Ovan F.V: Hayao Miyazakis syn på människans krig och miljöförstöring är återkommande teman i hans filmer och framgår även i inledningen till Nausicaä of the Valley of Wind. Denna första serieruta sätter tonen direkt för hela berättelsen som följer. Nausicaä är min absoluta favorit-manga, några andra högt rankade favoriter är den erotiskt laddade vardagsdramakomedin Dance Till Tomorrow samt övernaturliga äventyrsserien 3X3 Eyes.
Sist men inte minst och fastän jag faktiskt redan har nämnt dem i texten tidigare men ändå, vill jag passa på att, än en gång, framhålla Koike och Kojimas diverse epos om det feodala Japan... Oftast historiskt korrekta, alltid episka och moraliskt konfunderande. Fast egentligen tyckte jag inte alls om Lone Wolf and Cub från början. Snarare är det något som jag har lärt mig att uppskatta i takt med att jag växte upp. Nu i efterhand inser jag ju att det var för att jag var betydligt för ung när jag började läsa den vid drygt 16-18 års ålder... Som tur var fortsatte jag ändå att ge den fler chanser... Pocketvolymerna var ju relativt billiga jämfört med annan engelsk utgiven manga så jag fortsatte bara, oftast i samband med något annat, att köpa på mig en volym här, en där och med åren som gick blev jag helt enkelt fast i den våldsamma tillika intresseväckande tidsperioden som de båda serieskaparna återgav så pass levande. Precis lika bra (om inte t o m ännu bättre) är Samurai Executioner och nästan lika bra är Path of the Assassin. Missa dem inte!
|
