Idag är det en dag i oktober. Spooky...
Efter en längre paus från Switch-frispelkvällarna så kör vi alltså igen. En längre paus för oss då. Det kanske inte verkar vara så lång tid för er läsare men vi hoppade inte bara över september. För juli och augusti-spelen spelade vi ju redan i juni. Därmed blev det då en ca fyra månader lång paus för oss när vi nu åter satt oss ned med Switch-spelutbudet på Janmans konsol.
Och då detta blev av nu under vår numera årliga nedräkning till Halloween höjdes också frågan om dagens, eller åtminstone något av dagens tre, utvalda lir kunde vara av den "skräckigare" sorten. Och ja, jo, vi fann nog åtminstone något...
Okej, det var förhandssnacket det. Dagens spel blir:
Squidlit
Utvecklare/utgivare: Alex Barrett
Släppt: 2020-01-14, digitalt
Ursprungligen på: PC (2018-03-02)
Toby: The Secret Mine
Utvecklare/utgivare: Lukas Navratil/Headup Games
Släppt: 2018-08-07, digitalt
Ursprungligen på: PC, Mac och Linux (2015-10-20)
Unlock The King
Utvecklare/utgivare: QUByte Interactive
Släppt: 2020-03-05, digitalt
Ursprungligen på: PC och Mac (2019-11-20)
Detta är Squidlit. Inte direkt det läskigaste spelvärlden skådat. Men vänta, invänder Janneman, spelet handlar faktiskt om att förhindra en stor ondska och något om mörker och här finns gastar och monster och grejer. Mm, visst. Men så ser det ut som ett gammalt Game Boy-spel också. Och då snackar vi alltså äkta gammal Game Boy. Från den tiden då skärmarna var grönmonotona. Så för en vecka sedan såg en av oss blodrött... Och nu ser vi båda snorgrönt... Så passande?
Och precis som på de urgamla Game Boy-konsolerna så kan man själv justera kontrasten. Gulligt.
Och så ska det också se ut som att man spelar på någon uråldrig manick där i TV-rutan. Exakt vad sjutton det där som omger spelskärmen ska föreställa kan man dock undra för sådär såg då inte en Game Boy ut. Men låt gå för det. Man kan i alla fall dölja de fula ytterkanterna.
Och man spelar alltså som en liten bläckfisk, om det nu inte framgick av bilderna och namnet på spelet.
En sak man får säga om det här spelet är att det är sannerligen gjort med glimten i ögat. Det är förresten en hel del korta dialoger att läsa på det här äventyret, för den som bryr sig om sånt.
Något äventyrsspel är detta dock icke, fastän man besöker byar och kan snacka med alla man möter som inte är fiender. Nä, Squidlit är ett plattformsspel. Ett sidoscrollat sådant. Oftast ska man bara ta sig från punkt A till B och ibland behöver man göra slut på alla fiender inom ett visst område för att kunna fortsätta vidare.
Till sin hjälp har man bläcksprutpruttar. Man hoppar med en knapp och sprutpruttar bläck med en annan. Det är hela kontrollen. Likt på en gammal Game Boy alltså. Man hoppar i vilket fall inte PÅ fienderna, utan man hoppar över dem och så sprutpruttar man bläck rakt ned på dem medan man är i luften. Bläcksprutpruttandet kan även användas för att hålla en kvar i luften lite längre sträckor. Man får en liten boost typ. Bossar finns det. Ett plus i kanten för första bossen där spelet sadlar om till ett shmup, så som i Super Mario Land!
Oooh, där får vår lilla bläckfiskhjältinna allt akta sig så att spökena i borgen inte tar henne! Skulle man råka bli träffad är det dock långt ifrån hela världen. Här har man en hel skademätare nämligen, i form av de där tre muffinsen högst upp på spelskärmen. Och för varje träff förlorar man dessutom bara en halv muffin. Och så hittar man muffins som fyller på hälsan nästan vart man än vänder sig på banorna. Detta är ett väldigt lätt spel alltså. Lagom intressant är detta inte helt tydligt uppdelat i banor (även om man kan dra de gränserna vid varje bossfight) utan hela spelet hänger liksom samman plus att det är byar och en massa snack och story däremellan också.
Det här... Det är humor det. Äkta videospelhumor. Ett kafé minsann. Ja, det brukade ju heta så.
Här i det hemsökta biblioteket måste man leta upp alla de besatta böckerna och göra slut på dem innan man kan fortsätta till den stora bokbossen, som man sedan klår genom att hoppa in i boken och kladda ner den totalt inifrån. Ett litet plus i kanten för det med. Det var lite fiffigt.
Dialogvalen är oftast sådär smålustiga de också. Sedan är det ju inte dåligt med ljuseffekter i gammal Game Boy-grafik liksom. Så att... Ja, även om man inte är helt såld på det från början så växer det här spelet faktiskt på en. Det är alldeles lagom fiffigt och charmigt.
Och sedan är det SLUT! Bara sådär. Om vi räknat rätt så är hela spelet bara fyra banor långt... Vilket ju inte är långt alls, nej. Detta är alltså något att tänka på även om man gillar själva idén bakom spelet. Det är dels väldigt lätt och det är ett väldigt kort spel. Även om det inte kostar många slantar att köpa hem skulle nog många säga att det inte är värt pengarna. Oss tog det inte ens hela 40 minuter att varva spelet från början till slut. Så kort är det. Men har man inget emot så korta spel och känner man därtill mycket nostalgi för gamla Game Boy så är väl det här som klippt och skuret för en. Det kan väl nämnas att Alex Barrett gjorde en uppföljare till Squidlit, Super Squidlit, som kommit ut digitalt på Switch nu i somras. Det spelet är som om det vore till Game Boy Color och ser också ut att vara ett mycket mer omfattande plattformsäventyr.
Okej då. Med Squidlit varvat, och det fanns heller inget mer att göra i det spelet än att bara varva det, gick vi rakt på nästa titel i ordningen. Och det här... Börjar stämningsfullt nog.
Den där stora djävulen rövar ju bort vår kompis! Ja, det såg då så ut i alla fall. Efter honom!
Okej..? Här var vi visst vid vägs ände? Mmhh... Och, eh... Vad nu då..?
Aha. Titelskärmen, ja. Den hade vi inte ens tänkt på. Fräck inledning på spelet. Och vi stänger såklart av skakfunktionen i handkontrollen. Palla sitta och spela med en jävla vibrator liksom.
Huruvida Toby: The Secret Mine på något sätt inspirerats av Toby-böckerna, en tanke som slog oss då bok nummer två dessutom heter Toby and the Secrets of the Tree, kan vi dock bara spekulera i.
Ooh, aah. Bara titta på färgerna, va? Och den starka stilrena kontrasten mellan silhuettgrafiken i förgrunden och de mysigt höstfärggranna bakgrunderna. Och så ljuseffekterna upptill. Det här spelet börjar mycket lovande tycker vi. Så där lagom kusligt och ensligt.
Väldigt stämningsfull inramning som man gärna ser mer av. Och titta, där uppe till höger är den stora djävulen igen...
Känslan av osäkerhet träffar precis rätt. För det är alltså lite osäkert vad sjutton som fan än händer i den här världen och vad man då ska göra åt det. Toby: The Secret Mine är kort och gott en sidoscrollad pusselplattformare. Det gäller att lista ut hur sjutton man ska gå tillväga för att kunna komma förbi vilka hinder som än står i ens väg. Här ovan t ex var lösningen att helt enkelt knuffa omkull en planka som stod för ingången till en dold tunnel så att man smet förbi den stora djävulen på det sättet. Syftet med spelet verkar vara att rädda ens små kompisar som har tagits tillfånga och satts i burar av den stora djävulen. Sedan vet vi faktiskt inte om det bara är en enda stor djävul som man jagar genom hela spelet eller om det är flera stora djävlar. Så långt som vi spelat har vi bara sett en åt gången i alla fall... Och varenda gång man kommer nära djävulen så springer fegisen iväg, trots att han är så mycket större och ibland beväpnad.
Shit alltså! Ja, bara titta på färgerna igen! Det här var vackert. Och så härligt höstigt! Den som är sugen på ett lir i den rådande säsongens rätta anda behöver inte söka längre. This is it. Vissa spel är det ju väldigt mycket sommarkänsla över. Andra andas vinter och juletid.
Toby är ett utmärkt spelval för hösten och för att komma in i stämningen inför Halloween. Färgpaletten träffar precis rätt. Kontrollen däremot, och då i synnerhet i just plattformshoppen, kunde ha varit bättre. Men så är detta faktiskt heller ingen precisionsplattformare. Så whatever kanske.
Oj, oj, oj... Titta på den där köttätande stora plantan, va? Cooooolt... Toby går alltså ut på att hitta rätt väg eller rätt sätt att komma vidare. Spelet är mao en pusselplattformare i den bemärkelsen att varje litet snedsteg kan kosta en livet direkt och så får man prova igen direkt från samma skärm. Om och om igen. Trial and error style. För att kunna ta sig förbi den stora köttätande plantan måste man slå till den vilda bikupan som hänger där framför. Bina kommer då att flyga ut och angripa plantan så att man kan springa förbi. Spelet ser ut att utspela sig i anknytning till någon sorts gruva förresten, vilket ju själva titeln förtäljer också.
Det tar aldrig för lång tid innan färgerna skiftar i bakgrunden. Vi uppskattar den variationen.
Här ovan till vänster finner vi en till inburad kompis som väntar på att släppas fri. Och till höger där är lösningen till ett annat pussel. Det gällde alltså att stampla lådorna på så sätt att de välte precis rätt för att bilda en trappa upp till klippkanten.
Ut i det ruskiga ösregnet bar det av sedan. Höst- och Halloween-vibbarna är högst påtagliga här alltså. Och så det här jävla spelmomentet då.
Detta klurade vi på en ganska god stund faktiskt. Man kan ju lätt tro att det är bara att hoppa över där från den ena hängande plattformen till nästa men då mistar man sig minsann. Spelar ingen roll hur många gånger man försöker, för först tänker man väl att man inte hade tillräckligt med fart eller att man hoppade ut för långt ifrån kanten och sedan börjar man fundera på om man inte missade något innan, så som att dra i en spak eller något som minskar gapet men nej, nej, nej... Detta är ett sådant där fysiskpussel vet ni. Som det med lådorna som bildade trappan. Här gäller det att springa fram och tillbaka på den ena plattformen tills den börjar svinga så pass mycket att den främre änden kommer tillräckligt nära den andra plattformen för att man ska klara av att hoppa över avståndet däremellan.
Toby är inget fartfyllt spel direkt. Här krävs det eftertanke och tålamod. Man vet nog knappast vad som ska göras första gången man spelar detta och då är det heller inget man springer igenom. Men även om det inte vore första gången vi lirade det här så hade vissa delar av spelet fått ta sin lilla tid. Ser ni det stora slemmiga monstret som kryper fram där nere i tunneln på bilden ovan här till höger? Ja, man kan då inte hoppa ner och slåss mot det direkt. Toby kan inte hoppa på monstrets huvud eller hjula på det eller något sådant. Man måste låta det passera bara...
Men om man bara låter det passera fråm högra till vänstra sidan av tunneln och hoppar ner så har man heller ingen chans! Det kommer jaga ifatt och ta död på en så börja om, gör om, gör rätt... Som det visade sig fanns det en hemlig tunnel för lilla Toby att krypa igenom. Man fick alltså stå där uppe och vänta på att monstret passerade från höger till vänster och sedan tillbaka igen från vänster till höger innan man hoppade ner och kutade hela vägen till vänster för att där nå ingången till tunneln. Ja, det är en hel del trial and error här alltså. Som tur är behöver man dock inte göra om hela banor när man failar utan det är checkpoints innan varje nytt moment typ.
Raskt vidare i det hösttypiska ovädret. Och här till höger har vi ett exempel på delmoment som man ibland stöter på. Dessa små pusselspel i spelet... I just det här skulle man bara trycka på rätt sten i varje rad med fyra, dvs tredje ovanifrån i den första raden, första ovanifrån i den andra raden osv, osv... Och hur man då ska veta vilken är rätt? Tja, trial and error antar vi. Kombinerat med en minneslek. Man får själv komma ihåg vilka stenar var rätt. Såvida man då inte "fuskar" och skriver ner de rätta siffrorna medan man spelar. Dessa delmoment kunde vi gott ha varit utan ärligt talat. De tillför inget annat än irritation och skär sig med resten av spelet.
Raskt vidare till nästa bana. Och här var det mer höstiga färger igen, i vad som ser ut att vara en sandstorm eller något. Visuellt är detta ett väldigt fräckt lir alltså. Notera de där äckligt slingrande sandmaskarna som hoppar rakt upp ur marken man trappat på. En del av dessa åker inte rakt ner igen utan de sveper fram och hugger vår spelkaraktär i ryggen! Det blir trial and error igen. Man måste veta vilka maskar som sveper framåt så att man kan finta dem genom att springa fram och snabbt tillbaka igen istället för att fortsätta fram hela tiden. Sedan kom vi till den här gropen i marken och utan att tänka hoppade vi ner och gick ett blodigt öde till mötes.
Här tog vår resa slut, åtminstone för den här gången. Här blev det stopp. Att hoppa hela vägen över till nästa kant klarar Toby inte av och vart man än landar i gropen så flyger de fördömda sandmaskarna upp ur marken och spetsar en till döds. Vi kom så här långt alltså. Och då hade vi redan spelat i ganska exakt en hel timme så vi kände oss ändå nöjda med att bryta här och byta till kvällens tredje och sista spel i ordningen...
Men FFS...
Varför schack? Varför schack Janne? Schack är inte läskigt. Såvida det inte är döden själv som spelar mot en. Unlock The King.
Spelet gjordes och gavs ut av Minimol Games på PC och Mac. För Switch-porten står istället QUByte Interactive. Båda är mindre brasilianska utvecklare och utgivare av vad vi som bara allra hastigast kunnat skumläsa till oss på nätet.
Åh, boy. Okej, Unlock The King är inte ett vanligt schackspel. Det är schackpussel. Hela spelet består alltså av schackpussel. Det är ett schackpusselspel som går ut på att man ska flytta de olika pjäserna på det begränsade virtuella brädet på så sätt att man "låser upp kungen" så att den kan ta sig från där den står i början på nivån till målrutan. Man markerar vilken pjäs man vill flytta på, trycker, flyttar med markören till vilken ruta man vill flytta pjäsen, trycker igen för att flytta och det är allt. Nej, visst, man kan rotera spelplanen också.
Mm, till DEN rutan vill vi flytta vår springare. Då det tydligen är vad det ska föreställa. Lite mer från varandra distinkta former på pjäserna vore uppskattat. Nej, alltså... Det här var inget vidare att sitta två och turas om att spela i TV-soffan. Det får t o m schacktoken Jan medge... Unlock The King tog rekordet för det kortast frispelade spelet vi hittills spelat under de här frispelkvällarna. Utan att överdriva så spelade vi det kanske i en minut. Det fick liksom räcka.
Men what da fuck då Janne? En smygtitt bland karlns alla Switch-spel och det visade sig att han har tre spel sparade som börjar på U. Är ni redo för detta? Först har vi Unlock The King. Sedan Unlock The King II... Och sedan Unlock The King III... Japp...
Varför någon skulle vilja ha hela tre stycken delar av den här titeln kan man ju verkligen undra. Fan, titta bara. Det är som ett stort gapande hål där mitt bland alla de RIKTIGA spelen.
And that's all folks! Spelkvällen slutade tidigare då vi alltså spelade Unlock The King i kanske en minut bara innan t o m den schacktokige av oss fick ge sig. Det är inget man sitter och lirar med andra i TV-soffan direkt. På sin höjd är det något för gamla schackspelare att pyssla med i bärbart läge liggandes i sängen eller sittandes på dass eller ett tåg eller nåt sånt. Med tanke på alternativen framför oss, dvs Unlock The King II och III, fick det ju såklart bli ettan då... Men vi tyckte hur som helst båda om Toby: The Secret Mine som dessutom träffade mitt i prick när det gäller kuslig höststämning. Sedan exakt hur skräckinjagande Squidlit är kan ju diskuteras... Visst finns där mörka krafter och ett hemsökt bibliotek och spöken och sånt men alltså... Spelet är liksom ändå humoristiskt framställt som ett gammalt Game Boy-spel. Men okej, låt gå för det för innan eftertexterna börjde rulla förbi så kom vi båda att gilla spelet ändå. Och nu kvarstår bara två styck frispelkvällar till med fokus på Switch-biblioteket från A-Z. Tiden går fort.
|
