Idag är det en dag i maj.
Okej, det var förhandssnacket det. Dagens spel blir:
Ghosts 'n Goblins Resurrection
Utvecklare/utgivare: Capcom
Släppt: 2021-02-25, digitalt
Ursprungligen på: Switch
Hyperide
Utvecklare/utgivare: Kool2Play
Släppt: 2019-01-30, digitalt
Ursprungligen på: iOS (2016-02-03)
Ikaruga
Utvecklare/utgivare: Treasure, Zereo/Nicalis
Släppt: 2018-05-29, digitalt
Ursprungligen på: DreamCast (2002-09-05)
Mm, vi hoppar verkligen rakt in i händelserna den här gången. Händelserna? Ja, da action alltså. Först på tur står ett lir som vi båda knappt kunde bärga oss att hugga in i sedan vi började med de här Switch-frispelkvällarna i mars. Ghosts 'n Goblins Resurrection som gavs ut för inte hela tre månader sedan till Switch, utgivet och även utvecklat av Capcom själva. Och detta var minst sagt en överraskning. Bara det faktum att Capcom kom ut med en ny del i den här serien alltså... Spelet utannonserades i december 2020. Efter att vi inte hela två månader innan, i samband med att vi grävde fram Ghouls 'n Ghosts inför halloween, beklagade oss över att serien hade varit stendöd sedan mer än ett årtionde tillbaka... Och bara drygt två månader efter utannonseringen fanns liret alltså redan ute, om än endast digitalt, på Switch. Ööh... Ja, tack.
Vi backar skriftrullen lite. Backar man en skriftrulle? Ok, vi rullar väl tillbaka skriftrullen lite då. Spelet presenteras i form av en sådan, som sedan så där lagom fiffigt nog övergår till rörliga animationer i introsekvensen samt gameplay när man väl ja, faktiskt spelar.
Stackars Arthur. Han som bara ville ha lite rajtan tajtan med prinsessan där på ängen men neeej, såklart skulle kungariket hamna under belägring. Mörkrets krafter rövar dessutom bort kjoltyget!
Detta går naturligtvis inte för sig. Utan att tveka och redigt jävla förbannad kastar Arthur på sig rustningen och rusar i riktning mot allt vad fanstyg och troll heter, redo att sparka röv!
Då vi i höstas spelade Ghouls 'n Ghosts till Mega Drive efterlyste vi mellan raderna ett propert tvåspelarläge. Ett där man mao spelar två samtidigt och inte bara turas om. Till vår förtjusning verkade det som att just ett sådant fanns att tillgå här! Toppen. Efter att ha valt två spelare och börjat på en bana begrep vi dock först inte varför det likt förbannat bara var en spelfigur på skärmen, som spelare 1 då styrde. Och i vår totala förvirring dröjde det inte länge innan ett gäng zombier hade omringat Arthur och reducerat vår tappre riddare till en hög med ben. Tålamod, tålamod... Okej, titta på bilderna ovan. Ser ni vad det står i nedre högra delen av spelskärmen? P2 Press plus ikonen för knappen längst till höger på spelkontrollen... Spelare 2 måste tydligen trycka in sig i spelet även om man redan valt två spelare i menyerna innan. That's bullshit.
Vi började om... Och man får förresten välja banor i det här spelet. För första banan väljer man t ex mellan kyrkogården och avrättningsplatsen. Vi spelade såklart igenom båda. Och som ni kära läsare säkert själva kunde lista ut vid åsynen av den där gigantiska giljotinen var vi nu på avrättningsplatsen. Och här ser ni också spelare 2 i form av det svävande spöket med gloria och hammare. Mm, trist nog kan man inte spela med en till riddare likt Arthur. Tvåspelarmöjligheten möjliggör mao inte spel med två likadana sådana riddare samtidigt. Spelare 2 får anta rollen som ett hjälpsamt spöke istället. Spöket kan inte dö men skulle spelare 1 dö med Arthur så förlorar båda framstegen på banan. Det är faktiskt precis som med Tails i Sonic 2. Och det är heller inte direkt vad vi förväntade oss eller egentligen önskade... Men man tager vad man haver.
Denna bana påminner mycket om första banan i Ghouls 'n Ghosts, som också var en avrättningsplats så det var säkert medvetet men även bortom just de bitarna... Som när det plötsligt börjar regna och blåsa och man attackeras av dessa demoner dolda i små virvelvindar! Spelaren som då styr med spöket besväras givetvis inte av något av detta... Tack och lov för checkpoints i alla fall!
Raskt vidare! Men vad är det för jävla svin där till höger?! Bossfight? Nä, bara ett spelmoment.
De jävla svinen jagade en genom tunnlar och sedan föll man ut framför vattenfallet här. Vidare!
På väg till första bossen. Eller ja, första bossen beroende på om man väljer att göra den här banan först... Den ena av de två första bossarna alltså! POPKORN:s egen spökspelare tar täten.
Denna boss känner man också igen som första bossen från Ghouls 'n Ghosts. Han var snabbt piskad.
Åter till den andra första banan. Eller den första första banan rättare sagt. Kyrkogården. Denna tyckte verkade vara svårare än avrättningsplatsen
men av de båda första banorna ville väl Capcom att kyrkogården skulle stå överst där man väljer väg för att det även var den första banan i det allra första spelet i serien, Ghosts 'n Goblins. Nåja. Vilken väg man än tar har man en utmaning som heta duga framför sig dock. Det här är ett skitsvårt spel, ja.
Men spelare 2 behöver minsann aldrig hoppa mellan plattformar eller klättra i stegar iallafall. Som spöke svävar man bara upp och förbi alla hinder. Spelare 2 kan för övrigt växla mellan tre olika spöken med axelknapparna.
Den där fågeln som Arthur slänger lansen mot på bilden ovan? Ja, han missade så den svepte ner och splittrade vad som satt kvar av rustningen. Men varför gömmer sig spöket bakom gravstenen?! Du är ett SPÖKE mannen! Du kan ändå inte dö juuh!! Ååh!! Men är det där..? Det är det! Det är Firebrand! Eller ja, en Red Arremer tekniskt sett men vi kallar alla såna jävlar för Firebrand.
Ett tips. Om man inte vill fortsätta uppför trappan och behöva möta Firebrand som sedan följer efter och jävlas så kan man dröja lite tills en alternativ väg uppenbarar sig... Och överlever man en massa spökriddare som kommer flygandes mot en där nere belönas man med en guldrustning!
Medan hans spökvän beundrar natthimlen går Arthur till djärvt anfall mot fienden och det var den guldrustningen det, thank you very much. Här är ett tips för er som tänkt spela två i detta. Låt den som styr spöket göra grovjobbet! Det är t ex väldigt lätt för spöket att ta sig runt den här typen av fiender och ha ihjäl dem bakifrån. Arthur hade mao inte behövt ta någon skada här.
Men man kan ju heller inte göra allt som spöke. En del gammalt hederligt plattformande samtidigt som det kommer horder med fiender emot en får spelare 1 ändå tåla. Och hej, vad det går!
Finder kan lura både framför och bakom... Ibland kan det dock vara en god idé att låta Arthur vänta medan spöket säkrar terrängen. Och miljöerna i spelet är, som ni kan se, lämpligt läskiga.
Ja, där kutade Arthur för glatta livet och lämnade sin spökbundis i sticket men vadå, spöket kan som tidigare nämnt ändå inte dö! Sedan var det dags för bossen. En enhörning..? Ja, en sådan ful jävel som även var första bossen i det första spelet.
Vår strategi i den här bosskampen gick ut på att Arthur bara skulle hålla sig undan medan spöket fällde bjässen. Och det funkade. Nämnde vi att det här tvåspelarläget är som det i Sonic 2..?
När man klarat vilken som av de första två banorna får man återigen välja väg, den här gången mellan ett fruset helvete till bana och ett öh, skållhett helvete. Vi valde den kyliga vägen först. Och ovan till höger ser ni förresten det tredje spöket som spelare 2 kan välja mellan.
En cool sak är att det är inte bara så att varje ny bana utspelar sig i sin egen miljö med en sorts bakgrundsgrafik och så. Nä, varje bana utspelar sig i sina egna miljöer, i plural.
Ja, se här bara. Som sagt var. Bara en längre bit vidare in på samma bana. Hur fräckt som helst. Vi gillar känslan för detaljer här. Som när de där flygande demonerna öppnar fönsterna och kikar försiktigt fram, och sedan sätter sig på fönsterbrädorna innan de hoppar ut helt. Jo, visst fan! Spöket kan alltså inte dö... Det innebär dock inte att spelare 2 är helt immun mot att ta skada. När spöket tagit för mycket stryk så går spelfiguren upp i rök och man måste vänta tills det där märket med pentagrammet laddat upp igen. Vilket inte tar lång tid alls. Men ändå.
Raskt vidare alltså. Och ser man på... Den där fulingen står ju bara där och väntar på Arthur...
Spökattack underifrån!! Hayaa!! Likt i Ghouls 'n Ghosts till Mega Drive, men tillskillnad från i Super Ghouls 'n Ghosts till SNES, kan du attackera inte bara åt höger och vänster men även uppåt och nedåt i det här spelet. Detsamma gäller dock för fienderna som ni kan se på bilden på höger.
Åh, shit! En drake! Bossfight? Ja, men inte riktigt ännu. Vi hade det där fula trollet kvar...
Tappre Sir Arthur smet snabbt som blixten ner för stegen ifrån trollet och när den fega fulingen hade fräckheten att följa efter smet Arthur hjältemodigt upp igen. Givmilde Arthur överlämnade trollet åt sin odöde följeslagare och när kräket väl var besegrat dök draken upp igen. Det blev en svindlande strid. Och för att vara helt ärliga också en som vi ännu inte har vunnit. Men det var nära! Det måste det ha varit eftersom draken blev allt kortare märkte vi. Några försökt till och vi hade bergis klarat oss vidare... Men nu var det ju det här med tiden då, va..? Och med Ghosts 'n Goblins Resurrection gick tiden verkligen fort. Vi var helt uppslukade av spelet och hade redan spelat över en och en halv timme. "En gång till, bara ett försök till..." Till slut måste vi tvinga oss själva att bryta om vi skulle hinna/orka med några fler spel denna kväll.
Men innan vi bytte... Ja, då var vi ju bara tvungna att kolla in den andra valbara banan så här långt. Och denna känner man ju också igen från Ghouls 'n Ghosts. Bara lite till. Lite till...
Rätt som det var hade vi spelat en hel halvtimme till... Och så stötte vi på Firebrand igen! Här fick det däremot verkligen räcka. Ghosts 'n Goblins Resurrection visade sig vara riktigt kul den här gången. Ja, den här gången alltså. För vi väntade faktiskt inte sedan spelet först släpptes i slutet på februari med att spela det bara för att vi redan då hade bestämt att göra det inför denna månads frispelkväll. Nä, vi provade åtminstone det dagen det gavs ut. Och fann spelet vara något av en besvikelse faktiskt. Kontrollen kändes inte riktigt rätt. Så när vi nu satt oss ned med det var förväntningarna ganska låga... Då blev det istället en mycket trevlig överraskning. Ett sista gott råd bara. Man behöver faktiskt inte spela detta på den svåraste svårighetsgraden från helvetet. Men den lättaste svårighetsgraden är faktiskt trist som fan. Någon utmaning måste man ju ha. Vi förordar någon av de två svårighetsgraderna mellan den lättaste och den svåraste.
Hypertext alltså. Ja, det får stå kvar här nu. Kvällens andra spel. Hyperride... Nej, vänta nu. Det är ju inte alls hyper utan bara hype. Hyperide. Ok. "Loading... stuff..." också. Så skojigt.
Ingen av oss hade någon aning om vad vi gav oss in på här. Helt i blindo startade vi detta. Ett fem år gammalt lir som ursprungligen kom ut på iOS-mojänger. Helt klart något en viss Jan lär ha spontanköpt till reapris men nu ska vi inte döma ut något på förhand här. Vi ger det här en lika ärlig chans som alla andra titlar vi spelat. Deemo som vi provade på förra månaden var också ett iOS- och Android-spel från början och det visade sig då vara väldigt underhållande. Okej... Vad handlar det här om egentligen? Det är uppenbarligen sidoscrollat. Det utspelar sig uppenbarligen ute i rymden. Det är uppenbarligen ett litet rymdskepp man styr. Är detta ett shmup? Hmm, nej... Det är inget shmup. För man kan inte skjuta. Man styr bara upp och ner liksom, medan skeppet far från vänster till höger hela tiden. Man kan styra med både styrspak och styrkors. Det är dock väldigt känslig styrning med spaken. Och kommer man för nära kanterna på skärmen så sprängs man.
Så vad exakt går det här spelet ut på nu igen? Man ska ju uppenbarligen undvika att krocka med meteoroiderna som svävar där ute i rymden. Och den där astronauten som ser ut som en Lego-gubbe antog vi att man bergis ska plocka upp... Vi hade rätt i detta.
Men alltså... Utöver detta blir vi då inte kloka på vad sjutton det är som försiggår här. Ibland ser det ut som att skeppet åker i warp eller nåt men om det innebär att man kommit vidare vet vi ej. "Pinkonium INCOMING". Jaha, och vad fan är pinkonium för något egentligen? "WARP QUEST COMPLETE". Va? "Not enough" av någon jävla kristallgrej. Oookej, seriösa mobilspelvibbar där alltså. Kort sagt vet vi inte vad spelet går ut på, hur man kommer någon vart eller ens om vi kommit vidare eller inte.
Det enda som vi är helt säkra på är att man ska undvika meteoroiderna och plocka Lego-gubbarna. En kul grej är att de tackar en på olika sätt och språk.
Man hör dem alltså säga tack på olika sätt på olika språk, som thank you, thanks, spasiba, domo arigato osv. Charmigt. Men det räcker ju inte för att vi ska vilja fortsätta. Inte på långa vägar. Det här var ingen höjdare alltså... Spelet är helt enkelt inte kul. Ghosts 'n Goblins Resurrection satt vi med i över två timmar. Hyperide däremot, spelade vi i så där en kvart, tjugo minuter bara.
Och då vi inte gör detta i form av en recension utan endast som frispel så behövde vi inte plåga oss själva längre än så.
Resten av timmen spenderade vi istället åt Ikaruga! Och det här hade vi kul med hela den tiden. Ikaruga var vi såklart bekanta med sedan tidigare. Det är ju en modern spelklassiker och ett av de två bästa spelen alla kategorier år 2002, näst efter Super Monkey Ball. Vilket uppmärksamma, tillika uppskattade, läsare säkert är varse om framgick i vår stora lista över de bästa spelen åren 1986-2020. Ikaruga utvecklades av kultkrutkungarna på Treasure. Det släpptes i japanska arkadhallar i slutet av 2001. Den första konsolversionen kom till DreamCast i Japan året därpå. Den här Switch-versionen utvecklades visst åtminstone delvis av ett företag vid namn Zereo som annars tydligen främst sysslar med mobilspel. Hade porten sugit kunde man ju ha pekat på det... Vi har dock inga klagomål, för det här blev en riktigt lyckad port!
"I will not die until I achieve something.
Even though the ideal is high, I never give in.
Therefore, I never die with regrets."
Jävlar Treasure, det var tungt. Det här är texten som kan läsas ovanför titeln på titelskärmen. Citatet återkommer när man börjar spelet. Kände folket på Treasure sig lite filosofiska måtro?
Ikaruga är hur som helst ett shmup. Som ni kan se här. Och som ni också kan se här kan man spela två stycken samtidigt i detta. Underbart. Den stora grejen med Ikaruga är annars att man skiftar mellan ljus och mörk polaritet. Som ni faktiskt också kan se här, ja...
Med ett enkelt knapptryck växlar ens rymdskepp från ljus till mörk sida uppåt. Och vice versa. Och detta är inte bara för syns skull. Är skeppet mörkt så skadas det bara av ljus energi men absorberar mörker, inklusive fiendesalvorna, och tvärtom. Man får hela tiden växla. Och peppra.
Kaa-BOOOOM motherfucker!!! Och spana in den där explosionen sedan!!! Treasure. Sprängkungarna.
Ikaruga är alltså inte som vilket annat gammalt shmup som helst. Det är mer som ett pussel-shmup vilket man lätt ser när man sedan måste navigera skeppen runt de här blocken för att inte mosas.
Sakta men säkert blir det hela tiden allt knepigare. Man måste komma ihåg; är det ljusa strålar eller whatever så ska skeppet vara ljust för att inte ta skada. Och är det mörka strålar så ska skeppet vara mörkt. Man växlar hela tiden fram och tillbaka. Här är det alltså inte bara snabba ryck som gäller. Här måste man faktiskt tänka lite med. Ett uppfriskande koncept för ett shmup!
Mellan första och andra bilden här ovan dök ett meddelande upp på skärmen: "WARNING - The big enemy is approaching at full throttle. According to the data, it is identified as 'Butsutekka'
- NO REFUGE"... Fuck yeah. Come an då Butsutekka! Kom bara!!
Butsutekka var andra bossen om vi räknat rätt. Och strax därefter kom vi till kapitel tre som bjöd oss på följande visdomsord: "There is no 'abolute' in this mundanity. Occasionally you get lost facing unreasonabla burdens. In order to overcome, you need a firm convition, penetration, and the ability to take action."
Vi fortsatte i tvåspelarläget lite till och körde sedan lite singelplayer för omväxlings skull.
Och sist men inte minst lirade vi lite i det sk prototypläget. Banorna är desamma men skillnaden är att man har inte obegränsat med skottsalvor i detta läge utan måste hela tiden fylla på med mer mörk respektive ljus energi och hushålla med den energi man har. Intressant. Men vi föredrar trots allt det vanliga, mer harmoniska, arkadläget. Det här är ett sådant spel som man kan sitta med och bara låta sig svepas med i liksom... Ikaruga ÄR en riktig höjdare. Och tillskillnad från trista Hyperide lever det definitivt upp till hypen dessutom. Där fick vi till det, va? Men ja, tack vare härliga Ikaruga blev det allt en rolig avrundning på kvällen.
Fast vi slutade inte där heller. Vi funderade på att återgå till Ghosts 'n Goblins Resurrection men så kom Super Ghouls 'n Ghosts på tal så då körde vi igång det istället, via SNES-tjänsten... Efter vilket vi lirade andra gamla SNES-spel nästan in på småtimmarna som om det vore 1996 igen. Och då ska ni veta att vi körde igång den här spelkvällen mycket tidigare på dygnet än den förra månaden. Ganska exakt 18:15. Så det blev ungefär tre timmar med nyare spel och sedan tre timmar med gamla hederliga SNES-spel på Switch. Nyhetsblixt: Vi gillar den här konsolen. På återseende!
|
