Idag är det en dag i augusti. Eller ok, när detta skrivs så är det fortfarande en dag i juni... Då vi körde även denna spelkväll tätt inpå den föregående. Det blev att vi plöjde igenom urvalet titlar under JKL, MNO och PQR i ett svep under en och samma månad. Men när det som skrivs här och nu väl kommer upp på internät, DÅ är det en dag i augusti...
Den här gången blev det hur som helst shmups för hela slanten! Två, tre horisontellt scrollande sådana och en rälsskjutare i 3D.
Och härmed kommer vi för övrigt hela två tredjedelar in i detta "dittan och dattan av vad som än finns att spela på Nintendo Switch från A till Z-projekt".
Okej, det var förhandssnacket det. Dagens spel blir:
Panzer Dragoon (Remake)
Utvecklare/utgivare: MegaPixel Studio/Forever Entertainment
Släppt: 2020-03-26, digitalt
Ursprungligen på: Switch
Q-YO Blaster
Utvecklare/utgivare: Forever Entertainment
Släppt: 2019-06-27, digitalt
Ursprungligen på: PC (2018-01-15)
R-Type Dimensions EX
Utvecklare/utgivare: Southend Interactive/Tozai Games
Släppt: 2018-11-28, digitalt
Ursprungligen på: Xbox 360 (2009-02-04)
Ah, gamla goda Panzer Dragoon. Fast i ny (digital) förpackning. Det här är alltså en remake av originalspelet som gavs ut 1995 till Sega Saturn. Heter Panzer Dragoon: Remake enligt GameFAQs. Bara Panzer Dragoon enligt titelskärmen dock.
Introt är fint att titta på men långt... Vi snackar typ sju minuter långt. Och vi mindes då inte att det var riktigt såhär jävla långt i originalspelet. Så vi gick tillbaka till Saturn-liret nu medan detta skrivs (skrivs, skrevs, skulle skrivas eller vad fan som helst) för att kolla och... Jo. Det var det. Runt sju minuter långt redan på Saturn alltså. Det var som fan. Man kan såklart bara trycka förbi allt detta annars. För resten av spelet är ju inte direkt story-drivet heller.
Första banan och nog för att det är snyggt men... Tja, det var ändå något visst med Saturn-liret som kändes liksom snyggare och mer svindlande för sin tid. Men tekniskt sett ser såklart detta mycket bättre ut. Och konstigt vore väl annars då detta kom ut 25 år senare.
Panzer Dragoon är en 3D-rälsskjutare i riktning framåt som i inåt skärmen. Den stora grejen med det här spelet är att man kan vända sig runt omkring från där man sitter och färdas längst den förbestämda ruten på sin flygande drake. Med axelknapparna skiftar man snabbt från att vara vänd rakt framåt till höger eller vänster. Och därifrån kan man lika snabbt vända sig framåt igen eller i rikning rakt bakåt. Det funkar likadant i nya Pokémon Snap, för er som har spelat det. Känslan för detaljer här får ju också nämnas. Vänder man sig höger eller vänster ser man drakens vingar fladdra rakt framför ögonen på en där. Och skulle man någon gång bli förvirrad och inte veta vilken riktning man är vänd åt så syns detta också på den lilla radarn i högra hörnet av spelskärmen.
Första banan fortfarande, på de här bilderna i riktning bakåt, där man kan se svansen på draken, och åt vänster. Vissa fiender, inte minst stora bossar, kretsar gärna runt en och då får man ju hänga med i svängarna. Panzer Dragoon var alltså ett av Segas Saturn-spel från början. Det var mao ett originalkonsolspel på Saturn. Sega var ju annars väldigt kända för sina många arkadspel. Bara Capcom och Namco kom ens i närheten. Och nog känns även Panzer Dragoon mycket arkadaktigt. Längst upp på skärmen syns t ex bossarnas skademätare. Och ens egen skademätare är den där nere.
Bana nummer två. Eller "episod" nummer 2 som de kallar det här. Lite mer fancy så liksom. Spelet är väldigt tydligt uppdelat i banor i alla fall. Ja, det går inte att missa liksom. Här har vi ett problem med spelet dock... Det är väldigt långa laddningstider här. Man sitter och väntar och väntar medan den där lilla drakikonen som är slingrad likt en CD-ROM-skiva bara snurrar och snurrar. Det känns för fan som att man kan ta en tupplur eller hinna börja läsa en bok mellan en bana och nästa... Men den irritationen är snabbt som bortblåst när man väl får börja spela igen. På den andra banan blir man förresten jagad av enorma sandormar. Hur fett ballt är inte det?
Fortfarande kvar på andra banan. Vi tyckte det var rätt så fina ljuseffekter där i grottan och ville visa upp det. Där på radarn ser man förresten såklart också hur många fiender som kommer emot en och från vilken riktning. Och sedan är det man själv som får vara den som jagar!
Tredje banan. Och som ni kära läsare själva bergis lägger märke till vid det här laget så är det rätt så stor variation mellan miljöerna från bana till bana. Detta uppskattas såklart. Bra musik är det förresten också. Och visst fan!
De målsökande skotten ska ju nämnas. En busenkel mekanik. Det är bara att hålla ned skjutknappen samt flytta markörkolumnen över måltavlorna för att låsa fast skotten på dem... Och så släpper man knappen. Och svisch och boom säger det bara. Coolt ser det ut med. Det funkar likadant som i Starwing och Lylat Wars fast här kan man låsa skotten till flera mål samtidigt.
Några power-ups finner man annars inte här. Likt i Space Harrier, en annan klassisk inåtskärmenskjutare från Sega, är det vad man har från början som gäller.
Vi körde så långt som till fjärde banan för den här gången. Och vi bröt inte här för att vi hade tröttnat utan bara för att vi då redan hade spelat detta i nästan en hel timme och det är liksom just så länge vi siktar på för att kunna hinna och/eller orka med fler spel samma kväll. Men ja, Panzer Dragoon till Switch. En remake av det klassiska Sega Saturn-spelet alltså. Det har visst fått lite blandat mottagande. Men vi hade kul med det i alla fall.
Detta är Q-YO Blaster.
Switch-porten sköttes av Forever Entertainment men Team Robot Black Hat står som utvecklare för PC-förlagan från året dessförinnan. Och dessa utvecklare hade visst inte gjort någonting alls innan dess. Och bara ett annat spel därefter, även det till PC, som vi dock knappt finner någon information alls kring. Forever Entertainment har däremot varit inblandade i mycket sedan de först dök upp för tio år sedan. Bland annat är det just de som agerar utgivare för Panzer Dragoon-remaken till Switch. Digitalt åtminstone. Limited Run Games gav ut en fysisk upplaga i Nordamerika senare under samma år. Forever Entertainment står också listade som både utvecklare och utgivare för en Panzer Dragoon II-remake som har utannonserats till Xbox One och PS4 (men [ännu?] inte Switch udda nog...). Men öh, ja, detta är alltså Q-YO Blaster!
Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av detta spel. Lite oroade var vi väl att det skulle visa sig vara något billigt shovelware, i samma liga typ som Laser Kitty Pow Pow kanske. Fast det där hade vi trots allt kul åt i början så what the hell var väl stämningen som rådde i rummet.
Vi körde igång liret och såg snart att man kunde vara två samtidigt. Toppen. Så fick det bli. Men detta visade sig inte vara så enkelt!
Vi hade stort trubbel med att få igång spelet för två spelare samtidigt. Detta var spelets första stora utmaning... Att trycka in en till spelare då man väljer sin(a) spelare verkade inte fungera av någon anledning. Så vi körde bara igång som det var och tänkte att att spelare två kanske kunde hoppa in under spelets gång men icke. Reset. Vi kollade runt i inställningarna och i kontrollmenyn visades bara joycons. Då tänkte vi att det kanske inte gick att spela med Pro-kontroller, utan att det bara gick med varsin joycon av någon anledning. Så vi testade det. Men icke. En med joycon och en med Pro-kontroll. Icke det heller.
Vi höll på att bli tokiga. Men vi löste det till slut. Och lösningen..? Så jävla dumt... Där det står tryck + eller - för att lägga till en spelare på den halvan av skärmen som är avsedd för spelare nummer två? Varenda vettig kotte tänkter väl då att man ska trycka på + eller - med den andra kontrollen eller hur..? Men nej... Det är spelare nummer ett som måste trycka + eller - på sin kontroll då... Öööh... Vad i helvete? Vad fan i helvete?! Vi har då aldrig, ALDRIG varit med om det här tidigare. Tänk om man spelar typ Street Fighter II. Och en till spelare vill hoppa in i matchen. Då är det ju för fan inte den första spelaren som ska trycka start på sin kontroll!!! Detta är liksom vedertagen videospelkunskap sedan flera årtionden tillbaka! FOR FUCKS SAKE! >_<
Ingen superbra start på spelandet alltså. Till vår överraskning visade sig dock spelet vara helt okej ändå. Tillskillnad från tidigare nämnda och frilirade Laser Kitty Pow Pow är Q-YO Blaster faktiskt en proper horisontellt scrollande shooter. Långa och distinkt olika banor som scrollar förbi i bakrunden, stora bossar i slutet på banorna och hela det köret. Okej, okej, inte illa, inte illa...
Första banan utspelar sig klart och tydligt inuti ett vanligt sovrum, så är det här ett spel där man spelar med väldigt små farkoster, typ leksaksplan? Det fanns nog en story bakom fast den tryckte vi bara förbi. Stilen på liret är lite säregen... Men vem bryr sig egentligen, pang på bara! Öh, vem fan har en handgranat framme i en låda på sminkbordet? Hela det här spelet är lite knäppt, ja. Efter den första bossen flyger man ut genom fönstret. Sedan är man utomhus.
Det här spelet tar verkligen fart alltså... Och det tar verkligen en på en åktur.
De här banorna gillar vi mer än de i början förresten. Den här sortens bakgrundsgrafik med vida öppna ytor högt uppe i skyn är inte bara finare utan det blir heller inte lika plottrigt och därmed behagligare för ögonen även av den anledningen. Den fräcka visuella stilen är ändå fortfarande närvarande. Titta bara på fienderna. Som för övrigt också står ut mer mot de här mindre röriga bakgrunderna.
Q-YO Blaster är alltså ett shmup med sådär crazy estetik och tydliga Cuphead-vibbar.
Se t ex de där stora Musse Pigg-händerna som pepprar mot en. Och ja, vi gillar det vi ser här.
Stora feta jävla specialare har man också. Eller kan man ha rättare sagt... Det finns olika specialare man kan välja mellan, sköldar och sånt med. Mellan banorna kan man dessutom krafta upp olika saker, som att öka sin lilla farkosts snabbhet. Och när det är boss syns dennes skademätare där uppe.
Den sjätte banan uppenbarligen. Och ja, vi bara körde på! Och så här långt in hade det här redan fått stämpeln för vårt godkännande. Q-YO Blaster visade sig inte vara ett billigt kattskitspel. Tvärtom visade det sig vara riktigt kul. Inramningen funkar för oss. Den passande gnarly musiken till också. Det enda vi egentligen gott och väl kunde ha varit utan är alla mellansekvenser. De tryckte vi bara förbi alltså. Men ja, kul lir det här. Oväntat kul. Och för två samtidigt också!
Så här långt kom vi. Bossen på bana sex. Här fick vi game över. Boom sa det bara. Det fick vara bra för oss.
Vi spelade Q-YO Blaster i ganska exakt tre kvart. Inte en hel timmes speltid alltså men då räknar vi inte med hur lång tid det än tog oss att fatta hur fan man lägger till en andra spelare. Vilket ju ändå tog tid ifrån oss denna kväll, så att det fick vara bra så här alltså... Under tiden som vi skriver vidare på den här texten kollade vi förresten upp på internätet hur många banor det finns totalt och svaret är åtta så vi hade inte långt kvar. Bara två banor till.
Spelkvällens höjdpunkt. Ja, spoilers eller något. Det var detta vi hade som roligast med ikväll i alla fall.
R-Type Dimensions EX bygger på R-Type Dimensions utan EX i titeln som ursprungligen kom ut på Xbox 360 way back år 2009 och då endast digitalt genom Xbox Live Arcade. Denna version från 2018 kom likaså bara ut digitalt från första början men Strictly Limited Games kom också ut med en fysisk upplaga under året därpå men den här gången bara i Europa (den fysiska upplagan av Panzer Dragoon-remaken gav de bara ut i Nordamerika som tidigare nämnt).
R-Type-liren är riktiga klassiker såklart och hör till de få rymd-shmupen som t o m flera av oss bakom kulisserna här på sidan begripit att uppskatta genom åren.
R-Type Delta återfanns t ex på vår topp-25 PS-spellista och där tryckte vi också in samlingsskivan R-Types som ett alternativ. Vi är inte främmande för de här spelen alltså. Eller de här spelen är inte främmande för oss rättare sagt... Eller något.
Så vad exakt är detta? Jo, liksom R-Types till PSX är även R-Type Dimensions en
samlingsutgåva. Därför står dimension i plural i titeln... Och liksom R-Types består även R-Type Dimensions av de två första spelen i serien, dvs R-Type och R-Type II. R:et i R-Type står för "Ray" förresten. Eftersom man skjuter med olika typer av strålar i spelen. Rakt översatt till svenska heter liret alltså "S-typ" som i "Stråltyp". Knas.
Uvecklarna på Malmöbaserade Southend Interactive stod för både Dimensions EX och det förra Dimensions som båda gavs ut digitalt av Tozai Games men hela den här lilla samlingen i sig bygger ju i sin tur självklart på arkadspelen från 1987 och 1989 av de japanska utvecklarna på Irem. Vilket är något vi tycker borde framgå.
Okej. När man startar R-Type Dimensions EX väljer man mellan första och andra R-Type och så bär det av.
Finns förresten multiplayer här med men den här gången valde vi faktiskt att turas om i singelplayer. Det var det vi kände för bara. Ibland kan man känna för att turas om i spel, ja.
Första spelet, första banan och framme vid första bossen redan.
Här gick det undan. Och här ser ni även den stora grejen med just Dimensions.
Med ett knapptryck övergår spelet från modern till klassisk grafik från arkadoriginalet. Det är inget omedelbart skifte, det är inte som att tända och släcka ljuset i taket liksom, utan vi snackar verkligen övergångar så man ser liksom den nya grafiken smälta in i den gamla och tvärtom. Mycket, mycket coolt.
En annan extra funktion är att man kan både sakta ned och speeda upp spelet. Och på så sätt kan man då göra det hela lite lättare för sig om man så skulle vilja. Det var inget vi utnyttjade särskilt ofta, men visst är det kul med dylika nya inslag i gamla spel som ges ut igen och igen.
Och öh, ojsan. Här var vi framme vid sista bossen redan. Nämnde vi att det gick undan i det här liret? Och ni ser den gamla grafiken på bilden ovan till vänster kontra den nya ovan till höger.
BOOM MOTHERFUCKER!! Take that R-Type in YER FACE!! Vi kunde såklart inte hejda oss från att hela tiden skifta mellan grafikstilarna, bara fram och tillbaka hela tiden alltså... Här ovan ser ni den nya grafiken till vänster kontra den gamla till höger. Nog har den gamla grafiken sin charm i explosionerna t ex. Dessa gamla hederliga pixelperfekta rymdexplosioner.... Så härliga att se.
Och så direkt över till andra spelet. Och här var vi framme vid första bossen redan. Ni ser den nya grafiken till vänster och den gamla till höger. Notera att det är kanske inte riktigt lika direkt märkbart på vissa ställen här i tvåan för liksom, den gamla pixelgrafiken var fan snygg som den var och håller än liksom. Just här är det mest bakgrunden som inte är lika skarp bara.
Här ser ni den gamla grafiken till vänster och den nya till höger och här tycker vi faktiskt att den gamla grafiken ser mycket bättre ut. Titta på vattnet bara. Titta på vattenfallen. Det ser så mycket bättre ut med den gamla grafiken. När vi körde det första R-Type i Dimensions-tagning skiftade vi som sagt var jämt och ständigt mellan den gamla och nya grafiken.
R-Type II körde vi däremot mestadels med den gamla grafiken. Bara ett kort grafiskt fram och tillbaka i början på varje bana och vid varje boss för att stilla vår nyfikenhet.
Sista bossen i andra spelet. Och återigen, att bakgrunden här inte är så där knivskarp med den nya grafiken är väl ett litet plus. Men själva bossen föredrar vi i pixelformat. För ja, titta bara så tydligare och fräckare de där alien-embryona ser ut med den gamla grafiken! Freaky shit!
När man har varvat något av spelen för första gången får man välja vilken bana man vill direkt. Finns alltså åtta banor i första spelet och bara sex i andra. Kan väl tyckas vara lite lite med bara 14 banor totalt nu för tiden men R-Type-spelen är så roliga att spela och spela om att det gör verkligen inget. R-Type Dimensions EX var ett sant nöje att sitta med från början till slut.
Och det första vi gjorde efter att ha kört igenom de båda spelen var att börja om på ettan igen bara för att köra lite till.
När man har varvat ett spel och genast kör på från början igen, då vet man att det är ett bra spel.
Lite mer än en timme och 20 minuter ägnade vi åt R-Type-liren.
Ganska exakt tre timmars speltid för alla tre spelen totalt. Och riktigt jävla kul var det allt!
Det var det.
Och för att ge en kort sammanfattning så här efter sex omgångar frispel så...
Liren vi gillat mest har utan inbördes rangordning varit
Blaster Master Zero, Deemo, Exception, Ghosts 'n Goblins Resurrection, Ikaruga, Koloro, Nya Pokémon Snap, Oniken och så dagens alla tre dvs Panzer Dragoon, Q-YO Blaster och R-Type Dimensions EX.
De spelen som vi tyckt mindre om, men som vi trots allt får medge ändå inte är dåliga, har varit Arms, Candleman och Flashback Remastered.
Liren som vi tyckt mindre om men åtminstone kan gå som långt som att kalla inte helt jävla kassa har bara varit två hittils; Laser Kitty Pow Pow och Mononoke Slashdown.
Och spelen som vi har haft allra minst kul med och som vi inte alls drar oss för att kalla skit har varit lika få; Hyperide och Just Glide.
Mestadelas har det varit positivt alltså och vi har redan mer än tio lir i gillat mest-potten så det blir kanske att vi får dela den i vad vi gillat mer och mest eller något. Vi får se senare. Nu gör vi i vilket fall som helst som så att vi tar en liten break från frispelandet och kör de sista tre delarna lite senare in på hösten som kommer. Bara för att ladda om de batterierna typ. Och med det önskar vi alla er kära läsare en fortsatt glad sommar - det som är kvar av den! ^_^
|
