Ja, det här kommer upp bara en vecka efter den förra delen men varför vänta med bara är en månad kvar av kalenderåret? Nu ror vi hem detta med Switch-frispelkvällarna!
Okej, det var förhandssnacket. Och de sista spelen blir:
Xeodrifter
Utvecklare/utgivare: Atooi LLC
Släppt: 2018-02-15, digitalt
Ursprungligen på: 3DS och PC (2014-12-11)
Yooka-Laylee and the Impossible Lair
Utvecklare/utgivare: Playtonic Games/Team17
Släppt: 2019-10-08, fysiskt och digitalt
Ursprungligen på: Switch, PS4, XBO och PC
Zenge
Utvecklare/utgivare: Hamster On Coke Games
Släppt: 2020-05-21, digitalt
Ursprungligen på: PC, iOS och Android (2016-04-12)
Vi hoppar rakt på sak med Xeodrifter här.
Ursprungligen utvecklat och utgivet 2014 till 3DS och PC av folket på Renegade Kid, som grundades av tidigare anställda på Iguana Entertainment. Samma Iguana som tidigare gjorde bl a Turok: Dinosaur Hunter åt Acclaim till Nintendo 64, sådär lagom kuriosa nog. Xeodrifter är dock någonting helt annat. Det är ett så kallat Metroidvania-spel som ska se ut som om det typ vore från NES-tiden. Vilket ja, inte längre är jätteoriginellt direkt. Fast det här gjordes ändå för sju år sedan så låt gå. Under året som följde portade Renegade Kid Xeodrifter till Wii U, PS3, PS4 och PS Vita. Och under året som följde därefter splittrades de i två andra studior; Atooi och Infitizmo. Och 2018 portade alltså Atooi spelet till Switch med.
Detta är förresten ännu ett spel som ingen av oss någonsin hade spelat förr. Så vi började på en ny sparfil uppenbarligen och gick in blinda. Fast Metroidvania-vibbar fick man ju förvisso redan där på titelskärmen what with da spelfiguren, rymden, skeppet...
Man börjar liret med att välja bana genom att helt enkelt åka till någon av de fyra tillgängliga planeterna. Får oss att tänka på Bucky O'Hare på NES. Smått charmigt att man verkligen får styra skeppet själv mellan planeterna. Inifrån ens lilla rymdskepp kan man sedan gå ut i banan man åkt till, åka ut i rymden igen där man väljer bana på nytt eller spara sitt spel. På banorna kan man även när som helst gå tillbaka till startplattan för att komma in i rymdskeppet igen. Behändigt.
Och ja, så fort man börjar lira på redigt så märks det ju hur stort inflytande Metroid måste ha haft på det här. Det märks direkt. I sann Metroidvania-anda är det heller inte bara raka vägen framåt från vänster till höger utan här är det också från höger till vänster och upp och ner och hela köret. Man hoppar med en knapp och skjuter med en annan. Hoppen känns lite... Hoppiga. Men man vänjer sig fort. Pluspoäng för att man kan ducka och skjuta och också skjuta rakt upp.
Vatten ser man mycket utav på banorna. Man kan hoppa, eller trilla, ner i vattnet utan att stupa men man kan inte sjunka eller simma. Oh, well... Kanske det är en "förmåga" som kommer senare..?
Oh, shit! Helt plötsligt dök den här upp! Första bossen förmodar vi. Eller bossen på den banan som vi valde först rättare sagt. Så här i efterhand gissar vi förvisso att vi råkade välja den lättaste banan först så att ja, den första bossen i så fall. Tog oss ett par försök ändå. Inga större bekymmer dock. Krävs bara att man håller lite koll på när bossfan rusar rakt mot en och när den hoppar mot en. Rusar den så ska man hoppa över och hoppar den så ska man springa under. Med halva livet kvar fuskfyller bossen på med hälsa där man inte kan nå den då den hoppar in i bakgrunden. Lagom fiffigt men heller inget man inte sett förrut.
När vad vi gissar faktiskt ska vara första bossen sprängts i atomer får man en u-båt i power-up! Med denna kan man äntligen ta sig under vattenytan. Det är bara att trycka ner plus A när man är nere i vattnet för att bli till u-båt. Som u-båt kan man skjuta torpeder.
Den här banan misstänker vi att man "egentligen" ska välja senare i spelet, med mer hälsa och kanske andra power-ups till hands. Efter att ha dödats på fläcken ett par två-tre gånger av den där fritt svävande cyklopstenvarelsen vände vi bara på klacken och prövade lyckan på de andra återstående banorna.
Hemliga passager som döljer sig bakom svarta väggar och leder till åtminstone permanenta extra livspluppar finns lite varstans. Om man råkar hitta en sådan här i närheten av banans startpunkt så är ett tips att gå tillbaka dit, ut ur banan och spara i rymdskeppet. Så slipper man behöva plocka på sig den extra livspluppen varje gång skulle man råka dö längre fram.
Checkpoints finns men inte direkt i överflöd. Dör man början man om från början på banan. Vilket kan vara lite drygt, ja. Inte för att det här spelet är särskilt svårt egentligen. Med bara lite tålamod kommer man långt. Ganska bra musik är det förresten också.
Banorna går som sagt var åt alla fyra digitala riktningar; höger, vänster, upp och ner.
Och här någonstans fick det vara bra för oss. Vi kom inte särskilt långt alls egentligen efter drygt tre kvarts spelande men vi fick oss i alla fall en god uppfattning om hur spelet är. Och jovars, för vad det är är det inte så tokigt heller. Det är rätt så skoj faktiskt.
Rakt på nästa lir då. Yooka-Laylee and the Impossible Lair. Eller ska det vara Yooka--Laylee and the Impossible Lair kanske? Med två bindestreck mellan Yooka och Laylee alltså? Såsom det ju ser ut att vara skrivet på titelskärmen? Nåja. Yooka-Laylee and the Impossible Lair är uppföljaren till Yooka-Laylee. Båda liren är oberoende produktioner utvecklade av Playtonic Games och grejen med Playtonic Games är att företaget består nästan helt av tidigare Rare-anställda. Och där det första Yooka-Laylee-spelet var en andlig efterträdare till Banjo-Kazooie, och likt björnen och fågelns spel en collectathon till 3D-plattformare, är tvåan i grund och botten en sidscrollande plattformare som i mångt och mycket känns som en naturlig evolution av Donkey Kong Country 3...
Endast i två dimensioner är det här spelet icke. Likt i DKC3 har man en friare världskarta att förflytta sig på mellan banorna än de man hade i de första två DKC-spelen. Och här är det ännu friare än i DKC3 för här kan man gå runt helt fritt överallt och hoppa och ha sig och allt. Ja, här är det då top-down-perspektiv medan man utforskar världen som binder samman banorna. Det är en stor liten värld faktiskt, med tanke på att detta inte är något roll- eller äventyrsspel. En världkarta finns det att trycka fram, som får oss att tänka på Zelda IV av allt möjligt. Kartan känns som ur Zelda IV helt enkelt... En annan grej med Yooka-Laylee and the Impossible Lair är just titelns the Impossible Lair. Den sista skitsvåra banan i spelet som man kan gå och göra när som helst. Först av allt om man så skulle vilja. Haken är dock den att för varje bana man klarar av spelet övriga banor, från bana nummer 1 och framåt alltså, så tål man en extra träff sedan på sista banan. Det vettigaste att göra är därmed just att göra alla banorna i tur och ordning.
Det här är förresten inte ett spel som vi inte hade spelat alls sedan tidigare... Nä, vi lirade faktiskt det lite när det först kom ut, hösten förrförra året. Dock fastnade vi inte riktigt för det då utan vi körde bara några banor och återvände inte till spelet. Förrän nu. Och när vi nu körde igång det på nytt så spelade vi såklart om alla banor från den första och framåt, även om vi valde samma fil som vi tidigare spelade på. Den första banan förmedlar tydliga första banan i DKC3-vibbar i alla fall och likt där så kan man även här dyka rakt ner under vattenytan.
Yeah, första banan avklarad med alla gömda mynten insamlade. Hurra. Bana två är en fabrik typ.
En del saker döljer sig bakom låsta rum så då får man ju hitta nycklar först. Något Metroidvania är det här dock icke. Man måste inte gå fram och tillbaka och hitta allt för att komma vidare.
That being said så är detta ändå ett spel av gamla Rare-snubbar som typ tar vid efter DKC3 och därmed finns det också en jävla massa att samla här. En jävla massa. Som alla dessa potions... Trolltrycker alltså. Dessa kan vara både kul och rent av hjälpsamma. Man kan nämligen ställa in dem innan man gör banorna. Vissa är bara kosmetiska, t ex att spelet blir i svartvit av någon anledning, medan andra gör sånt som att antalet checkpoints ökar eller att man får tillgång till fler förmågor, som att glidflyga. Vilket verkligen kan vara en bra förmåga i ett plattformsspel. Och ja, just det, tredje banan förresten. Skogen...
Det här visade sig vara en mycket mysig bana. Mycket mysig. Men det knäppa är att det verkar som att vi måste ha missat denna när vi spelade innan! Det såg ut som att vi hade gått från bana två i fabriken, förbi denna och direkt till bana fyra. Kanske vi råkade gå vilse ute på världskartan och sedan bara snubblade över nästa bana igen? Vore väl typiskt... Och såklart att vi i så fall råkade missa just den här mysiga banan, som nu genast blev vår favorit av de vi spelat hittills! Likt i DKC-spelen finns det också typ tunnor här som man skjuter sig mellan. Bring it on bara!
Ja, alltså, titta bara så mysig denna bana är... Man kan springa igenom inuti det ihåliga trädet och man kan springa förbi ovanpå det och så den gemytliga musiken upptill! Komponerad av bl a David Wise som också gjorde musiken till DKC-spelen på SNES.
Yooka kan likt Yoshi stoppa vissa saker i truten. Lika lång tunga har han också... Att han inte behöver hålla saker i händerna innebär hur som helst att man kan hålla i saker samtidigt som man i bästa DKC-anda svingar över avgrunder. Nämnde vi hur mycket vi gillar den här banan förresten?
Fjärde banan. Inte helt tokig men det är synd att vi tydligen missade tredje banan första gången vi spelade detta och kom så här långt. För första banan är ärligt talat lite meh och andra banan i fabriken gillade vi heller inte riktigt och då hjälpte det inte att fjärde banan är okej. Det var ändå här vi tröttnade senast. De borde ha skippat fabriksbanan och haft den tredje banan som andra bana och satt ut den någonstans där man säkert inte skulle råka gå förbi den bara.
En riktigt cool grej med fjärde banan är i vilket fall att man kan påverka hur den blir. Genom att spotta ett frusen bär, eller vad fan det än är, på banan där på världskartan så fryser man banan till is... Frantic Fountains blir Frantic Fountains - Frozen! För att tina upp banan igen så spottar man bara ett eldbär, eller vad fan det än är, där på. Och likt i DKC-spelen så kör utvecklarna stenhårt med allitteration vad gäller namnen på banorna. Orden i namnen på banorna börjar på samma bokstav alltså... Capital Causeway. Factory Fright. Wild Web Woods. Osv, osv.
Fjärde banan igen men det här gången med iskallt vintertema alltså. Coolt. Och ganska fyndigt.
Femte banan börjar mysigt nog...
..men sedan beger man sig inomhus till ännu ett fabrikställe. Varför Playtonic?
Världskartan döljer annars en hel del hemligheter. Här ska man utforska och pussla nästan som i ett Zelda-spel. Spränga fram öppningar i bergväggar in i grottor och knuffa lådor ovanpå knappar för att komma vidare. Och man har kvar alla sina plattformsförmågor i top-down-delen av spelet.
Sjätte banan. Som fortsätter in i ytterligare någon slags fabrik... Vi börjar ana ett mönster.
Sjunde banan. YTTERLIGARE någon slags fabrik... Alltså... Okej, fabriksbanorna är ju inte direkt dåliga MEN det är inte denna sortens banor som vi finner vara vare sig roligast eller mysigast i hela det här spelet. Eller tja, så långt som vi nu kommit. Det är på tok för stort fokus på alla dessa fabriksbanor. Fyra av de sju första banorna i spelet är alltså någon typ av fabriksbanor, två är typ någon slags medeltida stadsbanor och en, blott EN STYCK, är en helmysig skogsbana...
Sjunde banan igen men den här gången från andra sidan. Vilket visst, en kul idé. Men liksom... Tittar man tillbaka på DKC-spelen så var det inte fabriksbanorna i ettan och trean eller de där tramsiga banorna på bryggor i trean som var de man helst spelade utan det var ju alla jungel och skogsbanor. Mer sådant och färre fabriker och medeltida borgstäder här hade gjort stor skillnad. Yooka-Laylee and the Impossible Lair är ett rätt så roligt spel ändå. Och vi fastnade ändå för det i nästan en och en halv timme den här gången. Men här fick det trots allt räcka. Det var en fabrik för mycket på raken liksom. Hade de istället slängt in en till skogsbana på vägen så här långt in, då hade vi bergis spelat vidare ett tag till.
Så save and quit sju banor in, med den åttonde tydligen åtkomlig någonstans ute på världskartan.
Okej. Nu gäller det. Detta fick bli det sista spelet med fokus på Switch-spelutbudet från A-Z...
Zenge. Utvecklades för datorer och mobila mojänger 2016. Portades till Switch bara här om året.
Och detta är... Ett pusselspel. Och faktiskt inte alls tokigt som sådant. Inte alls tokigt. Det börjar väldigt enkelt. Så enkelt att det är svårt att göra fel i början... Spelet går ut på att lägga pussel. Varje pussel man får att pussla ihop består av ett visst antal pusselbitar. Dessa kan röras längst med bestämda linjer. Med vänster styrspak flyttar man markören över vilken bit av pusslet man vill röra på och med höger styrspak rör man den biten längst med linjen i fråga. Oftast är det så att rätt bitar måste föras till rätt platser i rätt ordning. När man är klar visas bilden i dess helhet. Och det är rätt så fina bilder med.
Okej, se här ovan. Man ser direkt var alla bitar av pusslet ska vara, visst? Men här är haken... Om man för in den vänster och/eller höger bit av pusslet först, då kan man inte lägga ned nedre delen. För då kommer det inte förbi sidobitarna utan att krocka in i dem. Så den nedre delen är mao den man måste lägga först. Man kan flytta alla bitar fram och tillbaka hur många gånger som helst och prova sig fram.
Okej, se här då. L-blocket längst till vänster kommer inte förbi det lilla tvåpluppblocket. Det sistnämnda måste alltså flyttas snett ner för att L-blocket ska kunna komma på plats. Men först måste de båda stora rektangelblocken komma på plats i rätt ordning...
..och när alla bitar väl kommit på plats så får man sin belöning. En till fin bild. Kanoners.
Ja, alltså, vi skojar faktiskt inte här. Vi gillar det här spelet på riktigt. Pusslandet funkar, bilderna är fina och musiken är också fin och bidrar till den lugna, harmoniska atmosfären.
Allt eftersom introduceras nya element typ. Som här, där det gäller att man åker upp och ner med en bit och fäster de andra bitarna därpå, likt lego-klossar.
Ja, hur ska detta lösas då? Det minns vi faktiskt inte nu i skrivande stund men vi löste minsann det när vi satt med spelet i alla fall.
Självklart blir pusslen mer och mer komplexa ju längre in man kommer och... Hm... Vänta lite...
Vänta lite, hänger bilderna ihop? Är det ett bildspel? Något vi inte alls tänkte på under tiden som vi spelade men som slår oss nu... Den lilla figurer vandrar genom öknen mot ett högt torn i fjärran, kommer fram till tornet, fram till en dörr in i tornet och till en trappgång inuti och sedan står figuren högst upp på tornet...
Och sedan ser man toppen av tornet och sedan hur figuren vandrar från toppen på tornet mot en slags portal... Ja, det var som... Det är ju pricket över i:et alltså.
Men, men. Ganska trötta bestämde vi oss för att bryta här. Tjugo banor in efter ganska exakt en halvtimmes speltid. Zenge var en god avslutning på Switch-kvällarna. Vi kände oss nöjda med det.
And that's all folks! Nio Switch-kvällar under året som gått och 26 titlar från A-Z frispelade. Nu återstår bara frågan... Kommer Nintendo släppa ifrån sig en efterföljare till Switch lagom till konsolens femårsdag i mars 2022..? Vi tippade ju tidigast mars och senast till julhandeln nästa år. Nu tror vi inte längre att det blir så tidigt som mars redan men vi vågar fortfarande tro på julen 2022. Speciellt då det är då Nintendo släpper uppföljaren till Breath of the Wild också och det spelet mycket väl kan bli cross-gen precis som det första Breath of the Wild blev. Rimligtvis borde de i så fall utannonsera detta i samband med E3 nästa sommar. Ja, den som lever får se som vanligt... Men vi inte bara tror detta men hoppas också på detta. För liksom... Kom igen nu Nintendo. Tiden är för fan mogen för nästa generations Switch. Men dröjer det för länge, då hinner vissa faktiskt tröttna och tappa intresset... Så kom igen nu Nintendo!
|
