Idag är det en dag i juli. Eller ok, nej, när detta skrivs så är det faktiskt fortfarande juni. Vi körde denna spelkväll rätt tätt inpå den förra nämligen. Men när det som skrivs nu väl kommer upp på det vida världsnätet, DÅ är det en dag i juli.
Två svärdsvingarlir och en fotosimulator på räls däremellan är vad som stod på agendan för den här gången i ordningen. Härmed passerar vi dessutom halvvägspunkten in i vår blygsamma Switch-frispelkvällsodyssé.
Och än så länge har det visat sig vara en skaplig och givande spelresa för oss lirare, som vi såklart hoppas att även ni som läser detta får ut något av. Så ja, vi fortsätter helt enkelt. Vind i segeln!
Okej, det var förhandssnacket det. Dagens spel blir:
Mononoke Slashdown
Utvecklare/utgivare: FK Digital/Arc System Works
Släppt: 2019-10-31, digitalt
Ursprungligen på: Switch
New Pokémon Snap
Utvecklare/utgivare: Bandai Namco/Nintendo
Släppt: 2021-04-30, fysiskt och digitalt
Ursprungligen på: Switch
Oniken (Unstoppable Edition)
Utvecklare/utgivare: JoyMasher/Digerati Distribution
Släppt: 2019-02-08, digitalt
Ursprungligen på: PC (2012-06-21)
Vi inleder alltså den här omgången frispel med Mononoke Slashdown. Utvecklat av FK Digital, mest kända för fightingserien Chaos Code. Men här är det beat 'em up som gäller. Det är inte fighting en mot en alltså. Och så slåss man ju med svärd också. Så det är snarare hack 'n slash då. Duh.
Liret börjar lagom stilfullt, med den väldigt simpla bakgrundsstoryn framförd delvis som om på sådana där gamla japanska bildrullar. Spelet är sedan tydligt uppdelat i banor och världar.
Mellan banorna finns det möjlighet att köpa på sig olika vapen, rustningar och annan utrustning i en affär. Och här är något nice som nog är lätt att missa. Man börjar spelet med 15 000 ryo. Gamla japanska guldmynt mao. Och denna ganska höga summa stålar räcker en bra bit till att köpa på sig bättre svärd och sånt redan från start, redan innan man ger sig i kast med första banan.
Kom bara ihåg att utrusta spelkaraktären med alla nya grejer. Det finns också skriftrullar att shoppa som låser upp olika förmågor. Man kan t ex dubbelhoppa i det här spelet, vilket är coolt. Att kunna dubbelhoppa är alltid ett plus. En skriftrulle som finns att köpa lär en dessutom att trippelhoppa. Ja, tack. Här finns skriftrullar för lite av varje, såsom att dasha i luften och diverse specialattacker såklart. Och sedan så kommer vi till själva spelandet också då, ja... Vilket till en början också känns rätt nice, med hyfsat skönt flyt i svärdsvingandet och hoppen.
Grafiken är likaså rätt nice. Mononoke Slashdown är inte ett spel som försöker se ut som om det gjordes 1990. Grafiken är liksom modern, typ handritad. Stilen är lite så där chibi och färgerna är fina. Och ja, så långt allt väl. Ett sedvanligt gå från vänster till höger och slåss, i det här fallet med svärd då, är det dock heller icke. Banorna här är liksom avgränsade. Ja, man kan röra sig så att skärmen scrollar en bit åt endera riktning men inte mycket. Det är mer som banor i ett fighting-spel en mot en. Man är fast på stället mao. Ja, tills man har tagit död på alla dussinfiender som kommer från utanför skärmen och attackerar i horder. Och det här vore väl inte så illa egentligen... Om det vore lite mer variation bland fienderna samt om varenda bana på en värld inte hade sett likadan ut. För det är här spelet faller. Det blir ju extremt repetitivt...
Första bossen tog vi snabbt kål på. När han är död får man se denna artwork på när han kommer emot en... Öh, okej, fint men... Det hade ju liksom varit mer vettigt och gjort större intryck om den bilden visades strax INNAN striden och inte efter. Men nåväl. Andra världen nästa!
Och här höll vi tummarna för att andra världen skulle lyfta spelet. Den bakomliggande handlingen förs fram med textväggar. Men det finns alltså i alla fall en handling för den som vill se sånt.
Tyvärr fortsatte det bara i samma spår som innan. Största skillnaden med andra världen var en ny bakgrund som dock, likt tidigare, förblev densamma från bana till bana. Här tröttnade vi alltså.
Tre banor in i andra världen fick det vara nog för oss. Då hade vi spelat inte hela 25 minuter i aktiv speltid. Sedan om det är värt runt 50-lappen, två spänn för en minuts spelande, är väl upp till var och en att ta ställning till. Vissa tycker kanske det är värt slantarna. Om man gillar såväl inramningen som hack 'n slash av button mashing-sorten så... Visst. Vi blev dock båda rätt besvikna. Grafiken funkar ju och kontrollen funkar. Spelupplägget brister dock. Hade utvecklarna kunnat bemöda sig med att göra ett propert sidoscrollande gå-och-slå-med-svärd-spel med en nypa plattformshoppande med den här grafiken och den här kontrollen, DÅ hade det varit något för oss.
Mononoke Slashdown var alltså mer av en letdown för oss. Oh, snap! Utan att tveka gick vi raskt vidare till nästa spel på dagordningen.
Nya Pokémon Snap! Kom ut sista april i år. När den här texten skrivs har spelet funnits ute i handeln i snart två månader vilket snart blir tre månader när det här väl läggs upp på nätet. Första gången vi spelade det var dock nu i slutet av juni.
Det finns bara en fil där man måste skapa sin egen karaktär...
Vi spelade med första bästa bara. Vem bryr sig liksom. Spelfiguren döptes efter POPKORN:s egen herr K då det ju trots allt är hans konsol vi frispelar på för dessa inslag. Redo att starta?
Denna kamera kan göra mer än att bara ta foto informeras man om minsann. Den kan även användas till att kommunicera med folket som stannar där i forskningslägret och kolla upp saker... Så... Det är en modern mobiltelefon mao. Gotcha. Också motion controls. Något som vi faktiskt provade. Vi provade att plåta både i bärbart läge och på TV-apparaten. Spelar man bärbart kan man alltså själv rikta med hela skärmen som om den vore kameran. Meh. Lyckligtvis så behöver man inte hålla på med fucking motion controls, inte ens i bärbart läge. De analoga spakarna funkar ändå bäst. Ett gott råd bara. När man pausar spelet kan man gå in i inställningar. Gör detta och öka genast Camera Speed samt Pointer Speed, dvs känsligheten på höger samt vänster styrspak.
Ok, då kör vi alltså. Pokémon Snap-spelen är såklart spin-offs till den vanliga Pokémon-serien. Liksom sin föregångare till Nintendo 64 är det nya Pokémon Snap praktiskt taget en rälsskjutare där man dock "skjuter" med kameran, dvs bara tar bilder, snarare än att faktiskt skjuta ihjäl allting i sikte. En liten skillnad från N64-spelet som vi direkt lägger märke till är att rälsen görs osynliga här vilket är lite synd. Det blir liksom mindre charmigt. Det där spelet gick från början bokstavligt talat på räls, i en liten gruvvagn. Men här ska det vara mer high-tech redan från start. Och ändå har man bara tillräckligt med minne för ynka 72 stycken foton åt gången..?
Oh, snap!
Måltavlorna är Pokémon och liksom i de ordinarie spelen i serien gäller det såklart att fånga alla. Men här fångar man alltså dem på bild snarare än att faktiskt fånga in djuren.
Utvalda foton sparas i ett virtuellt album i spelet. Upp till fyra foton per Pokémon, förutsatt att man lyckats fånga vad ens uppdragsgivare i spelet anser vara de rätta ögonblicken på bild, sparas "formellt" men vill man kan man utöver det spara vilka foton man än vill i ens "privata" album typ. Och ja, om man gillar både Pokémon och att fotografera så är det här spelet för en.
Rinse and repeat. Nya Pokémon Snap är ett mycket mer repetitivt spel än dess föregångare. Dels levlar man här. Och en del Pokémon dyker inte upp i området förrän man nått nästa nivå. Så då måste man göra om samma bana flera gånger för att nå den nivån. Att köra genom samma bana igen fast nattetid är också en ny grej i den här delen. Men seriöst alltså, vem i helvete har bara minne för 72 bilder på sin mobiltelefon?! Det är en konstgjord jävla begränsning är vad det är.
Snap, snap! Man kan zooma in något, vilket oftast ger högre poäng. Och ja, man får alltså poäng. Vilket inte alltid helt, eller alls, stämmer överens med vad man som tänkande människa väl själv kan se är bättre eller sämre foton men whatever. Pokémonen ska helst vara helt i bild och vända mot kameran och centrerade och det ska vara närbilder och man får pluspoäng för flera Pokémon på bild samtidigt osv, osv. Man får åtminstone själv välja vilka foton som ska sparas. Om man t ex tar ett foto som spelet bedömer vara värt mindre poäng än något man redan tagit men som man med egna ögon ser ändå är ett finare foto så kan man alltså bara gå efter ens egna bättre omdöme.
Oh, snap! Och det är inte bara Pokémon man får plåta förresten. En välkommen nypa variation.
Också tillskillnad från N64-spelet så försöker nya Pokémon Snap sig på att berätta en story..? Men... Varför? Vi hade föredragit ett mer rakt på sak arkadupplägg som i originalet. Hade varit mindre omständigt att turas om och köra två då med. Bara bana för bana liksom. Istället för som nu att det är en massa story mellan banorna första gången man kör dem så att om en andra spelare spelar på samma fil och båda då inte sitter framför skärmen hela tiden från början till slut så missar man innehåll liksom. Just en fin fotograf den här nya killen är förresten... Han som blir så himla häpen att han låter den här mytomspunna besten bara gå förbi utan att ta tillfället i akt att PLÅTA PÅ som om det gällde livet!
Ett till irritationsmoment. Något jävligt irriterande faktiskt. Trots att man, som i fallet här ovan, fotar en viss Pokémon ur flera positioner redan på första försöket så kan man inte lämna in alla de fotona direkt. Åh, nej... För det hade väl varit alldeles för rimligt... Man får bara välja en bild åt gången och måste sedan göra om samma bana tre gånger. Vadå dra ut speltiden på ett artificiellt sätt liksom?
Fuck you Bandai Namco. Det här är så jävla urbota idiotiskt. Tänk om samma bullshit tillämpades i t ex New Super Mario Bros-liren där man har tre stora stjärnmynt att hitta på varje bana utöver att bara ta sig i mål. Tänk om man alltså inte kunde ta alla tre mynten i ett och samma svep utan, korkat nog, endast ett för varje gång man spelar en bana. '-_-
Men ja, där har ni den. En legandarisk vad den nu heter. Och detta är uppenbarligen bara början på spelet. För så här långt in har man bara fått köra samma bana om igen plus biten där bara den här dyker upp att fångas på bild. Men som ni kan se så har detta ändå tagit mer än en timme och tjugo minuter i aktiv speltid. Vilket vi tycker räcker alldeles lagom för ett första intryck.
Så, nya Pokémon Snap alltså. Hit eller miss? En hit säger vi. Även om det inte riiiktigt fångar den där omedelbara arkadiga känslan från originalet och helt uppenbart drygar ut speltiden.
Meddelande från general Janne som dricker Dr Pepper och fortsatt spela nya Snap juni ut och in på juli: Det tog ca 20 timmar att varva spelet och under den tiden fånga 180 av de enligt Internet totalt 214 tillgängliga monstren på bild. När man spelat så långt är det dock inte mycket som motiverar en att fortsätta. Men ja, det här spelet håller förvisso längre än originalet... Det där spelet var däremot roligare så länge det varade, även om det alltså varade kortare tid.
Och öh, här hoppar vi minsann direkt över till något annat. Oniken, utvecklat redan 2012 av den oberoende brasilianska studion JoyMasher, som sedan dess även gjort Odallus och Blazing Chrome i samma retrodoftande action/äventyrsplattformsgenre. Till hyfsat stora framgångar kan tilläggas.
Den ursprungliga versionen av Oniken kom ursprungligen sommaren 2012 på PC och senare samma år även på Linux och Mac. Den här "ostoppbara" versionen gavs först ut på Switch i början av 2019, senare under det året på Xbox One och in på året därpå också på PS4.
JoyMashers senare lir Odallus, som också finns ute på Switch förövrigt, var helt klart som gamla hederliga 8-bits Castlevania, deras ännu senare Blazing Chrome var som 16-bits Contra och Oniken här är som en mix mellan Strider och Ninja Gaiden-spel daterade NES-eran. Vilket märks klart och tydligt inte minst på grafiken. Så... Ja, detta är alltså just ett sådant där spel som försöker se ut och vara som ett NES-spel från 1990. Vilket man ju kan ha olika åsiker om... För när varje nytt indie-spel och dess moster görs enligt samma gamla mall blir det väldigt slätstruket. Men när det trots allt görs väl är det svårt att klaga på resultatet. Och Oniken är ganska välgjort.
Bara en sådan sak som att man får spela igenom riktiga hela banor gör att vi tycker bättre om det här än Mononoke Slashdown. Kontrollen är enligt det beprövade hoppa och slå-stuket. Det här hade lika gärna kunnat spelas med en NES-kontroll mao, med en knapp för hopp och en knapp för attack. Och okej, select för specialare med. Kasta handgranater kan man också men för det så trycker man bara upp plus attackknappen. Som ni kan se på bilderna här kan man också hänga sig från och klättra med händerna längst rör typ och därtill attackera medan man hänger i luften, och detta är ju alltid ett plus. Synd bara att man inte kan dubbelhoppa med. Spelet är relativt blodigt förresten. När man slashar med svärdet så hugger man faktiskt av huvudena på fienden så att blodet sprutar innan de, såklart, sprängs i luften. För att gamla videospel liksom.
Första bossen. En stor mekanisk orm eller tusenfoting eller nåt. Lagom fräckt. Den sparkade båda våra arslen först men visade sig vara busenkel så fort man noterade dess mönster. Och musiken i spelet är väl helt okej förresten. Det ska ju vara som om spelet gjordes för mer än 30 år sedan nu alltså. Så det ser ut, känns och låter som om det vore ett sent NES-spel. Hela paketet typ.
Mellansekvenserna för också tankarna till Ninja Gaiden-spelen på NES. Eller Shadow Warriors som de döptes om här i vår del av världen då det begav sig. Det är inte helt tokigt faktiskt.
Andra banan tar vid exakt där den första slutade, med vår spelhjälte åkandes på en futuristisk vattenskoter. Och det är kul att se den här sortens variation i spelmomenten så här tidigt in. Man stöter naturligtvis på både fiender och andra hinder, men man kan såväl hoppa som skjuta med vattenskotern så det är lugnt. Svårighetsgraden känns på det stora hela helt lagom utmanande... Och detta är heller inte tredje banan i Battletoads direkt.
Andra delen av andra banan fortsätter man till fots. Det blir en del hoppande mellan plattformar och fiender som plötsligt hoppar upp från avgrunden nedan att slica sönder. Standard stuff typ.
Andra bossen. Som också sparkade båda våra arslen. Och som vi säkert likaså hade kommit förbi om vi bara försökt någon eller några gånger till. Men det fick vara bra så här. För den här gången. Nästan en hel halvtimme spelade vi och tillskillnad från Mononoke Slashdown är Oniken ett spel som vi faktiskt mycket väl kan tänkas återvända till. Ett helt okej lir detta. Eller ja, av det vi nu spelat blir det i alla fall tummen upp för Oniken. Eller, öh, svärdet upp..?
Och det var det för den här gången. Kändes som att spelkvällen slutade lite tidigt men det är faktiskt bara för att vi började lira tidigare på dygnet än vanligtvis. För att sammanfatta så, ja, Mononoke Slashdown: Inte helt kasst men heller inte för oss... Nya Pokémon Snap: Inte helt utan uppenbara och irriterande tillkortakommanden men allt som allt tjusigt och underhållande. Och Oniken: Inte direkt originellt men för vad det är så är det ganska välgjort och hyfsat kul. Mmmkay... Fem frispelkvällar med fokus på Switch klara, fyra kvar att köra.
|
