Idag är det en dag i juni. Härliga juni. När detta skrivs står sommarlovet för dörren för de som då fortfarande har sommarlov. För de flesta andra som inte längre går i eller jobbar inom skolan kan man räkna med åtminstone några veckors ledighet med allt vad att vara ute i solen heter. Och nu har det faktiskt börjat ljusna vad gäller den där fördömda pandemin.
Så denna sommar kan det kanske bli något av idén med att tågluffa lite. En och annan innekväll med TV-spel blir det dock i vilket fall som helst. Inte minst då vi ju såklart fortsätter med årets Switch-frispelkvällar!
För att ge en kort sammanfattning nu efter tre omgångar med tre spel varje gång konstaterar vi att de liren vi gillat mest har varit Blaster Master Zero, Deemo, Exception, Ghosts 'n Goblins Resurrection och Ikaruga. De spelen som vi tyckt mindre om, men som vi trots allt får medge ändå inte är dåliga, har varit Arms, Candleman och Flashback Remastered. Och det spelet som vi då har haft allra minst kul med och som vi inte alls drar oss för att kalla sunkigt har varit Hyperide. Vidare till dagens bunt så glid med på en färgsprakande spelresa mellan laserstrålar och grejer!
Okej, det var förhandssnacket det. Dagens spel blir:
Just Glide
Utvecklare/utgivare: Cool Small Games
Släppt: 2020-01-23, digitalt
Ursprungligen på: Switch
Koloro
Utvecklare/utgivare: QubicGames
Släppt: 2018-12-17, digitalt
Ursprungligen på: PC och Mac (2018-05-18)
Laser Kitty Pow Pow
Utvecklare/utgivare: The Bigger Cat/QubicGames
Släppt: 2019-07-05, digitalt
Ursprungligen på: iOS (2017-06-20)
Just Glide. Det här ska tydligen föreställa titelskärmen. Ser extremt billigt ut. Varför Jan?
Glid alltså. Bara glid. Med ett pappersflygplan då, va? Och detta var verkligen inte vad någon av oss föreställde sig. Baserat bara på det digitala "omslaget" trodde vi båda att man säkert skulle glidflyga med pappersplan i 3D. Något i stil med thatgamecompanys Flower om än simplare. Men icke så. Grafiken må vara byggd med polygoner men spelupplägget här är sidoscrollat minsann, från vänster till höger. Flyger upp en bit gör man genom att trycka på A. Så för att flyga högre trycker man på A upprepade gånger och för att flyga lägre så... Slutar man att trycka på A. Det kunde inte bli simplare, nej. Och så flyger man igenom dessa fula ringar och samlar vad som ska vara guldmynt. Ibland ska man glida rakt genom olikfärgade pelare som ser ut att vara byggda med Duplo-klossar och då måste man först ha tagit plustecken i de färgerna.
Hänger ni med på vår missledda glidtur såhär långt? Pappersflygplanet är ganska fjuttigt och kan vara svårt att urskilja mot bakgrunden. Ibland regnar det. Blir planet för blött faller det ner till marken och spelet är över. Flyger man under andra svävande objekt eller fortsätter plocka "mynt" på vägen klarar man sig. Liksom förra månadens Hyperide var detta heller ingen höjdare. Huruvida det är bättre eller sämre kan väl diskuteras. Rent produktionsmässigt framstår det här spelet mycket billigare och är inte alls roligt att spela. Alltså verkligen inte alls... Spelet är nästan overkligt fult också... De där mynten ser t ex inte ens ut som guldmynt, utan mer som skivade morotsbitar. Men å andra sidan så förstod vi åtminstone direkt exakt vad det vad spelet går ut på. Så kanske ett pyttelitet plus i kanten gentemot Hyperide? Men
båda är ju ändå skit.
Vi ägnade bara omkring en kvart åt det här skitspelet innan vi valde att gå vidare med våra liv.
Man kan ju tro att detta var ett mobilspel från början men nej. Det kom ursprungligen på Switch!
Just Glide utvecklades och pumpades ut på den digitala marknaden av Cool Small Games, ett inte så coolt litet företag som sedan 2019 har bidragit till att överösa Nintendos eshop med titlar som Pet Shop Snacks och My Magic Florist. Shovelware mao. Vilket ja, kan finnas i digital form. Cool Small Games mest ambitiösa projekt, och av vad vi kan se det enda med någon anknytning till dem värt ens tid, är Kaze and the Wild Masks som de dock endast agerade digital utgivare för här i Europa. Det spelet utvecklades av PixelHive och gavs ut såväl fysiskt som digitalt av Soedesco borta i Nordamerika. För den som gillar Donkey Kong Country-spelen kan Kaze and the Wild Masks vara något... Måhända att vi tar en närmare titt på det men det får bli en annan gång i så fall.
För just den här gången körde vi igång ett lite mer annorlunda spel på K...
..Koloro alltså! Med en punkt efter minsann. Och ett, eh, särskilt färgsprakande spel är det här visserligen inte. Vilket vi kan se redan av titelskärmen. Koloro kom först ut våren 2018 på PC- och Mac-mackapärer. Mot slutet av samma år hittade det sin väg till Switch. Och sedan 2020 finns spelet på PS4 också. Och vi kan ju avslöja redan nu att detta var mycket roligare än Just Glide.
Innan titelskärmen uppmanas man förresten att använda hörlurar för en bättre spelupplevelse... Och då tänkte vi say wut, är detta ännu ett musikspel eller? För ingen av oss hade alltså varken lirat eller ens kollat upp det här liret sedan tidigare. Men nej, det visade sig inte vara det.
Koloro gjordes och gavs ut av Skoll Studio på dator. QubicGames skötte sedsan konsolportarna.
Att lira utan hörlurar gick alltså alldeles utmärkt. Först och främst, se där. Man kan spela som en eller två spelare. Kanon. Vi valde tvåspelarläget direkt. Sedan "väljer" man svårighetsgrad. Det finns två svårighetsgrader. Normal mode och hard mode. Men man måste först klara hela spelet normalt för att kunna köra hårt. Varför ha en högre svårighet som spelare inte kan välja redan från start? Så att de som vill klara spelet på hard blir tvungna att göra om allt från början..?
Vi körde hur som helst igång och tyckte båda genast om det här. Koloro är en pusselplattformare men en rätt stark visuell stil och en twist. Likt i Just Glide så använder man bara A-knappen. Tillskillnad från i Just Glide så funkar detta utmärkt i Koloro och spelet är roligt att spela. Man spelar som de här två töserna, va? Kora i rött för spelare 1 och Lora i grönt för spelare 2. Spelet är upplagt i banor och går ut på att man ska hitta alla kristaller och sedan ta sig till utgångspunkten på varje bana. Haken är den att man kan inte styra med varken styrspaken eller styrkorset. Det enda som man kan göra är att hoppa med A. När man gör så första gången i början på varje bana så förvandlas ens tös till en liten geléklump som glider längst med marken tills man kommer till en vägg där klumpen stannar. Geléklumparna kan vägghoppa. På så sätt ändrar man också riktning när man kommit till vägs ände.
Och nu vet vi ju inte hur banorna är upplagda för singelspelare men när man spelar två så dröjer det inte länge innan man aktivt måste samarbeta med varandra för att kunna komma vidare. Se t ex bilden till höger här ovan. Spelare 2 är till en början fast där uppe. Spelare 1 måste vägghoppa på en knapp för att öppna vägen ner för spelare 2 men då låser spelare 1 samtidigt in sig själv i den delen av banan så spelare 2 måste sedan trycka på en annan knapp som öppnar vägen. Och här duger det heller inte om bara en når målet efter att alla kristaller på banan är samlade. Nej... BÅDA TVÅ måste nå utgången för att man ska få komma vidare till nästa bana. Kommunikation blir ju A och O. Det blir en del av spelet. Man tänker högt, man bollar idéer med varandra; som i vad som nog ska göras i vilken ordning och så, och sedan sätter man planer i verket och fortsätter liksom snacka taktik under tiden. Koloro är "couch co-op" när det är som roligast!
Varje bana utspelar sig på en enda skärm utan någon scroll och ju längre in i spelet man kommer, desto större och mer komplicerade blir banorna. Kameran zoomar liksom ut. Ibland börjar man från varsin del av en bana, ibland börjar man från samma ställe. Röda/gröna kraftfält kan bara den som spelar med den färgen ta sig förbi. Och taggar får man såklart akta sig för. Det räcker med en träff och banan måste göras om från början. Man har dock obegränsat med försök och obegränsat med tid på sig. Och det är inga laddningstider mellan man failar och får försöka igen. Man får alltså göra om banan direkt. Och ja, oftast tar det ju några försök att fixa en bana.
Ju längre man kommer in i spelet, desto farligare blir banorna dessutom. Man måste t ex se upp för mer och mer taggar. Vilket inkluderar att vägghoppa så att man passerar oskadd mellan taggar både upp- och nedtill. Och genom att återstudsa mot samma yta kan man hålla sig i luften under tiden som rörliga portar och bryggor hamnar i rätt läge för en. Och hela tiden förlitar man sig på den andra spelaren. Om båda börjar från samma ställe på banan så kan ju den ena ta täten, men det är aldrig så att en spelare kan göra allt medan den andra inte behöver göra något. Man delar liksom snarare upp sig och den som är kvar längre bak måste senare öppna vägen för den där fram.
Den visuella stilen är som ni kära läsare kan se väldigt mörk med enstaka färger, som på olika kraftfält och spelfigurena själva, som fångar ögonen. Allt fler diverse spelelement introduceras såklart allt eftersom. Kraftfält som ingen av spelfigurerna kommer förbi så de måste stängas av, taggar på ytor som roterar och t o m fiender man måste undvika genom att bara hoppa över dem då. Varje gång man hoppar med sin lilla tös som förvandlats till geléklump till spelfigur så hör man förresten en liten trudelutt. Ju mer frekvent man hoppar, desto mer av en melodi hör man. Så det var väl det de menade med att man skulle använda hörlurar för en bättre upplevelse. Gulligt.
Koloro var en fullträff. Helt klart en trevlig överraskning. En som vi tog emot med öppna armar efter den totala missen som var Just Glide. Vi spelade det här i ganska exakt en hel timme och kom fram till vad vi förmodar kan vara den sista banan på första världen och här bröt vi också. Nöjda med vad spelet hade att erbjuda hittills... Men en timme kändes ändå som lagom lång tid.
Lite barnsligt otåliga började vi väl bli inför vad vi hade bestämt att lira härnäst nämligen. Laser Kitty Pow Pow! Detta har noll recensioner på gamefaqs och av vad man kan se på metacritic. Noll critic reviews, noll user reviews. Noll. Inte för att vi någonsin utgår från några sådana, bara det att det fångade ögonen när vi skulle kolla upp exakta släppdatum. Spelet har inte ens någon user score! Med ett namn som Laser Kitty Pow Pow FFS! Vet ni, när vi är klara med kvällens lirande tänker vi minsann vara de första i hela världen att recensera det här där på metacritic.
Varför vi nu valde något som Laser Kitty Pow Pow? Det är väl som för Samuel L. Jackson när han först såg manuset till Snakes on a Plane. Det är själva titeln som avgör ibland alltså.
Det räcker med en snabb kik på Laser Kitty Pow Pow och tankarna går direkt till mobilspel. Och ja, i det här fallet så stämmer det också. Det gjordes och släpptes till iOS-mojänger år 2017 av ett företag som heter ArsThanea. Två år senare portades det till Switch av The Bigger Cat, som kan vara samma företag under ett annat namn eller ett helt annat företag. Vi vet inte och anser inte att det är mödan värt att ses vidare in i bara för den här frispelkvällens skull. Switch-versionen gavs i alla fall ut av QubicGames, samma nissar som också stod för konsolportarna av Koloro. Och ser man på. Likt i det spelet kan man spela co-op här med! Ja, tack. Det kör vi på.
Okej, då... Laser Kitty Pow Pow är ett simpelt spel. Från början trodde vi att det rörde sig om en sidoscrollad shooter, ett shmup alltså fast med laserkatter istället för rymdskepp. Men nej. Eller tja, det är en shooter men inte en sidoscrollad sådan. Man rör sig nämligen aldrig ifrån skärmen man är på, bara inom ramarna för den. I rollen som en molnburen katt med laserögon kan man vara på antigen den högre eller lägre av de båda "våningarna" på spelskärmen och där kan man även röra sig i sidled så länge skärmen räcker till. Att förflytta sig i sidled är bak och fram. Med vänster och höger med styrspaken eller styrkorset eller L och R skjuter man laserstrålar i den riktningen när det är fiender i den riktningen på skärmen. Och då far även katten i motsatt rikningen pga rekylen. Ja, hur det nu kan vara någon rekyl efter avfyrade laserstrålar. När det ej är några fiender på skärmen (de kommer i vågor) avfyras inga strålar men man åker ändå bakåt som av rekylen. Kontrollen känns inte helt intuitiv alltså. Det hade ju varit bättre om man bara styrde som vanligt med styrspaken eller styrkorset och sköt höger och vänster med axelknapparna.
Nåja. En titel som Laser Kitty Pow Pow och en spelidé där man mycket riktigt antar rollen som en kissekatt som skjuter laser rakt ur ögonen räckte gott och väl för oss att vilja fortsätta lira i alla fall. Spelet är uppdelat i banor och världar. På varje bana ska man samla ihop ett visst antal guldklimpar och så många mynt som möjligt under tiden som man försvarar den hjärtformade rubinen som svävar fritt i mitten av banan från fienderna som kommer från höger och vänster... Om fienderna kommer för nära den förlorar man och måste göra om banan. Spelar man två samtidigt, som vi ju gjorde, är den självklara strategin att den ena håller sig där uppe medan den andra håller ställningarna där nere. För mynten man samlar ihop på banorna kan man sedan låta "bygga" andra katter. Som denna DJ-katt här ovan till höger. Men det är helt random vad man får fram. Och DJ-katten var väl cool men en gång fick vi fram... En fucking kanin! Och vi var liksom helt jävla men vad fan i helvete då, för en kanin är väl ingen katt heller!!
Grannarna måste ha trott att vi är tokiga. För hur dumt det här spelet än är och hur simpelt och platt spelupplägget än är så rycktes vi ändå med galenskaperna. Och vi kunde inte hejda oss från att skrika "LASER KITTY POW POW, LASER KITTY POW POW!!" rakt ut i natten... Adrenalinen pumpade. Vi var, minst sagt, uppspelta. Ända fram till vad som såg ut att bli den första bossen... Som vi förväntade oss skulle vara något enormt monster som fyllde åtminstone halva skärmen. Men icke... Istället visade sig detta vara bara ännu en nivå och det enda "bossiga" som hände var att en del av fienderna som anföll som vanligt var aningen större än de andra. Snacka om antiklimax alltså.
Vi körde vidare och hade väl hyfsat skoj fortfarande men stämningen var ändå en annan än den som rådde innan den sista banan på första världen. Den banan var verkligen som en party pooper. Och våra vilda glädjerop ut i natten lät nu mindre entusiastiska och blev allt mindre frekventa... Bubblan var spräckt... Förutom andra katter kan man förresten låsa upp bättre förmågor och sånt också så det finns ju en del att göra här men liksom... Det räcker inte riktigt hela vägen.
Skåda robotkatten! Visst är det kul. Men skämtet som hela det här spelet vilar på är bara kul en viss tid. Vi fortsatte att lira en bit in på den andra världen. Allt som allt körde vi i omkring tre kvart innan det fick vara nog. Så lång tid höll det roliga i sig alltså... Vilket ju inte är helt tokigt heller. För till en början så hade vi faktiskt riktigt skoj med det här... Men sedan tröttnade vi. Bara så där. Väldigt plötsligt. Laser Kitty Pow Pow var knasigt kul i början men mest meh lite längre in. Vi ska väl inte kalla liret en miss men det var ingen fullträff heller.
Det var det. Från en miss med Just Glide till en hyfsat hygglig träff med Laser Kitty Pow Pow och en riktig fullträff däremellan med Koloro. Det blev en kortare spelkväll än förra månaden men ja, nu fick det vara bra. Sedan kollade vi de senaste nyheterna och just det ja...
Vi skulle ju vara de första i världen att ge Laser Kitty Pow Pow ett betyg på metacritic... Det blev en kort recension till slut. Och så skrev vi en kort användarrecension av Just Glide också, i bara farten liksom. Det var den lördagskvällen. Vi återvänder som vanligt med ett nytt inslag om en tio dagar men ha nu en trevlig midsommarhelg och en riktigt glad sommar alla kära läsare!
|
