Åh, vad jag är trött just nu. Det har varit en jättelång dag, och en lång natt till idag, och Mike Tysons energidryck gjorde lite för att pigga upp mig. Och jag har drygt två A4-sidor med anteckningar om episod III framför mig att skriva ihop till en sammanhängade text. Hm... Ska man..? Jag har ju redan druckit en cappuccino idag plus den där energidrycken. Fuck it, jag tar en kopp kaffe till alltså. Okej, det var bättre. Var var vi nu? Just det, ja. Krig! Stjärnkrig! På riktigt! Gosse, vilken kraftfull inledning det var på den här alltså. Star Wars episod III, med den till svenska fritt översatta undertiteln "Mörkrets hämnd", hade premiär maj 2005. Då var vi i kompisgänget först i kön för biljetterna och hamnade med i tidningen också. Så det var ju rätt kul. Efter att ha köat dagar och nätter för både episod I och II men inte varit först så blev vi det nu. Först på plats alltså. Och vi köpte ut två hela rader i salongen. Att gå och se Star Wars på bio på den tiden var liksom en hel händelse. Och det här blev också en väldigt tillfredsställande avrundning på sagan. Inte minst för att filmen faktiskt visade sig vara bra med! Ettan hade sina stunder men sög mest. Tvåan var för det mesta helt okej. Trean däremot är bra alltså. Riktigt bra. Nästan i klass med originalfilmerna från 1970- och 80-talen. Nästan.
General Grievious, en cyborg som leder separatisternas droidarmé, introduceras i introtexten... Och nä, jag följde inga animerade TV-serier med Star Wars. Gör jag inte nu heller för den delen. Jag skiter i. Jag är på för filmerna, inte allt annat så vad mig anbelangar introducerades den här karaktären i introtexten till episod III. Tycker inte att man ska behöva se TV-serier, läsa böcker och serietidningar och allt vad det heter för att kunna uppskatta själva filmen. En film ska liksom kunna stå på helt egna ben. Och det gör den här med. Fastän Grievious praktiskt taget skohornas in från den animerade TV-serien Star Wars: Clone Wars, som ursprungligen sändes på Cartoon Network 2003-2005 och utspelar sig just mellan långfilmepisoderna II och III, så känns han faktiskt inte som det. Som att han är skohornad in alltså. Filmen är tight och jag gillar dessutom general Grievious. Jag tycker han är häftig helt enkelt. Med hostan och allt. Faktum är att av de nya karaktärerna i och med prequel-trilogin så är han är min favorit näst efter Watto. Men ja, filmen börjar bra. Och fortsätter så. Det är fullt ös från start till slut alltså.
Droider snarare än levande varelser av kött och blod tillåter mycket mer slakt på skärmen i vad som trots allt är en familjefilm. Det hade väl annars varit lite väl vågat att se våra hjältar lemlästa och massakrera hela folkmassor med ljussablarna. Obi-Wan interagerar förresten en hel del med R2D2 i den här delen. Ändå tycks han inte alls känna igen droiden i episod IV. En typisk prequel-inkonsekvens. Greve Dracula från tvåan återvänder men är knappt med. Han överlever inte inledningen ens så Saruman-fans må känna sig aningen svikna. Men whatever, de första dryga 15-20 minuterna av trean är hur som helst minst lika actionspäckade och fängslande som de sista dryga 15-20 minuterna av tvåan. Äkta rymdkrig är det. Det är bara att tacka och ta emot. Palpatine sätter förövrigt mer och mer griller i huvudet på Anakin igenom hela den här episoden vilket väl var som förväntat. Och C3PO är äntligen guldfärgad! Något lite trist är dock att Padmes karaktär är åsidosatt under större delen av filmen då hon är på smällen och George eller någon klippte dessutom bort alla andra intressanta scener som hon var med i... Dessa medföljer extramaterialet på DVD och borde ärligt talat ha varit kvar i filmen.
- Den fyrarmade general Grievous med en ljussabel i vardera järnhand... -
General Grievious agerar praktiskt taget som den här filmens Sith, och kämpar t o m med en massa ljussablar för fasen, fastän han tekniskt sett inte är någon sådan... Annars körde de med en ny Sith-lärjunge under Sidious för varje ny del av prequel-trilogin: Maul, Tyranus och så till slut Vader. Synd bara att han inte fick någon egen röd ljussabel att svinga redan här. Vader alltså. Hade varit rätt fräckt. Nåja, man kan inte få allt. Episod III har bra flyt från scen till scen. Filmen är betydligt bättre ihopklippt än de förra delarna. Också ett plus är att karaktärerna faktiskt inte är så dumma här. De börjar äntligen ana ugglor i mossen vad gäller han Palpatine. Och vi bjuds på bra bitar av dialog! Faktiskt. Jag gillar de här intrigerna. Snacka politik och sådant gör de och lagom intressant görs det allt. Och rymdoperascenen då Palpatine berättar för Anakin om tragedin med Darth Plageus den vise... Bra grejer. Stämningsfullt. Det fick de allt till. En sak bara. Varför är Anakin svartklädd? Egentligen? Jo, jag fattar att det dels är för att spegla Lukes look i episod VI och dels för att "framåtskugga" Anakins vänding till den mörka sidan men i filmernas narrativ verkar det lite udda på något vis. Obi-Wan var då inte klädd helt i svart när han var Qui-Gons lärling och alla de andra som tränar för att bli Jedi-riddare tycks likaså sporta munkkappastilen så vad är grejen med just Anakins utstyrsel?
Om inte annat så tjänar det väl också till att framställa episod III som den allvarligaste och dystraste delen i hela prequel-trilogin. Wookies är också med här förresten! Inklusive självaste Chewbacca! Han har fan ärligt talat en större roll här än i stolpskottepisod VIII. Det är heller inte så mycket som sticker i vare sig ögon eller öron den här gången. Visuellt så är episod III självklart den tekniskt sett snyggaste av alla de gamla och nygamla filmerna, musiken av gamle trogne John Williams är givetvis lika bra som alltid och som tidigare nämnt så gillar jag t o m dialogen i den här delen. För det mesta har man en rolig tid med den här filmen. Det är inte så många irritationsmoment utan tvärtom många kyliga scener. Obi-Wan vs en fyrarmad Grievious är ju t ex sannerligen en cool fight. Får mig att tänka på en sak Bruce Lee sa i en intervju en gång i tiden. Men nu ska vi inte gå vidare in på det. Filmen dras ju fortfarande med bagaget att vara en del av prequel-trilogin med två svagare delar som kom före vilket drar ner helhetsintrycket några snäpp men ändå. Det är ändå en schysst rulle.
Anakins konfrontation med kanslern, innan denne utropar sig själv till kejsare, är också riktigt bra grejer. Till Anakins ära så gick han inte med på Palpatines förslag så fort denne avslöjade sig själv. Vilket för övrigt naturligtvis bekräftade vad vi biobesökare visste redan sedan 1999. Fast att Palpatine slaktar de andra tre Jedi-MÄSTARNA som inte är Samuel L. Jackson inom loppet av SEKUNDER är bara kasst. Vadå biroller liksom? Definitivt en av filmens minus. Det var ju fyra mot en för sjutton, han borde ha varit helt chanslös! Tänk om de, istället för att bara stå och låta sig mejas ner en efter en, hade fått kämpa mot några ur hans garde på köpet? Det hade då jämnat ut oddsen i fighten och varit lite mer trovärdigt. Det är en cool fortsatt fight mellan gubben och Mace i alla fall och äntligen fick vi skåda da Emperor sporta en egen röd ljussabel! Fan service FTW! Och att sedan se kejsaren konfronteras av självaste Yoda... Ja, det är ju som att bli barn på nytt. Hur fucking häftigt som helst. Lätt en av mina favoritfighter evah i hela Star Wars-filmsagan. Snacka om att leverera liksom. Så jävla bra.
- Cirkeln är sluten. Sagan är komplett. -
Så... Anakin var också redo att mörda alla barnen i templet för Padmes skull? Mer eller mindre kallblodigt dessutom? Att döda andra stridande i stundens hetta är en sak men Anakin mördar ju barn. Och vi snackar inte typ sjuttonåringar här utan små barn. Just den biten av filmen känns faktiskt lite tveksam. Jag hade mycket hellre sett Anakin ta sig an fullfjädrade Jedi-riddare. Att han har ihjäl knattar gör inte Vader till någon badass liksom. Drygt halvvägs genom filmen kommer i vilket fall DET ögonblicket. Verkställ order 66. Varpå alla Jedi-riddarna blir förrådda och förgjorda av vad de trodde var deras egna. Det är ett känsloladdat montage när nästan alla dör. Bildspelet, musiken... Ja, allting klaffar. De enda som klarar sig med livet i behåll är Yoda och Obi-Wan. Och finns det något att klaga på här så är det just det... Låt gå för att Yoda är bättre än att låta sig skjutas i ryggen för han är ju trots allt Yoda liksom men visst känns det inte lite typiskt att just Obi-Wan av alla möjliga skulle vara den enda andra att bara råka klara sig? Snacka om stor tillfällighet liksom. Tänk om han med pannan och tomteskägget skulle råka klara sig med livet i behåll istället för Obi-Wan. Hur hade resten av filmen blivit då tro? Hade han varit den som tvingats möta Anakin då? Kan ni tänka er Anakins reaktion om tomten med pannan hade dykt upp där på helvetesplaneten istället för Obi-Wan?
Allt som allt var det här en spännande sista del i dess egen trilogi. Fastän man såklart visste redan innan filmen gick upp på biograferna för första gången hur allt skulle sluta var det ändå spännande att se allt inträffa. Se det hela utspela sig helt enkelt. Och sin begränsade skärmtid till trots bjuder Padme på några av de mest minnesvärda replikerna i hela filmen. Vad sägs t ex om "På så sätt dör friheten. Till dånande applåder." Ja, folk är idioter. Så är det bara. Det är som Winston Churchill sa om demokrati. Att det egentligen är den sämsta styrelseformen vi har... Förutom alla de andra. Så det är alltså det bästa vi har. Även om det är långt ifrån felfritt. För det var ju i en demokrati som Palpatine kunde bli enväldig kejsare över hela jävla galaxen. Ironiskt nog. Konfrontationen och meningsutbytet mellan Obi-Wan och Anakin var också värt sin speltid. Ja, det enda som verkligen, verkligen stör mig är det att Padme dör redan i barnsäng. Något som jag redan gått igenom när jag skrev om episod VI häromåret så jag tar bara och klipper och klistrar lite:
Leia säger sig minnas hennes och Lukes biologiska mor... Och såklart är det ju just episod III som strular till det på den punkten. George borde helt enkelt ha låtit Padme överleva åtminstone ett par år för att ta hand om Leia och sedan storkna, för att förklara hur Leia kan ha minnen av henne. Detta skulle väl dock också ha inneburit att Padme antigen självmant valde att ge bort Luke eller att Obi-Wan och Yoda var sådana rövhål att de typ lurade i henne att pojken dog strax efter födelsen, men det hade ÄNDÅ varit vettigare med filmernas övergripande narrativ i åtanke! För om det är något som de nyare filmerna typ förstörde hos de gamla så är det just denna scen då Leia berättar för Luke om sina minnen av deras riktiga mor. Så det så!
Ser man bara förbi det där fumlet lämnar dock episod III lite att önska. Och några av de coolast evah momenten är när man får se masken över Vader och honom i full mundering igen, med hjälmen, flåsmasken och allt. Trots hans jävla "Noooo!" är det här hur grymt som helst. Och så de sista scenerna. Då vi får se blott en glimt av Dödsstjärnebygget. Bara en kort, kort titt. En så gott som perfekt segue in i episod IV. Eller, sedan 2016, Rogue One dessförinnan.
Betyg för episod III: Tre och en halv ikoniska Darth Vader-hjälmar av fem möjliga.
|
