Topp-10:
Fighting-spel på Nintendo 64
som inte är Super Smash Bros!

Nu är det allvar. Blodigt allvar. Gör er redo för de bästa fighting-spelen... Till Nintendo 64!! Och Super Smash Bros får inte vara med. För det är varken allvarligt eller blodigt... Vi diskar Super Smash Bros faktiskt dels då vi ser det som mer av ett party-spel och dels då detta var det enda spelet som trots allt kan räknas till fighting-genren som redan var med på N64-topplistan, vilket innebär att vi därmed hade antigen motstridit oss själva ifall det inte kom etta här med eller så hade det inneburit en antiklimax om det visst kom etta här så enda sättet att undvika dilemmat var att utelämna spelet helt. Eller så var det fram till för över åtta år sedan då... För sedan dess återfinns även Killer Instinct Gold på vår N64-topp. Hoppsan! Med tanke på att Super Smash Bros är typ det enda spelet som vanligtvis kommer upp på tal om fighting på N64:an så ser vi dock ändå en mening med en lista över ANDRA spel i genren på formatet än just detta.

Nu gäller det även traditionell fighting, en mot en, inte fyra på en gång med alla mot varandra. Och då räknar vi ju heller inte med alla wrestlingspelen! Saken är också den att en lista över specifikt fighting-spel till N64 har varit på gång bakom kulisserna lääänge, så väldigt länge, faktiskt ända sedan 2010, nästan åtta år innan den ursprungliga N64-topplistan omvisiterades och utvidgades till en topp-20 då Killer Instinct Gold lades till. Och ja, ja, det där gamla word- dokumentet sparades som beat em up snarare än fighting av någon anledning, whatever. Poängen är den att vi nu bara för skojs skull ville fullfölja den här listan just så som det var tänkt då, när listan påbörjades för över 16 år sedan, dvs utan Super Smash Bros... Och så fick det bli helt enkelt, även om det andra argumentet inte längre gäller eftersom man utifrån den utvidgade N64-toppen mycket lätt kan räkna ut vilket annat spel som borde ta guldet på den här listan...

=============================================================================================

10. G.A.S.P!!: Fighter's NEXTream ('98, Konami)

Dåligt spel men med en sådan löjlig titel var det svårt att ändå inte föredra detta framför andra dåliga spel, som t ex War Gods från Midway som bara är fult och kasst samt totalt ointressant. G.A.S.P!!: Fighter's NEXTream som avser att vara så häftigt men bara är pinsamt kan man åtminstone ha kul med att hånskratta åt! Trots sex ansiktsknappar och axelknappar/avtryckare så använder spelet endast två knappar att attackera med; en för slag och en för spark, plus en för block, vilket känns snålt. Detta hade mao kunnat spelas med en NES-kontroll i så fall! Och att kunna skapa en egen karaktär är ju kul i teorin men väldigt meh i slutändan.

=============================================================================================

9. Dual Heroes (1998, Produce!)

Utvecklat av Produce! åt Hudson, likt många dåtida Bomberman-lir, och känns tveklöst som Power Rangers. Inte särskilt bra fighting men presentationen är tillräckligt inbjudande för en plats här på topp-10 framför något bajsbrunt trams som t ex det mörka trista Bio F.R.E.A.K.S. från Midway. Använder likt G.A.S.P!!: Fighter's NEXTream från samma år bara två knappar för fight; en för slag och en för spark, plus en för block. Dual Heroes vinner dock ändå över åtminstone båda dessa spel tack vare den mer lockande inramningen och estetiken som alltså mest av allt skriker Power Rangers! Lägg till ljus grafik där man ser vad som händer och ganska bra musik.

=============================================================================================

8. Mortal Kombat 4 (1997, Midway)

Det var med detta som Mortal Kombat började suga. Att det då likt förbannat måste medges vara ett av de tio bästa spelen i genren på konsolen är ju för fan en tragedi alltså. Det är åtminstone bättre samt mer minnesvärt än Midways alla andra försök till 3D-fighting på formatet, närmare bestämt War Gods, Bio F.R.E.A.K.S. och Mace: The Dark Age som de gav ut åt Atari för hemkonsoler. Detta funkar väl ändå hyfsat någorlunda. Fast Mortal Kombat var trots allt bäst i 2D samt med den digitaliserade grafiken. Vilken tur då, att det faktiskt kom ett sådant spel också till den här konsolen... Då kan man för all del också låtsas som att denna fula fyra ej existerar.

=============================================================================================

7. Xena: Warrior Princess (1999, Saffire)

Kom med den ytterligare undertiteln The Talisman of Fate i Amerika och utgivet av Titus, mest kända för att satsa stort på SNES dess sista levnadsår i väst, som utgivare av utmärkta titlar som Realm och Wild Guns i Europa plus skit som Power Piggs of the Dark Age, samt för Superman 64. En vapenbaserad fighter i princip och heller ej den enda i sitt slag på konsolen. Fanns även Mace: The Dark Age och Dark Rift och i viss mån t o m det ovanstående Mortal Kombat 4 men just Xena-licensen skänker faktiskt detta lir det lilla extra. Xena: Warrior Princess är lagom kul kuriosa, speciellt om man är bekant med TV-serien, och vi lirar hellre detta än t ex Dark Rift.

=============================================================================================

6. Fighter Destiny 2 (2000 i NA, Genki)

En direkt uppföljare till spelet som utvecklarna själva tydligen inte kom ihåg namnet på. Det finns nämligen inget Fighter Destiny. För det första spelet kallades inte Fighter Destiny. Det kallades Fighters Destiny, med Fighters i plural. Denna uppföljare hittade i alla fall aldrig till Europa men kom åtminstone ut i Nordamerika året efter den japanska releasen. Fastän i stort sett bara mer av samma, vilket var helt okej till att börja med, så känns dock det här spelet något tramsigare och tradigare. Det var knappast ett av spelen för vilka det var värt att skaffa en amerikansk NTSC-N64:a när det begav sig liksom men det är ändå ett okej spel, helt okej.

=============================================================================================

5. Fighters Destiny (1998, Genki)

Det närmaste som man kommer något likt Tekken eller Virtua Fighter på N64:an. Funkar faktiskt hyggligt nog, fullt spelbart och nästan bra på riktigt. Nästan. Men trots allt det enda fightingspelet på denna lista som fick en direkt uppföljare med exakt samma upplägg (då Mortal Kombat 4 gjorde något annat än tidigare spel i serien). Intressant poängsystem för att vinna matcher, där man t ex får ett visst antal poäng för lyckat kast och först till sju poäng vinner matchen oavsett hur mycket liv var kämpe har kvar i mätaren. Båda kämpeödespelen är helt okej, men ska man bara prova ett av dem så kan man lika gärna hålla sig till det mer originella originalet.

=============================================================================================

4. Flying Dragon (1999, Culture Brain)

Detta var egentligen bara den senaste delen i Hiryu no Ken-serien som Culture Brain har utvecklat sedan 80-talet och som återfanns på NES med bl a Flying Dragon: The Secret Scroll. Väldigt kuriosa och väldigt omfattande med t ex möjlighet att spela en SD-variant eller "vuxet" slagsmål, i olika stilar och med olika karaktärer. Så det känns nästan som att de har tryckt in två olika spel i ett! Sedan kan man välja mellan 2D eller 3D-fighting. Här finns mycket att pyssla med. Det första spelet så här långt fram på listan som vi hade kallat bra eller tja, ganska bra åtminstone. Det är inte dåligt och bättre än bara okej i alla fall! Absolut värt en chans!

=============================================================================================

3. Mortal Kombat Trilogy (1997, Leland/Midway)

Kom till diverse format och N64-versionen gjordes av Leland men bygger ju ändå på Midways egna Mortal Kombat 3. Så stryk Ultimate Mortal Kombat 3 då det i själva verket är Mortal Kombat Trilogy som är den ultimata upplagan av trean och därtill en kompilation av alla tre första delarna i serien, med återkommande karaktärer och banor även ur ettan och tvåan alltså. Svårt som fan solo som Mortal Kombat-spel var för hemmabruk med begränsat antal continues eller "kontinues" då, med K, för att Mortal Kombat. Men även sjukt omfattande med dess dryga 30 spelbara kämpar inklusive den för N64 exklusiva Khameleon, väldigt välgjort och fortfarande kul som fan!

=============================================================================================

2. Rakuga Kids (1998, Konami)

Släpptes bara i Japan och Europa av Konami samma år som deras usla G.A.S.P!!: Fighter's NEXTream. Rakuga Kids försöker dock inte vara coolt och är å andra sidan bra på riktigt. Ren grafik utan klotter lustigt nog med tanke på själva spelidén att barns klotterfigurer får liv, samt smidig mångsidig kontroll som använder alla de sex ansiktsknapparna på intuitiva sätt. En cowboy kan t ex skjuta med kulspruta en, två eller hela tre salvor åt gången medan en annan karaktär kastar grejer antigen lågt men långt, medelhögt och inte lika långt eller högt upp men med kort räckvidd, vilket man då får tajma beroende på var ens motståndare befinner sig. Så klockrent!

=============================================================================================

1. Killer Instinct Gold (1997, Rare)

Ett av de tidigaste flaggskeppen för Nintendo 64, som baserades på arkadversionen av Rares Killer Instinct 2. Och fastän hela hypen hann fadda ut när spelet väl släpptes till konsol så förblev det ändå det bästa alternativet för fans av genren som inte också hade vare sig PlayStation eller Sega Saturn. Ja, ja, sedan fanns där ju Super Smash Bros också men ska vi vara ärliga så var det faktiskt snarare ett party-spel än proper fighting. Och med det i åtanke är Killer Instinct Gold lätt det bästa riktiga fighting-spelet till Nintendo 64. Vilket väl inte säger ett skit egentligen men här på POPKORN tycker vi faktiskt fortfarande att det här är ett riktigt skoj spel, både för ensamma lirare samt i goda vänners sällskap.

Att detta toppar listan av alla spel i genren som inte är SSB är väl ingen stor överraskning längre, då Killer Instinct Gold var det enda andra fightingliret som kom med på den utvidgade totala N64-toppen sedan idén för denna spin-off-lista först kläcktes, men så är det. Liret är förresten kanske inte bättre än dess föregångare med tillhörande SNES-upplaga var för sin tid bara några få år tidigare (utvecklingen gick allt FORT i spelvärlden på 90-talet), men det är ändå mer ös och klös i del två. Med mer fart i matcherna här än i ettan är man inte alls lika beroende av kombos utan kan slåss mer fritt, mer à la Street Fighter II. Och det komplett med inte lite fräcka rena rama rip-offs på Shoryukens och dylikt. De nyintroducerade karaktärerna passar också in bra och så finns här en massa att pilla runt med, olika spellägen och sånt. Sedan är ju det hela sååå extremt svulstigt äkta 90-tal att det faktiskt ÄR väldigt charmigt så här dryga 30 år senare. Vi hade i alla fall mycket roligt med att återbesöka detta lir!

=============================================================================================