Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Topp-10:
Sonic-spel



Text: Jan M. Komsa, G.W. Kong, den där Dylan, 2023-09-04


Gissa vad? Vi satte samman en tio-i-topp bästa Sonic-spel. Den där italienska rörmokaren från Brooklyn ska väl inte få all uppmärksamhet i år heller? Segas supersnabba igelkott till maskot förtjänar ju också lite kärlek. Glöm det att vi skulle ranka alla spelen i serien dock, som vi gjorde med Super Mario-plattformsspelen... Dels för att det i sådana fall hade behövt bli minst en topp-30 och dels för att drygt hälften av alla dessa spel är, tja, kassa. Sorry Sonic-fans men så är det. Eller är det någon som på allvar försvarar skit som Sonic the Hedgehog anno 2006 eller Sonic Unleashed där Sonic förvandlas till varulv av någon jävla anledning? Mm, just det. Ju mindre som nämns om alla de tveksamma delarna i Sonics resumé, desto bättre med hänsyn till spelhjältens anseende. Dessutom vill vi faktiskt fira, inte dissa, Sonic med den här listan så det fick bli en topp-10. Spin-offs i andra genrer går vi heller inte in på, med undantag för en liten bubblare här nedan för att what the hell...

===============================================================================================

Bubblare: Sonic R (Saturn, 1997)

|JMK & GWK

"Everybody's Super Sonic Racing, try to keep your feet right on the ground. When you're Super Sonic Racing there's no time to look around." Självklart ville vi ha in Sonic på Saturn-listan. Något sedvanligt Sonic-spel släpptes dock aldrig till konsolen. Sonic X-treme skulle ha varit det men lades bara ner till slut. Och Sonic Jam var inget nytt spel utan en samlingsskiva à la Super Mario All-Stars med Mega Drive-spelen. Och Sonic 3D ska vi inte ens tala om. Då återstår bara Sonic R. Ett racingspel där Sonic springer själv istället för att ratta något fordon. Kul idé. Hyfsat skoj lir. Bonkers OST. Det fick bli en bubblare på denna lista då det inte är ett plattformsspel.

===============================================================================================

10. Sonic the Hedgehog: Triple Trouble (Game Gear, 1994)

|JMK

Triple Trouble. Eftersom man kunde välja mellan att spela med antigen Sonic eller Tails redan i det typ föregående spelet så kanske man tror att trippel i titeln hänvisar till att man här kunde köra med Knuckles också? Speciellt med tanke på att han även är med på omslaget och det här spelet släpptes parallellt med Sonic & Knuckles till Mega Drive där man kunde spela som honom? Men nej, såklart syftar titeln bara på att det är tre typer; Knuckles, Robotnik och någon ny hipp karaktär, som är ute efter kaossmaragderna den här gången. Likt i Sonic Chaos kan man välja mellan Sonic och Tails i alla fall. Och man kan flyga med Tails här med. Det här är faktiskt inte det enda originalplattformspelet med Sonic till Game Gear. Två år senare kom även Sonic Blast. Men Triple Trouble är lätt det roligare alternativet alltså. Och roligare än det slöa Tails Adventure är det också.


Välj mellan Sonic och Tails och kör. Den som har spelat något Sonic-spel tidigare känner igen sig. Sonic Chaos som först släpptes till Master System och sedan portades till Game Gear hette för övrigt Sonic & Tails i Japan och detta som alltså är ett originallir till Game Gear blev då Sonic & Tails 2.

===============================================================================================

9. Sonic Adventure (DreamCast, 1999)

|JMK

Vi förstod det inte då men det här var faktiskt början på slutet för Segas blå igelkott... Med väldigt få undantag inte ens utvecklade av Sega själva under årtiondena som följde var detta det sista ansenliga Sonic-spelet. Det här är mao ett av de sista Sonic-spelen som man inte behövde lura sig själv att man gillade. Det var åtminstone för sin tid bra på riktigt. Tillskillnad från en viss rörmokares första riktiga 3D-äventyr kom däremot Sonics dito med ett bäst före-datum. Där Super Mario 64 fortfarande anses vara bäst i genren enligt många spelare är det nog relativt få kvar som inte, måhända färgade av de själlösa uppföljarna och trams som Shadow the Hedgehog, bespottar Sonic Adventure idag.

Man kunde givetvis redan där och då ifrågasätta logiken bakom att fokusera mer på handling och dialog i ett spel som egentligen bara borde gå ut på att springa fort, man kunde redan då ifrågasätta uppsjön övriga obligatoriska spelfigurer i ett spel där man egentligen bara ville vara titelkaraktären själv och man kunde redan då ifrågasätta alla sidospår och extra funktioner som ställer till det mer än de tillför. Men när man väl har kontroll över Sonic och springer där längst med soliga kuster, genom tredimensionella loopar och över vacklande bryggor med argsinta späckhuggare hack i häl, då känns det här som ett riktigt Sonic-spel för den nya generationen. Just där och då känns det som att Sonic Team har gjort allt rätt. Hade bara resten av spelet varit lika övertygande i sitt utförande så hade det lätt kammat hem en hög placering. Nu får det istället nöja sig med att "bara" ha hamnat med på listan, men det är ju heller inte fy skam.


Sonic Adventure hade chansen att bli en sann klassiker. Den första banan, Emerald Coast, träffade mitt i prick men sedan började de mer tveksamma inslagen att hopa sig... Sega tappade alltså fokus på vad som gjorde de äldre Sonic-spelen så minnesvärda så istället för en sann klassiker blev Sonics äventyr "bara" förhållandevis välgjort för sin tid.


==========================================================================================

8. Sonic the Hedgehog (Master System, 1991)

|JMK

Mycket roligt spel och ett av Segas bäst bevarade hemligheter! Det är inte alls en nedbantad version av 16-bitsliret som man väldigt lätt kan luras att tro (och som många helt felaktigt bergis är övertygade om) utan faktiskt ett helt och hållet nytt spel med den blå igelkotten. Ett stabilt plattformarslir med helt nya banor, fiender (se de "verkligare" igelkottarna på andra världen bara!) och andra fyndiga finesser. Vissa inslag, som t ex de där "hopptornen", återkommer långt senare i Sonic & Knuckles medan andra segment, bl a broar som kollapsar om man står på samma punkt för länge, argsinta fiskar som hoppar fram ur tomma intet och banor där spelskärmen auto-scrollar framåt, känns som hämtade ur Super Mario Bros-liren... Tydliga inspirationskällor till trots är det här ändå ett gediget hantverk. Bandesignen är inte lika mycket "spring genom raksträckor och loopar" som i Mega Drive-spelet utan mer traditionell plattformsdesign med just rörliga plattformar att hoppa emellan och liknande. Allt som allt: Överraskande bra. Förmodligen ett av de bästa plattformstitlarna till endera 8-bitare.


Den som tidigare har spelat Sonic the Hedgehog till Mega Drive känner säkert igen sig. Men ändå inte.


==========================================================================================

7. Sonic the Hedgehog (Mega Drive, 1991)

|JMK

Det första och sannerligen klassiska Sonic the Hedghehog är allt ett värdigt alternativ till såväl Marios folkkära plattformslir som dess egen mer populära uppföljare. Spelkontrollen är förvisso inte lika tight som senare i tvåan och banorna är mindre intensiva, men för övrigt är det fortfarande samma fartfyllda fröjd att styra Sonic genom loopar, snäva tunnlar och flipperlandskap samt fucking psykedeliska bonusbanor. Den allra första gången som jag efter många försök äntligen lyckades ta en kaossmaragd förblir ett videospelminne för livet. Och trots att jag annars faktiskt gillar både Tails och Knuckles känns det ganska befriande att Sonics första framträdande är en solodebut. Här är det Sonic och ingen annan som får glänsa.


Rutnätiga landskap for life. Notera även de psykedeliska bonusbanorna. Videospel när det är som bäst!

===============================================================================================

6. Sonic Mania (Switch/PS4/XBO, 2017)

|GWK & JMK

Sonic Mania minsann. Ett av de bästa sidoscrollade plattformsspelen från de senaste dryga 20 åren. Lätt. Sonic Mania återfinns i skrivande stund inte på någon av våra konsoltopplistor men om vi någon gång sätter samman en Switch-topp så är detta definitivt en kandidat för den toppen. Detta är praktiskt taget ett indiespel, utvecklat av bl a Christian Whitehead, som gjordes med stöd av Sega. Liret är som ett kärleksbrev till Sonic-spelen från Mega Drive-eran. Det är som ett nytt Sonic-spel från 90-talet och vi tycker om det. Ett år senare släpptes dessutom Sonic Mania Plus, en förbättrad version med extra innehåll. Och vi diggar t o m omslaget!

===============================================================================================

5. Sonic CD (Sega Mega-CD, 1993)

|JMK|

Sonic Gems Collection som kom ut 2005 till både GameCube och PS2 bestod först och främst av Sonic R, Sonic the Fighters samt Sonic CD. Eller Sonic the Hedgehog CD som det heter enligt titelskärmen. Eller Sonic CD the Hedgehog. Det var just då jag verkligen fattade tycke för Sonic-spelen iallafall. Ja, bättre sent än aldrig eller hur? Jag hade såklart spelat de gamla Sonic-liren tidigare. Mm, vid den här tiden hade jag t o m köpt min egen Mega Drive sedan några år bakåt. Fast de första Sonic-spelen jag någonsin klarade, inte bara spelade alltså men spelade färdigt från början till slut, var faktiskt Sonic Rush från 2005 till Nintendo DS och Sonic CD via Gems Collection från samma år till PS2:an. Så det kommer då alltid att kännas lite speciellt för mig. Musiken i Sonic CD är också något speciellt och värt att nämna apropå det är att spelet har två olika soundtracks. Ett för Japan och Europa till Mega-CD samt ett helt annat för Nordamerika till Sega-CD. PS2-porten hade dock det amerikanska soundtracket av någon anledning och då det var det jag först spelade så är det också det jag nu föredrar, det jag tycker känns mest rätt. Och det är för övrigt ännu en anledning till att skaffa alla de här spelen till Sega-CD framför Mega-CD, om man nu tvunget vill uppleva dem på den ursprungliga hårdvaran och allt det där. För dels släpptes inte något av Lunar-spelen här i Europa och dels tycker jag att den amerikanska versionen av Sonic CD är att föredra. Men om det endast gäller Sonic så duger ju PS2-versionen lika bra. Faktiskt är den t o m bättre, då den tecknade filmen i spelet inte är avskalad i PS2-version.

Sonic CD är ett traditionellt tvådimensionellt Sonic-spel med tjusiga specialeffekter och en intressant twist. Varje bana är uppdelad i fyra olika tidsepoker. Man börjar i samtiden och runt om på banorna finns skyltar utspridda som talar om ifall det är vägen till dåtid eller framtid, och då gäller det att kuta förbi och hålla farten hög för att tidsresa. Ungefär så som i Tillbaka till framtiden där det gäller att få upp farten på bilen till 88 amerikanska mil i timmen. Beroende på om man haft sönder Dr. Robotniks domedagsmackapär i det förflutna blir framtiden sedan antigen en bra eller dålig sådan. Tidslinjen delas alltså i två. Varje bana har mao en dåtid, en samtid samt en bra eller dålig framtid. Vill man klara spelet och ha en bra framtid får man utforska banorna mer än i andra Sonic-spel från den här generationen. Man kan också fara fram och tillbaka i tiden flera gånger från en och samma bana. Från samtiden kan man ta sig antigen framåt eller bakåt i tiden. Från framtiden kan man endast åka bakåt men då tas man inte bara tillbaka till samtiden utan hela vägen till dåtiden. Och därifrån kan man återvända till samtiden igen. Man börjar alltså i samtiden, åker in i den dåliga framtiden, åker sedan bakåt till dåtiden för att rädda denna framtid varpå man åker framåt till samtiden och därifrån framåt igen till den nu förhoppningsvis bra framtiden. Gör detta i de båda första akterna för att skapa en bra framtid i hela zonen, närmare bestämt den tredje akten som agerar bossfight. Och det är inte riktigt lika snurrigt när man själv sitter framför spelet med kontrollen i hand.

För att få det bra slutet på hela spelet ska man få fram alla bra framtider. Sedan finns det tidsstenar att samla på sig också. Det här spelets motsvarighet till kaossmaragder. Lyckas man samla på sig alla dessa får man ett bonusslut som slutbonus. Specialbanor, där man finner tidsstenarna, äntras om man passerar linjen med minst 50 guldringar och därpå hoppar in i den stora ringen i slutet av banan. Det finns sju spelvärldar, eller zoner, varav varje består av två banor och en bossbana. Och varje bana finns som ovan nämnt i hela fyra varianter; samtid, dåtid, dålig framtid och bra framtid, medan varje bossbana finns i en av två varianter beroende på om man fått fram den bra framtiden på de båda föregående banorna eller ej; dålig framtid eller bra framtid. Sju världar med två banor per värld är ju 14 banor totalt gånger fyra olika varianter = 56 variationer. Sju bossbanor gånger två olika varianter blir 14. Alla variationer på de vanliga banorna plus alla bossbanvariationer blir totalt 70 olika. Här finns det gott om återspelvärde. Kontrollen är som vanligt. Styr Sonic med styrkorset och hoppa med vilken som helst av de tre ABC-knapparna. Sonics spin dash är såklart också intakt. Sonic har dock även en helt ny förmåga här. Genom att hålla in upp och trycka på en knapp börjar Sonic rusa fram ståendes på stället, redo att släppa loss. Fördel: Snabbare speedboost än med en spin dash. Nackdel: Man tar inte kål på fiender med denna. Däremot kan man kombinera de båda förmågorna. Först komma iväg med den snabbare farten och i bara farten rulla ihop Sonic till en boll. Det är redigt bra grejer det här. Första spelet med både Amy Rose och Metal Sonic dessutom.


Trouble makes you running faster. Sonic Boom, Sonic Boom, Sonic Boom. Save the planet from disaster.

===============================================================================================

3-4. Sonic 3 & Knuckles (Mega Drive, 1994)

|MDJ

Idag kan det te sig underligt att det fanns en tid då man faktiskt fick vänta åratal på ett nytt spel med den blå igelkotten som fortfarande kändes påhittig och spännande. År 1994 var det i alla fall tredje gången gillt för en nu helt omritad Sonic att rädda skogens alla små stackars uteliggardjur. Återigen skulle man springa kvickt som vinden och plinga jordnöts-ringar, den här gången innan genomruttne Dr Robotnik färdigställde sitt andra fortus omega; The Death Egg. Och alltid där runt hörnet att göra vardagen sur för dig fanns Knuckles the Echidna i sitt första spelframträdande, i en roll inte helt olik den som den lika ilskröde Proto Man levererade i Mega Man 3 för den som nu bryr sig om det spelet.

I jämförelse med sina föregångare är Sonic 3 ett steg mer mödosamt att sätta sig in i för de ofrälsta. Det är två banor gånger sex världar och bonusronder i fejk-3D precis som tidigare fast med plattformsdesign långt mer komplex än i föregångarna. Detta medför förvisso även gediget sprakande grafik frampressat ur 16-bitskonsolen, men i detsamma blir det som helhet svårare att slöspela för den som inte redan hade klarat Sonic 2. Men efter att ha bemästrat spelvärldens alla möjliga former av hissar, studsmojänger och jättekatapulter kommer man att vilja utforska varenda liten pixelkvadrat här. En guldring i kanten till Sonic Team för det genomarbetade tvåspelarläget och för sparmöjligheter (som var på tiden också!) och det inte bara på en- men hela sex sparfiler.


Sonic 3 var rent tekniskt sett det snyggaste spelet i serien dittills med dess detaljerade och mer naturliga omgivningar och bonusbanorna gjorde sitt yttersta för att framstå som framtid med pseudo-3D och rutnätiga landskap. Likt Rambo III var det även på tok för coolt för att ha en längre, fullständig titel.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Första gången man talade om konsolkrig på fullaste allvar var ju faktiskt under 16-bitseran då SNES-brigaden hade tagit upp kampen mot den hårdnackade styrkan av Mega Drive-kassetter. 1994 års Sonic & Knuckes visade dessutom att Sega hade minann ett flertal ess att spela ut. Titeln som fokuserade på den hårdnackade Knuckles gick i samma spår som Sonic 3 men ännu mer trippat sett till själva spelatmosfären. Till skillnad från vanliga Mega Drive-kassetter så hade detta dessutom en connector-försedd skåra på ovansidan där locket öppnades i syfte att länka liret med en annan spelkassett och på så sätt låsa upp superspännande hemligheter... Marknadsföringen inriktades främst på att Sonic & Knuckles-kassetten kunde kombineras med Sonic 3. Då och endast då fick man välja att lira antigen som världens snabbaste igelkott eller som världens argaste myrpiggsvin i trean (och ja, Tails var ju också med såklart).

Uppmärksamma läsare märker nog förresten att vi inte hade någon enskild fjärdeplats. Det är ju för att Sonic & Knuckles har delad placering ihop med trean och det beror såklart på att respektive titel utgör vardera halva av vad som egentligen skulle vara ett och samma spel! Sonic & Knuckles är alltså den andra halvan av Sonic 3. Spelet kunde dock även kopplas ihop med flera andra spel till Mega Drive för att hosta nytt liv i lir som man redan hade kört igenom. Tyvärr hann användningen av detta kassettkombineringsknep inte riktigt göra några väsentliga intryck då releasen av Sonys grå lade mark under sina fötter och tvingade Sega att återigen satsa större med sin nästkommande konsol Saturn.


Titta bara på den här titelskrämen och tänk att så här fint polerad förväntades nästa generations grafik att bli. Att spela med Knuckles hade för övrigt sina fördelar gentemot Sonic. Knuckles kunde t ex använda sina stenhårda knogar till att klättra på väggar och på så sätt ta sig till annars oåtkomliga platser.

===============================================================================================


2. Sonic Rush (Nintendo DS, 2005)

|JMK

Detta är den andra skolans klassiska sidoscrollande plattformsspel nr 1! Det är lika lätt att plocka upp och direkt kunna spela på som Nintendos plattformare på DS och därtill är det ett av de bästa Sonic-spelen evah tro't den som vill! Sonic rusar verkligen fram fort, fortare och fortare och fortare än så vilket man faktiskt inte riktigt kunde säga om honom i de gamla spelen. Här däremot... Ja, vilket rus alltså! på riktigt! Boost kallas det. Japp, utvecklarna lät helt enkelt addera en boost-funktion. Ja, det är helt genialt busenkelt faktiskt... Man har en kraftmätare att fylla och sedan kan man helt sonika öka och öka och öka och öka farten!!

Snabbare. Snabbare. SNABBARE. Och ÄNNU SNABBARE. Spelet drar nytta av de dubbla skärmarna på ett vältänkt sätt då både den övre och undre skärmen används som aktiva spelskärmar med helt svindlande fartkänsla som följd. En andra spelkaraktär som man lika gärna kunde ha varit utan skohornades såklart ändå in men det gör inte så mycket den här gången. Det går an... Hellre Blaze the Cat än Big the Cat liksom. Och det här Sonic-spelet har ändå så mycket av den rätta känslan och attityden för ett Sonic-spel att det räcker och blir över. Det är både fartfyllt och häftigt. Bossarna är grymma och bonusbanor likt vi minns dem från Sonic the Hedgehog 2 är likaså ett plus i kanten. Och när man väl klarat av allt som finns att klara så tycker jag att Sonic Rush också är snäppet roligare att återvända till än Nintendos eget New Super Mario Bros på samma format. Faktiskt. Så just den ronden vinner Sonic.

===============================================================================================

1. Sonic the Hedgehog 2 (Mega Drive, 1992)

|JMK

Efter några om och men var de flesta rörande överens om att Sonic 2 är det i särklass bästa spelet i den bästa spelserien till Sega Mega Drive. Med mestadels bara två banor per värld är det ett ännu mer fartfyllt spel än sin föregångare och möjligheten att spela tillsammans med en kamrat som den tvåsvansade räven Tails ger ytterligare pluspoäng i kanten... Även om tvåspelarmöjligheten ärligt talat inte är någon höjdare i sig så var det ändå något som man bara kunde drömma om i Mario-spelen. Att då faktiskt kunna spela samtidigt och dela banorna med en kamrat ingav en viss wow-känsla och än idag får man lov att medge charmen med detta. Vidare så var det ju i tvåan som man för första gången kunde låta Sonic "ladda upp sig" och fara iväg som en kanonkula. För att inte tala om Super Sonic... Kort sagt var Sonic 2 spelet som definierade både spelserien och karaktären.

Med dess pixelperfekta estetik, sköna ljudspår och enkla spelkontroll är Sonic 2 ett härligt typexempel på hur äkta videospel ska ses, höras och kännas. Men framförallt är det en titel som bäst sammanfattar kärnan i Mega Drive-utbudet. Det är svårbemästrat och det sjuder över av attityd. Shigeru Miyamoto måste ha varit hög på svamp när han sade att Sonic var "en bra Mario-kopia" för inte nog med att karaktärerna är som dag och natt, deras respektive titlar spelas dessutom helt olika... Som gammal Nintendo-räv var det inte helt utan besvär som jag bekantade mig med den blå igelkotten iochmed hans första två spel. Det gick sakta i början, för när jag sprang i överljudshastighet resulterade det oftast i en för snabb död istället. Problemet var att jag försökte springa innan jag ens hade lärt mig att gå. Med små babysteg tvingades jag således att utforska min omgivning och bemästra kontrollen. Numera klarar jag faktiskt också av att rusa rakt igenom flera av banorna men fortfarande känns det ovant att kunna springa utan att behöva hålla in en extra knapp.

Sonic-spelen är inte perfekta och Sonic 2 är inget undantag... Några av de mest frustrerande sakerna man kan råka ut för är när Sonic hamnar under vatten eller kläms till döds mellan två rörliga plattformar, klossar eller whatnot... Det vore enkelt att skylla på bristfällig spelmekanik eller otillräcklig bandesign jämfört med Nintendos spel då men sanningen är den att det helt enkelt handlar om två helt olika sätt att spela. Sonic och Mario tillhör helt skilda plattformskolor, så en liknelse dem emellan tyder egentligen på inget annat än brist på bra omdöme. Medan Mario handlar om reflexer och precisionshopp med tid att andas samt ta det lugnt mellan varven handlar Sonic snarare om fart, attityd och ständig kontroll över situationen. Banan är inte slut förrän Sonic passerat mållinjen, varje snedsteg kan ställa till det för dig och du bör alltid vara på din vakt. Det är precis denna intensitet som gör Sonic-spelen i allmänhet och Sonic 2 i synnerhet till en så pass rolig spelupplevelse.


Det gäller att ständigt hålla tempot uppe och samtidigt vara på sin vakt. Ett snedsteg kan kosta livet så hämta andan får man när mållinjen är passerad. Detsamma gäller i bonusbanorna då man rusar inåt skärmen.

===============================================================================================

| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Allehanda topplistor
Multipopulärkulturella
Mångpopulärkulturella
Filmorienterade listor

Videospeltopplistor
"Bäst av" i alla kategorier
|
Random spellistor

|- Topp-5 +/- med Switch
|- Topp-10 BS i VS-spel…
|- Topp-10 Höstiga spel…
|- Topp-10 Mario-spinoffs
|- Topp-10 Mega Man-spel
|- Topp-10 Par i spel
|- Topp-10 Sonic-spel
|- Topp-10 Tennispel
|- Topp-20 Försummade
|-spel(serier) från Konami

|- Topp-20 Super Mario-
|-plattformsspel i serien

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.