|
|
|
|
|
|
|
10. Säsong 1, avsnitt 6 (1997): The Pack
|
|
Ett högst personligt favoritavsnitt för mig då det var just detta som var det allra första som jag såg av Buffy, helt slumpmässigt och totalt ovetandes om vad det var som jag började titta på egentligen. För jag tittade nämligen på vad som än sändes på TV sent om nätterna på den tiden, medan jag väntande på att 56k-modemet laddade sidor vilket ibland kunde ta flera minuter åt gången. Serier som Andromeda med Kevin "Hercules" Sorbo, fucking Kvinnofängelset och just Buffy. Och det var detta avsnitt som drog in mig alltså, i regi av Bruce Seth Green efter manus av Matt Kiene och Joe Reinkemeyer. Det handlar om att en grupp elever råkar bli besatta och förvandlas till mänskliga hyneor typ och såklart med tillhörande grinande käftar!
|
|
|
|
|
|
|
|
9. Säsong 2, avsnitt 3 (1997): School Hard
|
|
Detta var ett mycket viktigt avsnitt av Buffy, med John T. Kretchmer som regisserade samt med story och manus av David Greenwalt och seriens skapare Joss Whedon.
Och det var viktigt för vad som komma skulle, för det här avsnittet introducerade inte bara vampyrduon och framtida fanfavoriterna Spike och Drucilla men innebar framför allt ett tonskifte från det mer gotiska och mörka sedan första säsongen till mer rock 'n roll liksom. Eller som Spike själv säger i slutet av detta när han gjort sig kvitt resterna från förr: "From now on, we're gonna have a little less ritual... and a little more fun around here." Första säsongen var en bra början med det var säsong två som definierade serien som helhet, med det här avsnittet som rivstart.
|
|
|
|
|
|
|
|
8. Säsong 6, avsnitt 5 (2001): Life Serial
|
|
Ännu ett mestadels bara kul avsnitt. Mest så för Måndag hela veckan som ploj, en tidsloop alltså, men avsnittet är också som en serie i sig, hela detta enda avsnitt, med helt olika andra saker som händer stackars Buffy som bara försöker leva sitt liv, så titeln är spot on verkligen. Det börjar bra, blir ännu bättre och slutar bra också, allt i regi av Nick Marck efter manus av både David Fury och Jane Espenson. Den enda riktiga dippen är mellan när det hade blivit ännu bättre och det bra slutet. En vanlig fight på ett byggställe mellan Buffy och några random demonbusar som inte ser särskilt övertygande ut är ju bara B... Det vore åtminstone mer intressant om hon istället slogs mot vampyrer i dagsljus eller nåt, men nåja.
|
|
|
|
|
|
|
|
7. Säsong 1, avsnitt 9 (1997): The Puppet Show
|
|
Mitt absoluta favoritavsnitt från den första säsongen, regisserat av Ellen S. Pressman efter manus av Rob Des Hotel och Dean Batali.
Onda dockor är creepy och buktalardockor en alldeles särskild sort såklart, men vad exakt detta egentligen handlar om lämnas tittaren att undra över fram tills en utmärkt twist mot slutet. Precis rätt balanserat mellan genuin skräck och torr humor. Just mitt sorts avsnitt! Att storyn sedan fortsätter spelas ut i tystnad jämsides med sluttexterna är något helt unikt för bara detta avsnitt. Och detta var då också ett av de allra första avsnitten jag såg samt just DET som liksom bekräftade för mig att Buffy var en serie värd att följa för serien i sig och inte bara för att det inte gick något annat på TV.
|
|
|
|
|
|
|
|
6. Säsong 3, avsnitt 16 (1999): Doppelgangerland
|
|
Doppelgangerland är ett riktigt fräckt och häftigt avsnitt mest av allt, såväl i regi som med manus av seriens skapare Joss Whedon. För att alternativa verkligheter/parallella universum, som detta bygger vidare på, är faktiskt intresseväckande om det hela görs rätt och med måtta.
Detta är en sorts direkt uppföljare tillika spinoff på ett tidigare avsnitt från denna säsong som handlade om just det, men här med twisten att en karaktär från den andra verkligheten ur den där tidigare episoden, Buffys väninna Willow men som där var en sexig lesbo-vampyr, råkar hamna i seriens huvudsakliga verklighet. Där hon då bl a interagerar med den vanliga Willow samt försöker lägga in stöten på sig själv typ. Jag diggar verkligen det här avsnittet även med anledning av att det var här som min favoritkaraktär Anya återvände för första gången...
|
|
|
|
|
|
|
|
5. Säsong 4, avsnitt 4 (1999): Fear, Itself
|
|
Nu kommer vi in på den översta toppen av tio-i-toppen och även fjärde säsongen som också är den allra bästa överlag i min mening och verkligen tog ett stort kliv framåt.
Och det är så många bra bitar i detta avsnitt i regi av Tucker Gates, med manus av David Fury som senare var en av manusförfattarna till tidigare nämnda Life Serial också. Tänk "skräckens hus" typ.
Ett avsnitt i första säsongen handlade annars om förverkligade värsta mardrömmar, så något snarlikt men Fear, Itself är så mycket bättre och mer minnesvärt.
Anya är med igen här och integrerades fr o m just detta avsnitt mer och mer inte bara i serien utan också in i gänget. Hon skulle från början bara vara med i ett enda avsnitt, one and done, men utvecklades på naturligt sätt till en av seriens grundpelare törs jag påstå! Ett högst välkommet tillskott.
|
|
|
|
|
|
|
|
4. Säsong 4, avsnitt 22 (2000): Restless
|
|
Säsong fyra var bäst, helt enkelt bäst, och förde verkligen serien framåt snarare än att stå och stampa på stället. Det kändes faktiskt som att man växte upp ihop med Buffy och gänget. Serien hade också kommit så långt att de vågade prova något helt nytt för säsongsfinalen som föga förvånande för en säsongsfinal var i regi och med manus av seriens skapare Joss Whedon.
Vad som dock var förvånande var att denna final innebar inte dubbelavsnitt till actionfylld showdown som i tidigare säsonger. Nej, den här gången fick vi actionfesten nästsist ut för säsongen, medan finalen sedan istället blev det här singelavsnittet som handlar om något helt annat som utspelar sig i kärngängets drömmar men är inte alls mindre dödligt för det. Så bra.
|
|
|
|
|
|
|
|
3. Säsong 6, avsnitt 7 (2001): Once More with Feeling
|
|
Musikalavsnittet, även detta i regi av och med manus av Joss Whedon själv. Jag diggar det här så mycket att jag faktiskt har det officiella soundtracket på CD, som nämnt här...
Trots att hela själva premissen med ofrivillig sång och dans uppenbarligen är komisk så lyckas detta avsnitt ändå vara väldigt känslofyllt och seriöst. Mycket, mycket bra avsnitt och nog det som jag spontant sett om enskilt flest gånger. Hinton Battle som den musikaliska demonen Sweet är helt underbar med. Det blir dock som bäst om man verkligen lärt känna alla karaktärerna och vet vad som hänt tidigare... För att få ut det mesta av vad som sker här krävs det mao nästan att man sett hela serien fram tills det här avsnittet, men det är definitivt topp-3-material.
|
|
|
|
|
|
|
|
2. Säsong 5, avsnitt 16 (2001): The Body
|
|
Ett av seriens tyngsta avsnitt, återigen i regi och med manus av Joss Whedon själv. Spoiler; Buffys mamma har dött. Det var ingen våldsam död, hon dör av en medicinsk åkomma som var känd sedan tidigare och nu lett till hjärnblödning. Det händer ur bild innan avsnittet ens börjar.
Ett helt seriöst och väldigt vuxet avsnitt och välkommet annorlunda dels för det och dels då det är ingen pålagd bakgrundsmusik, allt som hörs genom hela detta avsnitt är vad som hörs av karaktärerna på skärmen. Vilket är mestadels bara dialog då.
Här får skådespelarna verkligen visa vad de går för också, scenerna får andas och allvaret bryts inte med dumma skämt utan stämningen tillåts förbli allvarlig.
The Body funkar nog också bättre som ett enskilt avsnitt för oinvigda tittare än ovanstående Once More with Feeling, varför det här knep andraplatsen.
|
|
|
|
|
|
|
|
1. Säsong 4, avsnitt 10 (1999): Hush
|
|
Tveklöst seriens absolut bästa avsnitt och ytterligare ett både i regi och med manus av han, Joss Whedon själv.
Säg vad man vill om hans beteende bakom kulisserna men det var trots allt denna nisse som gjorde serien vad den var och som stod för de flesta riktigt bra och allra mest unika, mest nyskapande och mest minnesvärda avsnitten.
Hush kryssar i alla rutor. Större delen av hela avsnittet är det ingen dialog alls utan endast bakgrundsmusik och ljudeffekter, ännu en ny idé, utöver de fräckaste och läskigaste monsterna i hela serien; gentlemännen...
Det hela är också perfekt balanserat mellan humor och horror.
Trots att man kastas mitt in i pågående intriger från denna säsong är detta även i stort sett fristående, så om det är något enskilt avsnitt man kan visa för folk för att få dem intresserade av Buffy, då är det detta.
|
|
|
|
|
| | | | | | | | | | | |
