|
|
I huvudet på Ryo Hazuki, 25/12 1986: "Väckarklockan ringer. Det är 25 december och juldagen enligt almanackan. Jag sov med kläderna på idag igen. Dags att stiga upp och ta bussen till jobbet... För trots att det är självaste juldagen så är det är en arbetsdag likt alla andra nere i hamnen. Det första som väntar mig på arbetsplatsen är det dagliga uppvärmningsrallyt med gaffeltruckarna. De är ju inte riktigt kloka, de här hamnarbetarna. Ser redan fram emot lunchen. Först brukar jag kallprata lite med jobbarkompisarna men sedan bär det iväg för en iskaffe samt för att kasta pil i affären vid kaffeterian. Hela två timmars lunchrast brukar vi få och det är en hel del pil man hinner kasta under den tiden. Hmm, jag undrar ifall jag kanske borde ha köpt någon julklapp till Nozomi? Njaa, det har jag ju faktiskt knappt någon tid med nu i dagarna. Jag jobbar från nio till fem varje dag, tvingas sedan vänta på bussen och kommer sällan hem innan sent på kvällen. Någon tid för att springa runt i affärerna och julshoppa i Dobuita har jag inte numera. Måste vara fokuserad på mitt mål. Måste tjäna ihop tillräckligt med pengar för en enkel biljett över till Hongkong. Det är det enda viktiga. Det och att kasta pil på lunchrasten vill säga."
Shenmue (och det uttalas faktiskt inte "Shen-mu-e" utan "Shen-möh" förresten) var som störst innan spelet ens släpptes... Förhandssnacket kretsade mycket kring hur nästa stora projekt från Segas egen mästerproducent Yu Suzuki skulle bli det mest episka som vi någonsin hade skådat. Tanken var redan från början att Shenmue skulle vara en hel följetong där det första spelet utgjorde blott det första av över tjugo kapitel i den längsta sammanhängande sagan genom tiderna i videospelens värld. Storyn börjar år 1986 med den unge studenten Ryo Hazuki och platsen är Tokyo. Underlaget för historien är det gåtfulla mordet på huvudpersonens far så i rollen som Ryo är det upp till dig som spelare att försöka hitta ledtrådar under tiden som det vardagliga livet fortsätter timme för timme, dag för dag... Du går upp på morgonen, pratar med grannarna, springer runt bland pubarna och affärerna i er charmiga lilla förort, söker jobb för att tjäna ihop med pengar eller spenderar både all din tid och dina pengar i den lokala arkadhallen med gamla SEGA-klassiker som Hang On och Space Harrier innan det blir dags att gå och lägga sig igen för att sedan möta morgondagen efter. Då och då tvingas man även möta och mao slåss mot olika bråkstakar (antingen stökiga skolungdomar eller stöddiga gängmedlemmar) och då märks det att Yu Suzuki även har Virtua Fighter på sin meritlista.
Till Thomas stora förtret envisades Dylan och Janne med att spendera timmar i den lokala arkadhallen vid varje spelsession där de hellre spelade spelen i spelet än bara fortsatte vidare i händelseförloppet.
Den bakomliggande handligen fortlöper genom hela äventyret och speciellt fritt är det väl kanske inte när man t ex måste prata med rätt människor vid rätt tillfällen för att storyn ska kunna fortsätta men vad du gör däremellan och hur lång tid du tar på dig är alltså helt upp till dig själv. Att spelet är relativt linjärt i grunden uppfattas också av att det egentligen är omöjligt att tappa bort sig. Nästan varenda kotte man möter påminner gärna om ledtrådar som man bör följa upp (förutom kvinnorna då, som är mest tykna och självupptagna) och precis allt man behöver veta, från viktiga telefonnummer till små minnesanteckningar om vad som bör göras härnäst, sparas automatiskt i det lilla skrivblocket som Ryo alltid bär med sig. Smidigt och behändigt om inte annat. Till en början behöver man heller inte jobba eftersom man får dagspeng av tanten som Ryo bor med. Pengar kan förbrukas när som helst på vad som helst. Du kan köpa mat och dryck till den herrelösa katten som man hittar i början av äventyret, stoppa mynt i olika spelmaskiner i arkadhallen eller sådana där automater med små leksaker i bollar, köpa på dig en samling av olika musikkassetter eller stå och dricka iskaffe på burk vid varenda läskautomat som du stöter på... Om detta sedan kan räknas som "episkt" eller inte är upp till var och en att ta ställning till. Vad förhandssnacket än lovade så är det i alla fall den opretentiösa men fascinerande vardagen som ger Shenmue en helt unik atmosfär. Det känns verkligen som att varje ny dag i spelet... är en helt ny dag! Detta är vad som fått oss på POPKORN att omfamna spelet mer än något annat till konsolen.
Allt som allt blev det aldrig någon jättelång serie av Shenmue utan det hela stannade tyvärr vid endast två spel. Shenmue II tar vid precis där del ett slutade, dvs ombord på båten på väg från Tokyo till Hongkong dit Ryo hade lyckats spåra sin fars mördare. Bland det första vi får veta här är att Ryo har passat på att växla alla sina yen till Hongkong-dollar och det märks tydligt att Shenmue är en fortsättningsberättelse där del ett och del två faktiskt representerar olika kapitel av samma titel. Det är en gemensam upplevelse. Att spela tvåan är därför mer eller mindre meningslöst utan att först ha klarat ettan (ungefär som att bara skippa den första delen i Sagan om Ringen och börja läsa direkt på den andra boken!) och just därför valde vi att skriva ihop ettan och tvåan till en gemensam placering. När man började på Shenmue II kunde man dessutom överföra sparfilen rakt av från den första delen i Tokyo, komplett med alla prylar man hade på sig och alla angreppssätt som man tränat in.
Shenmue II förfinade också ett par skavanker som ettan drogs med och kan fortfarande skryta med att vara en av de mest verklighetstrogna grafikprestationerna som någonsin skådats. Att promenera ner för de bullrande och folktäta gatorna i Hongkong är en upplevelse så äkta att... Ja, vi vet inte vad. Närvarokänslan i Shenmue II är alltså om möjligt ännu större än i den första delen och man känner sig verkligen som den bortkomna utlänningen man faktiskt är när man kliver av båten i ett helt främmande Hongkong och måste fråga om vägen till ett härbärge. De så kallade "Quick Time Event"-sekvenserna, där man snabbt måste trycka på rätt knappar i rätt tid för att "rätt saker" ska hända (och trycker man fel eller för bara för långsamt så kanske Ryo snubblar och landar rakt ner på rumpan medan han jagade någon t ex), som var smått revolutionerande redan i ettan var betydligt mer genomtänkta här och det var faktiskt möjligt att misslyckas helt med dem men ändå få fortsätta med äventyret. Vi gillar detta, för därmed känns ju hela spelet betydligt friare än det från början gjorde i Shenmue. Tyvärr blev det dock, som ovan nämnt, aldrig någon slutgiltig upplösning på Ryos personliga vendetta och Shenmue II avrundas med en så här i efterhand svidande "fortsättning följer..." Vi kommer dock aldrig att sluta hoppas på att ett Shenmue III faktiskt kommer att dyka upp någon vacker dag och trollbinda oss på precis samma sätt som den bästa spelupplevelsen till DreamCast gjorde en gång i tiden.
Shenmue II tar vid exakt där den första delen slutar och man känner sig verkligen som en utlänning i det stora och främmande Hongkong. Den med genuint intresse för videospel BÖR uppleva detta unika äventyr!
|
