|
|
1999 måste ha varit ett helvetes bra år hos utvecklarna på Capcom. Inte mindre än tre stora skräckspel hade de under utveckling samtidigt. Resident Evil 3: Nemesis och Dino Crisis till PS samt Resident Evil - Code: Veronica - till DC vänta WTF?! Ja, fanboy-tendenserna var tydligare än någonsin tidigare. Vreden spred sig som en löpeld bland alla som satt med Sonys konsol. Ett Resident Evil som inte skulle släppas till PlayStation, vad fan menades med det liksom?! Okej att det första Resident Evil även kom till Sega Saturn året efter PlayStation-originalet, eller att Resident Evil 2 även fanns ute till Nintendo 64 dryga två år efter alla PlayStation- ägare redan hade spelet. Att Capcom slängde ett ben eller två åt de utsvultna Nintendo och Sega-satarna, och då heller inte hela kycklingklubbor direkt utan bara rester som en massa PlayStation-zombier redan hade gnagt på i ett eller flera års tid, det gjorde liksom inget. Det kunde de gott ha. Men en helt ny del i serien som inte släpps först till PlayStation... eller än värre som inte släpps ALLS till PlayStation... Det var otänkbart. Men tji fick vi.
När Code: Veronica väl släpptes till DC visade det dock sig vara ett såpass gediget tillskott till den odödligt populära skräckserien att jag förmådde inte längre att klaga...
Med tiden konverterades det också till PlayStation2 dessutom, så efter en lång läxa i ödmjukhet kunde vi alla vara nöjda. Och nu över till själva spelet:
Storyn i Code: Veronica väger betydligt mer än i de tidigare delarna. Kronologiskt var detta, fram till det första ljuspistolspelet senare till Wii, dessutom den sista delen som handlade om kooperationen Umbrella och deras skumraskaffärer. Under spelets gång styr man främst syskonparet Claire och Chris Redfield, välkända bland fansen från tidigare delar, i kampen mot Umbrella i sig och horden av odöda. Claire och Chris äventyr börjar på en avlägsen ö och leder dem ända bort till Antarktis. Med tanke på att storyn är en av de mest intressanta i serien, med en hel del twistar och oförutsedda tragedier, haltar spelet lite på grund av dess höga svårighetsgrad. Fast så kan man väl också vända på steken och säga att det här är "survival horror" som verkligen lever upp till sitt namn.
Detta var det sista Resident Evil av den gamla skolan, med fasta kameravinklar och "vanliga" zombier.
|
