|
|
Fastän Soul Blade till den gamla grå PlayStation-modellen räknas som både den första delen i denna serie samt ett av de mer intressanta titlarna från det sena 1990-talet i denna genre är det då inte för intet som hela spelserien ändå kom att kallas SoulCalibur i folkmun eller att gemene gamer i dagens läge känner till just detta och inte föregångaren. Trots att DreamCast aldrig blev lika populär som konkurrenterna förändrade det inte att del två i "Soul-serien" (om vi måste vara petiga) var och förblir ett av de mest omtalade spelen från närmare själva millenniumskiftet. Det var det andra liret någonsin att få ett perfekt betyg på 40/40 av japanska spelbibeln Famitsu och då var den enda andra fullpoängaren självaste Zelda: Ocarina of Time! SoulCalibur höjde verkligen ribban flera steg för hur snyggt, påkostat och allmänt välgjort ett fighting-spel kan vara. Precis som vi har kommit att förvänta oss av moderna titlar i genren finns här många, många olika karaktärer att låsas upp. Kvar från föregångaren är bl a Mitsurugi, Voldo och Sophitia. Bland de nya karaktärerna får vi även bekanta oss med blivande kändisar som Kilik, Nightmare, Maxi, Astaroth, Xianghua och så ökänt storbystade Ivy men även den gamle veteranen Yoshimitsu som gjorde ett lika välkommet som då överraskande inhopp från Tekken-serien, även den från Namco; arkadkungarna nr 2 (näst efter Sega själva såklart).
Styrkan i den här gruppen kämpar är att alla verkligen har sina distinkt olika kampstilar. Här slåss man ju inte bara med nävarna och bland de lika många som annorlunda vapnen finner vi allting från massiva tyska tvåhandssvärd till mindre konventionella men desto mycket mer kontroversiella tillhyggen som nunchakus och väldiga kedjepiskor maskerade till klingor och så smidiga traditionella japanska katana-svärd däremellan såklart. Förutom den framträdande variationen i karaktärerna och alla vapen ligger spelets stora styrka i den fria styrningen och mångsidiga kontrollen. Själva grunderna är lätta att sätta sig in i för alla nybörjare, samtidigt som det också är relativt lätt att lära sig särskilda attacker och hela tiden bli bättre och bättre. Vi har en knapp för vertikalt hugg och en för horisontellt hugg, en för att blockera och en för spark. För grepp och kast trycker man f.ö ner två knappar samtidigt och det är allt man behöver veta för att kunna börja spela. Det är också väldigt enkelt att förflyta sig i sidled och därmed verkligen utnyttja den tredje dimensionen när man anfaller eller går i försvar.
Självklart finns alla de traditionella spellägena med här som vi förknippar med genren, dvs Arcade, Survival, Training och Team Battle men även det lite mer nydanande Mission Mode där man kan låsa upp allt från artwork till nya vapen samt paltor till spelkaraktärerna. Såklart har mycket möda också lagts ner på den invecklade och sammanhängande storyn för det är ändå Namco, dvs killarna bakom Tekken, som vi snackar om här. Att få tillgång till fler och fler pusselbitar av handlingen i takt med att man varvar spelet med den ena karaktären efter den andra sporrar bara en att fortsätta så det är ju bara positivt då. Än idag är det faktiskt många som anser det första SoulCalibur vara det absolut bästa fighting-spelet genom tiderna någonsin och det är lätt att förstå dessa själar. Ända sedan spelet först släpptes för drygt ett årtionde sedan har SoulCalibur som serie hållit fanan högt som en av de mest populära titlarna som någonsin gjorts så att det första banbrytande, tjusiga och vansinnigt genomarbetade spelet att stolt bära just denna titeln skulle hamna högt på vår lista var ju mer eller mindre uppenbart och ja, det är alltså lika bra som folk påstår.
SoulCalibur innebar julafton när det kom och inte bara för inbitna fighting-fans men för DreamCast-ägare i största allmänhet och än idag står det sig som ett av de läckraste och roligare spelen någonsin.
|
