|
|
Vi förstod det inte då men det här var faktiskt början på slutet för Segas blå igelkott... Med undantag för det Dimps-medutvecklade Sonic Rush som kom i mitten av 2000-talet var detta det sista ansenliga Sonic-spelet. Kort sagt var det här det sista Sonic-spelet som man inte behövde lura sig själv att man gillade. Det var åtminstone för sin tid bra på riktigt. Till skillnad från en viss rörmokares första riktiga 3D-äventyr kom däremot Sonics dito med ett bäst före-datum. Där Super Mario 64 fortfarande anses vara bäst i genren enligt många spelare är det nog relativt få kvar som inte - måhända färgade av de själlösa uppföljarna och trams som Shadow the Hedgehog - bespottar Sonic Adventure idag.
Man kunde givetvis redan där och då ifrågasätta logiken bakom att fokusera mer på handling och dialog i ett spel som egentligen bara borde gå ut på att springa fort, man kunde redan då ifrågasätta uppsjön övriga obligatoriska spelfigurer i ett spel där man egentligen bara ville vara titelkaraktären själv och man kunde redan då ifrågasätta alla sidospår och extra funktioner som ställer till det mer än de tillför. Men när man väl har kontroll över Sonic och springer där längst med soliga kuster, genom tredimensionella loopar och över vacklande bryggor med argsinta späckhuggare hack i häl, då känns det här som ett riktigt Sonic-spel för den nya generationen. Just där och då känns det som att Sonic Team har gjort allt rätt. Hade bara resten av spelet varit lika övertygande i sitt utförande så hade det lätt kammat hem en hög placering. Nu får det istället nöja sig med att "bara" ha hamnat med på listan, och det är ju heller inte fy skam.
Sonic Adventure hade chansen att bli en sann klassiker. Den första banan, Emerald Coast, träffade mitt i prick men sedan började de mer tveksamma inslagen att hopa sig... Sega tappade alltså fokus på vad som gjorde de äldre Sonic-spelen så minnesvärda så istället för en sann klassiker blev Sonics äventyr "bara" förhållandevis välgjort.
|
