|
|
Om jag skulle välja ett enda spel som mer än något annat uttrycker själva grejen med Segas sista hemvideospelkonsol så får det ändå lov att vara Jet Set Radio. Den artistiska ytan, det upprymda soundtracket, det nymoderna innehållet, den nydanande helheten... Allting känns så jävla mycket DreamCast. Först bekantar vi oss med den ökände piratradioikonen "Professor K" som öppnar detta livsstilspräglade äventyr med historien om dessa vilda ungdomar som glider omkring med rullskridskor på gator och torg i en färgsprakande Tokyo-tappning, med graffiti som främsta vapen mot överheten. Med både tids- och livsmätare flåsandes i nacken ska du i rollen som en av dessa farliga ligister hinna spraya taggar på utvalda delar av Shibuya, Benten och Kogane innan rivaliserande gatugäng hinner pissa på ditt revir.
Jet Set Radio kammar hem poäng efter poäng i takt med att man ser och upplever mer och mer av spelets storstad. Spelkontrollen är bland de smidigaste vi har varit med om till
DreamCast, får man bara tillräckligt med luft mellan sin spelfigur och marken när man hoppar av park- bänkar eller trottoarkanter så är det fritt fram för lite freestylande. Karaktärerna består inte av många polygoner, men den unika estetiken blir en makalös grafikuppvisning i vad som var det allra första spelet att använda sig av renderingstekniken cel-shading (och även med detta var alltså SEGA före sin tid!). I ett myskul pysselläge får man dessutom designa egna taggar åt gäng att tapetsera fasaderna med.
Trots att det bara handlar om att åka rullskridskor och måla graffiti fick Jet Set Radio skenheligt nog mer kritik på grund av sitt "moraliskt tvivelaktiga innehåll" än de flesta spelen där man ska skjuta, slåss och döda...
|
