|
|
Vad vi har här är ett helgjutet musikspel. Det är kanske ingen lika solklar titel som forna taktkungen PaRappa the Rapper till Sonys PlayStation men i Space Channel 5 bjuder konstnärlige Tetsuya Mizuguchi (som senare skulle stå bakom sådana ljud och ljus-spelupplevelser som Rez och Lumines) in oss på en minst sagt agreabel rymdopera. Vi befinner oss in på 2400-talet då en rymdstation invaderas av utomjordingar som hypnotiserar människorna där, mot bakgrund av vilket spelaren i rollen som den surrealistiska TV-reportern Ulala (Ulala med ett U alltså, inte OhLaLa om ni trodde det!), utfryst för sin ignoranta approach till nyhetssändningarna, ska höja hennes rymdkanals tittarsiffror genom att rapportera händelserna live. Under tiden följer man rörelseinstruktionerna på skärmen för att med hjälp av Ulalas prima dansnummer (ja, ni läste rätt; dansnummer!) avhypnotisera människorna och besegra utomjordingarna.
Här krävs det taktkänsla och spelhjältinnans rörelser till techno-funken i de futuristiska miljöerna är lika förförande som liret självt. Den plastiga inramningen blir komplett då en viss Space Michael (gestaltad av ingen mindre än den riktige Michael Jackson!!!) visar sig efter ett räddningsuppdrag i spelets andra halva... År 2000 visade sig vara Segas starkaste under hela 128-bit-eran och denna väldigt egenartade titel visade tydligt i vilken riktning de var på väg med sin DreamCast. Att vi sedan inte har fått se många fler spel i stil med Space Channel 5 (uppföljaren släpptes inte ens utanför Japan till DC) är bara att beklaga.
Ulala är kaxigt sexig med tydliga groovy vibbar. Space Channel 5 är som futuristisk retro. Det är som om framtiden utspelade sig på 1970-talet. Spelet vinner mycket på dess utpräglade känsla och attityd.
|
