Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor



Text och bild: Jan M. Komsa (plus Totaka N. Talisa som gästbloggare), 2020-2022

Hej och välkomna till ännu ett nytt pryl- och stoffigt år här på POPKORN! Jag kör på som vanligt alltså. Och i år tänkte jag att det var väl lika bra att få årets båda bloggstarter överstökade med i ett och samma svep liksom. Finns heller egentligen ingen anledning att dra ut på det till nästa månad då jag utöver prylsnacket även tänkte titta lite på filmåret som varit och filmåret som komma skall. Typ stoffdelen av det här PS-bloggandet alltså. Vilket faktiskt även var tanken redan då jag började på det här förrförra året. Att jag kanske kunde skriva några rader om någon film vi fångar på bio alltså. År 2020 visade sig dock vara... Ja, det blev då inte mycket film på biografen det året. Så mina lösa planer på stoffet i bloggen infriades inte till förmån för ett större prylfokus. Jag tror inte ens att vi såg fler än tre filmer på bio under hela 2020... Sonic the Hedgehog och The New Mutants... Och Jumanji: The Next Level som förvisso hade premiär december 2019 men som vi inte såg förrän in på januari 2020. Inte mycket stoff att skriva kring. Men nu så! År 2021 kom man ut mer än året innan i alla fall och efter de senaste rullarna som vi fångade på vita duken nu här om månaden så tyckte jag att jag hade nog att vädra mina åsiker om. Ja, åtminstone för en topp-5 bäst på bio 2021 och en topp-5 största besvikelser 2021. Plus vilka filmer vi har att se fram emot som kommer på bio under 2022. Men först... En pryl.

2022-01-28: Årets första stoffiga PS-inlägg (inkl bäst/sämst på bio 2021 & att se på bio 2022)
2022-02-08: Coola kaffekoppunderlägg!
2022-04-16: En lätt filmstoffig påskafton
2022-06-24: Film-follow-up och Batman-merch ute ur garderoben
2022-09-04: Handhållna konsoler och tillhörande kassetter
2022-12-04: Film-follow-up och Taalas tekoppar


2022-01-28: Årets första stoffiga PS-inlägg
Gissa vad? Jag gillar kaffekoppar. Alltså, jag gillar verkligen kaffekoppar. Mer än gemene man skulle jag tro. För mig är det nämligen inte bara något jag gillar att dricka kaffe ur. Åh, nej. För mig handlar detta om mer än så. Jag gillar kaffekoppar nästan som en hobby. Det har nog de flesta som av någon anledning läser detta (och förstå mig rätt nu, ni uppskattas kära läsare!) lätt kunnat klura ut vid det här laget. Jag fick en kaffekopp i julklapp. Här är den.

En Nintendo Game Boy-kopp alltså. Och jag är väl egentligen inte ett särskilt stort fan av denna konsol... Jo, jag hade en redan som kid på 90-talet och jo, jag har ganska många spel till den men de allra flesta köpte jag på mig först i efterhand, i vuxen ålder långt in på 2000-talet och ännu senare in på 2010-talet. Och min egen original-Game Boy var svart dessutom. När jag först fick den här så tackade jag såklart så mycket men tänkte att den för det mesta nog bara skulle stå i köksskåpet. Icke så. Icke alls. Till min förvåning blev jag väldigt förtjust i den väldigt snabbt och just nu är den en av mina mest använda koppar. Först och främst passar Game Boy som mönster på koppen då den konsolen "stod" liksom upprätt. Vidare så gillar jag vita koppar och jag tycker även det passar bäst för denna. Därtill är det en sådan där "en bild syns då det är varmt kaffe i koppen"-historia. Som när det görs rätt är väldigt fräckt. Och här görs det rätt. Vad man ser är alltså en spelskärm rakt ur Super Mario Land. Klockrent. Men det slutar inte där. För den här koppen har motiv på båda sidor om örat, något jag uppskattar, och därtill så är det olika motiv på varje sida som syns där i spelskärmen, något jag verkligen gillar. När det sedan inte är något kaffe kvar i koppen, eller om man låtit det svalna tillräckligt, blir spelskärmen helsvart, vilket ser väldigt stilrent ut. Jag är golvad. Detta är en kanonkopp kort och gott!

Och med det rakt över till fokus på film! Filmsnack? Filmhörnan? filmfilm? Jannes rullar? Eller det kanske inte alls behöver kallas någonting särskilt? Bara vara en del av PS-bloggen liksom?

Bäst på bio 2021...

Dune (Part One), Ghostbusters: Afterlife, The Suicide Squad, Spider-Man: No Way Home och sist och minst av alla The Matrix Resurrections. Det är min topp-5 biofilmer 2021, i den ordningen. Notera dock att detta inte betyder att det är dessa filmer jag tycker är bäst från 2021. Nej, det är de här jag tycker har varit bäst som biofilmer år 2021. Bäst på bio 2021 alltså. Precis så som rubriken lyder... Nummer ett på min lista är alltså del ett av den nya Dune. Och ja, jo, jag säger då det. Detta visade sig var en stor överraskning för mig. Jag är inte fan av Dune sedan innan. Jag har inte läst boken och jag har heller inte sett filmen från 1984. Mm, jag vet. Lite konstigt nog kanske. Alltså, jag minns att jag ofta brukade se VHS-bandet stå där i hyllan när jag hyrde film förr i världen, på den tiden då man fortfarande gick ut för att hyra film och då det fortfarande var VHS-kassetttband som gällde, jag minns liksom omslaget och jag minns att jag brukade plocka upp det samt titta närmare på det och läsa på baksidan men varenda gång lägga ifrån mig det och finna annat att hyra. Varenda gång. Och så nu här om året eller när det nu var så såg jag att de hade filmen på netflix. Och vid mer än ett tillfälle började jag titta på den. Bara för att avbryta någon minut in. Jag tänkte nej, det här pallar jag bara inte med alltså... Mm, mina förväntningar på den här nyinspelningen av Denis Villeneuve var därmed bottenlåga. Och från början tänkte jag inte ens se den här. Men sablar, vad bra den visade sig vara. Verkligen en episk science fiction med en nypa av fantasy. Det är så här de senste årens Star Wars-filmer BORDE ha varit. Nya Dune var inte bara den bästa av de bästa filmerna att se på bio under året, det är en väldigt bra film som film betraktat. 4/5 poäng. Lätt.

Och ojdå, ja, jag ska kanske försöka hålla mig lite mer kortfattad om resten. Nummer två på min lista är den tredje Ghostbusters-filmen, med undertiteln Afterlife. Det här är en mycket charmig och hjärtevärmande uppföljare till de båda 1980-talsklassikerna. Regisserad av den ursprunglige regissören Ivan Reitmans son Jason Reitman, som ju blivit en klippa i sin egen rätt med rullar som t ex den härliga Juno till sitt namn. Paul Rudd gör ett kanonjobb i en av rollerna men det är faktiskt unga Mckenna Grace som stjäl showen i huvudrollen som den bortgånge Egons barnbarn. Mycket mysig film. Ghostbusters II från 1989 var en av de två första filmerna som jag någonsin såg på bio som barn. Att kunna se en Ghostbusters-film på stora duken med mina egna barn nu var verkligen något speciellt. Och roligast av allt var att dottern älskade den här. Och som film, rent objektivt, är den faktiskt helt okej. Det är en bra film. Inte bättre än originalet eller tvåan men på ungefär samma nivå. 3/5 är mitt betyg. The Suicide Squad sedan. Inte Suicide Squad, för så hette den föregående filmen, den från 2016, utan THE Suicide Squad minsann. James Gunns Suicide Squad. Hur var den? Bra. Rolig, actionfylld, väldigt våldsam och blodig. 3/5. Bra film.

Och sedan så har vi Spider-Man: No Way Home. Den här är lite knepig. Egentligen skulle jag inte se fler Disney-produktioner meeeeen Spidde-filmen är ju tekniskt sett en Sony-rulle precis som Ghostbusters så... Jag gjorde ett undantag bara för Spidde. Att se bl a Alfred Molina återvända som Doc Ock från Sonys helt egna tidigare Spider-Man 2 tänkte jag då heller inte missa minsann! Den här filmen var ren fanservice. Och som sådan ger jag den 3/5. Hade jag dock inte sett alla Tobey Maguires och Andrew Garfields gamla Spidde-filmer på bio och varit så nostalgisk över att åter få se just Doc Ock på bio, då hade den här filmen inte gjort mycket för mig. Då hade det varit en 2/5-poängare. Och till sist då, The Matrix Resurrections som jag faktiskt inte tycker är riktigt så B som många målar upp det... Är den bättre eller lika bra eller ens i närheten av den första filmen från 1999? Nej, men det förväntade jag mig inte heller. Och ärligt talat var ingen av de första båda uppföljarna särskilt bra alls och denna är ungefär likvärdig. Jag ger den godkänt, 2/5 mao. En stabil 2-poängare. Om inte annat var det kul att se en Matrix-film på bio igen efter nästan 20 år och återse Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss som Neo och Trinity.

Största besvikelser 2021...

Största biofilmbesvikeler alltså. Nyckelordet här är besvikelser förresten. De här är mao inte nödvändigtvis de sämsta filmerna som kunde ses på bio under året som gått, utan de som jag har blivit mest besviken på. Ja, återigen precis såsom rubriken lyder helt enkelt... No Time to Die, Last Night in Soho, Mortal Kombat, Venom: Let There Be Carnage samt Godzilla vs Kong får allt vanäran att hamna på min B-lista. I den ordningen med. Den 25:e och senaste James Bond-filmen med en skådis som verkligen såg ut att inte kunna bry sig mindre så trött som han tydligen var på rollen var sämst däremot. Så jävla sämst. Och detta var inte bara den största besvikelsen på bio år 2021 utan därtill den tveklöst sämsta filmen i seriens drygt 60-åriga historia! Skandal! DNA-målsökande robotblod för att nanoteknologi minsann. Vad är detta, John Connors i Terminator Genisys eller Iron Man i Avengers: Infinity War eller? För det är då fan heller inte James Bond. Det finns så mycket som är så fel med den här filmen. Så mycket. Att den gör anspelningar till fucking On Her Majesty's Secret Service som jag fram till nu i höstas ansett ha varit den sämsta Bond-filmen genom tiderna gör inte saken bättre. Craig och Seydoux har noll kemi tillsammans. Lashana Lynch är den nya agent 007 bara för sakens skull, brakar genom ett tak och svingar ner likt Spindelmannen och svingar sedan mellan hus likt ja, Spindelmannen. Vad är detta för skit?! Och så en superskurk som vill förgöra världen bara för att också... För det är ju trovärdigt. Jävla skitfilm. Betyg? Ska den ha en sådant? Tja, 1/5 i så fall. Det kan ju bara bli underkänt.

Uff. Får lugna ner mig lite. Okej, nästa besvikelse. Edgar Wrights Last Night in Soho. Jag ville verkligen gilla denna. För jag gillar verkligen Edgar Wrights tidigare grejer. Scott Pilgrim vs the World, Hot Fuzz, The World's End, Baby Driver och även Ant-Man, som Wright i slutändan inte regisserade utan bara skrev och var med och producerade, bra grejer liksom. Och han var med och skrev manuset till Spielbergs Tintin-film också. Jag hade fram till nu aldrig varit med om något dåligt som Edgar Wright haft att göra med. Därför blev Last Night in Soho en sådan besvikelse. Den börjar bra, och väldigt lovande, men faller platt mot slutet. Mycket trist. Men ändå ingen kalkon direkt. 2/5 får den. Bra kan jag dock inte kalla den tyvärr. Nåja. Nästa på listan är den nya Mortal Kombat-filmen som också bara heter Mortal Kombat så som den vida överlägsna första filmatiseringen från 1995. Mortal Kombat anno 2021 börjar också bra med fighten i feodala Japan mellan Scorpion och Sub-Zero... Och sedan faller nästan hela filmen isär. Det finns få positiva saker man kan säga om den här alltså. Den nya skådisen som spelar Kano är grym. Och det är nog allt. Resten är skit. Killen i huvudrollen som inte ens är baserad på någon karaktär ur spelen är nog det största blundret. Inget ont om skådisen, men karaktären suger. Vem trodde att detta var en god idé? Den personen borde inte jobba inom film, åtminstone inte med avgörande kreativa beslut. Jag väntade mig inte mycket, men hoppades väl att filmen skulle vara godkänd iallafall. Icke. En och en halv av fem får den. Underkänt plus alltså och det lilla pluset i kanten är bara för Kano och fighten precis i början av filmen. Jag satte förresten Last Night in Soho före på skamlistan fastän jag ger den högre betyg av den anledningen att jag förväntade mig mycket mer av en Edgar Wright-film och därför blev mycket mer besviken på den filmen.

Vidare till Venom: Let There Be Carnage. Den här filmen alltså... Första Venom var ganska kass tyckte jag men den orkade jag åtminstone med att se från början till slut. Inte så med denna... Nej, jag är en sådan som faktiskt kan tänka mig att gå ut ur biosalongen utan att se färdigt en film, lite beroende på sällskapet; om det bara är med någon man är nära med och båda är med på noterna så ja men om man är med en hel grupp så nej för då är det inte schyst mot alla i gruppen men hur som helst... Venom: Let There Be Carnage var så jävla genomrutten att jag verkligen inte hade lust att se färdigt skiten och som tur var så behövde jag heller inte plågas till slutet. Det här är alltså en av få biofilmer som jag började titta på men valde att inte se klart och tack och lov att jag inte var med någon som jag hade känt mig tvungen att se hela filmen med. Jag vet inte vilken karaktär Tom Hardy spelar i de här filmerna men det är då fan inte Venom eller Eddie Brock. Woody Harrelson som Cletus Kasady? Jag förstår hur de tänkte men Harrelson passar faktiskt inte i rollen. Och CGI-Carnage ser för fan inte ens ut som Carnage! Skitfilm. Betyg? Streck. Filmen är så kass att den får inget betyg ens. Och att den skulle vara så pass kass, det var lite oväntat... Sämre än No Time to Die är den kanske inte, men för att säkert kunna besvara den frågan hade jag varit tvungen att se filmen ända till slutet och det är bara inte värt besväret.

Och så slutligen, redo eller ej gott folk, den femte största biofilmbesvikelsen från år 2021... Godzilla vs Kong med hon Bobby Brown i huvudrollen tydligen. Och den förra amerikanska filmen i den här Godzilla-serien, King of the Monsters från 2019, var så ofattbar jävla dum att jag vid flera tillfällen ville resa mig upp och lämna biosalongen men måste hejda mig själv och uthärda just eftersom vi var en hel grupp som gick och såg den. Ändå gav jag Godzilla vs. Kong en chans efter det. Tänkte väl att den inte kunde vara sämre. Och det var den inte. Nej, den var faktiskt bättre än förra filmen. Inte mycket bättre förvisso men ändå bättre. Och bra nog för ett klent godkänt. En klen 2-poängare. Fortfarande en besvikelse och fortfarande är det för stort fokus på människorna som Bobby Brown och hennes Scooby-Doo-gäng... Jag har inget emot Millie Bobby Brown egentligen men liksom, bara det att i en film som lovar Godzilla vs King Kong så är det ju just Godzilla vs King Kong man vill se mest av. Men ok. Det var i vilket fall den bästa besvikelsen.

Att se på bio 2022? [Januari-Juni]

Innan pandemin kunde vi se 20 filmer om året på bio. Detta vet jag eftersom jag faktiskt listade filmerna som vi såg på stora duken under 2019 och då var det just 20 stycken. Mer än en i snitt i månaden alltså. Men hädanefter tänker jag vara mer selektiv med vad jag betalar biljetter för! Ty jag är trött på all skit (tänker i synnerhet på Disney då som är bland de största bovarna!). Numera tänker jag att i snitt en biofilm i månaden är väl mer lagom. Tolv månader, tolv filmer att se på bio under året. Högst. Högst tolv filmer att se på bio under året. Därav frågetecknet i rubriken. Och så tänkte jag vara så där fyndig och skriva upp en film för varje kalendermånad.

Först ut nu i januari månad skulle ha varit Morbius. Sonys nästa icke-MCU men ändå Marvel-film med klen koppling till Spindelmannen. Trailern ser rätt bra ut och Jared Leto är en bra skådis när han inte spelar Jokern. Morbius var alltså min number one pick för januari månad. När jag nu skriver detta, i mitten på månaden, har de dock flyttat fram premiären till den 1 april. WTF..? Ska detta föreställa ett av Letos spratt eller? Första fucking april? Och detta gjordes såklart efter att jag redan hade kladdklottrat ihop min lista med Morbius för januari och jag tänker heller inte ändra ordningen nu, inte minst för att den bilden på Morbius passar så bra där den är längst ut till vänster. Jag vet i vilket fall inte om jag ska se Morbius på bio eller inte. Jag är så där inställd till den. Men det var den mest intressanta kandidaten nu i januari.

Månfallfilmen nästa. Roland Emmerichs senaste. Som i skrivande stund är satt att ha premiär nu i början på februari. Den 4 februari närmare bestämt, dvs om en vecka från när det jag skriver här och nu finns att läsa via vida världsnätet. Roland Emmerich minns man väl som regissören bakom globala katastroffilmer som Independence Day, The Day After Tomorrow och 2012, året då världen inte gick under. Moonfall verkar också vara något i den stilen. Premissen sammanfattas i själva titeln. Månen faller! Och så konspirationsteorier och grejer upptill... I rollerna ser vi bl a Halle Berry, Patrick Wilson, Michael Peņa och gamle Donald Sutherland. Det verkar dock inte vara mycket buzz kring den här filmen. Undrar vad det kan beror på. Men vet ni, jag kan sakna den här typen av dumma blockbusters och kanske ger jag Månfall en chans bara därför. Eller jag vet inte. Det är en sådan film som jag allra helst hade hyrt på hyrvideo om det fortfarande var en grej. Känns som en sådan. Får se. Om jag hör bra grejer om den så kanske jag strömmar den lite längre fram. Om jag hör väldigt bra grejer om den så kanske jag faktiskt ser den på stora duken. Om jag hör dåliga grejer om den så kanske jag skipper den helt, som jag skippade den där Geostorm.

Då hoppar vi en månad framåt i tiden till första veckan på mars och Matt Reeves The Batman. Och denna kommer jag att se på bio. Det är inget snack om saken. It's THE Goddamn Batman liksom! Med undantag för endast Batman återkomsten år 1992 har jag sett alla Batman-spelfilmer på bio sedan Tim Burtons tagning från 1989. Och just den här ser dessutom ut att vara grym! Nog sagt.

April månad lovar oss Sonic the Hedgehog 2-filmen och den första var ju faktiskt helt okej så... Han Cyklops, whatever. Han som röstar Sonic, fine. Jim Carrey som Doctor Robotnick funkar. Och Tails är med den här gången. Coolt. Men den kanske största anledningen att vara pepp är ju att ingen mindre än Idris Elba spelar Knuckles! Fuck yeah! Jag såg förra filmen på bio. Det var en av de få filmerna jag såg på bio under hela 2020. Såg den med familjen och speciellt sonen min gillade verkligen filmen. Tror han blev Sonic-fan mycket tack vare denna. Så det är ju klart vi ska se tvåan också. Och den känns mer som en aprilfilm än Morbius.

Över in på maj månad och Doctor Strange in the Multiverse of Madness... Jag kommer inte att se denna på biografen men om jag inte hade varit så himla trött på Marvels så kallade "cinematiska" universum och börjat bojkotta Disney i största allmänhet så hade Doctor Strange 2 varit den av Marvel Studios egna filmer som jag mest troligt hade sett. Och jag gillar multiverse-historier. Som tur är har jag precis gjorts mätt på det i och med Sonys Spidde-film och har dessutom något annat av det slaget att se fram emot från DC lite längre fram på året...

Juni är det dags för Jurassic World: Dominion. Den första Jurassic World, dvs Jurassic Park 4, var ganska dum men allt som allt ändå okej. Det var gott att se en JP-film på bio igen efter så många år och det var den första i serien som dottern var med om att se på stora duken. Det var äkta family time at the movies liksom. Jurassic Park 5, eller vad den nu hette egentligen, med Chris Pratt som tydligen tål lava bättre än Bowser (något som kan vara användbart för honom i rollen som Super Mario senare i år), var en urbota korkad film däremot... Inte riktigt lika dum som Godzilla 2019 men ändå dummare än tåget. Det var dock inte bara den andra JP-filmen dottern fick se på bio men även den första JP-filmen som sonen, hennes lillebror mao, fick vara med och se på biografenteatern... Så liksom, okej, hur dum den än var så känns det lite som att nu får vi väl också se den sista filmen i denna nya trilogi. Ja, förhoppningsvis blir det den sista.

Att se på bio 2022? [Juli-December]

Black Adam ska ha premiär i juli. Med han Dwayne Stenen Jansson eller vad han nu heter. Okej då. Jag diggade dessutom Shazam-filmen som jag antar att den här hör ihop med på något sätt. Ska man se denna på bio? Hm... Kanske. Har inte bestämt mig än. Kanske någon av kidsen vill se den som i sådana fall avgör saken. Pierce Brosnan spelar för övrigt min gamla favoritkaraktär Ödesdoktorn, dvs Doctor Fate! Och det är en karaktär som jag aldrig trodde man skulle få se i en spelfilm.

Mission Impossible 7 i september. Ska man se den på bio? Nja... Känns inte som ett måste på bio. En MI-rulle kan jag take it or leave it liksom. Tom X är ju för fan gubbe nu. Det är tveksamt om det blir ett biobesök för denna alltså. Och jag har börjat blanda ihop de föregående filmerna... Så det var kanske inte så smart ändå av dem att sluta numrera uppföljarna efter trean. Trean såg jag på bio i vilket fall. På en date. En sådan klassisk dinner and a movie liksom. Kul kväll.

För mig slutade Halloween-filmserien med Halloween 20 år senare, den H20 mao. Jag såg förvisso ändå fram emot den nya Halloween, den från 2018 som idiotiskt nog också bara heter Halloween, men det blev inte av att jag såg den och sedan så tappade jag intresset. Och då jag missade den så bemödade jag mig inte med nästa del heller. Och då skipper jag ju även denna. Men jag tycker om Jamie Lee Curtis och tycker det är kul för henne att serien kommit igen så jag tar ändå upp nästa del här. Och what da heck... Denna rulle har åtminstone vett nog att komma ut i oktober. Tummen upp för det. Hade Morbius kommit ut i oktober hade jag garanterat sett den på stora duken förresten. April däremot? Lagom till påsk? Alltså, jag vet inte... Då sitter jag nog ändå hellre hemma och ser om Kikis expressbud eller nåt. FFS Sony, tänk efter lite. Tänk!

Flashpoint-filmen får vi i november. DC:s egen multiverse-story. Lätt på. Ezra Miller som gärna tar strypgrepp på tjejer och slänger dem till marken utanför barer på Island ger jag inte mycket för. Liksom jag skiter i Tom Holland och såg No Way Home endast för Alfred Molina och de övriga återkommande skådisarna från innan MCU ser jag dock Flash endast för Michael Keaton som Batman. Det är enda anledningen. Batman från 1989 var också en av de första filmerna jag någonsin såg på biografen. Det var den och Ghostbusters II som var mina två allra första. Inte en chans att jag missar Keaton åter i rollen på stora duken. Att det är en multiverse-story är grädden på moset.

Jag kollade men hittade ingen intressant nog rulle som ska ha premiär i augusti så jag skrev upp en till för november. Creed III. Jag har såklart sett alla tidigare filmer i serien och äger dem alla på DVD. Rocky. Rocky II. Rocky III. Rocky IV. Rocky V. Rocky Balboa som enligt all rim och reson borde ha kallats Rocky VI. Creed. Och Creed II. Och självklart ska jag se Creed III också. Men om jag ser den på bio vet jag inte. Har aldrig sett en Rocky/Creed-film på bio förr. Så jag känner liksom inte riktigt det suget. De första fyra var aktuella lite innan min tid, femman var en sådan man såg på typ trean på TV i början på 90-talet och sexan var en sådan man hyrde först. Och båda Creed-filmerna köpte jag på DVD så fort de kom ut i handeln. Jag kommer säkerligen att köpa Creed III och komplettera samlingen och se den då om inte tidigare. Jag är dock osäker på om jag ser den redan på bio. Men den ska också ha premiär i november i alla fall!

December är då den datoranimerade Super Mario-filmen som görs av Illumination, även kända för de gula Minionerna och folks husdjurs hemliga liv, tillsammans med Nintendo själva, även kända för kärlekshotell, Zelda och Donkey Kong, är tänkt att ha premiär runtom på världens många biodukar. Listan med röstskådisarna har höjt många ögonbryn. Och visst, Seth Rogen är en sopa och Donkey Kong ska väl för fan inte ens prata med en mänsklig röst! Bort, bort! Att folk klagar på Chris Pratt som Mario tycker jag är lite mer underligt. Alltså, han Charles Martinet som gör rösten i videospelen, där Mario har blott ytterst få repliker och oftast inte ens hela meningar utan bara korta utrop, hade aldrig fått göra rösten till en hel blockbuster-film, det måste väl alla ändå förstå? Och folk tänker kanske heller inte på, eller är kanske inte ens varse om, att Pratt har tidigare erfarenhet av röstskådespeleri. Han gjorde rösten åt Emmet i Lego-filmerna. Och det var väl ingen som klagade på det heller? Pratt kommer säkert att vara låt oss säga funktionell som Mario. Och Charlie Day som Luigi känns som ett klockrent val. Anya Taylor-Joy som Peach. Visst, varför inte. Och Jack Black som Bowser... Jag vet inte. Kanske. Super Mario-filmen kan fungera. Och förmodligen ser jag den här på bio med hela familjen. För det är inte så jätteofta man ser animerade filmer på bio. Och jag välkomnar alltid alla animerade filmer som inte är av Disney!


2022-02-08: Coola kaffekoppunderlägg!
Jag hade egentligen inte tänkt att göra ett nytt inlägg här så snart efter det förra men jag såg över bilderna jag hade lagt upp på min nya Game Boy-kaffekopp (se årets första stoffiga inlägg) och blicken hamnade på den tredje från vänster, den där kaffekoppen står på ett Monopol-mönstrat underlägg mitt skrivbord, och då så slog det mig att jag kunde ha gjort något kring detta också. Ja, det är lätt att vara efterklok inte sant? Så what the heck, jag knåpar la ihop något nu på momangen medan inspirationen ännu är färsk typ. Eller nåt.

Rediga tillika roliga kaffekoppunderlägg är också viktiga för helhetskänslan. Nu tänker jag inte gå igenom samtliga mina enskilda som jag fortfarande har till hands men två serier i alla fall. Den ena, som ni ser här ovan, är uppenbarligen med Doctor Who-motiv. En sådan syntes till redan i det allra första PS-inlägget förrförra året och dessa fick jag faktiskt i gåva av en här på redaktionen, som måhända fått intrycket att jag gillar Doctor Who mer än jag egentligen gör men låt gå för det alltså. Det var en hyfsat kul serie fram till för några år sedan som jag följde halvt om halvt i alla fall och jag blir i vilket fall som helst glad för den här sortens gåvor. Dessa kaffekoppunderlägg är riktigt robusta, en hel halv centimeter tjocka. Hårda och hållbara alltså. Motiven på den blå telefonkiosken som Doktorn reser genom tid och rum med är fina med. Lite synd bara att serien består av två motiv med en dubblett av varje istället för fyra helt olika bilder men nåja. Mitt favoritmotiv, av de intorkade kafferingarna som jag fick putsa rent innan jag plåtade bilden här ovan att döma, är det med telefonkiosken i helbild.

Och så denna då... En serie kaffekoppunderlägg som efterliknar gamla hederliga NES-kassettspel! Underbart. Dessa är inte lika tjocka som Doctor Who-underläggen, som dock är ovanligt tjocka, utan mer platta så som de flesta vanliga underlägg. Det lite ovanliga med dem är själva formen, då de ju är formade efter just NES-kassettspel och därmed inte bara helt kvadratiska, och det unika med dem är såklart omslagsbilderna från dessa gamla Nintendo-spel i fråga. Här finns åtta stycken underlägg, var och ett med sitt eget motiv; Donkey Kong, Super Mario Bros, SMB2, SMB3, Excitebike, Duck Hunt, Metroid samt The Legend of Zelda. Och när jag köpte de här så tänkte jag ha dem för mig själv från början men gav dem sedan till sonen som verkligen intresserar sig för detta med retrolir. Ja, ett sådant intresse vill man som gammal spelpappa allt uppmuntra och så tänkte jag att han får mer glädje av dem än jag som bara hade haft dem som just koppunderlägg. Han har däremot dem mer som samlarkort att titta på. Inte mig emot. ^_^


2022-04-16: En lätt filmstoffig påskafton
Förutom två filmer plockade ur min påskigt passande gula Quentin Tarantino-box inför dagen idag, hårdkokta Jackie Brown och råa Reservoir Dogs bara apropå, fick jag infallet att knåpa ihop ett litet inlägg kring en viss trailer för den aktuella Sonic the Hedgehog 2-filmen. Och jag är väl medveten om att filmen faktiskt redan haft premiär tidigare den här månaden. Jag har själv redan sett den. Och den är helt okej för övrigt. Godkänd. Snäppet bättre än den förra i min mening... Men nu ska det inte handla om det alltså utan bara om en trailer för filmen. Inte den senaste officiella utan en som släpptes strax dessförinnan. En skojfriskt fyndigt nog superkvick sådan. Efter en nedräkning ā tre, två, en så susar hela denna trailer förbi på typ ungefär en sekund. Tänk introsekvensen till den The Big Bang Theory, TV-serien.

Passande nog nu till årets påsksäsong så finns det just påskägg att finna i denna superkvicka Sonic the Hedgehog 2-trailer. Ja, se själva här nedan:


Nå, fångade ni allt det? Och påskäggen i synnerhet? Eller var ni inte kvicka nog? Misströsta ej ty jag har gjort grovjobbet med att snappa upp alla bildrutor. Och här nedan har ni dem...

^_^
^_^
^_^
^_^
^_^
^_^
^_^
^_^
^_^
^_^

Alla bildrutor i denna "snabbaste trailer" är alltså inte med i den färdiga filmen. Fyra stycken härligt skojfriska påskägg smögs in, som jag t o m tagit den extra tiden till att plocka ut...

^_^
^_^

Jag låter bilderna tala för sig själva men ja, det är humor det. Jag fann detta så pass roligt gjort av dem, från själva fyndigheten i att göra en en i praktiken en sekund lång trailer som spelas upp superfort för att det är Sonic till att de därtill faktiskt arrangerade extra bilder som påskägg, att jag ansåg det vara väl värt ett litet omnämnande här på sidan. Glad påsk!


2022-06-24: Film-follow-up och Batman-merch ute ur garderoben
Det blev trots allt inte bara topplistor denna månad. Tänkte att det vore något med en follow-up till årets filmer på bio nu när praktiskt taget halva kalenderåret har gått. Plus lite annat.

Min topp-3 sedda filmer på bio hittills i år: The Batman, Sonic 2 samt Jurassic World Dominion. Bara lite kortfattat vad jag tyckte om dessa då. The Batman var bra men inte riktigt lika bra som jag förväntade mig. Bättre än Tim Burtons båda Batman-filmer var den heller inte, men inte långt ifrån och i ungefär samma klass som Christopher Nolans första två. En stabil trepoängare av fem möjliga. Tycker Colin Farrell stal föreställningen som Pingvinen och hade mer än gärna sett mer av honom redan i denna. Man kunde ju lätt ha klippt bort eller kortat ner några av de scenerna där Batman står på taket och ser dyster ut medan han pratar långsamt med Kattkvinnan eller Gordon till förmån för mer skärmtid med Pingvinen. Nåja. Filmen är drygt tre timmar lång men kändes stundtals inte alls som en sammanhängande långfilm utan snarare som en TV-serie man "binge-såg" på den stora duken. Tänker att den faktiskt lätt hade kunnat styckas upp i säg fyra stycken 45-minuters avsnitt. En sådan miniserie hade passat perfekt bredvid Peacemaker på HBO.

Sonic the Hedgehog 2-filmen då. Den var väl helt okej om än heller inte riktigt lika bra som jag förväntade mig. Det kanske bara är jag som blivit allmer kräsen med åren. Gillade man den första Sonic-spelfilmen gillar man nog denna också i alla fall. Fanns några saker som inte alls passade in i resten av filmen som kunde, och för filmens bästa borde, ha klippts bort men i slutändan så var denna ändå godkänd. 2/5 alltså. Och i mitt tycke var denna en roligare filmupplevelse än den första, inte minst då den kändes mer som spelen, även om den första hade något mer tight plot. Och så Jurassic World Dominion... Mina förväntningar på denna var rätt lågt ställda. Jag hoppas bara att den åtminstone skulle vara bättre än den idiotiska förra filmen i serien. Och det var den, om än inte mycket. Som tidigare nämnt valde vi att se Dominion lite av obligation, då den första Jurassic World var den första Jurassic-filmen som dottern följde med och såg på bio och Fallen Kingdom var den första som sonen i sin tur fick se redan på bioduken, och båda ville nu att vi såg den avslutande delen i den trilogin som de hoppade ombord på dinosarietåget med. Att se Sam Neill, Laura Dern och Jeff Goldblum återvända i denna och det mer än i bara korta cameo-framträdanden var dock ändå tillräckligt för att få min rumpa in i biosalongen för att vara helt ärlig... Jag har inget alls emot nostalgibete nämligen. Dominion får också 2/5, dvs godkänt.

Något som ändrats då? Tja, Top Gun: Maverick som jag totalt ignorerade innan har fått så pass gott bemötande att jag nu faktiskt funderar på att addera den till årets lista och se den också. Bullet Train ser också intressant ut. Den är planerad att ha premiär i början på augusti månad. Och jag som tidigare inte fann några intressanta nog augustipremiärer för i år. Fattas bara att de gjorde En till vampyrs bekännelse med både Pitt och Cruise så vore cirkeln komplett... Typ. Nya tecknade Spider-Man/Spider-Verse-filmen har skjutits upp till nästa år. Den hade jag inte heller på listan över intressanta filmer i år, nej. Kanske för att en liten spindel viskade i mitt öra att inte räkna med den i år... Super Mario-filmen kommer heller inte i år utan är nu att vänta till nästa vår. Warner Bros har också kastat omkull hela ordningen på DC-filmerna som skulle komma i år efter The Batman. Black Adam skulle t ex ha premiär i juli men har nu skjutits fram till oktober. Som redan omnämnt i speedstertopplistan är dock den största besvikelsen att The Flash-filmen med Michael Keaton som Batman inte kommer denna höst, vilket hade varit ganska exakt 30 år sedan Batman återkomsten. Ja, jävlar vilket missat tillfälle...

Apropå Michael Keatons Batman då. Ja, vad sägs om det som övergång till Batman-merch? Här om månaden köpte jag hur som helst ett par strumpor som gjorde mig glad. Och det var inte bara ett par heller utan ett trepack faktiskt, så att jag hade nya strumpor att vara glad över resten av arbetsveckan den veckan. Det första paret, som ni ser här ovan, fann jag vara mycket tjusiga!

Det andra paret som jag alltså provade på dagen därpå var lite av en besvikelse. Helgula bara. Jaha, liksom? Bortsett från copyright för DC på undersidan, den delen av plagget som hamnar på fotsulan mao, så kunde ju det här ha varit vilka helgula strumpor som helst. När jag sedan dock var på jobbet, med fötterna uppe på skrivbordet så att byxorna åkte tillbaka lite och avslöjade mina knallgula strumpor, så gillade jag dem ändå. Och så det tredje och sista paret. Helsvarta med två lite större Batman-märken på vardera strumpa. Okej... Det första paret, de som var mest ohämmat kitschiga, var dock ändå bäst.

Några fler plagg med just det Batman-märket som gjordes så ikoniskt i och med filmen från 1989 och variationer på detta passade jag även på att rota fram ur garderoben. Från vänster här ovan ser ni min trogna luvtröja och två av mina T-shirts. Den ena väldigt stilren och den andra i en lite slarvigare stil som dock passar perfekt att ha undertill just den luvtröjan då just de två plaggen reflekterar varandra tycker jag. Det som ska se sådär slitet ut, det gula på den svarta luvröjan respektive det svarta på den gula T-shirten, återspeglas rätt fräckt. Men ja, strumpor, hoodies, T-shirts... Denna merch går liksom inte ur tiden. Det är fortfarande på modet, efter mer än 30 år, exakt det märket från 1989. Årtionde efter årtionde. Äkta popkult är vad det är.

Jag funderade först på att ha en till bildrad här, så att det inte skulle bli mest strumpbilder, med bilder på mig tillsammans med sonen där även han har olika T-shirts med den ikoniska Batman-loggan genom årtiondena. Från när han var bebis till nutid. Men njää, vid närmare eftertanke så vill jag inte lägga upp någon bild på sonen där han kan bli igenkänd. Bilderna på honom när han lekte med Turtles i toybloggen var något annat, det var åratal sedan och han ser liksom inte ut så längre. Utan en nutida bild försvinner dock hela poängen med de andra två bilderna som jag hade valt ut, för att det var alltså en bild från hans eget "år ett", en när han var hälften så gammal som nu och en från nu i år, så jag skippar alltså den bildraden. Det får vara bra så här.


2022-09-04: Handhållna konsoler och tillhörande kassetter
Låt oss ta en lite närmare titt på olika handhållna konsoler med tillhörande spelkassetter, hm? Jag fick infallet att göra detta denna sommar då jag sololirade Kirby's Dream Land till Game Boy på en Game Boy Advance SP här om månaden samt Exit 2 till PSP på en PS Vita nu inför dagen idag.

Det var bara ett sådant där plötsligt infall alltså. Att rada upp dessa snyggt och prydligt.

Kollar man upp spel på sidor som GameFAQs och Wikipedia är där alltid bilder på fodralen, men det kan ju vara intressant att se hur själva kassetterna ser ut också. Jag tänkte då främst på er som läser det här som inte redan hade sett hur alla dessa ser ut. Men det kan väl dessutom vara kul för alla med en direkt jämförelse? Så här har ni dem... Från ovan längst till vänster ser vi givetvis en gammal Game Boy-kassett och direkt nedanför en Sega Game Gear-kassett, den närmaste konkurrenten då det begav sig under första halvan av 90-talet. Tyvärr fick Sega se sig slagna på den handhållna marknaden, medan Nintendo kunde tuta och köra vidare i princip ohotade ända fram till mitten på 00-talet då Sony kom ut med PSP. Kassetterna nummer två och tre från vänster var båda till Game Boy Color. Den första sorten, den som ser ut precis likadant som en gammal GB-kassett i annan färg bara, kunde dock spelas på äldre GB-modeller också men då utan färg. Så småningom började det dock dyka upp GBC-exklusiva spel och de kom på den andra sortens kassett. Fjärde från vänster är såklart en Game Boy Advance-kassett. Sedan fick Nintendo alltså plötsligt konkurrens att tala om på den portabla marknaden iochmed Sonys PlayStation Portable, eller kort och gott PSP. Nintendo DS var en ren panikåtgärd från deras sida. De ska ha haft en nästa generations Game Boy på gång också, bara utifall DS:en hade floppat. Det gjorde den inte.

Detta var hur som helst en riktig stabil handhållen generation, just eftersom Sony kom närmare Nintendos handhållna dominans än någon annan gjorde förr eller senare. DS var den obestridliga segraren med över 150 miljoner sålda exemplar men över 80 miljoner sålda PSP-enheter var heller inget att fnysa åt... Men ja, den femte från vänster på översta raden är alltså en DS-kassett och rakt nedanför den en PSP... Skiva. En UMD, dvs Universal Media Disc. Sonys eget skivformat. Så ingen kassett tekniskt sett då. Dessa småskivor kom i skyddande plasthöljen i alla fall och det gick inte att plocka ut dem från dessa utan på undersidan var det ett "glapp" i plasten så lasern kunde läsa av den lilla skivan där den snurrade febrilt i den handhållna konsolen. Näst på tur ser vi kassetter till de båda uppföljande konsolerna, Nintendos ack så fyndigt döpta 3DS respektive Sonys ack så flummigt döpta PlayStation Vita... Sett till formen var 3DS-kassetterna identiska till de tidigare till DS så när som på den lilla piggen i övre högra hörnet. Och Sony hade vid det här laget alltså övergivit UMD-formatet och gått över till spelkassetter de också. Och sist på översta raden har vi såklart en Switch-spelkassett som är väldigt lik de till Vita, bara lite tjockare. Och sist men inte minst på nedre raden ser vi även en Evercade-kassett.

Över till själva konsolerna då. Över eller åter, då jag ju lade upp bilder på dem högst upp i detta inlägg också, whatever. Okej, först och främst har vi naturligtvis den gamla tegelstenen. Nintendos första Game Boy. Kom ut 1989 i Japan och Nordamerika samt 1990 här i Europa. Och det fanns en enda färg att välja mellan på konsolen. Den typiska videospelgrå. Denna hade jag icke. Jag köpte min Game Boy först i mitten på 90-talet, efter Nintendos kampanj "Play it Loud!" 1995 då de släppte samma gamla tegelsten igen fast den här gången i olika färger. Man kunde nu välja mellan Radiant Red, Cool Blue, Gorgeous Green, Vibrant Yellow, Deep Black, Traditional White och High Tech Transparent. Jag valde givetvis den ballaste av dem alla, den svarta... Spola framåt några år till julen 1998 då jag fick en Game Boy Color i julklapp. Tyvärr fanns den här inte i svart, utan jag fick hålla till godo med en lila. Spola framåt till 2001 och Game Boy Advance kom ut på marknaden... Och jag blev så lack på Nintendo över avsaknaden av bakgrundsbelysning ända in på 2000-talet att jag röstade med plånboken och helt enkelt avstod från att skaffa en. Två år senare hade Nintendo insett sitt misstag då Game Boy Advance SP kom ut, med en praktisk clamshell design och framför allt bakgrundsbelysning. En sådan köpte jag på mellandagsrean 2003 för julklappspengar som jag hade fått. En svart då.

Det var spelpojkarna... DS och PSP nästa. Modellen som vi ser på bilden här ovan är en DS Lite, svart såklart, och det är nog min egen favorit av alla handhållna konsoler. Den kom ut 2006 och jag köpte den också under samma år. Då hade jag redan en originalmodell sedan året innan. Den är inte med på fotot då jag ville bara ha en konsol som representerar sitt märke per generation typ men den kom med på ett foto bland fjolårets flyttbilder så ja, där har ni den också. Sedan har vi ju min PSP med, ja. Detta var inte den första modellen från 2005, och inte heller den andra, PSP Slim, från 2007 utan faktiskt den tredje modellen, PSP Slim & Lite, från 2008. Så lång tid dröjde jag alltså med att haka på PSP-tåget och jag blev inte besviken med denna lysande pärla till portabla spelmanick. Faktum är att PSP Slim & Lite är tvåa på min lista. Detta är enligt mig den nästbästa handhållna konsolen genom tiderna, näst efter DS Lite. Jag har aldrig spelat lika mycket handhållet samt lika många olika spel handhållet som under den där generationen.

Vi fortsätter... Och tyvärr måste jag säga att jämfört med DS och PSP så fann jag mig vara lite besviken med 3DS och Vita. En del riktigt bra spel, visst, inte minst A Link Between Worlds, men överlag gillar jag fortfarande DS och PSP bättre än 3DS och Vita. Bara en sådan sak som att det känns som att en 3DS tar tre timmar på sig att starta liksom. Och Vitan känns typ mindre elegant än en PSP och jag gillar verkligen inte det mindre styrkorset, de mindre knapparna eller att man ibland måste peta på skärmen. Bra konsoler men jag tyckte personligen bättre om de båda direkt föregående. På bilden ovan ser vi i vilket fall som helst inte originalmodellerna från 2011-2012 utan en 3DS XL, i stilren svart såklart, från 2012 samt den reviderade modellen av Vita, och den hette egentligen inget speciellt men kallas ändå ibland PS Vita Slim, från 2014. Raskt vidare till Nintendos nästa. Nej, inte Switch. För Switch är faktiskt en hybrid för både stationärt och bärbart spelande och ingen dedikerad handhållen konsol. Så den fick faktiskt inte vara med här. Switch Lite från 2019 är däremot en dedikerad handhållen konsol så den fick vara med. En svart såklart. Eller, tja, officiellt så är denna faktiskt grå... Men den är en riktigt jävla mörkgrå då alltså. Vi kunde ha slutet vid Switch Lite men jag la till en Game & Watch: Super Mario Bros anno 2020 med. Så kommer vi typ full cirkel med tanke på att de gamla Game & Watch-mackapärerna föregick t o m Game Boy. Mellan Switch Lite 2019 och Game & Watch: Super Mario Bros hösten 2020 kom brittiska Blaze dessutom ut med Evercade, våren 2020. Den här köpte jag förra sommaren, som redan nämnt i ett tidigare inlägg. Och så ser den alltså ut ute ur förpackningen.

Och apropå Evercade så ser det faktiskt rätt snyggt ut med hur kassetterna liksom smälter in i formen på konsolen där bak. Det var bara något som slog mig att jag kunde plåta och visa här. Så... Ja, där har ni det. Och något litet extra sedan. Super Game Boy och Master Gear Converter. Ett par väldigt intressanta tillbehör som möjliggjorde spel via andra format än de ursprungligen släpptes till. Super Game Boy kom ut i handeln 1994 och gjorde att man kunde spela Game Boy-spel på TV:n via Super Nintendot. Man satte bara in ett Game Boy-spel i Super Game Boy-enheten och satte sedan in den i kassettluckan på SNES:en. Master Gear Coverter från 1991 gjorde dock helt tvärtom och inte med Segas egen 16-bitare utan med deras 8-bitare. Med den kunde man nämligen spela Sega Master System-spel på Game Gear! Jag tycker det är väldigt intressant att de båda prylarna gjorde samma sak fast tvärtom, att den ena prylen lät en spela stationära Sega-spel bärbart medan den andra prylen lät en spela bärbara Nintendo-spel stationärt. Ganska knasigt.

Den bakre delen av Master Gear Convertern var alltså formad som en Game Gear-kassett så att man kunde köra ner den i den handhållna konsolen. Master System-kassetterna stoppades sedan in bak och fram typ, dvs med baksidan framåt utifrån vad som såg ut att vara framsidan av konvertern, där det står Master System Converter alltså. Detta så att man skulle kunna se titeln på Master System-kassetten medan man spelade den på Game Gear. Och ja, bara för skojs skull så stoppade jag i en Game Boy-kassett i Super Game Boy-manicken som jämförelse.

Nu kanske ni undrar kära läsare, fick karln hjärnsläpp? Märkte han inte att själva Game Gear- konsolen inte låg uppradad där med de andra på bilderna tidigare? Nej, nu är det ju så att jag såklart inte hittade min Game Gear när jag skulle plåta alla de där bilderna. Jag letade och letade, för jag vet att jag har sett den här någonstans, men jag hittade banne mig inte den nu. Ty jag är en sådan slarver vad gäller sånt här, ja. Misströsta icke dock då jag däremot minsann faktiskt hade tagit foton när jag våren 2010 hade köpt min egen Game Gear ihop med tre spel och just nyss nämnda Master Gear Converter. Och jag var klok nog att lägga min PSP där bredvid för en storleksjämförelse. En TV-Tuner som gjorde att man kunde titta på TV på den tiden då analoga sändningarna ännu var aktuella köpte jag också i samma veva. En sådan köpte jag dock verkligen separat, som i från en annan säljare, så därför är den inte med i dessa bilder. Kul pryl dock.


2022-12-04: Film-follow-up (JMK)
Okej, här är en till follow-up till årets filmer på bio nu när snart hela kalenderåret har gått. Plus lite annat. Och inte bara från Taala då. Jag slänger även in ett par byxor, som ni ser på bilden bredvid här till höger. Jag hade nästan exakt sådana här mjukisbrallor som kid, sju år gammal, 1991. Batman-märket och BATMAN skrivet längst med ena byxbenet, med exakt det typsnittet från filmen 1989 och med bokstäverna ej ifyllda. Nu brukar jag inte köpa mjukisbyxor till mig själv men när jag såg just dessa fick jag en sådan retro-kick att jag bara måste ha dem. Och det passar väl också bra med mer Batman-merch ur garderoben i samband med en ny film-follow-up då det var just i samband med den förra, den för det första halvåret, som jag lade fram och lade upp de tidigare plaggen.

På bilden här till höger ser ni förresten också exakt varför jag inte kunde ha kvar gamla nya Skeletor ståendes just där på skrivbordet till höger om datamaskinskärmen, som tidigare nämnt i inlägget om benskallen i fråga i toybloggen. För det är alltså just där jag brukar ha fötterna uppe på skrivbordet när jag lutar mig tillbaka och bara tar det lugnt medan jag sitter här framför datorerna.

Nåväl. Med allt det sagt, eller rättare sagt skrivet (eller rättare skrivet skrivet..?), så går vi rakt vidare in på det andra biofilmhalvåret 2022 och mina topp-3 val för den tiden.

Detta är alltså min topp-3 sedda filmer på bio nu under det andra halvåret av 2022. Först och främst har vi Top Gun: Maverick. Jo, blev att jag såg den i alla fall. Efter att från början haft noll intresse av en ny Top Gun-film. Jag blev inte besviken dock. Maverick var en bra film. En given trepoängare och jag gillade den t o m bättre än originalfilmen från 1986. Nu var jag förvisso aldrig något direkt fan av den första filmen men ändå. Detta var förresten egentligen en film från första halvåret på året... Den hade premiär i slutet av maj redan men jag såg den inte då. Men sedan spelades den i femhundratrettiofem år kändes det som. Jag såg den någon gång strax in på andra halvåret, någon gång efter min förra film-follow-up som kom upp i slutet av juni som ni kära läsare själva kan scrolla upp och se då jag inte pallar att lägga in en till länk i texten just nu. Top Gun: Maverick regisserades hur som helst av en viss Joseph Kosinski som tidigare på 10-talet stod för regin i den grovt underskattade Tron: Legacy och den likaså underskattade Oblivion, även den med Tom Cruise för övrigt.

Okej, nästa. Raskt vidare. Snabbt ska det gå. Och snabbt går det också ombord på det japanska höghastighetståg som på engelska kallas bullet train och som filmen Bullet Train kretsar kring. Ja, där fick jag väl till det? Brad Pitt spelar huvudrollen i den här men Aaron Taylor-Johnson stjäl nästan showen som en av torpederna ombord. Bullet Train regisserades av David Leitch som även tog över i regissörstolen efter Tim Miller för Deadpool 2 och dessförinnan också stod för regin i Atomic Blonde, en spionactionthriller med Charlize Theron och James McAvoy som jag fann vara en mycket positiv överrasking, och innan dess även regisserade den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski. Hade biopremiär i augusti och vi såg den samma månad. Dottern gillade den skarpt. Jag tyckte den var ganska bra. Underhållande men nådde inte riiiktigt ända fram. Filmen gav typ sken av att vara smartare än den faktiskt var. Någon Guy Ritchie-rulle var det dock icke. Mitt omdöme? Två och en halv av fem. Mer än bara godkänt men inte riktigt vad jag hade kallat en bra film helt utan förbehåll.

Och sist men inte minst för i år: Tre tusen år av längtan eller Three Thousand Years of Longing som den engelska originaltiteln lyder. Av ingen mindre än gamle George Miller, regissören bakom alla Mad Max och Happy Feat-filmerna. Hade biopremiär i Sverige bara här om månaden och det var också då jag såg den. Med Tilda Swinton i huvudrollen samt Idris Elba som djinn, dvs en ande i lampan. Eller flaskan i det här fallet. Totalbombade tyvärr av vad jag kan se. Hade en budget på runt $60 miljoner och har hittills inte spelat in ens 20 miljoner av dem. Detta är riktigt synd eftersom filmen är inte bara bra, en stabil trepoängare, men framför allt annorlunda. Visst, det må vara lite varning för tantsnusk och visst, det är nästan bara snack och ingen action (större delen av filmen handlar om att Tilda och Idris pratar med varandra på ett hotellrum) men vad fan då, jag tyckte att detta var som en frisk fläkt faktiskt. Jag gillade verkligen den här filmen.

Var det nu allt? Nej, vi såg fler filmer på bio. Detta var bara min topp-3 för juli-dec alltså. Och jag räknar inte med att se något mer nytt innan nyår heller, nej. Black Adam, som var just en annan film som vi också såg denna höst, fick mig förresten att inse hur trött jag egentligen har blivit på amerikanska superhjälteserietidningsspelfilmadaptioner. Den var väl okej, första halvan åtminstone, men kom med något nytt liksom... Tacka vet jag då filmer som Three Thousand Years of Longing. Med på sin höjd få undantag blir det därmed inga mer serietidningsfilmer för mig hädanefter. Och MCU-filmer hade jag ju redan bojkottat. Jag är bara så trött på dem nu... Nästa filmår kommer att vara intressant tror jag. Liksom i år kommer jag att vara mer selektiv med vad jag väljer att se på stora duken. Nåväl, nu över till något helt annat...

Jo, Taala ville gärna bidra med något mer i år. Hon undrade vad jag och GW sysslade med. Danan: The Jungle Fighter till Sega Master System svarade jag och undrade om hon också ville vara med på det. Det ville hon inte. Ett gästinlägg här i min pryl- och stoffblogg som jag trodde att jag hade helt för mig själv däremot, kring några av hennes egna kaffe- eller tekoppar, det var visst av intresse. Okej då. Jag är inte något annat än flexibel. Därmed blir det alltså två inlägg på raken nu i dag. Och så lämnar jag över ordet eller hur man nu ska uttrycka det... Varsågoda!


2022-12-04: Taalas tekoppar (TNT)
Skåda mina tekoppar! Kaffe dricker jag också ibland men mest te så då säger jag hellre tekoppar. Det får ni tåla. Gamle man Jan är minsann inte den enda här på vår redaktion som har en grej för fina och coola koppar... Jag har inte en lika stor samling koppar som han men det börjar ta sig! Nu har jag i alla fall tillräckligt med koppar i skåpet för att också ha något att visa upp... Sex koppar valde jag fram för detta inlägg. Tre kattkoppar och tre andra av vilka två med direkt anknytning till popkultur och en i säsongens rätta anda. Vi börjar med mina kattkoppar.

Jag gillar kattkoppar eftersom jag gillar katter. Vilken tjej gör inte det? Den första ovan kom med en svans också. Det var alltså en fluffig svans fäst vid handtaget. Väldigt sött men kanske inte det bästa att ha kvar där när man sedan ska diska koppen och sånt... Som tur var kunde man lätt plocka bort den fluffiga svansen och ha den på sin nyckelring eller nåt sånt. Sedan har vi svart katt, vit katt... Den svarta kattkoppen gillar jag dels för det lite annorlunda handtaget i form av kissens svans men även för att kissetemat fortsätter in i koppen med de där söta små tassavtrycken. En kul detalj är också att den andra sidan av koppen har bild på baksidan av den katten som man ser här på vad som i så fall måste vara framsidan. Jag tog ingen bild på det, så ni får lita på mitt ord. Den vita tjocka kattkoppen gillar jag också. Dels för exakt samma idé med svansen som handtag men även för att det inte bara är en bild av en katt på koppen utan att det ska se ut som att hela koppen ÄR katten. Och den är så tjock och söt som ni ser... Och med öronen som sticker upp. En mycket gullig fet katt.

Duger inte bara kattkoppar så är här också något mer popkultigt. Detta är min Sailor Moon-kopp! När jag en dag såg den här koppen i en butik visste jag att jag måste ha den. Jag måste ha den genast. Det blev ett köp direkt. Jag gillar Sailor Moon. En riktig klassiker till animé. Detta är en trevlig kopp. Helt vanligt utformad, inte som någon av mina tidigare tre kattkoppar där även den första hade lite annorlunda form, men med en mycket fin bild på Sailor Moon. Och jag gillar att den har en helt annan bild på baksidan av koppen. Den här koppen använder jag ofta.

Min nästa popkultiga kopp hör också till en animé, men var såklart videospel först... Det är en officiell Pokémon-kopp! Men vad var det mer som stod där på boxen? En 3D-kopp? Vad menas med det egentligen? Att den är klotformad och inte bara målad som en pokéboll? Är det vad som gör den till 3D menar de? Så fånigt. Och kopp eller mugg, det är väl sak samma... Jag tycker om den här i alla fall. Jag tycker det är en så cool idé för en kopp. Det går också bra att dricka soppa ur den här eller att ha den som skål för nudlar. Och till sist, för att avrunda i säsongens rätta anda, ser ni min julkopp. Det är en mindre kopp än alla de förra men det gör inget för ibland så känner man inte för en stor kopp te utan en mindre och då passar en i den här storleken perfekt. Och den är mycket mysig och härligt julig. Då passar det väl för årets sista PS-inlägg? God jul!


< 2021 | | Tillbaka till toppen | 2020 >

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan

|
PS-bloggen

|- Prylar och stoff 2020
|- Prylar och stoff 2021
|- Prylar och stoff 2022

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.