|
Text och bild:
Jan M. Komsa, 2020-2023
|
|
Hej och varmt välkomna till ännu ännu ett nytt pryl- och stoffigt år här på POPKORN! Det kändes helt enkelt vettigt att liksom ifjol inleda året med att köra igång båda bloggarna, den om toys och denna här om lite allt möjligt alltså, så då gör jag det. Och med det sagt så kör jag också igång direkt med en förhandstitt på det här kommande biofilmåret. Någon Batman-merch slänger jag också med i smeten, då det verkar ha blivit något av en vana så här i samband med filmkoll. ^_^
2023-01-08: Att se fram emot på bio 2023 (och Batman-merch)
2023-02-04: Ännu mer totalt random Batman-merch (och filmerna)
2023-04-18: Tekken-boxar (kort och gott)
2023-07-04: Film-follow-up och Stålmannenstålbox plus random merch
2023-09-14: En gammal mus och en ny mus
2023-01-08: Att se fram emot på bio 2023 (och Batman-merch) (JMK)
Och då kan jag lika gärna börja från den änden. Med Batman-merch alltså.
Vi förflyttar oss dock ut ur garderoben och in i köket med en drinkbok av herr André Darlington.
Gotham City Cocktails: Official Handcrafted Food & Drinks From the World of Batman närmare bestämt. Det stämmer bra. Den officiella boken om hemmagjorda tilltugg men framför allt drinkar från Batmans värld alltså. Underbart. Och vilken idé liksom.
Ja, vad ska de hitta på härnäst?
Pluspoäng för det stilrena Batman-märket på omslaget som såklart genast för tankarna till filmen från 1989.
Denna drygt 150 sidor feta drinkbok publicerades hur som helst bara här om året och fångade ögonblickligen min, eh, blick. För den som gillar både Batman och ploj och gärna gör sig själv och sina nära, kära och bekanta en drink eller två emellanåt. Till nyår t ex.
Ett smakprov kan jag gott bjuda på här ovan med uppslaget till The Crusader. Klockrent. En äggvita, lite gin, en skvätt utvald brandy, några droppar citron och man är god att gå så att säga. Må det smaka!
Fem filmer att se på bio 2023 som skulle haft premiär 2022
Och nu rakt över till fokus på film, filmsnack, filmhörnan, filmfilm, Jannes rullar eller vad nu som jag än har tänkt kalla det, om ens något. Jag vet inte själv. Kommande film på bio i år blir detta om i alla fall. Och den här gången så har jag delat upp det lite annorlunda. Då det visade sig vara så många storfilmer som SKULLE ha haft premiär under förra året men sköts upp till i år klumpar jag ihop dem i en egen kategori. Och här har ni fem av dem.
Först ut av vad som skulle ha varit fjolårets filmer egentligen blir Creed III, i såväl regi av som med Michael B. Jordan i huvudrollen. Denna skulle då ha haft premiär i november 2022, men är nu uppskjuten till 3 mars 2023. Och det här att den tredje filmen i delserien nu ska ha premiär just den tredje i tredje är förresten något som marknadsföringsnissarna verkar vilja göra en hel grej av, av någon anledning. Hade bara året varit 33 och inte 23 vore väl deras lycka komplett.
Raskt vidare till Shazam del två, av svenske regissören David F. Sandberg som även gjorde ettan, med Zachary Levi i huvudrollen. Och denna skulle minsann ha haft premiär först under våren och sedan under hösten 2022 men är nu uppskjuten till 17 mars 2023. Shazam! Fury of the Gods som den fullständiga titeln lyder hade jag inte med på min lista över filmer att kanske se på bio 2022, men inte för att jag inte gillade den första filmen. Tvärtom tycker jag att den första Shazam är en av de bästa filmerna som kommit ur hela DCEU-affären. Jag var bara inte säker på om jag var så sugen på en uppföljare. När jag såg trailern som spelades innan Black Adam var jag dock såld.
Den datoranimerade Super Mario Bros-filmen med främst Chris Pratt som rörmokare från Brooklyn har nu äntligen fått en officiell titel... The Super Mario Bros Movie. Oookej. Denna skulle i alla fall haft premiär i december, lagom till jul, men är nu framflyttad till början av april, lagom till påsk istället. Detta för större delen av världen då. Till just Sverige kommer den dock redan två veckor tidigare av någon anledning. Hade Bergsala något att göra med detta tro?
Apropå animation så har vi ju även den nya tecknade Spindelmannenfilmen, Spider-Man: Across the Spider-Verse, att se fram emot. Den skulle ha premiär på bio i april 2022 men som redan nämnt i min halvårliga film-follow-up förra sommaren så sköts den alltså också upp till året därpå, dvs till i år. 2 juni 2023 är det datum som gäller just nu. Följaktligen är Across the Spider-Verse del två, som alltså blir den tredje filmen i serien och nu omdöpt till Beyond the Spider-Verse, som skulle haft premiär 2023, nu framskjuten till 2024.
Och sist men inte minst då... Tom Cruises nya Mission: Impossible-film, återigen regisserad av Christopher McQuarrie som stod för regin i de senaste två delarna i filmserien.
Med undertiteln Dead Reckoning. Del ett. Japp, en del ett och del två av typ samma film även denna. Verkar vara en trend som pågår... Den här skulle från allra första början ha premiär redan förrförra året, först sommaren 2021 och sedan hösten 2021, innan den sköts fram till våren 2022 och hösten 2022 därefter. Och nu är det sommaren 2023 som gäller. 23 juli är det senaste budet medan del två är att vänta sommaren 2024.
Det fanns annars en till storfilm som skulle haft premiär förra året som jag inte listar nu och jag nämner det bara för att det var en av filmerna som jag faktiskt hade med på listan för förra året, så vissa finner det kanske konstigt att jag inte längre har med den... The Flash handlar det om. Jag ser inte längre fram emot den filmen och tänker inte längre se den alltså då Ezra Miller är en galning. Och visst; separera konsten från konstnären och allt det där men någonstans måste man trots allt dra gränsen och som förälder kan jag inte med gott samvete stödja en film vars stjärna öppet ägnar sig åt grooming. Där går min gräns. Fuck Ezra Miller och fuck the Flash. Jag som är ett stort fan av Tim Burtons båda Batman-filmer med Michael Keaton såg verkligen fram emot Keaton i rollen och dräkten igen men nåväl.
Fem nya filmer för 2023 att se fram emot på bio
Och nu över till filmer som är nya för 2023 att se fram emot på bio.
Först ut är Cocaine Bear i regi av Elizabeth Banks och producerad av Phil Lord och Christopher Miller, som för övrigt även skrivit och producerat den tidigare nämnda Across the Spider-Verse. Inspirerad av en verklig händelse... Och ja, se trailern säger jag bara. Jag skrattade i alla fall högt rakt ut åt den. Premiär vecka 8 i februari, sportlovsveckan alltså. Lätt att man ser den då.
Sedan gör vi ett hopp fram i tiden till augusti och den kommande spelfilmen baserad på Gran Turismo från Sony... En hel långfilm baserad på Gran Turismo? Vad fan kan den ens handla om? "Based on a true story, a teenage Gran Turismo player applies his skills to competitions the world over on the road to becoming a real race car driver." Ööh..? Detta fångar mitt intresse. Bara som en kuriosa grej vill jag se hur de ens kan göra film av detta. Vem regisserar egentligen? Neill Blomkamp?! Ja, jag är såld. Med Blomkamp i regissörsstolen så kan det här bli bra på riktigt. Rollistan då... David Harbour, Orlando Bloom, WTF? De menar visst verkligen allvar med den här. Okej. Jag var allt redan såld så nu är jag väl, eh, ännu mer såld antar jag. Motorerna startar 11 augusti.
Blue Beetle med unge Xolo Maridueņa, även känd som Miguel från den nya TV-serien om Cobra Kai som bygger vidare på Karate Kid-filmerna från 1984-1994, i titelrollen som Jaime Reyes version av karaktären blir sedan den tredje och sista amerikanska superhjälteserietidningsfilmen, samt den andra från DC, som jag förmodligen ser i år. Jag råkar gilla Blue Beetle. Jag gillar både Ted Kord och Jaime Reyes som Blue Beetle. Och den här filmen kan faktiskt visa sig vara hyfsat bra för ännu en rulle i den här alltmer tröttsamma genren. Att det från början skulle vara en TV-film för HBO Max som Warner Bros själva dock verkar ha blivit så nöjda med att de i princip befordrade den till en proper biofilm borde båda gott.
Filmen är i skrivande stund tänkt att ha premiär en vecka efter Gran Turismo, dvs 18 augusti.
Men blir Blue Beetle därtill den sista nya amerikanska superhjälteserietidningsfilmen jag ser, så trött på den sortens filmer som jag ändå har blivit? Det är mycket möjligt. Måhända går jag också på uppföljarna till Jokern och Across the Spider-verse som båda ska ha premiär nästa år. Men sedan får det verkligen vara bra alltså.
Efter Blue Beetle blir det i vilket fall dags för Dune del två. Den första veckan av november gäller det. Samma regissör som för del ett från 2021, Denis Villeneuve. Och i stort sett samma skådisar; Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Josh Brolin, Stellan Skarsgård, Dave Bautista...
Som redan nämnt i fjolårets första inlägg i fråga om vad som var bäst på bio 2021 så blev jag alltså väldigt positivt överraskad av den första delen av den nya Dune-filmatiseringen. Det var möjligtvis årets bästa film enligt mig och då snackar jag inte bara om vad som var bra på bio. Så jag är lätt på för del två.
Och sist men inte minst har vi även en ny Ghostbusters-film att vänta i år. Den här blir en direkt uppföljare till del III från 2021 med unga Mckenna Grace i huvudrollen som Phoebe Spengler.
Jason Reitman återvänder tyvärr inte som regissör men stannar kvar som manusförfattare och producent. Och den nya regissören Gil Kenan har tidigare regisserat den animerade skräckkomedin Monster House och den underskattade City of Ember med Saoirse Ronan i huvudrollen och Bill Murray med på ett hörn. Det räcker gott för mig att ha förtroende för den nya filmen. Slutet av december i år är det tänkt att premiären äger rum. Beroende på hur nära inpå julen det visar sig vara i vår del av världen så kanske vi spar denna till nyårsdagen 2024.
Och det var det. Fem nya filmer för 2023 att se fram emot på bio... Men vänta, det kommer mera!
En bubblare. För fastän jag inte längre listar The Flash så nämndes den filmfan ändå tidigare. Då kan jag passa på att även nämna en sjätte ny film för 2023; 65. Det är titeln. 65. Som i för 65 miljoner år sedan. Men det är ändå en sci-fi med rymdskepp och så. Adam Driver i huvudrollen, producerad av Sam Raimi och med dinosaurier! Fuck yeah. Men ändå bara en bubblare på min lista.
Det stod mellan den och Gran Turismo. Jag är dock genuint intresserad av hur fan de kommer att göra en hel långfilm kring Gran Turismo av alla saker. Dessutom är 65 ännu en film som ska ha premiär i mars, en redan packad biomånad... Mellan Creed III och Shazam II så, arrgh... Jag ser nämligen hellre två filmer på bio i mars och två i augusti än tre i mars och en i augusti. En av marsfilmerna fick därmed ryka och då fick det bli 65. Men jag nämner den alltså ändå här som en bubblare åtminstone.
Fast jag är å andra sidan heller inte helt säker ännu på om Creed III är en film som jag vill se just på bio eller om jag inte hellre sparar den till DVD-releasen... Så det kanske blir att jag ser 65 på stora duken trots allt. Den som lever får se.
| Tillbaka till toppen
2023-02-04: Än mer totalt random Batman-merch (och filmerna) (JMK)
Och då kan jag väl lika gärna börja från den änden. Med filmerna alltså. Tim Burtons båda med Michael Keaton i titelrollen handlar det om. Filmen från 1989 var ju inte bara vilken film som helst alltså... Det var en populärkulturell händelse. Somliga är helt inne på att blint prisa Christopher Nolans lagom pretto nog så kallade "Dark Knight trilogy" (som för övrigt väl snarare borde kallas "Batman börjar-trilogin" men whatever) men jag undrar allt hur många som, utan att behöva kolla upp det, kan tala om vilket år Batman Begins kom ut på biograferna? Mm, just det. Så stort avtryck lämnade den filmen egentligen. De flesta ens måttligt filmintresserade kan säga direkt när filmer som verkligen varit betydelsefulla kom ut. Jurassic Park? 1993. Hajen? 1975. Star Wars? 1977. The Matrix? 1999. Ghostbusters? 1984. Batman? 1989. Och Batman Begins? Öööh...
Jag säger inte att Batman Begins är en dålig film. Nej, bara som film betraktad är den faktiskt ungefär jämnbra med Burtons båda. Men den var inte lika genrebildande, banbrytande eller ikonisk och inte heller lämnade den ett lika stort avtryck inom populärkulturen som Batman från 1989, inte ens i närheten. Batman-märket som blivit så omtyckt i och med filmen från 1989 är direkt igenkännbart med koppling till just den filmen och används alltså fortfarande, till denna dag långt mer än 30 år senare, på all möjlig slags merchandise. Och jag undrar allt hur många som, utan att behöva kolla upp det, kommer ihåg hur Batman-märket i Batman Begins egentligen såg ut? Mm, just det. Nolans Batman-filmer kom och gick, när det nu än var. Burtons Batman-filmer lever dock vidare genom årtiondena. Och för varje årtionde som går blir nostalgin för dem starkare.
Här har ni dem. Duologin. De två som räknas av de till slut fyra filmerna i tekniskt sett samma kontinuitet. Tim Burtons båda Batman-rullar. På skivor.
Kolla in omslaget på den första filmen. Ingen text alltså, inte ens titeln på filmen. Endast det där otroligt ikoniska märket. För alla vet liksom vad detta står för. Batman från 1989. Alla vet.
När jag såg den här DVD-utgåvan ute i handeln en dag, på den gamla goda tiden då man fortfarande kunde köpa filmer på t ex Hemmakväll, så plockade jag den direkt trots att jag redan hade en hel samlingsbox med alla de fyra Batman-filmerna i serien. För så mycket gillar jag både filmen i sig och hela grejen runtomkring den. Någon gång därefter köpte jag uppenbarligen tvåan, återkomsten, lös också. Jag gillar verkligen hur de följde upp det ikoniska märket med en kyligare variant som återspeglar årstiden i filmen.
Här är även samlingsboxen som jag redan hade med alla fyra filmer. Det var alltså självklart att jag köpte ettan och tvåan individuellt också trots att jag redan hade dem i den boxen, så stort fan som jag är av de två filmerna. Och speciellt ettan gick ju inte att motstå med det stilrena omslaget. Den tredje samt fjärde filmen däremot... Ååh, boy...
Jag har verkligen ingenting emot Joel Schumacher utan är tvärtom även fan av flera av hans andra filmer, framförallt Falling Down och The Lost Boys, men Batman Forever och Batman & Robin var för sig också ansåg jag inte vara värda att punga ut ett rött öre för. Det är två filmer som jag är fullkomligt nöjd med att bara ha i en box tillsammans med andra filmer, bara för att ha dem liksom.
Batman Collection-boxen innehåller tydligen samma skivor som specialutgåvorna minus skivorna med extramaterialet. Om man inte vet att det i de individuella utgåvorna medföljde extra skivor så kan man ju undra varför det står "disc one" på alla skivorna i samlingsboxen. Nu råkade jag dock ha just specialutgåvan av Batman återkomsten och blev på så vis visare.
Och nu över till ännu mer totalt random Batman-merch med den för filmen från 1989 så ikoniska Batman-symbolen. Flera par strumpor hade jag ju redan. Kändes därmed logiskt att det fick bli ett par tofflor också. Sådana där slippers. Jag kunde bara inte låta bli att spontanköpa dessa trots att jag redan har ett par bättre tofflor som tofflor betraktade. Något som jag förresten inte ens märkte i affären var att t o m den lilla galgen som tofflorna kom med har ett Batman-märke... Det är ju för gulligt!
Sedan blev det faktiskt ett par strumpor till. Dessa såldes i enpack. Alla de jag fick med det där trepacket som köptes i våras blandade bara gult och svart. Dessa blandar dock även in blått. Så fancy.
Och så en liten pryl till; en kylskåpsmagnet.
Men här sitter jag i alla fall i godan ro i mina Batman-mjukisbyxor, Batman-strumpor och Batman-tofflor. T-shirt och luvtröja med Batman-märket har jag också såklart, fastän det inte syns att jag har det på mig på just den bilden men de plaggen kunde ses i min halvårliga film-follow-up förra sommaren. Fattas ju bara att jag hade haft Batman-kallingar också så hade jag varit 100% Batman-klädd. Attans förargligt att jag saknar sådana! Tja, en lösning, om jag inte råkar hitta några i handeln (för jag tänker då inte beställa hem några speciellt) vore väl att helt enkelt skippa kallingarna helt och gå kommando... För då vore jag ju 100% Batman-klädd även utan dem. Mm, det är sånt här jag funderar på medan jag sitter här framför datorerna.
Här ser man tofflorna med loggan ner och upp typ. Fast fladdermös hänger ju ofta upp och ner så. Också, min nya mössa. Det började faktiskt snöa igen under dagen idag när jag skriver det här så jag fick användning för denna igen. Jag har en varmare Spindelmannenmössa annars, ā la den röda nätskallen typ, som jag glatt sportar om det är för många minusgrader ute.
Också, också: Batman-parfym... Mm, vid det här laget så spontanköper jag tydligen allt som har Batman-märket på sig. Eller inte, faktiskt, för när jag köpte kylskåpsmagneten så hade de minsann en nyckelring som var exakt likadan, fast nyckelring istället för magnet då, men den avstod jag från. Mest för att jag är nöjd med min nyckelknipa som den ser ut för tillfället. Men helt bortsom räddning är jag ännu inte i vilket fall som helst.
Vad gäller parfymen så är det inget jag tänker använda själv heller. Sonen däremot, han gillar också Batman. Så han får den nästa gång presenttillfälle ges. Därför har jag också "gömt" undan den bland mina filmhyllor, där han inte tittar.
Det kommer mera! Denna kopp har synts till tidigare, i min kaffekopptopplista och i det inlägget om Batman-plaggen som tidigare nämndes, men här är en närmare kik på den. Självlart passar den bäst i svart.
Och det är inte bara Batman-loggan i största allmänhet alltså, för som ni ser på bild nr två här ovan så är det här faktiskt merch specifikt med koppling till filmen från 1989. Som man också kan skymta på den bilden återfinns loggan på båda sidorna av koppen. Detta gillar jag av två skäl såklart; dels för att man själv alltid ser mönstret oavsett om man plockar upp och sätter ner koppen med höger eller vänster hand och dels för att folk som tittar på en också alltid ser mönstret. Ursäkta stöket i bakgrunden förresten. Vi sorterar spel äntligen nämligen, bara några år efter den senaste flytten...
Och apropå spel...
Se vad som dök upp. Batman till Mega Drive som min spöklika medlirare och jag lirade den där gången för framgrävt ur spelkistan. Omslaget är inte i bästa skick men gott nog. Manualboken har nog också sett bättre dagar. Ja, det var i det skicket spelet köptes. Jag köper inte spel för att samla utan för att faktiskt spela förstår ni, så så länge spelet är i fullgott spelbart skick så är jag nöjd med det. Mycket coolt omslag i alla fall. Mycket coolt.
| Tillbaka till toppen
2023-04-18: Tekken-boxar (kort och gott) (JMK)
Det är lite random kanske men den här gången spontanknåpar jag ihop ett inlägg kring Tekken-spel i olika sorters boxar från förr i tiden till nu för tiden, från ettan till sjuan. Vadan detta?
Tja, spelsorteringen fortsätter här hemma och då fick jag bara det infallet. Det lustiga är att vi nu börjat leta ny lägenhet igen, så huruvida jag faktiskt hinner med att få någon ordning på alla spel och filmer och whatnot innan det blir dags att flytta igen återstår att se.
Tekken-spel var det i alla fall här. Som trots att de tre första delarna i serien alla släpptes på ett och samma format ändå kom i olika sorters boxar.
Jag äger flera upplagor av Tekken 1-3 samt enskilda exemplar av Tekken 4-5 och 7. Hoppade över sexan då det enligt min uppfattning bara var som femman, som redan var som trean, igen fast töntigare. Kände en pellejöns som hade sexan och har också spelat den delen i arkadhallar, så jag kände inte att jag missade något.
En lite närmare titt på Tekken 1- och Tekken 2-fodralen öppnade. Tekken 1 har jag alltså i både PAL-utgåva och i NTSC. Både europeiska och amerikanska utgåvan mao. Tekken numero uno är ju ett gammalt PSX-spel. Ett av de äldsta faktiskt. Och jag kan ju tänka mig att man på den tiden inte riktigt hade klurat ut ännu hur fan man egentligen skulle sälja spel på CD. Det är som vissa av de riktigt gamla DVD-fodralen som, liksom Tekken 1-boxarna, var i papp. Sega Saturn-fodral var också papp förresten. PlayStation-fodralen var inte det. De kom i CD-fodral av plast, jewelcases som det även kallas, där de europeiska fodralen för singelskivor var fetare än de amerikanska. Det första Tekken var dock annorlunda. För det kom minsann i olika pappfodral. PAL-utgåvan var ändå i ungefär samma storlek som ett vanligt PSX-singelspel men i papp då medan den amerikanska utgåvan var avlång av någon anledning... Tekken 2 var sedan skumt i sin egen rätt. Det kom i ett för PSX-spel vanligt CD-fodral men det var ett PSX-fodral för FLERA skivor fastän spelet bara låg på en enda skiva. Sådana fodral var liksom mer eller mindre reserverade för rollspel som Final Fantasy VII som låg på flera skivor. Varför i allsin dar de gav ut Tekken 2 i ett sådant här dubbelfodral, där det följaktligen ser ut som att det saknas en skiva inuti, kan man ju verkligen undra. Jag brukar lägga skivan där bak och ha manualen där fram, bara för att få någon användning för det utrymmet även om jag stör mig på att det ser ut att saknas en skiva bredvid. Och att jag har två ex av Tekken 1 beror mycket riktigt på att det ena är PAL och det andra är NTSC. Jag tyckte väl att den avlånga amerikanska boxen var fräck och unik nog att vilja ha ett extra ex i samlingen. Att jag har två ex av Tekken 2 har nog mer att göra med min klantighet.
Tekken 2 och Soul Blade. Mm, jag hade nämligen Tekken 2 redan. Fick med det i denna budgetutgåva som innehöll två fightinglir från Namco; Tekken 2 och SoulBlade. Verkade vettigt när jag köpte denna bara för att kunna spela spelen. Sedan när jag blev lite äldre och plötsligt hade mycket mer pengar att röra mig med så fick jag för mig att jag skulle inte bara ha spel för att spela utan jag skulle minsann samla på spel... Och en sådan här dubbelutgåva såg då inte så fin ut i samlingen. Därför beställde jag hem originalutgåvorna av både Tekken 2 och SoulBlade fastän jag redan hade denna utgåva av båda spelen. Och när det gäller Tekken 2 så måste jag ha råkat köpa på mig en dubblett. En titt på Tradera i skrivande stund visar att t o m Platinum-utgåvan eller endast skivan av Tekken 2 i PAL säljs för flera hundra i dagsläget. Det är vansinne. För 20 år sedan, när jag köpte på mig större delen av min spelsamling, så såldes spel som Tekken 2 för jordnötter. Vi snackar typ 49 spänn. Det är vad det var värt. Därför var det lätt hänt att man missade huruvida man inte redan hade något på den tiden då man spontanbjöd på dussintals titlar i samma svep om vartannat. Och det är så jag till slut stod där med tre exemplar av Tekken 2, två original och ett ihop med SoulBlade här ovan.
Här är först och främst Tekken 3, följt av Tekken 4-5 till PS2. Sjuan till PS4 ligger längst ner i botten av den lilla högen och är inte ens värt besväret att öppna. Insidan av PS4-fodralen är dock ändå samma som PS2-fodralen fast kapat direkt ovanför skivan där det tidigare fanns plats för minneskort och utan manualböcker eftersom dagens spel generellt sett är så mycket tristare.
Jag blev så besviken på sjuan... Kommer följaktligen att hoppa åttan också. Tekken 3 var kulmen. Tekken 5 var Tekken 3 med snyggare grafik och mer spex. Och där borde det ha slutat om de inte hade ryggraden att gå vidare, istället för att fortsätta stå och stampa på stället. Efter att fyran floppade då de faktiskt försökte vidareutveckla serien så fegade de ur och tog alltså ett steg tillbaka till trean med femman för att därefter bara göra samma jävla spel igen och igen.
Anledningen till att jag äger två exemplar av Tekken 3 är förresten för att mitt första, som jag köpte för ihopsparad veckopeng i slutet av 90-talet, har spruckit i plasten på flera ställen av fodralet. Och tydligen var det något jag brydde mig om förr i tiden, så jag köpte hem ett extra exemplar (då dessa spel ändå var så pass billiga för en 20 år sedan). Såklart visade det då sig att flera av "taggarna" som håller skivan på plats i fodralet hade gått bort från det bättre begagnade exemplaret jag fick hem. Nåväl.
Men vänta, det kommer mera! Eftersom jag ändå gick in på SoulBlade och de båda serierna är något av syskonserier, med en Yoshimitsu bland kämparna i båda och Heihachi som också medverkat i ett SoulCalibur-spel, så tänkte jag lika bra typ.
Här är SoulCalibur II-III till PS2, SoulCalibur IV till PS3 samt SoulCalibur VI till PS4.
Jag hoppade över femman liksom jag hoppade över sexan i Tekken-serien för att ge nästa del i ordningen en chans. Jag diggade verkligen fyran. Diggade det skarpt. Så skarpt att jag har faktiskt tre exemplar av liret varav en version till Xbox 360. Sexan var dock, precis som Tekken 7, en stor besvikelse... Det känns verkligen som att Namco har tappat vad som gjorde de tidigare spelen så vassa... Nåväl. Men vänta lite nu, vänta lite, har jag inte SoulCalibur nr 1 till DreamCast? Jo, två utgåvor t o m. En japansk och en eurospeisk. Och nämnde jag inte redan att jag har tre exemplar av SoulCalibur IV? Jo, två till PS3 och ett till Xbox 360 alltså.
Det finns en kort historia bakom. Xbox 360-versionen köpte jag först och jag tyckte om spelet så mycket att jag ville ha PS3-versionen också. Så jag beställde det på nätet, från numera nedlagda Discshop.se. Och tro sig sjutton, att de skickade mig Platinum-utgåvan! Den ni ser på bilden här ovan. Detta gick ju inte för sig. Åh, nej, nej, nej... För det stod inget i beskrivningen om att spelet var Platinum och bilden var på originalomslaget. Så jag klagade. Och fick lov att byta. Men då skulle jag skicka in spelet igen. Men då hade jag ju varit utan SoulCalibur IV till PS3 under den tiden det tog posten att nå fram och tillbaka igen... Så jag tänkte fuck it och bara behöll Platinum-utgåvan att fortsätta spela på och köpte en utgåva i ett vanligt icke-silvrigt fodral i en fysisk butik en tid senare. Detta var den enda gången någonsin som jag hade något att klaga på hos Discshop. Det var en kanonbutik och deras gamla sida kunde dessutom användas som ett arkiv att kolla upp när filmer först kom ut på DVD, hur många utgåvor det fanns osv...
Nå, hur som helst så hittade jag inte resten av alla mina SoulCalibur-spel när jag nu skulle ta bilderna. Och det var så typiskt alltså, för jag kom ihåg klart och tydligt att jag bara dagar innan hade visat sonen hur det japanska SoulCalibur såg ut jämfört med det europeiska. Och jag minns likaså att jag hade hittat mitt andra ex av SoulCalibur IV till PS3, det med vanlig box, samt versionen till Xbox 360, att jag höll dem i min hand och lade undan dem... Någonstans... Säkert för att de inte skulle komma bort. Och givetvis, GIVETVIS, så kom jag nu inte alls ihåg var sjutton jag har lagt dem! Attans förargligt!
Håhå, men se där! Efter att jag hade plåtat alla bilderna ovan och sedan suttit och pillat med en PS3-kontroll som börjat strula, intresserade kan följa länken här för att se och läsa mer om detta, så råkade jag hitta de saknade DC-spelen åtminstone. Vart? De var längst ner i en stor flyttlåda med själva DC-konsolerna och andra konsoler, kontroller och en massa sladdar ovanpå. Det var nästan de enda spelen där. Det var bara dessa två, Crazy Taxi till DC och två DS-spel där nere. Varför? Varför låg de där? Och det var egentligen ren tur att jag fann dem, för jag letade efter sladdar egentligen. Men där är första SoulCalibur i alla fall som alltså är det andra spelet i serien efter SoulBlade... Och i all hast missade jag att knäppa några bra foton på fodralen stängda också. Nåja. Så kan det gå. Men okej då, det var allt för den här gången!
| Tillbaka till toppen
2023-07-04: Film-follow-up & Stålisstålbox plus random merch (JMK)
Följ med på en film-follow-up för första halvåret 2023 och skåda en mäkta tjusig Stålisstålbox och lite merch kring mannen av stål här i PS-bloggen. För han Batman ska väl inte ha all glans?
Min topp-3 biofilmer sedda hittills i år. Och det blev allt familjefilmer för hela slanten med Puss in Boots: The Last Wish (eller bara Mästerkatten 2 som den urtrist nog heter på svenska), Shazam! Fury of the Gods (vadå, inte Shazam 2 på svenska..?) samt The Super Mario Bros. Movie (eller Super Mario Bros. Filmen på svenska...). Två av tre helanimerade rullar alltså. Och jo, nya Puss in Boots hade förvisso premiär under 2022, men det var i nästsista veckan av december och vi såg den inte förrän i början på det här året så att då räknar jag minsann med den också. Inte minst för att den var så jäkla bra. Totalt otippat. Jag hade noll förväntningar på den här och planerade själv inte ens att överhuvudtaget se den från början men är glad att jag ändå fick tillfälle att göra det för detta kan mycket väl ha varit DreamWorks Animations bästa film sedan den första Kung Fu Panda. Wow alltså. Storyn, animationen, den förtrollade skogen och inte minst antagonisten och striderna. Jag säger det igen. Wow alltså.
Vidare till nästa Shazam då som liksom den föregående regisserades av svenske David F. Sandberg. Jo, jag fångade förresten Sandbergs Lights Out också ganska nyligen, hans kortfilm från 2013 då, och får tippa på hatten åt mannen. Inte illa. Vilket är vad jag säger om den andra Shazam-filmen också. Inte illa. Denna har ju fått väldigt blandad kritik men ärligt talat tror jag att det beror mer på att den breda massan i allt större utsträckning har börjat tröttna på amerikanska superhjälteserietidningsspelfilmer. Tog sin tid. Själv började jag tröttna på framför allt MCU- filmerna redan innan Endgame och har vid det här laget hunnit tröttna på DC också. Men ändå gick vi och såg den här på bio, ja. Främst för att kidsen verkligen gillade den första filmen och de verkligen ville se tvåan också. Så då såg vi den. Men den var ändå helt okej alltså och för mig är det dessutom lite av ett skyldigt nöje med gamla grekgudar och gudinnor och sånt. Hercules, Xena - Krigarprinsessan, Clash of the Titans, Wrath of the Titans, t o m fucking Percy Jackson, jag är såld på allt sånt liksom. Det kan vara hur kitschig som helst, jag bryr mig inte.
Och naturligtvis, Super Mario Bros-filmen. Eller förlåt, jag menar ju Super Mario Bros. Filmen. Producerad av Illumination under Universal och tillsammans med Nintendo själva. Och det var väl klart som korvspad att vi skulle se den på stora duken. Ungarna hade väl gjort uppror annars. Men jag ville ju självklart se den själv för min egen skull också. Och jovars, nog höll filmen exakt vad den lovade också. Ett roligt, familjevänligt, äventyr med Mario-brorsorna och vänner fyllt med mycket nostalgi för oss som har hängt med sedan årtionden tillbaka och minns och kan peka ut allt från Wrecking Crew till The Super Mario Bros. Super Show! (som jag för övrigt inte följde på den tiden, men faktiskt såg enstaka avsnitt av vid de random tillfällena då vi råkade ha just någon kanal som den gick på upplåst på kabel-TV).
Och det var inte allt. Jag såg också bl a både 65 och Creed III, men blev faktiskt ganska besviken på dessa. Annars var t ex Air en bättre film, men inte som biofilm. Air är en film som nog gör sig som bäst hemma i TV-soffan.
Över till Stålisstålbox plus random merch. Vilket väl passar bra idag, den fjärde juli, för att truth, justice and the American way och allt det där.
Och då kan jag ju börja från andra änden den här gången. Med prylarna alltså.
Som ni kan se på bilden här ovan slog jag till på ett par av exakt samma slags tofflor som de med Batman-motiv som jag köpte och skrev om tidigare i år, men med matchande Stålmannen-motiv den här gången...
Även dessa kom med en liten galge bärandes DC-hjältens märke. Gulligt. Två par strumpor med Stålis-tema blev det också. Varför inte liksom.
Det kommer mera! Liksom tidigare omnämnda Batman-kopp har denna Stålis-kopp synts till tidigare, i min kaffekopptopplista kontra just Batman-koppen, men här är en närmare kik på den. Ja, om ni klickar på bilden för att förstora då. Jag gillar hur som helst denna kopp. Det är faktiskt just denna jag dricker kaffe ur nu i skrivande stund också (då jag skriver det här en tid efter att bilderna ovan togs). Eller tja, den sista, sista slurken åtminstone om jag ska vara helt ärlig. Och nu funderar jag verkligen om jag ska gå ut i köket för en kopp kaffe till... Liksom Batman-koppen har även denna loggan till både höger och vänster om örat vilket jag gillar och ni som vill läsa lite mer om den här koppen kan ju för all del kolla in den ovannämnda kopptopplistan. Här och nu går vi dock raskt vidare till stålboxen!
En riktig feting till box som rymmer inte färre än 13 skivor; två versioner av den ursprungliga filmen med Christopher Reeve som mannen av stål och två bonusskivor till denna, två versioner av den direkta uppföljaren och en bonusskiva till denna, trean och fyran i serien, Superman Returns från 2006 och en bonusskiva till denna samt två bonusskivor med en dokumentärfilm vardera för totalt över 14 timmar med bara filmerna plus mer än 20 timmar med extra material. Den här boxen gavs ut 2006. På den tiden kunde man verkligen snacka om mervärde. Nuförtiden däremot är det väl mest "Meeeeeeh, de filmerna kan man väl se genom strömningstjänster!". Fy fan. Fuck streaming.
Okej. Ska vi öppna upp denna bjässe? Vi har den klassiska symbolen tryckt i plåten på framsidan där man känner gjutningen och bara en vanlig bild tryckt på plåten av den mer moderna symbolen, den som användes för filmen 2006, på baksidan.
Själva filmboxen inuti stålboxen kommer med en skyddande slipcase också. Denna har en bild av Brandon Routh som Stålmannen på baksidan men mer imponerande nog en sådan där 3D-bild som ser ut att röra sig föreställandes Christopher Reeve som Stålmannen som flyger rakt upp ovan molnen och rakt igenom loggan.
Många skivor i den här alltså. Mm, fysisk media... Också, en liten upplaga av Daily Planet..?
Det här är egentligen bara ett häfte med innehållsförteckning för alla skivorna i boxen. Men framsidan är skojfriskt nog gjord i stil som en förstasida av dagstidningen som Lois och Clark jobbar för alltså. Och där är t o m en kort fejkartikel skriven av ingen mindre än Lois Lane. Mycket charmigt. Men vänta, det kommer mera! Ett till häfte gömmer sig där bakom... Inuti detta finner man en del bilder på Stålis av olika tecknare men framför allt ett helt nummer av den amerikanska serietidingen, från nya Superman #7, 1987 med manus och teckningar av John Byrne. Detta är från de bästa åren någonsin av serietidningen. Och det är inte bara några rutor eller några sidor utan det är verkligen ett helt nummer. Hur ballt är inte det? Jag säger det igen. Fysisk media. Det är grejer. Och det var då tider det. När man kunde hitta sånt här i handeln, den fysiska handeln, och spontanköpa en sådan här box, vilket jag gjorde på Hemmakväll en dag.
| Tillbaka till toppen
2023-09-14: En gammal mus och en ny mus (JMK)
Japp... Detta är minsann vad jag bestämde mig för att göra ett inlägg kring för den här gången.
För några år sedan när jag satt med min bärbara vid vårt låga soffbord i vardagsrummet, som var lågt för att soffbord, så råkade jag i all hast stöta till musen så att den föll och SMALL rakt ner i golvet och gick i bitar. Detta skulle jag dock klara av att knåpa ihop igen tänkte jag... Och det gjorde jag också.
Det var bara att placera kretskortet rätt och vara lite extra noga med att hjulet hamnar rätt.
Passade då på att snappa dessa foton för jag tänkte att det eventuellt kunde bli ett inslag kring hur man fixar sin mus, i stil med hur man rengör sin SNES-kontroll, men kom på hur lamt det vore så det bidde inget med det. Inget är för lamt för PS-bloggen dock!
Jag fick ihop musen i alla fall och fotade inte bara delar av få ihop den igen-förloppet utan även slutresultatet.
Svarttejp var den sista lösningen. MacGyver style. Och det funkade alltså. Det funkade alldeles utmärkt och jag kunde fortsätta använda denna mus i flera år därefter.
Men till slut gick det inte längre. Hjulet hamnade liksom ur plats så att jag fick plocka isär musen och fixade till det och sedan tejpa ihop den igen och igen och igen... Och till slut fick jag bara nog. Var det inte själva scrollen som inte funkade så funkade det inte att trycka på hjulet som en knapp. Mitt tålamod rann ut och i slutändan så gick jag bara och köpte en ny mus.
Det är denna ni ser i mitten på första bilden här ovan. Jag vet inte exakt vad det är för sort, jag bryr mig inte heller, och förpackningen har jag slängt så jag kan inte bara läsa på den. Sentimental som jag är damp dock den gamla trotjänaren ned i en av skrivbordslådorna.
Nytillskottet är tydligen någon form av gamer-mus som pulserar i olika färger när datorn är på. Whatever.
Jag störde mig lite på det i början men har vant mig vid det nu. Jag finner det t o m lite praktiskt numera för då ser man klart och tydligt när datorn har stängts av. Det är lättare att se när musen slocknar gentemot den pyttelilla strömlampan på sidan av själva datorn alltså.
Jag är i alla fall ingen datorspelare. Sist jag spelade på dator, alltså verkligen spelade på dator, var runt millenniumskiftet och spel som Max Payne, Quake III Arena och Unreal Tournament.
Vilket är mer än 20 år sedan vid det här laget. Jag är inte mycket för att sitta framför datorn och spela numera. Med tanke på att jag har ett skrivbordsjobb nu för tiden med, och ändå sitter framför datorer 8-9 timmar om dagen, så är tanken på att sitta och spela på datorn liksom inget som direkt lockar när jag sedan är hemma efter jobbet. Då slänger jag mig allra helst i sängen med min Switch. På sin höjd kan jag sitta och dega i soffan och spela något på TV:n.
Det roligaste jag har med datorn är faktiskt det jag gör i skrivande stund, nämligen just detta, att skriva för POPKORN. Jo, på redigt alltså. Och för detta behöver jag bara en bekväm mus som fungerar för det jag gör, dvs skriver, kollar sidor, klipper, klistrar, en del bildredigering... En bra mus underlättar. Den här nya är faktiskt riktigt bekväm att hålla om och den har allt jag behöver; sladd, vänsterklick, högerklick, scrollhjul med klick och de två knapparna på sidan av musen som hamnar under högertummen. Det är allt jag ville ha av en ny mus och allt det funkar.
Och ja, jag ser själv nu, när jag tittar på mina egna bilder här ovan, att jag nog skulle behöva bli lite duktigare på att damma runt skrivbordet... Men vad ska man göra? Annat är att faktiskt damma då för det är ju inget kul. Kanske kan köpa en sådan där minidammsugare... Hmm...
|
|
< 2022 |
| Tillbaka till toppen |
2020 >
|
|
