Transformers som de flesta känner till det tog form 1984. Det var då västerländska leksaksjätten Hasbro förvandlade vad som från allra första början var japanska leksaker och koncept till vad som har blivit ett av de mest ikoniska och långvariga leksaksmärken någonsin, vid sidan av blott LEGO och Barbie skulle jag tippa. Transformers-leksakslinjen höll i sig hela 80-talet ut innan försäljningen dalade och slutligen avbröts 1990-1991 bara för att återlanseras redan 1992 som "Transformers Generation 2" (vilket för övrigt är varför de äldre leksakerna sedan dess dubbats till "Generation 1").
Bland otaliga återutgåvor från den första generationen och en hel armé Gobots (små robotar med väldigt simpla transformeringar) som målades om och släpptes igen och igen föll dessvärre många av de helt nytillverkade figurerna från Generation 2 i förnekelse eller glömska. Faktum är att ett vanligt argumentet vissa envetna fans uppger när de förklarar varför man inte uppskattade Generation 2 på sin tid är just "Bara en massa återutgåvor och repaints". Att det faktiskt fanns en hel del originalfigurer med, samt att många av dem faktiskt var riktigt snillrika och höll en betydligt högre standard än de stela klumpar plast som generellt pumpades ut under senare delen av den ursprungliga linjen verkar dessa människor antigen ha blundat för eller glömt bort.
Bland nämnda originalfigurer fanns en grupp på fyra små Autobot-bilar som kallades Axelerators kontra en motsvarande grupp på fyra små Decepticon-plan kallade Skyscorches. Figurerna var under 10 cm i robotform och i bilarnas fall placerades vad som var deras vapen att likna hot rod-motorer i fordonform, även om vapnen i sig inte genomgick någon förvandling.
Ovan: Från vänster till höger synes Skram (blå), Hotrider (grön), Zap (orange) och Rapido (röd).
Små och stilrena skulle jag beskriva Axelerators-gänget. De har inga häftiga finesser som många av de större figurerna, annat än det karaktäristiska G2-huvudet med transparenta ögon och hjässa - eller "hjärna" som vi brukade kallade det. Håller man upp dem med baksidan av huvudet mot en lampa eller klar himmel ser det således ut som om ögonen lyser, likt de gjorde i den tecknade TV-serien då robotarna talade. Dessa lysande ögon/hjärnor var en idé som både jag och kompisarna gillade. Det var så enkelt men kändes ändå så fräscht. Väldigt passande för en andra generation Transformers.
Sedan har vi förstås det här med vapnet/motorn om man kan gå så långt att kalla det för en finess. Som ovan nämnt var det ingen förvandlingsprocess inblandad. Den silverfärgade pistolen placerades helt sonika med ovansidan, skulpterad som en motor, uppåt framme på huven av bilformen (samt därbak på Rapido...). Det såg i vilket fall bra ut och var ett fyndigt sätt att låta tillbehören stanna kvar på figurerna även i deras alternativa former.
Tyvärr är dessa små figurer inte särskilt slitstarka för barn att leka med vilket leder till att såväl armar som motorhuven gärna lossnar med tiden. Det här problemet hade jag med alla mina Axelerators. Delarna är inte svåra att fästa tillbaka, om man överhuvudtaget hittar dem i högen av gamla leksaker vill säga... Detta till trots är det här en trevlig liten grupp Autobot-bilar. Tillräckligt rörliga för att vara roliga för små barn att leka med i robotform och så där lagom läckra i bilform. De ser bra ut i bägge former som utställningsobjekt och med tanke på deras låga prisklass (både då och nu) är det allt man kan tänkas önska.
Axelerators kom i två, smått olika, versioner. De amerikanska som hade genomskinliga vindrutor och våra europeiska med rosa vindrutor. Två av figurerna döptes även om i Europa.
Alla dessa figurer var släppta i Sverige och Axelerators råkade bli mina och kompisarnas favoriter på sin tid. En tid då man fortfarande sprang runt på skolgården och lekte med dem. På den tiden var vi inte tillräckligt slipade i engelska för att orka lära oss deras namn utan kände dem bara som "den blå, den röda- och den orange bilen". Eftersom det fanns tre olika bilar och tre av oss som gillade Transformers fick vi välja varsin bil att leka med. Sedan upptäckte vi att det fanns en fjärde, grön, bil och då fick den stackars röda bilen (som hade motorn upp i ändan tyckte vi) inte vara med längre. Själv tyckte jag faktiskt att den röda bilen var ganska fräck men vågade såklart inte erkänna det. Fast det spelade egentligen ingen roll eftersom min favorit ändå var den blå bilen, också känd som Skram.
|
