Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor



Axelerators



Text och bild: Jan M. Komsa, 2005-02-23. Bearbetat och upplagt 2008-06-10

Tillägg, 2008-07-10: Har lagt upp bilder på Rapido med motorhuv och uppdaterat texten om honom.

Transformers som de flesta känner till det tog form 1984. Det var då västerländska leksaksjätten Hasbro förvandlade vad som från allra första början var japanska leksaker och koncept till vad som har blivit ett av de mest ikoniska och långvariga leksaksmärken någonsin, vid sidan av endast LEGO och Barbie skulle jag tippa. Transformers-leksakslinjen höll hela 80-talet ut innan försäljningen dalade och slutligen avbröts 1990-1991 bara för att återlanseras redan 1992 som "Transformers Generation 2" (vilket för övrigt är varför de äldre leksakerna sedan dess dubbats till "Generation 1").

Bland otaliga återutgåvor från den första generationen och en hel armé av Gobots (små robotar med väldigt simpla transformeringar) som målades om och släpptes igen och igen föll dessvärre många av de helt nytillverkade figurerna från Generation 2 i förnekelse eller glömska. Faktum är att ett vanligt argumentet vissa envetna fans uppger när de förklarar varför man inte uppskattade Generation 2 på sin tid är just "Bara en massa återutgåvor och repaints..." Att det faktiskt fanns en hel del originalfigurer också, samt att många av dem faktiskt var riktigt snillrika och höll en betydligt högre standard än de stela klumpar plast som pumpades ut under senare delen av den ursprungliga linjen (generellt talat) verkar dessa människor antigen ha blundat för eller glömt bort. Bland nämnda originalfigurer fanns en grupp på fyra små Autobot-bilar som kallades Axelerators kontra en motsvarande grupp på fyra små Decepticon-flyplan kallade Skyscorches. Figurerna var under 10 cm i robotform och i bilarnas fall placerades vad som var robotarnas vapen att likna hot rod-motorer i bilform, även om vapnen i sig inte genomgick någon förvandling.


Ovan: Från vänster till höger synes Skram (blå), Hotrider (grön), Zap (orange) och Rapido (röd).

Små och stilrena skulle jag beskriva Axelerators-gänget. De har inga häftiga finesser som många av de större figurerna, annat än det karaktäristiska G2-huvudet med transparenta ögon och hjässa - eller "hjärna" som vi brukade kallade det. Håller man upp dem med baksidan av huvudet mot en lampa eller klar himmel ser det således ut som om ögonen lyser, likt de gjorde i den tecknade TV-serien när karaktärerna pratade. Dessa lysande ögon/hjärnor var en idé som både jag och kamraterna gillade. Det var så enkelt men kändes ändå så fräscht. Väldigt passande för en andra generation Transformers. Sedan har vi förstås det här med vapnet/motorn om man kan gå så långt att kalla det för en finess. Som ovan nämnt var det ingen förvandlingsprocess inblandad. Den silverfärgade pistolen placerades helt sonika med ovansidan, skulpterad som en motor, uppåt på huven av bilformen (samt därbak på Rapido). Det såg i vilket fall bra ut och var ett fyndigt sätt att låta tillbehören stanna kvar på figurerna även i deras alternativa former.

Tyvärr är dessa små figurer inte särskilt slitstarka för barn att leka med vilket leder till att såväl armar som motorhuven gärna lossnar med tiden. Det här problemet hade jag med alla mina Axelerators. Delarna är inte svåra att fästa tillbaka, om man överhuvudtaget hittar dem i högen av gamla leksaker vill säga... Detta till trots är det här en trevlig liten grupp Autobot-bilar. Tillräckligt rörliga för att vara roliga för små barn att leka med i robotform och så där lagom läckra i bilform. De ser bra ut i bägge former som utställningsobjekt och med tanke på deras låga prisklass (både då och nu) är det allt man kan tänkas önska.

Axelerators kom i två, smått olika, versioner. De amerikanska som hade genomskinliga vindrutor och våra europeiska med rosa vindrutor. Två av figurerna döptes även om i Europa. Alla dessa figurer var släppta i Sverige och Axelerators råkade bli mina och kompisarnas favoriter på sin tid. En tid då man fortfarande sprang runt på skolgården och lekte med dem. Vi var inte tillräckligt slipade i engelska då för att orka lära oss deras namn utan kände dem bara som "den blå, den röda- och den orange bilen". Eftersom det fanns tre olika bilar och tre av oss som gillade Transformers fick vi välja varsin bil att leka med. Sedan upptäckte vi att det fanns en fjärde, grön bil också och då fick den stackars röda bilen (som hade motorn upp i ändan tyckte vi) inte vara med längre. Själv tyckte jag faktiskt att den röda bilen var ganska fräck men vågade inte erkänna det. Fast det spelade egentligen ingen roll eftersom min favorit ändå var den blå bilen, också känd som Skram.


Skram

Linje: Transformers Generation 2
Grupp: Autoboterna
Undergrupp: Axelerators
År: 1993

Skram var min första Axelerator och även en av de första Transformers-figurerna jag köpte för egna sparade fickpengar. Han har alltid haft lite av sentimentalt värde för mig varför det kändes extra tradigt när jag inte kunde hitta alla saknade lemmar i leksakslådorna, då jag på senare år åter fick upp intresset för de klenoder man hade som barn. Skram är dessutom i synnerhet sårbar för att både armar och motorhuv faller loss. Hans underarmar har betydligt lösare fästen än de hos Rapido och Zap och motorhuven i princip sitter och dinglar (testar man t ex att skaka om stackars Skram åker huven direkt upp över huvudet). Även hans vapen står sig illa jämfört med hans kamraters. Skram har nämligen den längsta pistolpipan i gänget och tunn är den också, vilket såklart resulterar i att den ofrivilligt bryts av under smågrabbars vilda lekar... Jag har sedan dess köpt en komplett andrahands-Skram att ersätta min trasiga och han står nu stolt bland mina övriga figurer på display.

Det finns inte mycket mer att tillägga om Skram. Ögonen lyser precis som de ska, förvandlingen är enkel men logisk (bakdelen av bilen blir benen, sidorna blir armar och motorhuven blir bröstkorgen) och den låter Skram böja på armar och ben vid lederna. Den stora motorhuven passar bra där den sitter i robotformen och förmedlar vad jag anser vara den rätta Autobot-stilen. Bilformen gillar jag allra bäst. En följsam design som lämnar ett elegant strömlinjeformat intryck. Och Skram är fortfarande min favorit.


Rapido

Linje: Transformers Generation 2
Grupp: Autoboterna
Undergrupp: Axelerators
År: 1993

Rapido var min andra Axelerator och något av kompisarnas hackkyckling enbart pga att han vågade vara lite, lite annorlunda från normen. Där de andra tre figurerna hade motorerna framme på motorhuven så hade Rapido sin bak på bilen, eller upp i baken som vi då tyckte. Omoget, javisst men vi var runt tio år gamla så... Hursomhelst vågar jag nu, ca 15 år senare, tillkännage för hela världen (eller i varje fall dig som läser detta) att Rapido visst är en häftig figur han också. Det är han. Den röda färgen går riktigt bra ihop med racing-temat och han plockar fyndighetspoäng för att motorn lyckas smälta in helt i bilformen utan att alls dölja de båda pistolpiporna.

Förvandlingsschemat är i övrigt nästan identiskt med Skrams. Smidigt och logiskt med andra ord. Det enda som egentligen talar emot Rapido är motorhuven tillika bröstkorgen. Dels för att den gärna faller av. Den är mycket mindre än hos Skram också, och kommer alltså lättare bort. Huven till min Rapido har varit försvunnen i flera år. Jag har sökt hus och hem förgäves efter denna del men hittade banne mig inte ett enda spår av den. Till slut blev det till att jag skaffade en andrahandsfigur i det här fallet också, bara för att få ersätta den där förbaskade motorhuven. Och med detta uppenbarar sig genast det andra motorhuvsrelaterade problemet. Med motorhuven på plats är det knappt att man ser huvudet på Rapido i robotform. Huven ligger precis i höjd med hans ansikte, sett rakt framifrån skymmer den t o m ögonen. En tråkig designmiss på en i övrigt så pass välgjord figur.


Zap (Windbreaker i USA)

Linje: Transformers Generation 2
Grupp: Autoboterna
Undergrupp: Axelerators
År: 1993

Jag hade aldrig Zap då det begav sig. Det var en annan i kompisgänget som var den lycklige ägaren av denna tuffa lilla figur. Det skulle faktiskt dröja tills nu häromåren innan Zap hittade sin väg till min ägo, för blott 20 spänn på Myrornas. Sannerligen ett fynd och med detta blev min kära kvartett äntligen komplett, eller ja, sånär som på Rapidos bröstkorg i alla fall '-_-. I vilket fall som helst är Zap väl värd sin plats i samlingen, även om han i sanningens namn förmodligen är den jag gillar minst bland Axelerators-figurerna. Jag tycker inte riktigt om att bildörrarna bara hänger där vid sidan av underarmarna. Detta var visserligen fallet med Rapido också men det är mycket mer framträdande hos Zap. Säkerligen pga att bildörrarna övergår i varsin del av motorhuven som fortsätter upp över huvudet på honom. Visst är det smakfråga men jag tycker nog det vore snyggare med motorhuven över bröstkorgen i robotformen.

En verklig miss däremot, är att benen inte riktigt fälls upp hela vägen i förvandlingen till robot vilket medför att Zap alltid står aningen tillbakalutad. Å andra sidan verkar han vara den mest hållbara i gänget. Underarmarna känns väl inte riktigt lika robusta som hos Rapido men dock säkrare än hos både Skram och Hotrider. Och det finns ju ingen risk att motorhuven försvinner såvida man inte knäcker av hela armarna på honom. Vidare på pluskontot, även om det är lite mer petgöra att få fast motorn jämfört med de andra figurerna, får jag lov att nämna bilformen. Snygg är den och man kan riktigt föreställa sig Zap göra vägarna osäkra.


Hotrider (Turbofire i USA)

Linje: Transformers Generation 2
Grupp: Autoboterna
Undergrupp: Axelerators
År: 1993

Sist men inte minst har vi den mytomspunna "gröna bilen", även känd som Hotrider för oss européer och Turbofire för jänkarna. Hotrider var egentligen min tredje köpta Axelerator-figur men då han var den fjärde jag och kompisarna blev varse om i våra unga år kändes det mest riktigt för mig att skriva om honom sist. Ordningen följer ju min egen grad av sentimentalitet för den som inte har märkt det ännu. En småkul anekdot är att kompisarna från början inte alls trodde på mig när jag berättade om den "gröna bilen" som jag hade sett på Leksaksmagasinet. Först när jag någon vecka senare själv hade köpt Hotrider och kommit med honom till skolan behagade de lita på det.

Hotrider är aningen fylligare än sina slanka kamrater och har ett mer "rakare" förvandlingsschema. Där de andra flyttar överarmarna diagonalt uppåt/innåt kroppen viker Hotrider helt enkelt in dem i en enda rörelse. En mindre kul faktor är hans löjligt klena underarmar. Här är det inte bara tal om att de kan lossna, nej, de kan mycket väl brytas av om man inte är försiktig. Motorhuven sitter redigt fast däremot och Hotrider känns som en stabil figur i största allmänhet. Om jag gillar Skram mest och Zap minst, får Rapido och Hotrider vackert hamna mittemellan på popularitetsskalan. Pluspoäng för det stora visiret för ögonen, vilket får dem att lysa mer än på de andra figurerna.


| Tillbaka till lekcenter |


Lite av varje

|- GLO Friends
|- Powers of Grayskull
|- Trollfrisyrer
|
Robotar och sånt

|- Multimac
|- Robot Leo 1004
|- TF G2 Axelerators
|- TF G2 Grimlock
|- TF G2 Skyscorchers
|
Smågubbar

|- Bad Eggz Bunch
|- M.U.S.C.L.E.
|- Monster in My Pocket
|- Savage Mondo Blitzers
|- Trash Bag Bunch
|
Småvärldar

|- Mighty Max
|--- 1:a vågen i fokus
|--- 2:a vågen i fokus
|--- 3:e vågen i fokus
|--- Mighty McMax-set

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.