I mitten av 80-talet låg leksakstillverkarna Mattel överst på två av de allra tyngsta listorna i branschtidningen Toy Trade News Magazine, nämligen "Most Heavily Advertised Brands by Retailers" och "Most Advertised Individual Toy by Retailers". Den senare för sina Masters of the Universe (i folkmun mer kända som "He-Man-gubbar"). Mattel var med andra ord giganter i branschen. Det sägs att de bara 1985 tjänade en miljard dollar på Masters of the Universe. En tids ridande på framgångsvågorna gjorde att företaget nu kunde satsa på det mer obskyra, så varför inte rosa brottarfigurer från andra sidan världen? Då Mattels aktie sommaren 1985 stod som allra högst i kurs kontaktade man Bandais japanska kontor och ett partnerskap upprättades. Mattel hade närmare 400 japanska Kinnikiman att välja mellan, inspireras av och vraka bland. Importen kunde inledas och USA-kontoren såg till att suddgummiplasten byttes ut mot PVC-plast för att passa den nya marknaden (för att inse faktum; plastiga muskler slår gummiga muskler vilken dag som helst...). Efter att ha fått bra respons från branschfolket på American International Toy Fair i New York, var leksakerna redo att lanseras i Nordamerika.

Vem behöver sexpack när det finns 28-pack? Då leksaksbutiker kan göra 60% av sina årsinkomster under de magiska sex veckorna ledandes fram till jul så kunde Mattel tänka sig att svettas lite extra för att få ut de nya figurerna på marknaden i tid till detta mycket tacksamma tillfälle. En första svårighet, säger en anställd, var huruvida de skulle heta "M.U.S.C.L.E.S." eller bara "M.U.S.C.L.E." Det senare kunde dock snart fastställas. Möjligtvis som ett led i att figurerna var menade att samlas på i mängder, snarare än de mer exklusiva konventionella leksaksfigurerna à la He-Man, blev det som så att Mattel inte namngav brottarna i reguljär leksaksfiguranda utan nöjde sig med att stämpla tresiffriga nummer på plasten. Två undantag dock: #001 Muscleman, ledare för den snälla sidan Thug Busters samt #002 Terri-Bull, överhuvud för utomjordingarna i Mighty Maulers. De resterande hundratals figurerna fick barnen alltså namnge själva efter bästa kreativa förmåga. Detta underlättades av att figurdesignen var väldetaljerad och ofta hade någon särskild egenskap, t ex att figuren hade en jättehand eller liknade han Macho Man Randy Savage. I västvärlden såldes så M.U.S.C.L.E. inte i singelpack i försäljningsmaskiner (ett fenomen mer omfattande i Japan) utan fanns att finna hos välsorterade leksaksbutiker i fyrpack, i tiopack (och då i form av en soptunna) samt i hela 28-pack.

M.U.S.C.L.E. kom alltså ut officiellt i amerikanska butiker december 1985 men samlare har spånat i om det är möjligt att en del figurer släpptes tidigare än så... Med sin landsvepande kedja av megabutiker grodde Toys R Us och höll under 80-talet på att förändra hela leksaksmarknaden. De brukade se till att ha billigare "provexemplar" av nya leksaker i butik upp fyra månader innan julhandeln, för att se om det fanns någon efterfrågan och bedöma hur mycket man skulle köpa in mer av produkten. Detta var ju också ett sätt för Mattel - och andra tillverkare - att begrunda fler åsikter innan de sista designbesluten togs. Möjligheten är alltså att det finns en väldigt begränsad upplaga prototypfigurer som ännu inte har kommit fram i ljuset. Vid sidan om hippa Leon Neon och Masters-tillbehöret Slime Pit blev M.U.S.C.L.E. Mattels mest sålda produkt 1986 (allra populärast av alla det året var dock Hasbros långkörare G. I. Joe.).

Såhär kunde fyrpack med M.U.S.C.L.E.-figurer se ut...
Till en början var figurerna endast ljusrosa men med fr o m andra vågen som släpptes september 1986 fanns det fler färger
att glädjas åt, då främst klarblå och blodröd (den tredje och sista vågen kom att innehålla ännu fler diverse färgvariationer).
Det populära tiopacket kom, som tidigare nämnt, fräckt nog i form av en soptunna och det fanns också 28-pack att tillgå då.

Licenserat

En återförsäljare uttryckte sig på följande sätt i branschtidningen Playthings om Mattels pojkleksaker och om en eventuell ersättare till deras Masters of the Universe-figurer som många tyckte började kännas ganska tröttsamma:

"The best appeared to be it's [Matell's] M.U.S.C.L.E. line, selling at about $1.29 for the four-figure pack to $8.49 for the 28-figure unit. M.U.S.C.L.E. really are stupid but they sell."

Trots att de första figurerna var enfärgade och inte kunde röra vare sig armar eller ben sålde de som julmust i december. Varför? Genom att använda redan existerande modeller från Japan höll Mattel nere produktionspriserna och minimerade utvecklingskostnaderna så att prislappen på de färdiga figurerna var relativt resonlig och ibland t o m så låg som 99 cent för ett fyrpack. Tack vare de låga omkostnaderna var billiga M.U.S.C.L.E.-figurerna betydligt mer överkomliga än några av dåtidens mer kända varumärken, som exempelvis Hasbros Transformers. Detta gick kanske framförallt hem hos en hel del föräldrar.

Leksaksproducenter känner till vikten av bra merchandise-avtal knutna till leksakerna i sig för ytterligare marknadsföring likväl mjölkning av sina varumärken men här hade M.U.S.C.L.E. inte mycket att komma med. Mattel själva släppte i alla fall The Mega Match Game. Detta brädspel är intressant i och med att det var den enda M.U.S.C.L.E.-relaterade produkten som gjordes i USA av Mattel själva. Tio figurer inkluderades att spela med och av dessa hade fem en unik ljuslila nyans. Dessa fem var förvisso återutgåvor men färgläggningen var alltså ny och bara det räckte för att göra just dem till heta samlarobjekt åratal senare. Notera dock att det på köp- och sälj-forum har hänt genom åren att solblekta avarter av de vanliga druvlila figurerna som kom i fyr-, tio- och 28-packen har misstagits för dessa... Brädspelet släpptes i varje fall i ett slags limbo i Mattels marknadsföring och visades inte ens i deras egna kataloger för vare sig 1986 eller 1987. Inte heller andra leksaksrelaterade tidningar nämnde brädspelet då M.U.S.C.L.E. redan hade börjat dalna i popularitet och att Mattel hellre fokuserade på försäljningen av de olika fler-packen.

Här är de fem unika figurerna som inkluderas i brädspelet The Mega Match Game. Inte att misstas för solblekta, vanliga figurer...

Sedan hade vi videospelet också, utvecklad av TOSE till Nintendos 8-bitare, utgivet av Bandai och släppt i Nordamerika oktober 1986. M.U.S.C.L.E. som videospel var dock blott en mindre lyckad efterapning av Nintendos eget Pro Wrestling utan vare sig bakgrundsmusik eller publikljud och med extremt entoniga blipp-bloppar vid varje utfört slag, hopp och kast. Spelkontrollen var minst sagt begränsad. Tre olika grepp. Det var allt. Bergsala såg till att det aldrig hittade till Sverige. TOSE:s största blunder torde dock ändå ha varit urvalet av karaktärer. Man valde nämligen att digitalisera åtta extremt intetsägande Kinnikuman när det fanns betydligt mer intressanta monster mm att välja bland. En kul detalj var i varje fall att man som spelare fick välja typ av brottarring. En vanlig ring, en med isunderlag samt en med med elstötarfunktioner fanns att tillgå. Den japanska Famicom-versionen, med titeln Kinnikuman Muscle Tag Match, var ungefär likadan så när som på att karaktären Broken Jr oförskämt iklädd nazistuniform var med bland deltagarna vilket såklart var tvunget att censureras bort i USA. Det blev alltså både ett brädspel och ett videospel på merchandise-fronten. Ett tillbehör värt namnet skall dock också nämnas. Gummigubbarna i M.U.S.C.L.E. hade ju redan färdiga brottarposer där ben och armar inte kunde vridas så för att göra leken mer levande kunde man köpa The Hard Knockin’ Rockin’ Ring. Detta var en hel liten wrestling-ring där figurerna sattes på varsin platta och med två simpla styrspakar kunde vänner (eller fiender...) tävla om att få omkull varandras gubbar.

Ovan från vänster ser vi brottarringen Mattel släppte; "The Hard Knockin' Rockin' Ring" som kom med exklusiva figurer, närmare bestämt något
mindre versioner av frontfigurerna Muscleman respektive Terri-Bull och vidare kunde barnen lätt bära med sig figurerna till ringen med hjälp av
"The Battlin' Belt" tillverkad av Mattel Mexiko. På baksidan av förpackningen till ringen kunde man f.ö läsa den superspännande sk bakhistorien.
Klicka på bilden ovan för att förstora den till typ tydbar storlek och var redo att komma till av blotta tanken på muskelmannens bi- och triceps!

Uppgången, svikten och fallet

Efter 1987 års upplaga av WrestleMania, då Hulk Hogan blev känd, blev amerikansk showbrottning, dvs brottning på låtsas, sk "wrestling" kort och gott, typ populärt rent allmänt. Amerikansk fribrottning uppmärksammades för första gången i skandinavisk media och man visades t o m i svensk television. Kulten kring wrestling gjorde att figurer som M.U.S.C.L.E. sålde på under den här tiden och en tredje (och sista) våg figurer kunde marknadsföras där i Nordamerika. De nya figurerna var fortfarande enfärgade, men den ursprungliga rosa färgen uteblev. Istället tillkom flera nya färger som lila, orange och ljusblått. Ett kvasismart drag av Mattel då de nu kunde ta betalt en gång till för vad som var samma figurer i olika färger. Året innan kom för övrigt även C.U.T.I.E. - Coolest Ultra Tiny Indivuduals on Earth!. Detta var precis samma slags strategi från Mattels sida att nå ut till flickor med ett omgjort M.U.S.C.L.E.-koncept som de tidigare körde med She-Ra: Princess of Power baserat på He-Man-leksakerna. Man kan nog konstatera att om det väl ändå gick sådär för She-Ra så gick det väl mindre bra än så för C.U.T.I.E. dessvärre.

Senare under året kom Mattel att helt sluta distibruera nya figurer och hur det kom sig kan utläsas i Decembernumret 1987 av Playthings. På omslaget glänser en ytterst välbekant grå spelmaskin som skulle utannonserats till "The Top Selling Toy 1987". Det stora genombrottet för Nintendos 8-bitare hade låtit vänta på sig men nu då det snart skulle bli 1988 hade Super Mario Bros. funnits ute på marknaden i ett och ett halvt år och blivit dödsstöten för alla typer av försök till konkurrens. Spelkonsoler för hemmabruk förändrade helt enkelt förutsättningarna för pojkleksaker från då och ända fram till idag. Leksaksbutiker var inte förberedda på dessa nya trendvindar som blåste och hade beställt alltför många olika actionfigurer och dylika leksaker inför julhandeln. En stor del av dessa blev då alltså bortprioriterade och lämnade att samla damm i leksakshyllorna. Detta innebar att endast de allra största leksakslinjerna överlevde till nästa års julhandel. Mattel slutade att ens marknadsföra M.U.S.C.L.E. innan 1987 ens var slut. Det enda som sedan syntes till var bootleg-utgåvor, något som härjade fritt på 80-talet. Dessa falska versioner kom från främst Hongkong under namn som Cosmix och ExoGini, och var snarlika originalen men mindre och tillverkade av billig mjukplast. Mattels plastbrottare hade hur som helst sått sina sista potatisar. För den gången.

Ett vanligt fyrpack innehållandes M.U.S.C.L.E.-figurer från första linjen 1985. Materialet hade bytts ut mot PVC men första västerländska vågen
släpptes i samma tuggummirosa nyans som de japanska suddfigurerna kontra de väldigt charmiga "Coolest Ultra Tiny Indivuduals on Earth" (^_^).
Försäljningssiffrorna för flickvarianten visade dock på noll intresse från den tilltänkta målgruppen. Trist. Därför föredrar jag att leka med pojkar.

Nyretrovågen / Summa summarum

Första halvan av 2000-talet kallas i populärkulturella kretsar för nyretroeran. Nu hade nämligen 1970- och 80-talisterna hunnit växa upp, tjäna egna pengar att kunna slösa och bli nostalgiska över sådant som He-Man och Turtles. Tillsammans med dussintalet mindre kända leksaksmärken från 80-talet återvände legenderna till butik. Tillverkarna hade ju nu två målgrupper, dels den yngre generationens lekglada barn, dels nyretromedvetna unga vuxna som vuxit upp med allt härligt från tonårsmutantninjasköldpaddor till levande bilrobotar från första början. Samma sak slog igenom på videospelsmarknaden och de gamla kassettspelen som ingen längre ville ha under en viss tid blev helt plötsligt åtråvärda samlarobjekt som började sälja dyrt i såväl begagnathandeln som på de alltmer gängse Internet-auktionerna. I början av 2000-talet blev 80-talet på tapeten igen och i samma veva återkom även M.U.S.C.L.E. till leksakshyllorna i form av Ultimate M.U.S.C.L.E. - The Kinnikuman Legacy vilket man kan förmoda var till stor del tack vare gigantiska samlingar namnunderskrifter och andra påtryckningar från folk på fanforum och sånt på nätet. För att möta de senaste trenderna bland pojkleksaker var figurerna nu förpackade tillsammans med samlarkort. Fast den största förändringen var att flera figurer fanns i flerfärg, med samma nyanser som förlagorna i den nya TV-serien och serietidningen. Ett fåtal kom även målade i silver- och guld. Hypen kring relaunchen varade ett och ett halvt år och det hela var ungefär lika intensivt inledningsvis och kvickt överstökat allteftersom som då det begav sig åren 1985-87.

Antalet figurer från originalserien släppta i Nordamerika är ännu inte helt klarlagt. Mattels egen samlaraffisch från 1987 (de sålde för övrigt en liknande till He-Man-figurerna) visar 233 figurer. En samlare online har dock kunnat kartlägga 240+ olika figurer, med specialutgåvorna till The Hard Knockin' Rockin' Ring och dylikt inräknat. M.U.S.C.L.E. var en lite mer ovanlig småleksakslinje som låg närmare samlar-bytar-hörnan än regelrätta actionfigurer storlek större och banade väg för bl a Monsters In My Pocket i början på 1990-talet. 1985 var en period då Mattel hade råd att chansa. På andra sidan Stilla havet hittade de suddgummin gjorda som en parodi på wrestlingfenomenet, framtagna och anpassade för en japansk marknad. De chansade och importerade. Med låg prismärkning och wrestling på tapeten sålde M.U.S.C.L.E. stort, fram till dess att videospel kom att förändra marknaden och snabbt slog ut allt utom de allra största leksakslinjerna. Fenomenet levde dock vidare i Japan, och fastän vi i väst endast fick se dem i blott ett och ett halvt år är M.U.S.C.L.E. såhär i backspegeln några av de mest omtyckta enfärgade samlarfigurerna i populärkulturen.