"Vad har du i fickan, Jan?"
Monster In My Pocket var från början små enfärgade samlarfigurer utan rörelseförmåga, baserade på varelser från filmens värld, litteraturens mörkaste sidor och även från världsreligionenernas många spretiga håll. Mellan 1990 och 1997 utkom sammanlagt elva vågor med dessa fem-till-sex centimeter höga figurer av mjukplast. De första såldes i fyrpack hos svenska leksakshandlare, andra lyckades aldrig komma hit, och en tredje grupp var betydligt mer exklusiva än så.
Initiativet till de nya leksakerna hade tagits av Morrison Entertainment Group betingad av två av Mattels galna gamla rävar, Joe Morrison och John Weems. Monster In My Pocket-figurerna kom dock att släppas av Mattels stora dotterbolag, Matchbox.
Matchbox var egentligen mest kända för sina leksaksbilar av plåt paketerade i smålådor liknande tändsticksaskar (ergo; "matchboxes" dvs tändsticksaskar) och hade i en gyllene era under slutet av 1960-talet konkurrerat med de riktiga giganterna på området, Corgi och Dinky Toys yada, yada, yada och så var det alltså Matchbox som i slutändan fick agera utgivare för Monster In My Pocket-figurerna.
Under fötterna på varje figur hittade man olika stämplar (oftast bokstäverna A, B, C eller F), antagligen en sigill för i vilken fabrik figuren hade tillverkats. Men Monster In My Pocket blev främst kända för att man kunde spela med dem för att underlätta byteshandel. Varje monsterfigur kom även med en siffra tryckt på baksidan, där 5 var den lägsta och 25 var den ovanliga, högsta siffran. Dessa syftade på respektive monsters styrka i strid, vilket kunde vara avgörande i såväl bytesaffärer på skolgården som när man valde att spela med figurerna. I samband med den andra vågen figurer 1991 höjdes högstanivån till 30, vilken kom att skruvas upp till 100 och därifrån till otroliga 250 i serie fyra. En av den fjärde vågens figurer hade också ett smått överväldigande värde på ännu mer otroliga 500!
De vanliga 4-packen kunde inhandlas på bl a Leksaksmagasinet. Färgvariationer förekom i de tidiga linjerna.
De dyrare 12-packen innehöll därtill en åtråvärd bjässe med det då skyhöga värdet av 25 stridsstyrkepoäng!
Monster hit och dit...
Av alla de 229 kända figurerna som kom under Monster In My Pockets imponerande sju levnadsår är det de 24 figurerna i tredje serien som är de mest eftertraktade idag och på eBay har enstaka figurer under senare år klubbats iväg på bud strax över $450.
Efterforskning tyder på att serie tre aldrig släpptes formellt hos leksakshandlare, vare sig i en- eller flerpack som de tidigare serierna, utan fanns endast under en kortare period som riktiga rariteter, bl a på amerikanska Pizza Huts barnmenyer. Sålunda såldes de aldrig här i Sverige.
Faktum är att Monster Mailer #1, leksakernas egen samlarklubbs nyhetsblad, refererar till den fjärde serien som serie nummer 3, trots att detta skulle ha inneburit ett stort gap i figurerna numrering.
Från 1993 skulle Monster In My Pocket-fenomenet visa sig mer framgångsrikt i Storbritannien och Norden än i ursprungslandet.
Framgångarna i England kan delvis förklaras med den slitna termen "Det finns inten dålig PR" då London med dess åtskilliga hinduiska invånare väckte rabalder när de insåg det kontroversiella i att gudarna Kali, Ganesha, Hanuman och Yama alla hade blivit porträtterade som färgglada små monsterfigurer för barnen att leka ohämmat med. Man grät över det fruktansvärda i diverse lokaltidningar. Resultatet? De fyra figurerna, alla förutom Yama, Dödens gud, togs bort från linjen i hela Storbritannien.
Hanuman och Yama tillhörde för övrigt den nya serie fyra, den första vågen Monster In My Pocket målade i flerfärg. Dessa monster (med undertiteln "Super Scary" i allra ostigaste laget) tillverkades i två typer av plast. En väldigt mjuk och en mindre mjuk. Den senare är väldigt ovanlig (och därmed dyr i samlarkretsar) och har än så länge bara bekräftats hos figurer som inte var av den speciella lysa-i-mörkret-färgen.
Ovan f.v: På amerikanska eBay hamnade en gång i tiden slutbudet för en oöppnad olivgrön #77 Centaur från serie 3 på över 100 dollar...
En helt klockren merchandise var f.ö brädspelet av Decipher Limited som använde figurerna från butikerna till spelpjäser och där deras olika
egenskaper gjorde dem starkare alternativt svagare beroende på vilken terräng de då befann sig på; staden, tundran, vulkanen eller träsket.
För att spela en rond på den säkra sidan efter kulturchocken bestämde Matchbox att ge serie fyra en sidolinje bortom monsterrörelsen kallad Monster In My Pocket – Super Creepies, där två dussin komiskt deformerade spindlar och insekter presenterades. Dessa var enligt förpackningarna gjorda av "Dr. Zechariah Wolfram" varav ett fåtal stämplades med det redan omnämnda supervärdet på 250.
Andra temaserier som gavs ut kort därefter innefattade den sjätte vågen: Monster In My Pocket - Dinosaurs (två varianter här: med skinn eller av ben) och sjunde vågen: Monster In My Pocket - Space Aliens. De här båda serierna var mer eller mindre Europa-exklusiva och släpptes framför allt inte i USA.
Dinosaurietappningarna släpptes i vissa länder, inte här i Sverige dock, under logotypen Dinosaur In My Pocket, som antagligen sålde bättre i en tid då en viss Spielberg-film hade placerat utdöda skräcködlor på tapeten igen.
Matchbox tappar gnistan
Under 1994-95 fortsatte man att ge ut nya figurer men endast på de brittiska öarna och nu som Monster Wrestlers In My Pocket och för första gången utan Matchbox-logotypen. Istället stod nu Corinthian Marketing för utgivningen. De hade även slutit avtal med kungarna av frukostflingor; Kellog’s (som ju brukar vara i ropet), att låta den nya linjens första nio figurer finnas gömda i deras Kellog's Frosties (smakar gott, de väcker tigern i dig...) -paket. Samlarfigurerna i 1995 års Monster Wrestlers In My Pocket kom i fler färgskalor och med fler detaljer än Matchboxs tidigare linjer och var gjutna i en betydligt hårdare plastart. Poängvärdena fanns kvar men var reducerade till ett högstavärde på "bara" 100 pt.
Lagom till OS i Atlanta, USA 1996 beslutade Corinthian Marketing att i sin nästkommande linje, Monster Sport Stars In My Pocket, ta bort poängvärdet från figurernas ryggar helt och hållet. Enligt diverse sidor på nätet såldes denna serie uteslutande i brittiska Frosties-paket under 1996 men det faktum att man till och från kan hitta dessa förvridna basketlirare och monstruösa basebollspelare på svenska loppmarknader ger skäl nog för POPKORN att anta att de även fanns gömda i våra frukostflingor. Vad som däremot är bekräftat efter efterforskning är att det som kom att bli sista skriet för Monster In My Pocket på 90-talet även släpptes i både Sverige och Danmark utöver de brittiska öarna.
Vivid Imaginations köpte upp rättigheterna till [...] In My Pocket-märket och gav ut vad som verkar tillhöra de mest uppskattade figurerna bland fanatiska fantaster. En serie bestående av 19 stycken Monster Ninja Warriors In My Pocket utkom sporadisk under 1996-97. Dessa relativt väldetaljerade figurer hittas tillskillnad från tidigare linjer sällan med färgavvikelser och hade såväl rörelseförmåga som medföljande vapen där man återigen hittade ett poängvärde!!! Figurerna kom i fyrpack samt åttapack och med varje monster medföljde även en Pog-bricka med vilken man skulle spela det ödesdigra "Deadly Ninja Slammer Action Game".
Att Pog-brickorna var en hårdsittande fluga 1996-97 var Vivid Imaginations inte sena att begripa med sina Monster Ninja Warriors In My Pocket.
De båda herrarna Joe Morrison och John Weems ursprungliga idé till Monster In My Pocket var alltså små leksaker som rymdes i fickan bestående av samlarfigurer och spelpjäser i ett, hand i hand med en given "måste fånga alla"-infallsvinkel där fokus kom att ligga på själva samlandet av leksakerna snarare än det egentliga lekandet med dem. Att kvantitet fick gå före kvalité torde väl ha varit rätt uppenbart när figurerna såldes i bl a åttapack och tolvpack. Vad det var för monster man hade i fickan spelade väl också roll men överlag var det snarare mängden monster man hade på fickan som avgjorde. Detta visade sig vara en filosofi som skulle ta framförallt videospelmarknaden världen över med storm först drygt ett årtionde senare och 2003 var brittiska Corinthian Marketing tillbaka i "Pocket Monsters" kölvatten, för att ge det gamla varumärket Monster In My Pocket, en sista konstgjord andning... Resultatet blev då Monster In My Pocket: The Quest som med sina återutgivningar av den ursprungliga linjens första och andra serie visade sig vara ett minst sagt halvhjärtat försök att rida på en runt denna tid aldrig sinande ström av Pocket Monsters, senare förkortat och mer känt som Pokémon. Det gick väl sådär.
Likheterna mellan koncepten och namnen till trots så är Monster in My Pocket och Pocket Monsters dvs Pokémon långt ifrån samma sak. Det var alltså knappast så att alla de barnen som spelade Pokémon-spelen, samlade på Pokémon-prylar eller satt och följde det lilla fickmonstret Pickashus äventyr på TV4 skulle få för sig att börja köpa Monster In My Pocket bara för att det också, på sitt eget lilla sätt och vis, handlade om att ha monster i fickan. Nej, långt ifrån alltså... Var det Pokémon-fansens gunst man ville åt, då fick man gå andra vägar tillväga för att vara dem tillmötes, som man t ex gjorde med Beyblade under den här tiden. Monster In My Pocket-upplagan daterad det nya milleniet innebar däremot ingen publikframgång. Men sedan dess har retrovågen inom såväl leksaksvärlden slagit igenom på allvar. Att halvofficiella releaser av tidiga Monster In My Pocket-figuer signerade argentinska Cromy har börjat dyka upp på eBay kan tyda på våra kära "mono-colored figures" kan tänkas få en chans till någon gång i en (förhoppningsvis) inte alltför avlägsen framtid. Man kan väl i vilket fall få drömma, för trots allt så vill väl var vuxen man med barnasinnet i behåll få tillfälle någon dag att fånga dem alla...
|
